Kulturmöten

Föredrag av Gillis Herlitz

4/6 1999 kl. 13.00-15.00

Västerhöjdsgymnasiet Skövde

”Gillis Herlitz är antropolog och etnolog och har sysslat mycket med kulturmötesfrågor.G H berättade att han tidigare haft ett antal uppdrag utomlands för SIDA, UD och FN. Han har varit verksam i ett 20-tal uländer och främst arbetat med utbildning i t.ex. Indien, Kenya och Etiopien m.fl. länder. Numera – 55 år gammal – kallar han sig frilansande kulturforskare, med kulturmöten mellan svenskar och icke-svenskar som specialitet. Han är utbildare och håller uppskattade föreläsningar.” (Förhandsinformation)

Kulturmöten inträffar alltid, exempelvis mellan arbetare och universitetsutbildade personer inom samma land. Men i första hands tänker man på möten mellan människor med ursprungligen olika nationstillhörighet. G H har skrivit böcker, bl.a. Kulturgrammatik (1989) och Svenskar (1992)

Få länder vill vara så ”rättvisa” som Sverige, sa G H och anförde som ett lite lustigt exempel hur man namngav den nya banken efter fusionen mellan Föreningsbanken och Sparbanken: Föreningssparbanken alltså! Att arbeta för mångkultur är naturligtvis inget nytt, men det mångetniska samhället är däremot ganska nytt. Det första problemet som dyker upp är förutfattade meningar och fördomar.

Det finns ju inget tomrum i sinnet: tidigare bilder och erfarenheter finns där redan. Medvetet eller omedvetet söker vi få de gamla föreställningarna bekräftade – och vi finner dem säkert också! G H tog som exempel ett möte mellan en svensk och några turkar. Svensken har naturligtvis ett visst begrepp (ofta = fördomar) om hur turkar brukar se ut och bete sig – och tycker sig nu få sin uppfattning bekräftad när han träffar några livs levande. ”Visst, typiskt turkar”, tänker han. ”Hårda. Såna är dom.” Ibland blir sådana möten dramatiska.

I Nationalencyklopedin finns under Islam en bild. Vad den föreställer? En beslöjad kvinna – med en kalashnikov! På tal om mentala bilder: invandrare har givetvis också färdiga föreställningar om andra nationaliteter, t.ex. om svenskar. Det gäller att komma ur dessa schablonbilder för att kunna nå en sannare föreställning om andra.

Det talade ordet betyder relativt lite. Däremot spelar det stor roll vilka associationer som knyts till olika ord och uttryck. På denna komplicerade nivå menar vi ofta olika saker med samma ord. Ta exempelvis motsatsparet vacker//ful. Vad innebär det? Skönhetsideal skiftar som bekant; i andra delar av världen anses tjocka kvinnor vackra. Jämför också ”giraffkvinnorna” med alla ringarna runt halsen (som därigenom förlängs). Det är ett skönhetsideal som har sitt pris.

Vidare tog G H upp motsatsbegreppet frisk//sjuk. I stora delar av Afrika är bilhartsia mycket vanlig, och personer med den sjukdomen betraktas där nästan som ”normalt” friska. Annat är det förstås i Sverige, här anses sjudomen som svår; den finns ju inte heller hos svenskar i allmänhet, bara hos biståndsarbetare m. fl.

Den svenska synen på alkohol har förändrats, Den sågs förr aldrig som en sjukdom. Och hur har inte den allmänna meningen om sex och homosex förändrats! G H ställde frågan vad som betytt mest beträffande synen på sexualitet på senare tid. Svaret blev förstås Bill Clinton -– Monica Lewinsky-affären. Vem minns ej yttrandet: ”Vi hade inte sex med varandra”. – Inte?! Ecce Homo-utställningen (Obs titeln) har ju också debatterats häftigt, och synen på homosexualitet har fått ett nytt perspektiv. G H framhöll att sexbegreppet i andra kulturer förknippas med samlag vars enda syfte är barnalstring.

