Kunskap och frihet: Om bildningens värde och värdelöshet
Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, Göteborg
4/11 2002 G 110 Högskolan i Skövde
Jubileumsveckan 4-8/11 2002, då Högskolan i Skövde firade 25-årsjubileum. Inleddes av Lars-Erik Johansson, universitetslektor i nordiska språk, tidigare rektor vid Högskolan i Skövde. Han invigde denna vecka och hans invigningstal ägde rum i entréhallen hus G. Han talade bl.a. om nödvändigheten av kvalitet i Sveriges högskolor och hänvisade till nyligen publicerade undersökningar som visade att Högskolan i Skövde ligger väl till. Efter information om veckans program var det dags för den aviserade första föreläsningen. L-E Johansson välkomnade och presenterade den kände idéhistorikern S-E Liedman.
”Att ständigt lära nytt, att ständigt vara nyfiken på det främmande är det bästa sättet att bli i god mening bildad. På många sätt uppmuntras vi till att lära nytt. Samtidigt finns det andra krafter – både politiska och ekonomiska – som hellre ser oss passiva. Massmedierna tycks oftast trivas bättre med en slö konsument än en aktiv medborgare. Det är viktigt att högskolorna hela tiden arbetar för inte bara bildning utan också för ett samhälle där bildning spelar roll.”
”Sven-Eric Liedman är sedan 1979 professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Han har under senare år intresserat sig för bildningens förutsättningar och begränsningar.” (Citerat från affischen)
S-E L ställde först frågan: Vad är bildning? Han frågade retoriskt om det är bildning eller ej ifall en person stoppar kniven i munnen under måltiden. En viss form av bildning kan det nog vara tal om vid frågesport; Gösta Knutssons radioprogram blev på sin tid mycket populära, liksom Magnus Härenstams teveprogram Jeopardy. Men sådant kan inte vara något centralt i fråga om bildning.
Hur ska man kunna påverka världen? S-E L jämförde begreppen bildning och utbildning. Bildning är ej möjlig utan utbildning, men utbildning behöver inte åtföljas av bildning. Personlig mognad ingår också i verklig bildning, som framför allt karakteriseras av bredd, historia och ödmjukhet. En expert måste förstås vara välutbildad men hans kunskapsområde är smalt. En bildad person strävar efter att bredda det och söker ett eget historiskt perspektiv. Dessutom märker denne hur litet han i själva verket behärskar – och vilken ringa påverkan han kan utöva. Bildningsbegreppet brukar hänföra sig till eleven/studenten men det bör även ses ur ett lärarperspektiv.
S-E L nämnde ordens tyska ursprung (i svenskan sedan 1700-talet): Bildung resp. Ausbildung, som naturligtvis utgår från Bild. ((Motsvarande tyska verb med flera sammansättningar är förstås bilden, i t.ex. gebildet (bildad), ausbilden etc. Engelskans education går givetvis tillbaka på lat. educatio (jfr. franska education & andra romanska språk) Märk att eng. education motsvarar både sv. bildning och utbildning (fast eng. synonymer finns också). Ryska obrazobvanie=bildning, medan utbildning kan översättas med obutjenie (eg. undervisning). Det tycks vara så, att den ty/sv. distinktionen mellan bildning och utbildning är oklar i åtskilliga andra språk. Min anm.))
S-E L visade en enda overheadtext, som var ett citat där det bl.a. stod att det i modern undervisning visserligen är lovvärt att göra innehållet lättbegripligt och intressant, men ska man bara läsa det som är intresseväckande? Det finns i så fall en fara att den studerande inte alls vill befatta sig med det som är obehagligt... Texten förefaller ju modern, eller hur? Kommenterade S-E L. Den kunde t.ex. vara från en ledare i DN. Men dessa ord skrevs senast 1861 av John Stuart Mill i hans Autobiography (Mitt liv), utgiven postumt 1873. Han var naturligtvis inte den förste som oroade sig för den unga generationens framtid. Det har tänkare alltid gjort.
Mill levde i en värld som betvingades av kanoner och krigsfartyg. På hans tid, under imperiet, var den gamla s.k. pluggskolan etablerad. I våra dagar bekymrar man sig över att många elever inte vill läsa tekniska ämnen och matematik. Mills farhågor uttryckte ett urgammalt dilemma, ända sedan 4.000 år tillbaka, då det redan fanns en sorts skolor.
Något tillspetsat kan man säga att intresse är den bästa läromästaren. Fascination för ett ämne gör ju att kunskaperna fastnar mycket lättare. Intresse kan förstås finnas både innanför och utanför ett jobb; musik och idrott är vanliga exempel på externa intressen. Mill vare själv ett exempel på att en människa med brinnande intresse kan lära sig nästan hur mycket som helst; han sades vara en levande encyklopedi.
