Kulturella bilder av industrisamhället i förändring

av Paul Agnidakis
3 december 2003 kl 12.15-13.00, Högskolan i Skövde

Detta är ett referat av en Perspektivföreläsning som ingår i en serie dylika vid Högskolan i Skövde.

"Föreläsningen syftar till att problematisera begreppen kultur och kulturarv samt visa på hur vedertagna definieringar av dem skapas och sprids. Begreppen kommer att diskuteras utifrån redogörelser för forskningen i Bergslagen samt kortare studier av kulturella konstruktioner av Skövde. De placeras i sammanhanget: industrisamhället i förändring.

Paul Agnidakis är doktorand i etnologi vid Uppsala universitet och arbetar för närvarande med ett forskningsprojekt som ingår i industrisamhällets kulturarv, ISKA." (Affischtext)

Paul Agnidakis hälsades välkommen, varefter han inledde med att tala om vad etnologi innebär. Etnologi är folklivsforskning, en vetenskap som blev populär i slutet av 1800-talet då intresset väcktes för olika folk och deras kultur. Då blev allmogekulturen föremål för forskarstudier, varvid folkkulturen kunde dokumenteras och identifieras med sitt ursprung, t.ex. den svenska. I Stockholm skapade Artur Hazelius Nordiska museet samt Skansen, det första större friluftsmuseet (1891). P A gjorde här en kort exposé över samhällsförändringar (nedan).

1970-talet var den tid då det gamla svenska bondesamhället, vars position redan tidigare försvagats, alltmer kom i bakgrunden för stadskulturen. Det var alltså en migration till städer och andra orter; stadsmänniskornas antal ökade stort. Det var makt- och motstrategier som styrde utvecklingen i samhället. Människor skapade aktivt en ny kultur. Industrisamhället hade växt fram tidigare, men det är i synnerhet under de tre senaste decennierna, från 1970 och framåt, som stora förändringar åstadkommits. Svensk industri har som bekant drabbats av nedskärningar på grund av allt starkare konkurrens utifrån.

Den förut förhållandevis homogena strukturen har försvunnit. Under 1980-talet väckte den kulturella konstruktionen forskarnas intresse. Man började bl.a. undersöka fysiska lämningar av den föregående epoken. Enligt kulturvårdsprincipen skall samhällsstrukturen dokumenteras. Socialt och kulturellt värdefulla centra, såsom fabriksbyggnader, dito kontor och lokaler var föremål för undersökning. Överhuvud gäller det den fysiska kulturmiljön (med bl.a. byggnader) som äger bevarandevärden. De är ett viktigt uttryck för industrisamhällets kultur.

I den totala samhällsmiljön finner man en kulturell identitet. Därvid sker både en fysisk och psykisk interaktion, i det att det finns en koppling mellan det fysiska objektet ( t.ex. en byggnad) och upplevelsen av det. Mental påverkan sker utifrån/uppifrån till människor som upplever miljön i fråga. Kultureliten kan tala om "landskapets själ" (genus loci). Hur påverkas den kulturella identiteten när samhället omkonstrueras? Här kom P A in på sitt stora forskningsprojekt som främst var förlagt till Surahammar i Bergslagen. Han nämnde också Timrå i Norrland, och avslutningsvis skulle han beröra kulturella konstruktioner i Skövde

En bild visade en äldre dikt som belyste epoken i 1900-talets början i Surahammar*. Då fanns känslan av en positiv framtid. Det var Katarina Stenbock** som grundat järnbruket som styrdes i adelsregi fram till 1800-talets början. Arne Tiselius*** knöts på 1900-talet till bruket. Orten utvecklades annorlunda i och med reformsamhället från och med 1970-talet. Tjänstemän och arbetare var strikt uppdelade. Patronsystemet övergick till ett klientsystem. ((Surahammar* i Västmanland har vuxit upp kring Surahammars bruks AB (aktiebolag 1872). Katarina Stenbock** : drottning från 1552, Gustav Vasas tredje gemål. Arne Tiselius***: professor i biokemi, Uppsala. Nobelpris 1948. Min anm.))

Arbetarna erhöll vissa förmåner, t.ex. tillgång till bra bostäder och odlingsmark. Även vatten och elektricitet tillhandahölls genom bruket. Det var järnmalmen som fick bruket att blomstra. Då produktionen steg nyanställdes personal och invånarantalet i brukssamhället ökade. Finländarna kom att utgöra en grupp med sin egen gemenskap; de höll en distans till de svenska arbetarna. De goda åren under reformsamhället sträckte sig in i 1970-talet, men sedan avtog produktionen.