En svensk som per brev stämde möte med en korean på en viss plats i Seoul, uppgav sig vara ”av medellängd och mörkhårig” – ett i sammanhanget oklart signalement. ”Av medellängd” i Sverige är ”lång ”i Korea. Dessutom är nästan alla koreaner mörkhåriga... Ett annat exempel: en kurd som inte kunde svenska skulle träffa en svensk socialsekreterare Tillkallad tolk råkade i bryderi när ordet ”myndig” (18 år) skulle översättas till kurdiska: någon motsvarighet finns ej i det språket. I andra kulturer än den svenska blir flickan ”myndig” när hon gifter sig. Åldersfixering är något specifikt svenskt. Vad gäller skolan föreslog G H att barn på samma utvecklingsnivå borde sammanföras i stället för enligt principen samma ålder i samma klass. I Sverige är födelsedatum oerhört viktigt. Utlänningar tilldelas ett födelsedatum, vanligen 1/1 eller 1/7, ifall exakt ålder saknas. Apropå yrken: I Sverige är assistent och terapeut rätt typiska. Om status: jämför tandläkare och munhygienist – det är skillnad det.

När det gäller vardagssvenska har många utlänningar bra kompetens, men vid mera krävande språkbehandling märks lätt bristerna. Då går det inte så bra att få fram nyanser i en diskussion eller dylikt. Invandrarelever som är födda i Sverige talar ju bra. Dock har språktester visat att om man rangordnar alla slags elever på en skala A till F, från 0 poäng till100, så hamnar de flesta på B-nivån, medan elever med invandrarföräldrar ligger på en mycket lägre genomsnittsnivå.

Detta beror på s.k. bokstavssegregation, som förbinds med skolsegregation, sa G H som därmed gav en förklaring till snett urval. Går det att bryta en sådan trend? I Rinkeby har man uppnått god status, trots det stora antalet elever med utländsk bakgrund, vilka är kända för sin ”rinkebysvenska”. Här har man arbetat medvetet och nått goda resultat; så även i Gottsunda utanför Uppsala. Man talar t.o.m. om Rinkebys blivande elitskola! Riktiga åtgärder har alltså givit både bättre språk och status.

Apropå den speciella ”rinkebysvenskan”: Har det där skett en utarmning av svenska språket? Enligt G H kan man inte utan vidare säga att det är fråga om en sämre variant av svenska. Den är visserligen annorlunda, men fungerar utmärkt väl som subkultur-språk eller ungdomsspråk. Emellertid tycks en del ungdomars språk fungera utan ord: med oartikulerade ljud typ ”Ööh”! Inget ordförråd, ingen grammatik!

G H kom sedan in på ”som om”-svenska; han nöjde sig med att nämna några få av den uppsjö engelska ord och uttryck som invaderat svenskan, t.ex. baby (dock ej nytt), milkbar, Halloween, nerd/nörd (datafreak), inlines etc. etc. Dock upprörs svenskar rätt sällan över alla engelska ord som strömmar in.

Det finns utan tvivel en osynlig värdeskala vad gäller språkets användning; det görs nämligen en värdering av språkbärarna som sådana. Engelsktalande har bättre status än andra utländska språkanvändare. Många invandrarbarn behöver förebilder, dvs. andra invandrare som lyckats. Annars ligger det nära till hands att de struntar i svenskan. Kallifatides är ett lysande exempel. Man behöver vissa ”höjdare” att se upp till. G H brukar en smula provokativt förorda att fler zigenare (läs: romer) ska utbildas till poliser. En sådan åtgärd skulle f.ö. vara viktig också för svenska barn. Det gäller ju generellt att få en bra utbildning för att kunna konkurrera om jobben.