All modern pedagogik går ut på att tillmötesgå elevens intressen. Det gäller att locka och dra med sig – inte tvinga! – honom/henne. Men Mill (jämför innehållet i overheadtexten) betonar också starkt en egenskap som ihärdighet för att lyckas i studier. Det är inte alltid roligt att lära, det är ofta slitsamt, men ”för att nå backens krön måste man betvinga motlutet”.
Att följa sitt intresse innebär frihet: att göra vad man helst vill. Många använder det mesta av sin helgledighet för att tillgodose längtan efter sin favoritsysselsättning. Att besegra en spontan ovilja ger också en känsla av frihet. Kunskap som man vet sig behärska gör en befriad; det kan t.ex. gälla att hantera en maskin eller att riktigt förstå ett område. Möjligheterna att skaffa sig information är numera enormt stora. Men hur ska man veta om ens kunskaper är trovärdiga eller ej? Det gäller verkligen att sålla bland allt som står till buds. ((Märk att information — på t.ex. Internet – inte är liktydigt med kunskaper! Min anm.)) Kan man inte sovra är man inte bara hjälplös utan också ofri. Jämför Mills Om friheten (1859). Enligt Mill finns det en negativ frihet; beträffande tillägnandet av kunskaper existerar även ett inre tvång.
Berlin understryker i The Concept of Liberty (1959) däremot den positiva friheten; han har särskilt erfarenheten från totalitära stater i åtanke. Enligt Berlin är framtiden alltid obestämd. Han tar avstånd från föreställningen om ett framtida lyckorike. Fred främjar en positiv frihet, som kopplas till önskan att vara sin egen herre. Till det negativa hör självfallet att det är lätt att tvinga folk. Vi borde försöka skapa ett enhetligt frihetsbegrepp. Kritik har ofta framförts kring detta begrepp som innehåller motsättningar.
John Stuart Mills far James var filosof och ansåg att det är människans miljö som bestämmer hela hennes liv, och han blev sonens lärare. John Stuart fick börja studera grekiska vid tre (!) års ålder, läste sedan mycket litteratur och blev med tiden mäkta lärd. S-E L höll för troligt att pojken hade läst minst lika mycket klassisk grekiska som en nutida akademisk lärare i ämnet. Emellertid råkade John Stuart i en livskris vid 20 års ålder, med djup melankoli (modernt uttryckt var han ”utbränd”). Vägen ut ur krisen var hans kärlek till musik (som inte stod högt i kurs då). I sin självbiografi skildrade han vilket djupt intryck som operapremiären i London 1826 av Oberon gjorde på honom.. Han kom att förutom sina studier ägna sig mycket åt romantisk poesi och musik.
S-E L övergick till att beröra en annan stor kulturpersonlighet, i ett annat land med andra traditioner, nämligen Wilhelm von Humboldt som var en tysk språkforskare, filosof och diplomat. Han var bl.a. medlem i den preussiska ministären. För eftervärlden är han nog mest känd som grundare av det nya universitetet, alltså Humboldtuniversitetet i Berlin 1809-10. Hans största insats var därvidlag den universitetsreform som han lät genomföra och som fick stor betydelse för tysk forskning och utbildningsväsen, i det att forskning jämte undervisning gjordes obligatorisk.
J S Mill var främst en bildningstänkare, och von Humboldt hade också frihet som ledstjärna, då han pläderade för människans fria organiska utveckling. Von Humboldt skrev att människans sanna ändamål var att utveckla sina krafter till ett helt, så att individens fria utveckling främjades. Människan hamnar i en mängd situationer under livet, och därför ville von Humboldt ha mångfald i samhället. Människans möten med mångfalden skulle gynna deras mentala växt (jämför Berlin om positiv frihet).
För von Humboldt är skolan central i utbildningen; eleven skall se mångfalden och öva sina krafter. Eleven bör vidare veta att styra sitt kunskapssökande, så att säga bli sin egen lärare. Den utbildade läraren skall vara ett slags ciceron, en vägvisare. Hur använde Mill dessa tankar? Han var rädd för statens inblandning, som kunde påverka den allmänna opinionen. Han hyste farhågor för en tankens likriktning, något som skulle förtrycka originella tankar. Det finns, menade Mill, en tendens att den allmänna opinionen får folk att tycka lika. Därför borde ovanliga tankar uppmuntras, ty i dem finns säkert också en gnutta sanning. Dessutom är det nyttigt att vässa sina tankar mot ett motstånd. Dessa idéer är ännu idag fullt giltiga – riskerna är snarast värre nu när också en mängd gallupundersökningar (SIFO-mätningar etc.) utövar ett tryck, inte minst på politikerna som blir beroende av dem. Tidningarna beställer enkäter med frågor typ: Vad tycker du om invandrare? Vad anser du om dödsstraff? Det finns förstås sponsorer, företag som gör reklam för tvättmedel m.m. Mills varning för likriktning bör verkligen tas på allvar även idag!
