Kulturkrock II
Mirko Takac: Uppföljande seminarium 9/10 2001 Från kulturkrock till kulturmöte
Mirko höll nu sitt andra seminarium i Skövde efter det första den 28/8: Att möta människor med främmande kultur – javisst, men hur? (Min rubrik: Kulturkrock I). När han presenterade sig återkom han till uttalet av efternamnet Takac, där c uttalas som tje-ljud; däremot uttalas tjeckiskt c som ts. (Jämför Kulturkrock I: Mirkos dråpliga skildring av den konstiga svenska stavningen.)
”Efter den senaste tidens händelser* är det nu (2001) ett ännu större behov av att tala om etniska kulturer och kulturskillnader,” framhöll Mirko. (Anm. Nu, i april 2014, återger jag här referatet från 2001. * Mirko syftade på 11/9). Han sa att kulturella skillnader ofta överdrivs; som psykolog ville han naturligtvis söka förklaringar i det mänskliga psyket och det sociala samspelet människor emellan.
På tal om kultur finns det olika syn på själva begreppet. Det tycks finnas lika många definitioner av kultur som lärda som sökt definiera det. Detta är verkligen ett problem, menade Mirko, som tillade att det ju är viktigt att veta vad man talar om – men vad ska man ta sig till när det existerar över hundra definitioner! Att kulturbegreppet är så svårfångat beror på att det ges så många skilda perspektiv: socialt, politiskt, religiöst etc. Därför är det mest praktiskt att bara betrakta kultur som en uppsättning regler. Mer eller mindre medvetet följer vi regler, för annars bestraffas vi på ett eller annat sätt: vi blir utfrysta, föraktade, mobbade.
Man har två system av regler, hävdade Mirko. Det första är Sveriges lag. Han berättade hur han reagerade när han första gången kom till Sverige (se även Kulturkrock I). Han önskade att en ”gubbe med skärmmössa” skulle stå där och dela ut boken ”Svensk kultur” till alla vetgiriga men okunniga invandrare. Hans egna upplevelser gjorde honom fast övertygad om det skriande behovet av information och kunskap om det nya landet. Invandrare vet inte hur de ska förhålla sig till det och riskerar att göra bort sig. Nykomlingarna längtar efter upplysningar.
I den nödvändiga anpassningsprocess som väntar främlingen spelar infödda svenskar en viktig roll, nämligen genom att ge information och vägledning. Om han, Marko, skulle ge ut en bok – ja vad skulle titeln kunna vara? Frågan ställdes till den talrika publiken, som lite tvekande gav några förslag: Traditioner (om mat t.ex.), Svenska uppförandekoder m.fl. Det skulle nog bli en tjock bok, sa Mirko, minst två kapitel! Den skulle inte bara ta upp seder, som att man ska sjunga supvisan innan man tar nubben… Det finns formella regler, formaliteter, lagar och föreskrifter; främst står Svea Rikes Lag. Där fastslås vad som skall gälla jämte påföljd, sanktioner och straff, ifall man bryter mot lagarna. Hur tjock är lagboken? Kanske 3700 sidor; man börjar på sidan 1 och läser alla sidorna till och med sista sidan 3700. Om alla invandrare gör det vet de ju sedan allt de behöver veta. Var och en kan därefter med gott samvete säga: ”Jag är svensk.” Retorisk fråga: Men är han verkligen anpassad eller inte?
Det fattas ett kapitel: Alla oskrivna regler. Det är de som är svårast, allra lurigast och ingår i det andra systemet. De är nämligen knepigast både att formulera och att lära sig. En förutsättning för att man ska räknas som anpassad är att man blir accepterad av andra. Och för att vara anpassad måste man kunna de oskrivna reglerna. Ett exempel: Antag att jag, Mirko, kommit för sent till den här föreläsningen, trots att jag körde i över hundra km/tim från Falköping (90-väg). Skulle ni då tycka illa om mig för att jag överträdde hastighetsbegränsningen? Publiken svarade: ”Naturligtvis inte.” Jag kom alltså för sent, säg tio minuter. Hur skulle jag hantera det? Det vore ett (outtalat) krav från hela publiken: ”Be om ursäkt och förklara!” Något annat skulle vara otänkbart. Ett annat exempel: Jag ska på bjudning, har inte köpt någon blomma – men det löser sig: man tar en blomma från en annan gäst och ger till värdinnan. Är det OK? Nej! Inte heller vore det tänkbart att aska på värdinnans tallrik när man röker mitt i middagen, före varmrätten. Och alla vet att man inte får ställa bilen i vestibulen… Nej, gjorde man sånt där skulle det verkligen bli problem, inte sant? Men det här är också ett svenskt problem, påstod Mirko med skärpa.