Vi här(åhörarna) är förstås verbala – men inte alltid! På resa i främmande land, vars språk man inte ens hjälpligt behärskar, tvingas man försöka uttrycka sig på säg en fyraårings nivå, då man ju till stor del saknar språket. Känn efter hur det är att inte kunna uttrycka sig nyanserat; det är väldigt många invandrares situation. Det är viktigt att komma ihåg att språk och självkänsla hör ihop. Därför är svenska det viktigaste skolämnet. Datorer är visserligen bra hjälpmedel, men kan inte lära ut språk: datorn är ett komplement. Språk är förvisso makt, på gott och ont. Vi bör även betänka att det är lätt att förnedra folk genom att använda ett alltför svårt språk.

Apropå tolkning kan det vara farligt med barntolkar, därför att de liksom övertar föräldraskapet. Ett tragiskt fall var när dottern fick översätta meddelandet om sin mors dödliga sjukdom. I invandrarfamiljer är barnen inte sällan de icke-svenskkunniga föräldrarnas enda informationskälla. Det inträffar även att barn och föräldrar faktiskt möts ganska sällan. Barnen får reda på så mycket mer; i extrema fall kan ett barn säga: ”Rör mig inte, pappa, annars ringer jag polisen!” Slutsats enligt G H: Föräldrarna bör stärkas. Han refererade vidare till en händelse som lockade till skratt: En läkare som undersökte en dam med ”osvenskt” utseende förutsatte tydligen att hon hade mycket rudimentära kunskaper i svenska. Ha sa: ”Örat! Usch, usch!” Hon blev inte svaret skyldig: ”Pratar du alltid som Tarzan?” Damen talade en utsökt svenska! Självklart är det mycket lättare att undervisa elever som kommer från en god familjemiljö, det gäller inte minst språk.

Humor uppfattas som bekant olika i skilda länder – tänk er bellmanvitsar i Australien. Otänkbart! Att skämta och vitsa på främmande språk är svårt. Lyteskomik går inte alltid hem. Hur kan man skratta åt berusade individer? undrar kanske utlänningen i Sverige. Och personer med handikapp ska väl inte utsättas för löje (jämför ”Släng dig i brunnen!”). Blinda kan knappast skämta om sitt handikapp (men en del seende kan), Vidare: När blev det tillåtet att skämta om katastrofer? Numera förekommer detta faktiskt (efter katastrofbranden i Göteborg). Men humorn kan fungera som en säkerhetsventil i svåra lägen: det var så med stalintidens skämt i Ryssland.

Man kan urskilja nedsättande värderingar och fördomar i speciella ord och ordgrupper, bl.a. vad gällersvordomar och förolämpningar. Intressant är att de i regel har religiöst ursprung. Det är nog naturligt att underjordens makter överväger, i vart fall i männens språkbruk: Djävlar! Satan! Helvete! Däremot föredrar de flesta kvinnor mildare uttryck som: Milda makter! Herre Gud! Söte (!) Jesus! O himmel! Etc. Det är tydligen svårt att göra sig kvitt könsindelningen även på svärordens område.

Vad de typiska könsorden anbelangar, har de alltid varit mer eller mindre tabubelagda, med hemlighetsmakeri runt dem. De har också mest brukats av män och ska ses i ett socialt sammanhang. Stommen i barnuppfostran är könsrollerna. Djävulsdyrkan och satanism kan ibland ligga bakom vissa gester, sägs det. Exempel: Om en italienare till en annan man gör ett ”horntecken” med handen, så betyder det: ”Din fru bedrar dig!”

Många unga svenskar använder ju idag engelska uttryck, t.ex.: son of a bitch, motherfucker etc. Jämför filmen Fucking Åmål. Märk att sådana fraser aldrig översätts till svenska. Att svära eller använda grovt språk på svenska resp. engelska är två vitt skilda saker. Det är fråga om känsloladdat språk – men engelska är inte svenskars känslospråk. Vi svenskar tycker nog inte att de grovkorniga engelska orden låter så fult, inte så vulgära som infödda engelsktalande uppfattar dem. Alla unga invandrare känner inte heller till de svenska orden och dess nyanser; förresten är det också många unga med helsvensk bakgrund som inte riktigt förstår dem. Det finns dessutom svenskar som älskar att ”på skoj” lära utlänningar fula ord, utan att sedan tala om vad orden verkligen betyder. Samtidigt är det möjligt att de ”fula” orden allmänt uppvärderats hos dagens ungdom och delvis förlorat sin starka känsloladdning.

