Kulturkrock I
Mirko Takač – att möta människor med främmande kultur – javisst, men hur?
Då Skövde firade 600-årsjubileum hölls en rad föreläsningar som ingick i projektet Utmaningen, i vilket ingick två seminarier med Mirko Takač. Följande text baseras på ett referat av det första 28/8 2001. Jag citerar ur programhäftet: ”Det är viktigt för både svenskar och invandrare att på allvar fundera över på vilket sätt man skall förhålla sig till mötet med kulturer som skiljer sig från den egna trygga och invanda. Mirko Takač kommer att bidra med synpunkter och olika sätt att hantera dessa etniska möten.” Det tilläggs att han håller ett uppföljande möte i Stadshuset 9/10 2001.
Mirko, legitimerad psykolog, inledde med några ord om sin bakgrund: Prag i Tjeckoslovakien (nu Tjeckien). Nu (2001) är han verksam i Falköping men ”pendlar” till Prag bl.a. Han undrade hur vi reagerar när vi får veta att någon vi möter är tjeck. Svenskens reaktion är vanligen – ingen alls! Om en svensk turist i Prag säger att han är svensk, möter han däremot en tydlig reaktion – numera ofta en glad sådan. Mirko har haft anledning att fundera kring relationerna tjecker – svenskar. Det finns undersökningar som visar vilka mentala bilder svenskar har av icke-svenskar av olika nationaliteter. Vi skapar alla inre bilder, mer eller mindre klara, av människor vi kommer i kontakt med. Vi har liksom en ”simulator” i hjärnan för att hantera allt omkring oss.
Vid ett av testerna i en undersökning fick försökspersonerna olika blad, där endast en nationalitet angavs: turkar, araber, zigenare eller amerikaner m.fl. Varje person skulle fritt beskriva egenskaperna hos var och en av dessa. De inre bilderna varierade avsevärt. Vissa grupper var lätta att beskriva, andra svårare, vilka fick diffusa konturer. Självfallet var bilden otydlig hos de personer som haft ringa kontakt med en eller annan av nationalitetsgrupperna.
Samma test har gjorts i olika länder, t.ex. vad gäller svenskars förhållande till tjecker och vice versa. Mirko visade ett lustigt resultat: Tjecker har mycket lätt att beskriva svenskar, men inte tvärtom. Varför har svenskar svårt att få grepp om tjeckernas karaktär? Omdömen grundas ju på tidigare kontakter, och dessa bör vara ömsesidiga. Det är förstås inte bara fråga om ishockey; allmänt sett tycks alltså svenskarna ha gjort intryck på tjeckerna, men ej tvärtom.
En förklaring är naturligtvis historisk: Svenskar har förr ”besökt” tjeckerna i deras land och satt djupa spår; i århundraden har man där talat om svenskarnas härjningar, på 1600-talet t.ex. Mirko nämnde att en svensk general från Skövde(!) var där och krigade. I Tjeckien känner man framför allt till tre svenska militärer: Torstensson, Königsmark och Wachtmeister. Där har man ibland rentav frågat: ”Var svenskarna egentligen människor? Var de inte djävulens anhang?” – Helt klart var svenskarna väldigt impopulära förr, men nu är det annorlunda. När en svensk turist säger att han är svensk, kan det faktiskt hända att mottagandet blir extra gott på en restaurang – mer mat till billigare pris (?).
Mirko har självklart ofta fått frågan: ”Var kommer du ifrån?” och ”Hur länge har du varit i Sverige?” När han på den andra frågan svarade: ”Två år”, talade svensken extra tydligt och långsamt, rentav som till ett barn! När ha sa ”tio år”, blev motpartens tal nästan normalt. F.ö. är ”normal” ett av svenskarnas favoritord, påstod han. En så att säga inbäddad fråga låg i luften: ”Och varför är du här då? Varför har du kommit just till Sverige?” Kanske han tillägger: ”Det är ju så kallt här.” Mirko har själv undrat vad det är för ”magnet” som drar tjecker till Sverige – kan det vara frihet, arbete, bra socialt system som lockar här?