Det är lätt att förklara vad som är fel när man uppenbart bryter mot formella regler. Men när man bryter mot informella regler är det svårt att tillrättavisa vederbörande. Den som i ett sällskap rapar, spottar, eller kliar sig på ett visst ställe, är det lätt att tycka illa om – men att tydligt säga ifrån att så där gör man inte, det sitter långt inne. Alla markerar att det är fel; det blir en rätt stark reaktion, eller hur? - Nja, effekten av övertrampet blir tystnad plus en annan stämning plus stela ansikten. Mirko var säker på detta beteende, har gjort experiment. Alltså: ingen upplysning till den felande. Så om jag (Mirko) gör bort mig nu ordentligt, så händer inget på ytan – förrän jag säger: ”Nu tar vi kafferast” och alla försvinner ut. Men då, utanför! Alla pratar i munnen på varann om ”bortgörandet”. Man går systematiskt igenom alla fel jag gjorde. Och sedan skvallrar man för andra också som inte var med…
De som i sitt oförstånd gör fel blir alltså inte upplysta om varför det gick snett. Men de som redan vet om vilket misstag som begåtts av en annan, diskuterar detta gärna – sinsemellan. Man dömer, tycker otrevliga saker om den eller den. ”Honom (dvs. Mirko) skulle jag inte vilja bjuda hem!” Det är lätt att skapa konsensus (samstämmighet) kring en negativ attityd. Exempel: A säger till B: ”Jag tycker han (Mirko) var trevlig.” B genmäler: ”Nej vet du vad! Det var han då rakt inte!” Nästa steg är att försöka kategorisera Mirko: ”Vilken grupp hör han till? Varifrån är han? Är han riktigt klok egentligen?! ” B tar till orda igen: ”Jag tyckte han luktade sprit. Och så är han ju psykolog till på köpet!”
Konsekvensen av det hela är att det blir en starkt hämmad anpassningsprocess för den olycklige fåkunnige. Mirko hade sin dom klar: Svenskarna är usla på att lära invandrare vad som gäller. Han betonade att det inte ligger något moraliserande i det omdömet, det är helt enkelt ett faktum. Visst månar många svenska om andra, för de vill folk väl. De vill ju inte skriva andra på näsan, det skulle vara ofint att rätta invandrarna, de kunde ju ta illa upp. Nog brukar de vara vänliga, men man måste förklara för de okunniga varför problem uppstår. Och ständigt denna kategorisering! Vad är det för krafter i systemet som styr, vilka förhållanden är det som gör att det blir så här? Vad verkar för anpassning och vad motarbetar den?