En anekdot igen (möjligen sann): En arabisk invandrare säger till en svensk: ”Jag skulle vilja ha samlag med din mamma.” – ”Det får du väl prata med henne om.” Det är naturligtvis inte bara unga som anger tonen. Nästan alla vet vem (en LO-bas!) som myntade ordet fittstim, vilket sedan -- av två kvinnliga författare – användes som titeln på debattboken Fittstimmet. Det minst sagt vulgära ”djävla hora” är som bekant inte heller helt ovanligt inom skolans väggar. Det är förstås fel när någon lärare söker urskulda en sådan förolämpning med: ”Nåja, dom vet inte riktigt vad det betyder.” Varje dylikt ord på svenska är kränkande.

Språk förändras: Äldre minns säkert hur det kändes då pluralformerna av verb försvann i skrift. Ordförrådet utökas mycket snabbt numera; vem (utom experter) visste vad ”bogvisir” var före Estoniakatastrofen? Särskilt ungdomar plockar gärna upp engelska ord på film/video, exempelvis av typen: ”Fuck you!” – och gillar att praktisera dem. Men i amerikansk vardag är sådana uttryck i regel tabu (och det vet inte våra unga).

Svenskans vokabulär brukar uppskattas till 150.000 ord. Högutbildade svenskar kan kanske röra sig med 80.000, större delen som passivt ordförråd. I vardagslag räcker ca. 8.000. I USA finns Speech som skolämne; det borde också bli obligatoriskt i den svenska skolan, menade G H som poängterade att talängslan är mycket vanlig här i Sverige.197 av 200 sägs lida av panik vid en större redovisning inför publik. Språk handlar i hög grad om identitet: många psykologiska faktorer är med i spelet. Förnuft och känsla brukar särskiljas, men de går i varandra, påverkar ömsesidigt. Dock kan det uppstå problem om man blandar hur som helst. Ett absurt exempel: ”Hur mycket är klockan?” –”Jag tror det är fredag eftermiddag… Vad tycker du själv?” G H gav ett bra lästips: G. von Wright, Myten om framsteget. Citat: ”Känslans förnuft – vad det nu kan vara – behövs.”

Apropå manligt och kvinnligt: Olikheter finns ju och är uppenbara. En del kommer fram redan vid ett enkelt samtal: män och kvinnor uppfattar bl.a. olika saker. Helt klart förekommer skilda könsroller. Det sägs att kvinnors språk utmärks av känslor mer än förnuft, och tvärtom för män; möjligen kan det vara så generellt. Det är nog ett faktum att nyblivna änkor har det lättare än dito änklingar, för kvinnor har i allmänhet fler relationer till andra, och dessutom lättare att upprätta sådana än män brukar ha.

Om kvinnan är mer benägen för känslor, så vill mannen gärna ha medkänsla Så säger t.ex. fru till den sjuke mannen: ”Har du någon feber då?” Kanske kvinnor är mer situationsbundna. Kanske kännetecknas de av större mogenhet, allmänt sett. Annat exempel: Frun säger med ”mord” i blicken: ”Rensa i garderoben!” En olikhet avslöjas också av att män och kvinnor som ser samma film vanligen uppfattar innehåll och roller på olika sätt. Det verkar som om kvinnor mer eller mindre lägger beslag på känslorna. I Sverige bejakar vi starkt förnuftet och har i gengäld svårt att hantera känslor, det gäller givetvis i synnerhet män. Hur bemöter vi en annan människas sorg efter en avliden? Ofta med osäkerhet som tar sig uttryck i tystnad, eller att vi rentav tar en omväg. Men man kan visa deltagande och trösta utan ord. (Bara den som är med på resan kan ändra färdriktningen.)