Faktum är: han vet inte vad det är, för flyktingar får inte välja. En blivande flykting grubblar inte på om han/hon ska emigrera, lika lite på vart. Man lever ett ganska normalt liv, då plötsligt något händer: en ohanterlig situation uppstår. Mirko sa att han kunde ge svenskar en ”flyktingkurs”, dvs. varför man blir flykting. När bomberna börjar regna över en har man bara en tanke: att sticka, oavsett vart. Han underströk att man flyr från, inte till något.
Vissa klarar livhanken, andra inte. Lyckas man fly får man komma till ett läger i ett främmande land. Väl där får man pusta ut; man lever ju. Pressen släpper taget, det blir en alltmer passiv tillvaro; man får sitta och ”vifta med fötterna”, dag efter dag, månad efter månad, år efter år… I ett läger i Bosnien hörde Mirko denna uppgivna röst: ”Hade jag vetat att det skulle bli så här, hade jag stannat kvar och förmodligen blivit skjuten.” Till slut finns bara en tanke i huvudet: Bort härifrån!
Men det finns avbrott i lägertillvaron; det gäller ”nyheterna” med jämna mellanrum. Någon ropar: ”Nu har de kommit!” Man beger sig till informationsbaracken. Alla – kanske 6000 – rusar dit, letar på listorna. De flesta konstaterar: ”Inte med.” Samma sak om och om igen. – Men efter tre år tror Marko plötsligt inte sina ögon: Där står hans namn! Lista F – vad betyder ”F”? Ingen vet. Småningom hittar han en teckenförklaring: F=Sverige! Han rusar omkring i lägret: ”Jag ska till Sverige!”
Alla ”vet” något om Sverige: ”Där är dom inte kloka!” Det var inte så konstigt, tyckte Marko, Sverige var svårt att förstå sig på. Där var det nästan bara skog, sa man, och svenskarna var säkert konstiga. Några visste att berätta att svenskarna var så hederliga. Ja, hur otroligt det än lät: I Sverige kunde man öppet lämna sin väska på järnvägsstationen, gå och köpa biljett och – väskan stod kvar! Bara att hämta den där den stod en bit bort. ”Omöjligt!” menade någon. En annan berättade att det fanns affärer utan personal i Sverige. Jodå, man kunde bara gå och förse sig, plocka varor på hyllorna och – hör och häpna! – betala där det stod en burk för ändamålet när man lämnade den ”herrelösa” affären! Någon annan påstod att det inte fanns några gamla människor i Sverige. Men hur kunde det vara möjligt? Sagesmannen visste inte hur, de var bara borta! Ytterligare en sak kom fram: Man får inter dricka alkohol där. Gör man det blir man tagen av polisen, sades det.
Alla dessa orimliga fördomar bygger förstås på vad man tidigare hört eller eventuellt upplevt. När det gäller emigranter/flyktingar är anpassning ett nyckelord. De måste fråga sig: ”Kan vi bevara våra seder och vanor i ett främmande land? Hur ska vi samtidigt kunna lära oss det nya systemet där? Och hur funkar det? Mirko sa att när de kommer till den svenska gränsen hoppas de få se en gubbe med en mössa där det står ”Kulturdepartementet” eller kanske ”Svenskhetsinformationsbyrån”. De skulle gärna vilja få en skrift i handen med titeln ”Så gör man i Sverige” För det är information man vill ha. Men naturligtvis finns där ingen gubbe som ger dem de upplysningar de önskar. Så de kommer in i landet lika okunniga och fördomsfulla om detta som förut.
Mirko menade att det borde vara vår, de gamla svenskarnas, uppgift att medverka till att de ”nya” svenskarna lär sig det svenska systemet och anpassar sig till det. Vi bör ge dem info – vem skulle annars göra det? Problemet är alltså inte att invandrarna in spe skulle sakna vilja att lära sig, utan att de lider brist på kunskaper om vårt samhälle, om hur det fungerar. Många av dem behöver hjälp, alltså service från oss vanliga svenska medborgare.