Mirko visade sitt körkort. ”Kan ni se vad som är speciellt med det?” En del av publiken fick syna det utan att upptäcka något särskilt. Han fick själv avslöja det: Där står CSK, vilket aldrig skulle stå i ett svenskt körkort eller pass. Det betyder Tjeckoslovakien (nu delat i två stater: Tjeckien och Slovakien). Mirko upplyste om att han behållit sitt tjeckiska medborgarskap. Hans poäng var att detta (CSK) är ett sätt att konservera en utlännings status, alltså en stämpel som talar om: Du är icke svensk. Han hade frågat myndigheterna varför det stod 'Tjeckoslovakien' i körkortet. Vid en poliskontroll med sedvanlig kontroll av körkortet såg polisen genast att Mirko inte var svensk och blev misstänksam. Mirko undrade varför det alls måste stå CSK där; han hade ju bott länge i Sverige – längre än den unge polisen. Denne svarade: ”Du, i Sverige gör vi så här förstår du.” Punkt och slut. Ett exempel till: Biljettköp vid SJ. Palaver. Flickan (22) i luckan, otålig: ”Legget!” och efter att ha slängt en blick på legitimationen: ”Aha!” Sedan, med en ny ton. ”Du förstår, här i Sverige är det så, att…”’
Så en episod som hände för flera år sedan, på vårdcentralen i Falköping. Mirko påpekade att han är bra på svensk kultur (vilket vi fått flera prov på vid det här laget; han föreläste i Tjeckien om ämnet). Han visste hur man normalt uppför sig i ett väntrum: sitt tyst, prata inte, protestera inte, vänta… - In kom med full fart en stressad sjuksköterska, med en plastmapp med papper i handen. Hon tittade på hans vita plastkort med personnummer och namn osv. Tvärnit: ”Namnet!” Det kunde hon inte uttala, så hon blev osäker. Men hon ville ju inte genera utlänningen… Hon var typiskt falköpingsk (”Ni känner kanske till falköpingsborna?”): hänsynsfull, ömsint, medkännande. Ja kvicktänkt också. Hon ändrade strategi, tittade på patienten, upptäckte inget speciellt. Det hade varit enkelt om han varit exotiskt klädd; då hade hon exempelvis kunnat säga: ”Du, turbanen…” OK, hon satsade på en del av namnet: ”Tak…” Det funkade! Hon gick med Mirko genom korridoren och tänkte: ”Ja se utlänningar…”
Men det är skillnad på dem som kan svenska och dem som inte kan, dvs. de nya. Här avbröt Mirko tillfälligt berättandet och vände sig till publiken. ”Vad ska man göra när man träffar en ny utlänning? Hälsa? Jadå: 'Hej'. Fråga hur han/hon mår? Javisst. Mer då? (Inga förslag) ”Ja där ser i, ni kan inte lära ut mycket. Krävs det att jag presenterar mig? 'Goddag, jag heter…' Nej, inget måste. Vädret då? ja varför inte: 'Vad fint väder det är..' Allt det här visar att det inte är så lätt att lära ut informella regler. En god regel är i alla fall : Yttra dig! Vad du säger spelar mindre roll. I väntrummet kan du t.ex. säga: 'När kommer doktorn?' Eller: 'Får jag slå mig ner här?'
Mirko fortsatte: ”Om någon undrar varför jag gick till vårdcentralen: Jag hade problem med stämbanden, hade tappat rösten.” Han återvände till episoden: ”Sjuksköterskan tänkte: 'Han är utlänning och kan inte säga något på svenska.'” Mirko var nu väl ”kategoriserad” så nu återstod bara kroppsspråket med gester, det kan ju inte missförstås. Han blev lite osäker på vad han skulle göra. ”Ni vet hur det är, som i min situation: Ska jag lägga mig eller ska jag sätta mig i väntan på doktorn?” Sjuksköterskan tänkte: 'Han verkar förvirrad'. Mirko kom nu (under seminariet) på att demonstrera med en tjej som han plockade fram ur publiken. ”Så här. Nära! Ögonkontakt. Jaha: flackande blick.!” Sjuksystern igen: hon höjde rösten, artikulerade väl: ”S-t-o-l-e-n!” och visade med en vältalig gest var jag skulle sitta, berättade Mirko. Sjuksköterskan kunde glädja sig åt att patienten äntligen förstod! Men Mirko hade glömt (?) att han inte kunde prata, så det undslapp honom ett litet pipigt ”Tack!” i högt tonläge. Sen sa sköterskan – och här kommer den verkliga paradoxen – hon sa, fortfarande med utsökt artikulation: ”T-a-l-a b-r-a s-v-e-n-s-k-a!”
”Vårt förhållande till informell kultur kännetecknas av att människor placeras i fack och då handlar folk därefter. Det sker en omedveten anpassning,”avslutade Mirko den första avdelningen av seminariet. (Paus)
Efter händelserna i USA 11/9 2001 Hade Mirko liksom så många andra med spänning följt den fortsatta händelseutvecklingen och framför allt kommentarerna i radio, folks reaktioner i inringnings-program och i privata samtal. När det uppstår svåra fall av störningar, missförhållanden och felhandlingar är det naturligtvis tal om allvarliga brott mot reglerna. Det gäller att försöka tolka orsakerna till händelserna.