Fråga: Varför höll finländarna distans till svenskarna? Svar: De var liksom inte "hemma" i Surahammar. De tänkte inte stanna för gott i Sverige. Effekten syns ännu i samhället. Avståndet har blivit en viktig negativ funktion. På 1970-talet var det 2000--3000 arbetare på bruket. (Jämför invånartalet i Surahammar: 5000-6000.) Antalet arbetare sjönk sedan drastiskt till 300. Det berodde på uppköp som gjordes av utländska storföretag. En ny maktfaktor uppträdde: kommunen. Dittills hade kommunen hyrt in sig bruksledningen. Blev de anställda nu ett kommunpolitiskt projekt? Nu fick politikerna revansch; de flyttade in från andra håll, fjärran från brukshierakin och hade ingen känsla för de rättigheter som hörde ihop med bruksmiljön.

Hur skulle kommunen råda bot på den dåliga ekonomin? Då föreslogs att man skulle etablera ett mediacenter i Surahammar. Orten skulle utvecklas genom att satsa på kunskapssamhället, och ett mediacenter skulle göra Surahammar till en utbildningsort. Man lyckades intressera Västerås för projektet så att staden gick in som sponsor. Några av de inflyttade kom också från Västerås. För att locka till sig fler personer utifrån lanserades bilden av "Idyllen Surahammar". I utkanten av orten ligger Stabtorpet, och där fanns möjlighet för inflyttade att köpa mark.

P A visade en karta över Surahammar och pekade på geografiska gränser som också utgör symboliska gränsdragningar. De så kallade sovstadsborna bor i en särkskild del. Där finns ett köpcenter och folket runt omkring har sin miljö och formar sin egen tillvaro. Det gamla brukssamhället utgör en annan del som bebos av gamla före detta bruksarbetare som äger mark och som bor kvar där. Ytterligare ett område för sig är bebyggt med villor där kommunpolitikerna bor. Inflyttningen dit började på 70-talet. Sålunda framträder generellt sett tre olika grupperingar i samhället.. 1) Bruksarbetarna i den gamla delen med sin brukskultur; 2) Politikerna i sin villastad; 3) Sovstadsborna ("stanarna") med sitt köpcenter.

Vilka är då bruksarbetarna? De har inte längre fysisk förankring där, men de har en egen identitet. De och deras föregångare har skapat en kulturtradition som håller i sig; till och med de yngre känner och "upplever" det förgångna på platsen. De äldre berättar för dem hur det var förr. Folket där ingår i en hierarki där bruksarbetarkultur ännu lever kvar. De äldre är riktiga "suringar" som de kallas. Det är de som förvaltar traditionen och berättar vidare till nästa generation. Politikerna, som ju har en helt annan bakgrund, talar om att inrätta "en bättre tillvaro för invånarna". Budskapet har inte gått fram riktigt, men gemene man röstar av tradition ändå på "rätt" parti, socialdemokraterna alltså. Därför är det socialdemokratiska styret obrutet. Här jämförde P A med norrländska Timrå (se ovan), där vänstern mer gått i opposition mot socialdemokraterna.

Grupperingarna 1) De som var förankrade i bruksarbetarleden a) värnade om bruksarbetarkulturen i gemenskapens förening. Denna materialiserades i Folkets Park, "Glemkärret"; b) fruktade ingreppen emot brukssamhällets struktur, kultur och historia. 2) De som var förankrade i kommunalpolitiken (inflyttade efter 1970) a) värnade om kunskaps-samhället i form av biblioteket och mediacentret (ursprungstanken); b) fruktade den passivitet som manifesterade sig i bruks- och sovtadsmentaliteten. Riv gamla Folkets Park! Det var 70-talets trend som krävde förnyelse. Nya "Folkets Park" skulle bli ett Mediacenter. 3) Dagspendlarna var den tredje kategorin (som flyttat in på 80- och 90-talen). De a) värnade om rätten att få "sköta sig själva" och att ha tillgång till god barnomsorg. De b) fruktade ett påtvingat samhällsengagemang.