Uttrycket ”slag på fingrarna” nämndes. I det sammanhanget kom Marko in på språkets betydelse, ty i varje kultur är språket en väsentlig del. Han fattade snabbt detta när han kom till Sverige. Han började skriva ner allt han inte förstod i en liten anteckningsbok som han bar på sig. I början var vardagsperspektivet: ”Blablablabla…” Så lät det i hans öron (Marko gjorde en oefterhärmlig ljudillustration). Den obegripliga svenskan var långa slingor av rappakalja, där inga ord kunde urskiljas. Enormt frustrerande! ”En sån där rotvälska kan jag aldrig lära mig”, tänkte Marko.
Emellertid kunde han efterhand uppfatta vissa ljudkombinationer, till och med enskilda ord. Plötsligt kom han på det: 'Jag kan försöka skriva ner det jag hör.'Ett av de första riktiga svenska orden var skjorta. Han skrev ”̆surta”. ”Vad skriver du?” frågade någon. Marko visade det. ”Nej nej, fel.” Så han fick lära sig att stava ordet på svenskt sätt i stället för på tjeckiskt. Nästa ord han hörde och antecknade var journal. Han skrev ”skjornal”, i analogi med den svenska stavningen av föregående ord. Han fick också det rättat. När han hörde ordet choklad trodde han förstås att det skulle stavas ”joklad”. På liknande sätt skrev han också ”natchon” (nation). Först gällde alltså s=skj, sedan s=j, s=ch och s=ti (i nation). Slutligen s=sch ( i dusch). Ingen tycks ha märkt att s=stg (i västgöte). Det finns totalt 18 sätt att återge sje-ljudet i svenskan (läroböcker anger 17 – man har missat stg i västgöte).
Inte att undra på att Mirko blev desperat; hur han än gjorde blev det ju fel. Han tyckte att han kommit på en ny stavningsregel att tillämpa steg för steg – men inget stämde. ”Finns det verkligen inga regler?” frågade han en svensk som svarade: ”Beror på.” - ”Vad då? Vad beror det på? Hur många sätt att stava sje-ljudet finns det?” – ”Vet inte. Fråga han där.”
Även om dessa exempel med sje-ljudet är väldigt speciella, så visade Mirko väldigt tydligt – och roligt – vilka fallgropar en ny kultur kan ha i beredskap. Han menade att ovanstående illustrerade en generell problematik för all främmande kultur. En stötesten för den oinvigde är att han/hon sällan får något bra svar på sina frågor. Vid kulturmöten bär vi i alla ett ansvar. (Anm: Jag visste själv inte att det finns så många stavningsvarianter.)
Sedan ville Mirko ge oss en insyn i en rad fördomar, i dramatiserad form. Fördomar har vi ju alla med i bagaget, och han hävdade att han med detta spel bäst kunde illustrera dem. ”Men det blir tufft, rentav chockerande,”varnade han. Han nämnde i förbigående att han en gång velat studera drama, men det blev alltså psykologi i stället. Så här berättade han med inlevelse:
”Idag är det den 28/8 2002. (Just det: 2002. Här är det jag som bestämmer.) Det politiska läget har som ni vet helt förändrats efter det kaos som började för ett år sedan och fortsatt i år. Hur kunde det gå så illa? Ja, ni vet ju varför det blev katastrof. I slutet av september 2001, närmare bestämt 28/9, fick jag höra om statskuppen på radio just när jag vaknat på morgonen. Putin var avsatt och arresterad, några i regeringen var redan avrättade. Och den där Zhirinovskij vid makten! Hu! Han som sagt att hotar man oss, så använder vi våra kärnvapen. Samma dag, 28/9, beordrade den amerikanske presidenten högsta krigsberedskap och började skyndsamt sända trupper till Europa. Men ryssarna var tuffa: Trupper gick in i Baltikum och Finland ”för att skydda sina gränser” som det hette. Alltså ingen hejd på utvecklingen – storkriget blev ett faktum, även om stormakterna gjorde allt för att begränsa det till Europa. Ja, vi vet ju hur det gick för Sverige; det svenska försvaret slogs snabbt i spillror, alldeles oberoende av vad den svenska regeringen försäkrat: ”Ingen svenskt mark till främmande makt!” Hur många som föll offer för bombningarna är det ingen som vet…”
Efter denna snabbskiss av den dramatiska händelseutvecklingen förflyttades vi mentalt till ett flyktingläger i ett helt annat land. Mirko fortsatte:” Ni som är här har haft tur – ni lever ju! Ni är flyktingar och har alltså lyckats fly till Turkiet. För vart försöker europeiska flyktingar ta sig i dessa dagar, om inte till Turkiet. Ni har nog med problem, konkreta problem. Nu får ni ta itu med dem, genast. Redan tidigt imorgon bitti startar busstransporten till Arbia (?) i södra Turkiet, nära den syriska gränsen. Där ligger ert flyktingläger. Klockan tre i natt avgår buss nr 1. Här har jag namnlistan. Sedan kommer ni att spridas ut till olika byar. Alla blir utplacerade, fint va'. Själv kommer jag från Istanbul, är representant för Turkiska Kringvandrarverket.