När det gäller brott inom vår egen kultursfär är det vanligt att man gör en psykologisk tolkning. Men när brottslingarna tillhör en annan kultur ligger det nära tillhands att man utgår från ett religiöst perspektiv. Ett exempel: För inte länge sedan förövade ett pojkgäng våldtäkt mot flera flickor. Ingen blev dömd. Efteråt förde tidningarna ett resonemang om olika kulturer. Det var nämligen inte svenska pojkar som begått våldtäkten. Pojkarna kom från en kulturkrets där man hade en helt annan syn på kvinnor än i Sverige. Därför kunde våldtäkten ske, menade man, ty det beteendet var inte förbjudet i deras hemland.
Ett annat exempel var ett mord som hände vid Stureplan i Stockholm, då en man sköt rakt in i en diskotekskö. Den huvudmisstänkte, som var på rymmen, var chilenare. Media diskuterade hans chilenska bakgrund. Man sökte en förklaring i det faktum att fadern var invandrad chilenare, och att pojken växt upp i Sverige, vilket sammantaget skulle ha inneburit ett schizofrent förhållningssätt hos denne. – En motsvarighet till nämnda våldtäktsfall inträffade på Cypern, där ett gäng svenska pojkar våldtog inhemska flickor. Men i svenska media sades ingenting om svensk kultur i samband med detta; kunde inte den ha varit en bidragande orsak till våldtäkten? Men ett sådant resonemang vore tidningarna fjärran: 'Långsökt!' Faktum är emellertid att berusning är tillåten i Sverige, liksom att pornografi är ”kulturellt” vanlig i vårt land.
I stället tar man till ”psykiatrisnack”. Det skulle vara av psykiska skäl, hävdades det, som man tillgrep våld. (Jämför den svenske nazisten Zetréus som sköt sina offer.) Mirko påminde om att svenskarnas tankar styrs mycket av media. Och vi tänker olika om olika folk. De otroliga terrordåden i New York har förstås riktat uppmärksamheten mot islam. Hela tiden talar tidningarna om islamister. De gör gällande att de kriminella handlingarna beror på islam, så att folk blir rädda för denna religion – i Sverige! Mirko hade inte i någon tidning kunnat läsa att Oklahomabombaren var ”kristen”; vi är ju alla kristna i väst (sägs det), och den nu avrättade mannen i Oklahoma var amerikan, inte muslim. Det finns självfallet inte heller någon förklaring till hemska brott i kristendomen som sådan.
En i publiken sa: ”Men de muslimska terroristerna sägs komma till paradiset. Förklara tack!” Mirko svarade: ”Det här är muslimska extremister. Religionen islam kan absolut inte vara en förklaring till dåden. Betänk att det finns 1,4 miljarder muslimer i världen. Det är inte intellektuellt hederligt att skylla på islam. Vilken betydelse har då islam? Man kan säga att religionen tjänar som en sorts katalysator - men det är aldrig en förklaring. Jämför syre som katalysator vid brand. Extremister utnyttjar alltså religionen för sina syften. Den är tvärtom humanistisk. Men fundamentalisterna tycks läsa Koranen som fan sägs läsa Bibeln. Tänk också på vad som hänt i Nordirland under så många år, där har man sprängt barn i luften – utan att någon nånsin sökt en förklaring till nidingsdåden i Bibeln. (Min anm.: Givetvis avses här dåden i Belfast med omgivning – inte de i Gamla testamentet; till all olycka finns illdåden även där.)
Således kan vissa inslag i islam vara en katalysator, men det är fullkomligt nonsens att tro att religionen kan förklara missgärningar och vansinnesdåd. En väsentlig fråga som nu ställs är: Hur kan människor begå omänskliga handlingar? Mirko fann det märkligt att det för många är ett okänt faktum att man i USA gjort vetenskapliga experiment med människor för att få svar på den frågan som ju är oerhört viktig. Den gäller inte bara det nyligen inträffade utan även världshistoriens ohyggligaste sekel, nämligen 1900-talet. Han erinrade i sammanhanget om att mänsklighetens största brott begåtts av (till namnet) kristna: under de båda världskrigen, inklusive judeförföljelserna.