S-E L sade också att det ligger en fara i att inte skilja mellan en genomtänkt resp. en ogenomtänkt uppfattning. I de snabba media uppmanas man att fort tycka till om än det ena, än det andra; allt som kommer till uttryck då kan naturligtvis inte vara genomtänkt. Målet bör givetvis vara att sätta sig in i saken innan man yttrar sig. Något som man bör vara skeptisk till är det myckna tyckandet som inte motiveras ordentligt (bl.a. i vissa teveprogram).
Det är ett problem att dagens utbildningssystem har fått en enorm omfattning. Det har uppskattats att om man räknar in alla som på något sätt är aktivt verksamma inom det svenska utbildningsväsendet, så blir det runt 2.850.000 människor! Om man ser till antalet studenter i Sverige 1957 fanns det 30.000, en siffra som 1968 stigit till 100.000 och som nu är mellan 260.000 och 270.000!
Utbildning kan mycket väl åskådliggöras grafiskt: /--------------/, alltså kurs(er) med en början och ett slut. Detta klargör utbildningens hela mening. Därpå illustrerade S-E L innebörden av bildning lika enkelt: en vågrörelse (våglinje utan början eller slut. Bildning är sålunda en process; inte utan skäl talar man om ”lifelong learning”. Idag kännetecknas arbetsmarknaden som bekant av ständiga förändringar: en person måste ofta byta jobb; det ena efter det andra – om det finns några tillgängliga.
Svårigheten är att känna att det finns ett meningsfullt sammanhang. Man bör då och då se tillbaka på livet. Man upptäcker att man aldrig blir (färdig)bildad. Därför ar det viktigt att man hela tiden är nyfiken och öppen för nya impulser, tankar och kunskaper. Den som slår sig till ro och säger att ”han/hon läst färdigt”, går mot ett säkert förfall.
Glömska är ofta ett trist faktum, särskilt om det bara är rutin som återstår. Ellen Key har tillspetsat sagt: ”Allmänbildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt.” Men det gäller att söka vidare – det finns alltid något mer att upptäcka och lära. Wilhelm von Humboldt anförde tre hörnpelare med fäste i språk, främst grekiska, matematik och historia. Genom dessa kunde personlig frihet nås. I hans värld av kvaliteter var matematiken viktig, liksom historien som kunde ges en mening, såväl personligt/individuellt som i det historiska förloppet i stort. Det är viktigt att ta in så mycket som möjligt, dock ej allt för livet är ju begränsat. Man ska också beakta det praktiska livet som likaså är en sorts bildning där människan formas. Jämför lat. formatio (eng. formation).
En bild illustrerade hur människan står i centrum i en föränderlig värld. Hon är formbar och utvecklingen är en bildningsprocess. Vi behöver få vidgade bildningsperspektiv för att få grepp om de stora problemen. Utbildning är däremot lättare att behärska; den består av klart avgränsade delar där många enstaka moment ingår. Varje del (kunskapsområde, kurs etc.) har en början och ett slut (enligt visad figur). De flesta som genomgått en viss utbildning erfar sedan att det i yrkeslivet återstår mycket att lära praktiskt i yrket. Var öppna för större perspektiv: det är viktigt att söka foga ihop olika områden som språk, kalkylering, teknik osv. En vidare syftning är möjlig: skilda ämnen bör komma in i den nu alltför begränsade och specialiserade utbildningen och kunna samsas i harmonisk förening.
En kort frågestund hanns med. En frågeställare pekade på hur snabbt utbildningen genereras kvantitetsmässigt. S-E L svarade: Syftet med utbildning leder till att undervisningen blir mindre bildningsinriktad. I Norge har man gjort försök att införa bildningsmål tillsammans med utbildningen. Det svenska högskoleverket har uppmärksammat problemet med att systemet innebär att studenten ska prestera så mycket som möjligt. Faktum är att näringslivet ibland har reagerat mot ensidigheten och vill ha större perspektiv. I Norge har man fortfarande kvar äldre mål för undervisningen, där viss bildning även ska ingå.