Nu får ni börja lära er ert nya språk, alltså turkiska. Ni ska få några ord på vägen. Följ mina råd. Då kommer er anpassning att gå bra. Om ni glömmer vad jag säger blir det problem. Var inte oroliga bara. Ni ska totalt ändra attityd – nu! Ni förstår va'? Jag tar det enkelt. Det viktigaste är nu: Glöm det som varit! Era svenska minnen gäller inte längre. Lämna det gamla skräpet – blicka framåt! Anpassa er till det nya livet i Turkiet. Ja, det är inte så lätt, vi vet det. Som vi säger här: ”Xawqrtt#¤$¤”…(fejkad turkiska). Kanske ska jag översätta till svenska: ”Det är inte lätt att lära gamla getter sitta”. Ta det bara lugnt. Det får ta den tid det tar.
Gå 100 % lojalt in för detta: Gör era barn till goda turkiska medborgare! Överens? Javisst. Så nu ska ni lära er turkiska. Ni måste sluta prata svenska med era familjer –prata bara turkiska. Vi brukar säga:”?” (Mirko tycktes säga något på turkiska) Bäst att jag översätter: ”Övning ger färdighet.” Det turkiska språket ger bara fördelar; det bästa sättet att bli goda turkiska medborgare. Ni ser, här i Turkiet har vi en noga genomtänkt, konsekvent flyktingpolitik. Ni ska ju assimileras, integreras i den turkiska befolkningen. Men det finns hinder ute i byarna. Vilka? undrar ni. Jo, fördomar. Ni ska veta en sak: Jag gillar inte fördomar. Jag har deltagit i ”Projektet mot fördomar mot svenskar”. Då frågade vi i byarna: ”Varför har ni fördomar om svenskar?” Då fick vi fram en orsak: Svenskar söker sig till andra svenskar, de isolerar sig i sina egna grupper. Men här blir det ingen isolering, ska ni veta. Ni sprids ut i hela Turkiet, för vårt motto är: ”En svensk flykting i varje by”. Erkänn att ni gärna vill isolera er. Nej, ni ska gå ut bland den turkiska befolkningen.
Jag talar nu till männen i första hand, det är dom som bestämmer här. Det gäller anpassning igen för er. ”Man får ta seden dit man kommer”. Detta turkiska ordspråk ska ni få på stencil som ni kan sätta upp på väggen hemma i byn. Läs och följ det så kommer er anpassning att gå av sig själv.
Jag ska ge er en liten inblick i de fördomar som väntar er ute i byarna. Själv delar jag dem naturligtvis inte, jag umgås ju till och med med svenskar (fast givetvis bara i tjänsten). Jag har faktiskt läst en akademisk kurs (3 poäng): allt om svensk kultur. Så ingen ska tvivla på min fulla kompetens. – Fördomar ja, inte hos alla förstås. Det finns ett annat turkiskt ordspråk som säger: ”Man ska inte dra alla över en kam.” Men svenskar brukar vara så blåögda, så troskyldiga. Dom har nog också lite svårt att fatta.