Mirko ville alltså dra fram ovannämnda försök i ljuset igen. På 1960-talet ville den amerikanske professorn Stanley Milgram undersöka vilka psykiska mekanismer som styrde många under 2:a världskriget. Han frågade andra experter: ”Hur många procent av befolkningen har en sådan psykologisk setup att de kan utföra mycket grymma handlingar?” Med dess avsåg han t.ex. grov tortyr till den grad att offret till sist svimmade. Enkelt uttryckt: Hur många är så ”knäppa” att de kan utföra en sådan handling? Är det månne endast rena psykopater och helt okänsliga individer liksom de som ingick i den beryktade Nazi-SS? Vad tror ni? (Frågor till publiken) 1 %? 100%? Givetvis inte 100. Psykiaterna, dvs. de tillfrågade experterna, uppskattade antalet till 0,5%.
Sedan återstod att kontrollera om det verkligen var det rätta svaret. Experimentet, som genomfördes i laboratoriemiljö, gav ett i sanning chockerande resultat – med hjälp av ”elchocker”. ”Tortyroffren” var skådespelare som satt fastspända med elektroder applicerade på kroppen. Försöksledaren instruerade ”torterarna”: Tryck på den här knappen för en svag stöt, och på den där för att ge en starkare osv. – tills en skylt vid den sista knappen visar: ”OBS! LIVSFARLIG!” Någon undrade: Är det verkligen någon ström inkopplad? - Javisst, svarade försöksledaren. Tryck och kolla själva! Och det gjorde ”torterarna” och ”offren” reagerade som väntat allt kraftigare, några ”svimmade” till och med (men de var ju också skådespelare!). Märk att ”torterarna” som var slumpvis utvalda för experimentet, lurades tro att det hela var på riktigt. Beakta också att ”offren” ändå inte var några riktiga fiender; om så hade varit fallet skulle resultatet ha varit ganska begripligt.
Hur många tryckte då på den sista knappen, då svimningsgränsen redan passerats och då skylten som varslade om ”livsfara” lyste obevekligt? Svar ca. 80%! Milgram fann resultatet obegripligt. Det var dessutom skillnad på män och kvinnor som också var försökspersoner, och kvinnor hade ett högre procenttal än män! Prof. Milgram testade olika hypoteser och kunde till slut inte komma till någon annan slutsats än att lydnad och auktoritetstro var den enda förklaringen. Vi lyder auktoriteter, menade han. När det verkligen gäller kan många gå så långt som att tortera ihjäl folk! Förutsättningen är att det är en erkänd auktoritet (kanske en vetenskapsman) som man helt litar på.
S.k. ”agenttillstånd” är när det gäller att uppträda i olika roller; alla har förmåga att byta roller. Om det t.ex. inträffar en katastrof och jag blir inkallad i det militära, sa Mirko, så lämnar jag mitt subjektiva tillstånd och blir agent för en högre kraft, så att säga. Om kaptenen säger till soldaten: ”Spring dit!” och soldaten ser att det pågår en livsfarlig eldgivning där, har han bara att lyda. Han säger inte: ”Jag vill inte för det är farligt!” Vi är alla ”agenter”, agerande som kuggar i hjulet för en högre makt – staten. Det är ett ”agenttillstånd”. Vi fungerar som en ”av/på-knapp” på en apparat. Vi lyder bara order. Som SS (Schutz-Staffel) alltid gjorde.
Det behövs faktiskt inga konstiga förklaringar eller djupdykningar i det förflutna, klargjorde Mirko. Observera att de blott 20 procent som vägrade löpa linan ut i experimentet, var totalvägrare. Varför vägrade de? De motsatte sig att gå till ytterlighet därför att de uppfattade sig som agenter för en annan, högre makt; de var nämligen starkt religiösa: ”Min tro förbjuder mig…” T.ex. var en av dem en judisk rabbin. Religionen kan således på skilda sätt ha en katalysatoreffekt. Nästan alla terrorister kommer från usla eller fattiga hem.