Vi tror eller låtsas att vi fattar förnuftsbeslut, men i själva verket styr känslan mer. Vi vet att en del människor är oemottagliga för förnuftsskäl. Det är t.ex. omöjligt att tala förnuft med en knarkare. Han vet ändå redan att knark är farligt, men fortsätter ändå med sin fördärvliga last. Ett annat exempel: Det borde vara självklart att man som cyklist ska använda hjälm. Vuxna är här ofta dåliga förebilder för sina barn, som i alla fall inte brukar ha något emot cykelhjälm.

Invandrarfiender och rasister ändrar inte uppfattning i första taget – men försök ändå att smula sönder deras argument! Det är visserligen mycket tveksamt om det går att informera bort invandrarhat, men använd förnuftsskäl mot dem , om inte annat så för din egen skull! Framgången må vara ringa, men man kan förstå att rasisten av ett eller annat skäl känner av ett hot. Problemet bottnar i frågan om mäniskosyn.

Enligt en undersökning gjord av reklambranschen påverkas ca. 85 % av ett budskap, resten förblir oberörd. Dock lär de 15 procenten ändå i viss mån påverkas indirekt genom majoritetens tryck; kanske en tröst, åtminstone när det gäller ett så allvarligt budskap som innehåller förnuftsskäl mot rasism och främlingshat.

Deklarationen om mänskliga rättigheter är naturligtvis väsentlig, men den får inte förbli enbart vackra ord; personlig trovärdighet är viktigast. När det gäller människosynen är faktorer som hudfärg, handikapp och homosexualitet av stor vikt. Man kan oroas av en obehagligt mekanistisk syn som sprider sig, varvid det alltför lätt sker ett förtingligande av människan. Det är otäckt att så många enligt en enkät säger ja till dödsstraff i Sverige. Vi måste återföra frågan till ett konkret mänskligt plan.

Som ovan framhållits är det språkliga planet oerhört viktigt. Det finns ju så många olika uttryckssätt för förnuft resp. känsla, vilka dessutom kan uppfattas på varierande sätt. När t.ex. en amerikan säger ”Fabulous!” om något ,kanske en svensk om samma sak säger ”Ganska bra”. Det förekommer så många kulturmönster vid möten mellan olika kulturer. Det uppstår problem när vi betygsätter dem olika, alltså ej med samma måttstock. Botemedlet heter tvärkulturellt tänkande. Det kan också vara vårt att fundera över vad vi egentligen menar med ordet ”normal”. Vi inser självfallet att mångfald är en tillgång. Och ett problem kan måhända lösas på 10 skilda sätt. Det är inte kunskap i sig som är viktigast – utan kunskap hos människor med god vilja.

Kommentar juni 1999:

Så avslutades det givande föredraget av Gillis Herlitz. Det utgjorde samtidigt en värdig avlutning på Kulturveckan vid Västerhöjdsgymnasiet i Skövde. Riktigt allt har givetvis inte kommit med i mitt referat, grundat uteslutande på mina anteckningar. Jag har här tyvärr inte kunnat ge full rättvisa åt den humor och lediga ton som genomsyrade den muntliga framställningen, som lockade till skratt och många igenkännande leenden.

Eftersom jag så länge sysslat med språk, speciellt s.k. främmande språk (som man sa förr), kände jag igen mig i det mesta som sades. Jag vill bara understryka hur betydelsefullt ett mångkulturellt synsätt är, nu mer än någonsin i vår krympande värld under trycket av globalisering – på gott och ont. Det gäller nu att verkligen ta tag i problemen. Ord kan vara förföriskt vackra, men vad är vi? Och vad gör vi? Slutligen: ovan har det talats mycket om skillnader; men är det ändå inte likheter som förenar oss? Och det oavsett kön, utseende, världsbild osv.

Sture Alfredsons hemsida