De med arbetarbakgrund protesterade mot planen att göra Herrgården* med dess stora park till en samlingspunkt, ty "Herrgårn" representerade för dem den gamla överheten. Den idén blev mycket riktigt ett fiasko. De betackade sig för nymodiga idéer; det var ett exempel på negativ bruks-mentalitet. Passivitet hos invånarna sågs av kommunens styrande som det stora hotet. Arbetarna ville bevara närheten till den gamla andan i bruksmiljön. Kommunen tyckte att de bara gnällde när kommunledningen ville förnya samhället. ((Jag vet inte om herrgården hade något namn. Man sade tydligen bara "Herrgårn". Min anm.))

En spik i kistan var det för dem som höll på brukstraditionen när två hammare byttes mot slutet av 80-talet. Då bröt nämligen kunskapssamhället in! P A visade en bild: ett blått (!) äpple med något slags utskott. Det skulle symbolisera "din bit av det sura äpplet", sades det. Symbolen för Media- centret var förstås inte att ta miste på: Kunskapens äpple. Detta uppskattades naturligtvis inte alls av bruksarbetarna. Många av dagspendlarna som var mycket yngre, i 20--30-årsåldern, köpte villa för att få ett bra boende och en bättre tillvaro. De ville också ha tillgång till bra områden för friluftsliv. Det var deras Surahammar.

De som kännetecknades av"bruksmentalitet" sade således nej till påtvingat samhällsengagemang. De olika grupperingarna hyste olika bilder av samhället utifrån sin uppfattning. Myndigheterna hade sin definition av kulturen; det som utmärkte deras syn var att de ville ha kontröll över kulturlandskapet. P A talade om antikvariska myndigheter: de som såg det som kvalitetsmässigt var värt att bevara av brukssamhället och och dess lokalhistoria. Brukssamhället har dock bara överlevt i bruksbyggnaderna, Museet, Herrgården och Stenhuset. Det sistnämnda var en smedsbostad; smederna hade högre status än de vanliga arbetarna. Märk att arbetarbostäderna ej är representerade här. Därför är nämnda bestånd från ett brukssamhälle icke representativt.

Turistnäringen "Upplevelseindustrin" strävar att skapa nya lokala arrangemang och evenemang som engagerar och lockar turister. Branschen vill vara nyskapande, och P A nämnde Surahammarveckan, anordnande av rally, satsning på herrgårdsromantik samt ett galleri på Stenhuset som exempel på nya kulturmanifestationer i Surahammar. Han tillade att man kan fiska i sjön i Herrgårdsparken. Dessutom satsar man på att erbjuda god mat. I Surahammarveckan ingår naturligtvis medeltidsfestival (på modet) och hantverksproduktion m.m.

Lokalpressen har en tendens att idyllisera och ge verklighetsförenklade bilder. Man skildrar det gamla brukssamhället som en skrämmande verklighet förr i tiden och bortser från dess specifika kultur. Man ser snarast frånvaron av ett kultursamhälle. "Sovstaden" kontrasterar mot det gamla. P A ansåg alltså att pressen ger en förenklad bild. Människor formar grupper/grupperingar och skapar på så sätt sin egen identitet. P A betonade betydelsen av värden som skapas utifrån miljön. Människor upplever olika saker, berättar och frågar varandra. Kultur i Surahammar: Byggnader: 1) Stenhuset byggt i sten naturligtvis; Idyll? den pampigaste smedsbostaden -- märk: ej vanlig arbetarbostad (se ovan). 2) Bruksmuseet. 3) Herrgården/Parken.

Kulturella konstruktioner i Skövde Bilder från turistnäringen: Upplevelseturismen är stor. P A räknade upp en rad saker som är värda att se eller göra: "I Arns fotspår", Balthazar, Kulturhuset, Hotell Billingen (Scandic) m.m. ((Jag missade säkert något mer här. Min anm.)) Vidare nämndes naturområden: Billingen och dess friluftsaktiviteter, fågelskådning i Södra brottet. Dessutom är museer, kyrkor och fornlämningar värda att besöka. I Skövde finns också en hel del industrihistoria att ta del av; exempelvis nämndes det gamla tegelbruket i stadsdelen Mariesjö.