Mätta människor med jobb och familj är obenägna att bli terrorister, i extrema fall självmords-bombare. I det sistnämnda fallet kan det röra sig om unga män som växt upp i total social hopplöshet; de har ingenting, ingen lyssnar på dem, de bor ofta o flyktingläger, utan framtidshopp. Palestinier tänker: ”Alltihop är Israels fel. Hade bara inte judarna kommit…” Om en ”auktoritet” säger till den unge i en sådan hopplös situation: ”Du kan bli något! Bli soldat för högre mål!” – lockas han då inte av ett sådant erbjudande? Ungefär som om soldaten i den svenska armén skulle få ordern: ”Granatanfall mot ryssarna!” Om det vore allvar, krig alltså, skulle detta inte räknas som självmord –även om det i själva verket skulle vara ett självmordsuppdrag. Hjältarna som offrade sitt liv för oss, kan ju få en postum medalj.
Vems är felet? -Deras! Det är alltid ”de andras ” fel, aldrig mitt/vårt. Det är en sådan inställning som leder till konflikt – och hämnd utan ände. Det är enormt starka krafter som styr, inte sällan är religionen med i spelet.
Det bör framhållas att islam har förbud mot självmord. Islam är i mångt och mycket strängare än kristendomen. Det är intellektuellt självbedrägeri att tänka att terror direkt inspireras av tron. En terrorhandling är en tydlig provokation. Jämför en trivial handling som att spotta någon i anskitet: det är självfallet en utmaning: ”Törs du slå mig?” Apropå dramat i New York: Var verkligen målet att slå sönder två hus och döda 6000-7000 människor? Nej. Det är fel förutsättning; de slog till för att utmana USA att anfalla, för att provocera fram krig mellan öst och väst. ”Terroristerna var inte hjärntvättade, de var precis som vi,” ansåg Mirko djärvt.
Islam som katalysator: Vissa uttalanden påverkar politiskt extrema kretsar. Mirko förklarade vad martyrbegravning innebär. Man förklaras som martyr, med Allahs nåd, om man offrar sitt liv för ett högre mål. Detta står emellertid ej i Koranen utan i Hadith (en annan islamisk urkund, 'Berättelser'). En martyrbegravning är ett väldefinierat begrepp; som belöning för att ha kämpat och dött uppnås därvid två ting: Syndernas förlåtelse och en garanterad plats i Paradiset. Märk att det islamska Paradiset ej är detsamma som det kristna; i islams variant praktiseras månggifte (!). Jämför förresten Mark Twains ord om att är det någon plats han inte vill komma till så är det paradiset, för det verkar så tråkigt där! -- Iraks Saddam Hussein och den palestinska extrema rörelsen Hamas organiserar hjälp och tar hand om martyrens efterlevande familj. Det lär finnas en garanti att dessa dessutom får välja ut sjuttio andra släktingar som också skall få tillträde till Paradiset!
Grundorsaken till det hela var enligt Mirko det nämnda ”agenttillståndet” och inte fördomsfulla resonemang om religionen som orsak. Den amerikanska ledningen har nu, sent omsider, förstått att det är kampen mot terrorismen det gäller – ej mot islam. De unika terroraktionerna – vi ska inte glömma den mot Pentagon i Washington heller – var utan tvivel en fälla , en enorm provokation. Vi minns också alla häftiga känsloreaktioner i början, då Bush talade om ”korståg”.
Slutligen: Var på din vakt mot fördomsfulla antaganden; bygg inte på dem, ty detta leder ofelbart till kulturkrockar. ”Oj! Klockan är 21.05, jag har dragit över tiden! Men så är ju vi utlänningar kända för att inte kunna hålla tiden,” avslutade Mirko på sitt underfundiga sätt.
Min kommentar
Mirko Takacs båda seminarier var utomordentligt intressanta. Det första, 28/8, gav absolut mersmak. Mirkos rakryggade allvarliga analys i senare delen av detta andra seminarium var mycket välbehövligt – efter det oerhörda som nyligen hänt: 11/9! Jag har känt mig förvirrad och ambivalent efter allt jag hört och läst på sistone.
