Långbänk

Långbänk borde man undvika att dra i. / Kniviga problem vill man ej ta i. / Ska vi bara vänta och se / och till högre makter be / att allt ska ordna sig ändå? / Detta tål allt att tänka på. / Nej, stoppa nu fördröjningen, / lossa strax förtöjningen! / Släpp loss kreativiteten! / Sätt fart på aktiviteten! / Bara prat gör ingen nytta. / Mina ord känns halta och lytta. / Man ska komma till skott / innan krutet blir vått. / Det börjar brännas och känns brått. / Det är intrycket jag fått. / Det kliar som av knott.

En del hasar sig fram, drar ut på tiden – som om tiden stode still och som hade du all tid i världen! Är det sant och riktigt? Hur kan man påstå det, när snabbhet, brådska och jäkt är utmärkande för vår tid. Javisst är tidsbrist och stress vanliga företeelser, men det hindrar inte att det i många fall kan förhålla sig tvärtom också, det är segt, som i mina första rimrader ovan. Det är så här jag uppfattar tillvaron numera: Det mesta är både – och, i synnerhet som polariseringen med skärpta motsättningar ökar i takt med ojämlikheten.

Val är på tapeten och då blir förstås politiska spörsmål riktigt aktuella på agendan. Sistnämnda ord är förresten latin och betyder ”det som skall göras”, vilket passar bra in i det här sammanhanget. Klyschan ”Äta bör man , annars dör man” vill jag gärna travestera till ”Agera bör man etc..” (Klyschor är för övrigt slitna uttryck som väl fyller sin funktion och mycket väl kan vara sanna, fast de brukar föraktas av litteratörer som vurmar för nya fräscha uttryck.)

Apropå politik: det är som alla vet ett viktigt men känsligt ämne. Praktiskt taget alla har synpunkter på partipolitik av olika slag och åsikterna skär sig; särskilt icke välvilliga känslor kommer i dagen, när kombattanterna går till storms med personangrepp. Själv har jag – och många med mig – ganska svårt för val: Vad är egentligen bäst? Är inte flera alternativ mer eller mindre likvärdiga? Om jag nu måste välja – ska jag då kasta tärning eller helt enkelt avstå? Det beror förstås på; är det fråga om att rösta med valsedel är det inget tvång, för i ett (i stort sett) demokratiskt land är det ingen plikt, inget måste som i Belgien och några andra länder. Är där en skyhög röstprocent på över 90% inte ett självändamål? Kan det vara förenligt med äkta (?) demokrati?

Vi väljer ju faktiskt dagligdags, inte sällan omedvetet, fast det då brukar gälla obetydliga val. ”I valet och kvalet” (en klyscha till!) känner jag ofta att jag är. Men det är förstås olika, en del personer går på ren känsla och intuition i valsituationer och tänker eller överväger inte några alternativ utan bara klipper till. Där är det ingen ”långbänk” inte, absolut ingen beslutsångest - lyckliga dom! Näringslivet prisar valfriheten, en av förut-sättningarna för fri konkurrens. Men inte behövs ett dussin olika fabrikat av samma produkt, t.ex. tandkräm. Handlar du en större mängd varor i storköpet har du knappast tid att välja särskilt mycket utan tar det märke du alltid har gjort; kanske lika bra det för det brukar inte vara så stor skillnad mellan märkena. Vanans makt gör det mindre komplicerat då den hyllade valfriheten begränsas på det personliga planet.

På en högre beslutsnivå är det annorlunda; beslutsfattande myndigheter och företagsledningar gör naturligtvis klokt i att skynda långsamt. Det rör sig ofta om komplicerade fall som kräver utredningar och noga övervägande innan beslut kan fattas. Dessutom är stora pengar involverade, så det gäller att tänka sig för. Byråkraternas kvarnar mal som bekant långsamt, och frasen ”dra i långbänk” känns befogad. Alltför snabba beslut vållar sedan problem som kan vara svåra att få bukt med. Att det tar tid att lagstifta och rättsligt pröva mål får man ett hum om redan genom att titta på de komplicerade detaljerade villkor som vanliga människor konfronteras med då och då på t. ex. datorn: en finstilt och hart när oläslig ordmassa. Jag ger upp, orkar inte med den, begriper inte riktigt heller. Jurister måste vara otroligt begåvade som kan åstadkomma något dylikt. För jag förmodar att de vägt varje formulering på guldvåg – och då själva måste ha förstått allt i detalj!

Långsamhetens lov hette en bok / som jag tyckte var mycket klok. / I det heta jäktets förlovade tid / är det lätt att soppan bränns vid. / Ta det i stället riktigt lugnt / så behåller du vettet och sinnet ungt. / Om jag livet ur mig ej hade jäktat / skulle jag levat frisk och ej försmäktat / av bekymmer och mången krämpa. / Nu vet jag att man måste kämpa / mot dagens hets och oförnuft. / Ut och andas mycket frisk luft! / Det gör susen när livet känns tufft. / Fly varje träig långbänk! / Tänk om med ett helt nytt tänk!

Sture Alfredsons hemsida