Bebyggelsemiljön i Skövde Här urskiljde P A generellt dessa områden: Garnisonstaden med flera regementen, handelsstaden och industristaden. Vad gäller industriområden, bl.a. på Östermalm, framhöll han självfallet gamla Skövde Gjuteri och Skövde Mekaniska Verkstad (1907) som utvecklades till Pentaverken som 1935 helt införlivades med Volvo.. Ekedal var en arbetarförstad med en bruksgata. Där fick hus och gator namn efter verkstadsarbetare. Några hus och andra viktiga delar av området finns kvar. Mariesjö tegelbruk står kvar som en del av bevarandevärd bebyggelse. Flera bilder visades även. ` Är det då bara den fysiska miljön som räknas? Nej, undersströk P A , den mentala kulturmiljön är ännu viktigare. Den bör lyftas fram mer, den bör erkännas som betydelsefull för kontinuiteten i samhällsutvecklingen. Surahammar är inte bara ett brukssamhälle.

Fråga: Hur är det nu med finländarna i Surahammar som du nämnde förut? Svar: Brukssamhällskulturen lever kvar och det bor fortfarande finländare där. De umgås inte med svenskar, distansen är kvar. Det finns en hotbild som är känd av alla i det svenska samhället: i vissa bostadsområden anses det vara farligt för personer som kommer utifrån: "Gå inte där!" Alla känner till misstron som existerar på många håll och som kom till uttryck i t.ex. Surahammar. "Är den där en äkta bruksarbetare?" Det är tyvärr många som ser ner på andra. Det förekommer missbrukare i Surahammar också, dem ser man ner pånär de sitter i parken. Missbrukare är inte sällan de som värnat om arbetartraditionen där. Fråga: Är det inte just de som fått slita värst, haft de sämsta jobben, den sämsta bostaden? Svar: Jo, så kan det vara. Och det syns direkt -- på avstånd! -- vem som har och inte har pengar. Fråga: Hur många invånare är det i Surahammar nu? Svar: Omkring 6000, av dem var 3000 arbetare förr. Sedan kom raset, men utvecklingen kom någotsånär igång igen, så att siffran kom upp till 500 anställda, den var ändå låg. Sovstadssamhället utvecklades när kommunen tog till sig begreppet kunskapssamhälle och endast satsade på Mediacentret. Numera ses Skövde främst som en industristad med Volvo/Ford som primus motor (sic!). Historiskt sett har dock industrin här inte någon större tyngd. Industrialiseringen har haft stor betydelse under 1900-talet, och utvecklingen av industrierna i Skövde kommer även i framtiden att vara en bra tillgång för staden. ((Angående några uppgifter om Skövde ovan: Jag har nog själv lagt till nägra fakta som som jag inte tror att P A nämnde. Det gick f.ö. undan på slutet så jag har säkert missat någon detalj av vad han sade om Skövde. Min anm.))

Kommentar (december 2003) Det var ett i mitt tycke givande föredrag som Paul Agnidakis höll. Särskilt trevligt var det ju att också Skövde var med på ett hörn. Förmodligen känner inte så många studenter vid Högskolan i Skövde till särskilt mycket om staden. Många kommer från andra delar av Sverige, en ökande andel från andra länder, och de flesta har har nog inte så stort intresse eller tid att lära känna den närmare. Man flyttar i stor utsträckning från Skövde efte studierna.

Själv är jag inte Skövdebo från början, men efter att ha varit bosatt här i snart 40 år känner jag ju till en hel del utan att ha fördjupat mig i Skövdes historia. På senare år har jag i likhet med andra Skövdebor fått upp ögonen för åtminstone huvuddragen i dess historia. Jag syftar närmast på ett par kortfattade men innehållsrika skrifter, nämligen På upptäcksfärd i Skövde -- Tips på mer än 100 stora och små sevärdheter och utflyktsmål, samt Skövde under 600 år av Göran Lundh, som nyligen förestod Skövde Museum (som nu ligger i malpåse!). Det är lätt att bli hemmablind och 600-årsjubileet 2001 var en nyttig påminnelse om det förgångna -- för dem som var öppna för detta. Det var inte endast mer eller mindre jippobetonade evenemang utan många kulturarrangemang också.

Det har då och då klagats på att Skövde inte är någon kulturstad utan bara kommersiellt inriktad. Detta är för ensidigt sagt, jag skulle vilja påstå att Skövde representerar både den ena och den andra aspekten. Hade inte det fina Kulturhuset -- färdigt 1964 och Sveriges första i sitt slag! -- varit grundvalen vad gäller stadens kulturyttringar i flera decennier, så skulle läget idag säkerligen ha varit ett helt annat. Jag tycker att kulturutbudet har varit förhållandevis bra, sannolikt bättre än i många städer av motsvarande storlek. Frågan är nu vad den försämrade ekonomiska situationen och sparplanerna kommer att innebära framöver.