Jag ser tillbaka på 1900-talet, helst också längre tillbaka i tiden – och utan alltför många fördomar som skygglappar – och inser att det finns mycket draksådd. Skuldfrågan är mycket mer komplicerad än vad man i allmänhet anar. Alla är dessutom ej medvetna om att vi, mer eller mindre, är indragna i ett propagandakrig, en psykologisk krigföring. Det gäller att välja sida, har man hört. Sanningen har dock två ögon och två öron, bildligt talat. Vem säger att vi måste välja ett förenklat, enkelriktat synsätt? Jag vägrar tro på hämndspiraler, där särskilda syndabockar betraktas som personifierade djävlar (personer eller nationer)., medan den egna sidan/alliansen ses som näst intill helgon. Vi alla, både i öst och väst, måste se verkligheten som den är och att skulden finns på ömse håll. Denna är naturligtvis inte jämt fördelad, lika lite som jordens tillgångar och deras utnyttjande är det.
Jag läste en intervju i Skövde Nyheter 12/10 2001: ”Muslimerna känner djup oro för vad terrorkriget kan leda till.” Rubriken var ett citat den intervjuade Yüksel Peker, läkare, författare, poet och ledamot av Svenska Islamiska Akademien och redaktör för kulturtidskriften ”Minaret”. Ett citat till: ”Det finns mycket okunskap och fördomar hos svenskar och man har en propagandabild av islam som har förstärkts under de senaste årtiondena. Som en hotbild efter öststaternas fall.” Vidare: ”Det enda sättet att bekämpa oro och främlingsfientlighet är att ha en dialog och att höja kunskapsnivån om islam och den muslimska kulturen, såväl hos allmänheten som hos oss muslimer själva. Visst skall (den blivande) moskén i Södra Ryd vara öppen för alla.” Och till sist: ”Det är oroväckande att höra hur bombningarna i ett av världens fattigaste länder hyllas.”
Jag har själv haft några kontakter med araber och är intresserad av arabisk kultur (inkl. språk). En resa till Algeriet sommaren 1987 blev en upplevelse, speciellt som Jag träffade några mycket generösa arabiska vänner där. Jag hade dessförinnan läst arabiska på egen hand, men två års studier var för lite i praktiken (vi kommunicerade på franska). Senare har jag fortsatt med arabiska då och då, bl.a. har jag läst lite i Koranen (med parallelltext på engelska). Texter om arabisk kultur har jag tagit mig igenom på arabiska. Det finns ovärderliga skatter i den arabiska kulturen som man i väst knappast har en aning om. Den har här medvetet ignorerats eller kraftigt nedvärderats. Jag vill i sammanhanget nämna en mycket intressant frågestund i Kulturcaféet i våras med Knut Bernström, som nyöversatt Koranen till svenska. (Denne f.d. diplomat, avled för några år sedan. /Min anm. 2014)
Betr. seminariet: Anade ”torterarna” inte alls att det var något lurt med experimentet? Milgrams försök till förklaring av det ”obegripliga” resultatet låter inte övertygande. F.ö. anser jag inte att människan trots allt är så djävulsk som experimentet kan få en att tro. Intressant är att skeptiska kollegor till Milgram försökte tiga ihjäl experimentet. Dennes bok heter ”Lydnad och passivitet.”
Båda seminarierna visade prov på Mirkos s psykologiska skarpblick och humor. Kanske inte alla gillade Mirkos kritiska ställningstagande efter 11/9-attentaten. Mirko hittade ingen hållbar definition på kultur. Och vem är egentligen terrorist? Det beror på vilket perspektiv man har. Finns det bara palestinska terrorister, inga israeliska? Begreppet statsterrorism är i vissa fall adekvat. Var Nordvietnam (Vietnam var delat under kriget) bara fullt av terrorister, när USA sades ”försvara demokratin”? Tänkvärda frågor, eller hur?
Sture Alfredson Original 2001, obetydligt bearbetat april 2014