I mitt jobb fordras det verkligen en hel del civilkurage för att våga säga sanningen (och lögn också för den delen). Jag brukar säga till dem som klagar på svenskarna: ”Säg inte så! Dom kan ju inte hjälpa att dom är som dom är.” I förebyggande syfte besöker jag ofta svenska familjer i byarna. Jag får höra klagomål från deras turkiska grannar: ”Dom där utlänningarna skriker och gapar så förskräckligt på lördagarna.” Men jag försvarar svenskarna och säger: ”Dom tror det ska vara så. Det hör till deras kultur, förstår ni. Jag har läst rätt mycket om svensk historia, vikingatiden osv. Allt det där har förstås satt sina spår i deras sinnen.”
Nåväl, det jag sagt här är bara en krusning på ytan. Trots att jag lärt mig en del om er svenskar, är det fortfarande några saker jag inte kan förstå. Vågar jag vara lite personlig? Ta t.ex. er religiösa fanatism. Och det där om religionsfrihet. Hur ska man enkelt kunna förklara det? Inom islam har vi däremot flera sekter, shia, sunna etc. Det är bara att välja. Muslimerna kan inte begripa er fundamentalistiska religion, ni har ju bara en och samma sekt: Statskyrkan. - Jag ska förresten starta en kurs i svenska för turkar – och om svenskor (!)…
Vad heter den nu, den där stora festen ni har - javisst ja: jul. Det finns ju så många primitiva kulturer… .Svenskarna tror för övrigt att tiden bara går runt; det heter ju hjul, precis som festen. Förresten är det inte underligt att dom får religiösa psykoser där i de djupa skogarna. Där brukar de hugga ner allt de ser – i religiöst syfte. Men vi turkar har ett rationellt skogsbruk, för här kvistar man granarna, medan det i Sverige är nästan som på stenåldern. Tänka sig! Ni tar in träd i husen! Nog sticker det i ögonen (barren alltså). Ja så vansinnigt!
Svenskarna vet inte hur man bor i hus. Ni har ju skyltar som talar om precis vad som gäller. Vi har ett ordspråk: ”Regler är till för alla (Allah). Men bryr sig svenskarna om sina boregler? Å nej. I förebyggande syfte gjorde jag ett hembesök. I lägenheten var två stora hundar! ”Men herr Svanssström (!)” sa jag, ”reglerna tillåter inte… Ni har väl läst anslaget…” Herr Svansström svarade: ”Det skiter väl jag i.” Jag tänkte: Han är nog analfabet. Herr S. förklarade: ”I vår kultur betraktar vi dom inte som djur. Hundarna är våra familjemedlemmar.” Det var som tusan, tänkte jag. Nog känner jag skillnad på en gammal kärring och en hund. Jag frågade: ”Vad gör ni med dom?” Det skulle jag inte ha frågat, för jag fick det rysliga svaret: ”Vi älskar dom.” Herr S. kysste ömt sina älskade grand danois.
En annan gång klagade turkiska grannar på att de hörde underliga ljud från den svenska familjen ovanför. Jag lugnade dem och bad dem att visa lite tolerans – svenskarna var inlåsta (!?). Förresten har vi en broschyr som visar att alla svenska gör på samma sätt, men vi turkar tänker själva. Under den stora festen serveras rituell religiös mat, julbord kallar ni det. Medan vi turkar äter bara den mat vi gillar, så måste ni smaka på alla rätter. ”Ta för dig av hela julbordet,” sa den svenska tanten till mig. ”Nej, nej Ahmed (jag alltså), du måste äta från andra hållet. Alltid sillen först!”
Det finns rituella drycker också. Ingen får dricka ur de små glasen, förrän översteprästen typ lyfter sitt glas och stämmer upp en unison rituell sång om profeterna Andersson och Pettersson och Lundström och jag. Sedan dricker man samtidigt på hans order.