P A talade en del om turistnäringen i Surahammar. I Skövde har det varit en debatt kring turismen: Skulle man ej kunna propagera mer för de resurser som finns här i trakten? Jag tror för min del att man underskattat dem och att man borde göra mer reklam för vad som faktiskt finns -- i stället för att ta fram sådant som inte finns: "inget vatten i Skövde", vilket ju inte är riktigt sant. Det finns tillräckligt att se och uppleva här för att inte Skövde enbart ska vara en genomfartsstad för turister längre bortifrån.

Intressant tycker jag också den sociala skiktningen i Surahammar var. Jag har aldrig varit där och förhållandena må vara ganska speciella i Surahammar, men vi kan iaktta grupperingar på de flesta håll. I Skövde urskiljer man lätt olika bostadsområden som har särskilda kännetecken. De som bor i villor är för sig, fast lite utspridda i olika villaområden. Rätt homogent tycks villaområdet på Billingssluttningen vara. Men ju längre upp man kommer, ju flottare är villorna: "Gräddhyllan". Södra Ryd har däremot en helt annan karaktär. Det känns direkt att atmosfären där är annorlunda. Andelen inflyttade invandrare är stor, och det har talats om segregation. Själv går jag nu inte in på detta ämne här, men jag kan nämna att jag för ett par år sedan var på en debatt på Högskolan, där bostadssituationen i Skövde diskuterades. Jag nöjer mig nu med att bara konstatera att det är svårt att lösa frågan om segregering, eftersom grupperingar sker dels frivilligt, dels mer eller mindre under påtryckningar utifrån.

Konservativt tänkande har -- liksom det mesta -- både för- och nackdelar. Att bevara en kontinuitet, att blicka bakåt för att se hur det var förr måste ses som något positivt i många fall. Det har alltför ofta framhållits att Sverige håller på att bli historielöst (t.ex. för få historielektioner i skolan). Det kan vara förödande för kulturens fortlevnad om kulturarvet faller i glömska. Om man vill lära något, inte minst av misstagen i det förgångna, är det ju nödvändigt att känna till det någorlunda. Det har också att göra med vår identitet, särskilt nu när det mångkulturella samhället är ett faktum. Å andra sidan måste man beklaga att ett envetet fasthållande vid föråldrade strukturer hindrar ett progressivt framåtskridande. Det råder stor förvirring bland de makthavnde: Hur ska framtiden se ut?

Jag vill avsluta med ett kort citat ur dagens (8/12 2003) Skövde Nyheter (s 2): Rubrik: Folkhemsvisionen vittrar sönder". "Den beska sanningen är att folkhemsvisionen inte bär längre" (...) Artikeln som är skriven av en f.d. generaldirektör för Riksrevisionsverket G Rune Berggren, börjar så här: "Den svenska folkhemsvisionen har sin grund i det gamla brukssamhället. Bruksherren svarade som en god familjefar för de anställdas välfärd i form av bostäder, butik, skola och ibland även kyrka och fattigvård. Folkhemmet var en tillämpning av bruksideologin på hela det svenska samhället." (...) Jag tycker detta uttalande är en lämplig avslutning på min kommentar, för den anknyter som synes väl till föreläsningen. Dessutom stämmer citatet mycket bra med min ambition att se samband och sätta in saker och ting i ett större sammanhang.

Kommentar september 2015 Mycket har hänt under dessa år; ändå finner jag att det mesta stämmer i stora drag än idag. Min bedömning av Skövde som kulturstad har faktiskt förstärkts på senare år: kulturutbudet har onekligen blivit större. En bidragande orsak till min inställning idag är också att jag genom mina "böcker med kultur" och min rikhaltiga hemsida själv blivit mer engagerad. Jag eggades även av Kulturgalan/50-årsjubileet förra året. Samtidigt har emellertid satsningen på Skövde som ledande handelscentrum i Skaraborg kommit i förgrunden. Likaså satsas nu -- som jag då efterlyste -- mycket mer på friluftslivets attraktionskraft. Skövde är utan tvivel kaxigt -- bra! Skövde är en framåt stad som vågar ha visioner.

Sture Alfredsons hemsida