I Sverige får studenterna förståeligt nog lätt inställningen att det gäller att bara komma igenom utbildningen så snabbt som möjligt. F. ö. räcker det självfallet inte med att en gästföreläsare någon enstaka gång kommer och tillhandahåller ”en timme bildning”. Men även i vårt land finns projekt för att ge bildning i kombination med specialstudier. T.ex. i Jönköping ger Alsheimer sina juridikstuderande ”en hård medicin” (se min kommentar nedan).
En annan frågare undrade vilken ”samhällsnytta” bildningen kunde ha. Denna består ju av så många pusselbitar. Svar: Bildningsbegreppet har vanligen samband med samhällsproblemen. Bildningen är en funktion för något annat än det rent materiella behovet av ting man vill ha. Den handfasta nyttan kopplas till ekonomi, teknisk standard m.m. Vad vi borde sträva mot är ett ”hyggligt” samhälle med demokrati, ja spontan glädje. Vi måste kunna tala med varandra. Konkurrensen i den hårda världsekonomin kväver ”mjuka” värden som frihet och demokrati, konst och litteratur. Man kan tyvärr tänka sig ett samhälle där bara ”hårda” värden gäller. Samhällsnyttan räknas nu i mer pengar, ökade tillgångar, nämligen sådant som kan mätas. De mjuka värdena är däremot ej mätbara.
Nästa fråga löd: Vad är egentligen kompetens? Bildningen är ju tvärtom oändlig. Svar: En vanlig definition är att kompetens är att kunna uppfylla en viss bestämd funktion. S-E L tillade att en katts ”kompetens” består i att den bör vara en ”kompetent råttfångare”, för kompetens är just att vara kompetent för en särskild uppgift. Frågeställaren tillfogade: Men kompetens kan missbrukas också! Kommentar: Ja, om kompetens blir ett begrepp som endast appliceras på en enda uppgift. Jag går exempelvis till en läkare vars kompetens rymmer mycket mer än för just den åkomma jag söker för. – Därmed avslutades Jubileumsveckans första föreläsning.
Kommentar 2002
Det var utan tvivel en tankeväckande föreläsning. Jag vill här lägga till ett par saker i samband med frågan ovan om bildningsinslag i utbildningen. Dessutom noterar jag att prof. Liedman knappast nämnde något om bildningens värdelöshet ( se föreläsningens titel). Dock framgick det alldeles tydligt att det är dess värde som han särskilt ville framhålla, i synnerhet som bildning alls inte står högt i kurs i dagens samhälle.
7/11 2001 höll Leif Alsheimer, universitetslektor i rättsvetenskap vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, en Perspektivföreläsning här, kallad Den lingvistiska statskuppen (mitt referat återfinns på min hemsida). Den handlade om medborgarens förvandling till kund. Alsheimers bildningsprojekt innebär att låta juridikstudenterna även läsa skönlitteratur som komplement till facklitteraturen. Det var ett medryckande föredrag där han rakt på sak sade många sanningens ord om utbildning och samhälle.
En annan föreläsning som gav nya perspektiv ägde rum 10/10 2001 på Konstmuseet i Kulturhuset. Det var rektorn för Chalmers tekniska högskola i Göteborg, Jan-Eric Sundgren som föreläste: Varför behöver vi mer humaniora i teknikens värld? Han efterlyste bredare kunskaper hos teknister; universitet och högskolor bör öppna upp för större valfrihet. Det borde finnas humanistiska inslag för teknologistudenter och vice versa: delar av tekniska ämnen före humanister. Men Sundgren erkände samtidigt att det var svårt att bryta den ensidiga specialiseringen (se mitt referat av denna föreläsning).
Jag vill gärna instämma i ovanstående; för min del försöker jag som humanist (språk) genom bl.a. populärvetenskapliga framställningar bilda mig en uppfattning – om än ytlig – kring naturvetenskap och teknik, samtidigt som jag naturligtvis fortfarande vill hålla kontakt med mina specialiteter. Det bör byggas bryggor mellan skilda områden -- inte vattentäta skott som när specialiseringen drivs till sin spets.
Kort kommentar 2016
Jag kan bara tillägga att jag kontinuerligt skriver av allt fler av en mängd resuméer som filer (tidigare endast i pappersutskrifter) för att göra dem tillgängliga på hemsidan under rubriken Prosa --- ett helt litet bibliotek i all sin mångfald. Alla dessa sammanfattningar + egna kommentarer utgör en stor del av min egen ”bildningsresa”. Syftet med hela mitt författarskap, böcker såväl som den oerhört rika hemsidan, är att täcka delar av vår spännande samtid, särskilt med hjälp av egna form- och innehållsmässigt intressanta texter. Rimmade humoristiska partier utgör viktiga inslag, omväxlande med prosastycken (Prosa och dikt); mer renodlad poesi finns under rubriken Dikt.