Jämlikhet är ett av de mest omhuldade begreppen i svensk kultur. Jämför ovan: Alla måste dricka upp den starka drycken på en gång, ty alla måste bli jämlikt fulla. De som kunde – några delvis ur balans – reste sig för att hylla Julträdet – som var fastskruvat i golvet! Ahmed kom att tänka på en film om wodo, inspelad 1962 i Afrika. Om ni bara tänker bort hudfärgen så får ni en föreställning om hur de här svenska julfirarna bar sig åt. Dom kväkte och kraxade… Otroligt! (Mirko demonstrerade realistiskt hur små grodor låter och gör.) Apropå mat får jag ge er ett tips, så ni inte gör bort er. Jag säger det i förebyggande syfte, profylax förstår ni. Svenskar äter svin! Vi säger: ”Man blir det man äter.” ”Bäst att möta Ahmed i grind” säger man också.
Bara en sak till: Barn. Det är ett stort problem i Sverige. Hur behandlar ni era barn? Svenska mödrar känner inte till barnuppfostran. Dom vet inte hur man gör. Jag frågade Socialstyrelsen: ”Hur ser svenskar på barn?” Jag förstod då att svenskar inte tycker om barn. Jag har sett att dom har något slags ballonger… Nej, dom vill inte ha barn. Och tänk så många gatubarn det finns i Sverige, hundratusentals. Vad heter det nu igen, där dom förvaras? Är det inte ”Dagab”? Och fångvaktarna är inte där för ro skull, dom tjänar pengar på det. Men det finns dom som har det värre: gamla är portförbjudna på lekis. I stället finns det ett slags lekis för gamla. Fast jag tror inte det är som hämnd att dom inte får komma ut. – Alltnog, ni kan vara alldeles lugna: Vi ska ta väl hand om er.”
¤ ¤ ¤ ¤ ¤
Mirko såväl roade som avslöjade. Referatet kan naturligtvis inte ge full rättvisa åt hans dramakonst. Det vimlade av roliga detaljer som här inte kommit med. Bara ett litet exempel: En svensk tjänsteman döpte en gång om Mirko till ”Mikro”! --Tillåt mig bara till slut tillägga något själv; en händelse som ser ut som en tanke. Jag råkar nämligen numera allt oftare ut för märkliga sammanträffanden.
Några dagar före seminariet besökte jag för första gången Skövdes nya utmärkta antikvariat, där jag köpte en liten bok med tre längre essäer av Vaclav Havel, ”världsberömd dramatiker, essäist och dissident, sedan 1989 president i Tjeckoslovakien (Tjeckien)”, enligt förlagsreklamen. Boken var översatt från tjeckiska till tyska. Jag hade då inte en tanke på Mirko Takač, vars nationalitet jag inte heller kände till i förväg. I pausen under seminariet hade jag tillfälle att nämna för Mirko att jag nyss förvärvat denna bok: ”Von welcher Zukunft ich träume ”(Om vilken framtid jag drömmer). Han uttryckte sin beundran för Havel: ”Vi tjecker hade tur som fick en så bra människa som president.” Jag undrade om han kände till hur det stod till med presidentens hälsa nu. Mirko visste bara att han fortfarande är sjuk.
Jag kan inte avhålla mig från att avge ett eget omdöme om Vaclav Havel, denne store författare och statsman: Han har en stor klarsyn beträffande utvecklingen i Europa och världen i början av 1990-talet. (essäsamlingen utgavs 1991 på tjeckiska). Mycket håller fortfarande streck, nu tio år senare. Hans vidsyn visar sig också i hans dröm om en inte avlägsen framtid; det mesta verkar realistiskt. Han säger visserligen på ett ställe: ”Jag anses vara en naiv drömmare som alltid skulle vilja förena det som ej går att förena, nämligen politik och moral.” I denna artikel sägs mycket klokt, för att inte säga visa ting, om politik och politiker.
Som avslutning skulle jag vilja anknyta till projektet med alla föreläsningar i Utmaningen – ett torg för möten och visioner. Citat: ”Du skall inte rynka på näsan åt visioner…” Jag instämmer: För visioner behövs fantasi, inte minst för att som Mirko Takač visa upp våra och andras fördomar i en skrattspegel.
Sture Alfredson
Augusti 2001