Långsamhetens lov
Professor Owe Wikström, Uppsala
11/3 2002 i Odeon, Skövde Kulturhus
Samarrangemang mellan Skövde Humanisktiska förening, Skövde Konstmuseum, Svenska kyrkan, Skara Stift m.fl.
Stefan Hammenbeck Skövde Humanistiska förening hälsade den fulltaliga publiken välkommen. (Tyvärr fick ett 50-tal personer som köade utanför inte plats.)
Owe Wikström sade i början att han skulle läsa vissa avsnitt ur sin bok Långsamhetens lov och kommentera sina valda stycken. Han sade också några ord om sin bakgrund och verksamhet i stort som religionspsykolog och forskare, något som jag emellertid förbigår här. Jag vill dock tillägga att han varit präst, bl.a. sjukhuspräst.
Vad är det som sker utanför kyrkan? O W konstaterade att etablerade samfund går bakåt; inte bara kyrkan tappar mark utan även t.ex. politiska partier förlorar medlemmar. Intresset för etik och moral är däremot på väg uppåt. Han har forskat om bl.a. "Ying/Yang, Jung", samt New Age. En av hans böcker behandlar sådana saker. Den nu aktuella storsäljaren Långsamhetens lov har den kluriga undertiteln Eller vådan av att åka moped genom Louvren. Man förstår att det finns en undermening här; O W sade själv att det kort och gott handlar om riskerna med "höghastighet". Och vilka har inte hamnat i "nåbarhetsfällan"? tillade han.
Vi försöker hinna med så mycket (uppräkning av flera aktiviteter) -- samtidigt! Detta leder till att vi tenderar att inte ta någonting på djupt allvar. Verkligheten blir då flack, infall och handlingar blir ogenomtänkta. Vad blir det av väsentliga ting som kultur och livsåskådning? För att nå kvalitet där krävs långsamhet, eftertanke och ro. Nu har tystnaden blivit något exotiskt. Och varför ska man vara nåbar jämt? Var går gränsen? Resultatet av stressen blir splittrad uppmärksamhet, en förlamande trötthet när man inte hinner med. Man tänker: "Det där ska jag läsa senare", men det blr inte av.
Louvren (i boktiteln) är som vi förstår en metafor. O W nämnde raskt några berömda verk i Louvren: Venus av Milo etc., som han i minnet snabbt passerade. Pust! Det går för fort, intrycken hinner ej komma under ytan, de får ej tid att djupna. Man liksom rycks bort från sig själv. Detta och mycket annan finns på hemsidan www.uu.se. ((Kanske gäller någon annan adress nu 2015.Min anm.))
O W tog kortfattat upp två punkter, dels enkla basala livsnjutningar, dels bristen på djupgående allvar. Idag är enkla livsnjutningar undervärderade, menade han. Men för att riktigt kunna ta till sig dem krävs en inbromsning. Man behöver dessutom stillhet och djupt allvar som motkrafter mot höghastigheten och dess konsekvenser.
Den rastlösa nutidsmänniskan behöver också lära sig strosa. Man kan väl säga flanera i stället, men det låter lite för mondänt, tyckte O W. Det talas idag mycket om utbrändhet. (Hans fru föredrar av någon anledning "vidbränd" framför utbränd.) ((Jag fattade nog inte vitsen riktigt. -- Hans fru är f.ö. gynekolog. Min anm.))
Ljud/oljud och hets i det offentliga rummet kan medföra vad O W kallade "en kulturell härdsmälta". För att kunna förebygga något så förskräckligt måste vi skapa lugna zoner i tillvaron. Men här föreligger ofta en ambivalens hos den utsatte; "Jag skulle förstås vilja dämpa takten en smula, men..." Går det verkligen att ta det lite lugnt i arbetslivet? Nej, tyvärr inte, menar många. Statistiken visar dystra siffror: långtidssjukskrivningar går allt längre ner i åldrarna. Sjukdomstillstånd invaderar ens inre...
"Sen när jag får tid ska jag absolut ta och..." eller: "Om bara..." Men det är en myt att det kommer att realiseras, vad det nu än kan vara, den tiden kommer ej. Och för sent säger man: "Jag borde unnat mig..." -- i stället för att bara jobba och jobba. P W påminde om Alfons, seriefiguren som ständigt sa: "Jag ska bara..."
O W citerade ett i sanning välskrivet stycke av Seneca (ca. 50 f.Kr.), där slutklämmen (ursäkta det hurtiga ordet) var: " Deras liv är kort, vilka ständigt äro i sysselsättning." Göran Tunström som avled efter ännu en hjärtinfarkt skrev i Under tiden bl.a.: "Måste man gå i väggen innan.. (Minns inte fortsättningen. Min anm.)) O W menade i likhet med Tunströms ord: "Gläds åt det lilla, jaga ej efter vind."
Det vore likväl rent cyniskt att säga "Ta't lugnt" till en stressad mor som ska till jobbet i tid efter att ha ordnat med mat och alla morgonbestyr och sedan iväg med barnet till dagis... Det finns ju ingen möjlighet att ta det piano om hon ska hinna med allt -- både före och efter en stressig dag på jobbet.
En annan sak som O W nämnde i förbifarten är finans- & börsvärlden med ständigt ökande lönsamhetskrav och tempostegring. De s.k. kvartalsrapporterna har naturligtvis sin del i den absurda situationen. Nu är det snarast planering månad för månad som gäller för de börsnoterade företagen, vars aktieägare ständigt kräver ökad avkastning. Tala om kortsiktighet!
Långsamhet har dock inget egenvärde, den måste sättas in i ett sammanhang. Även i kulturen finner vi stressfaktorer som bidrar till det uppdrivna tempot. O W talade om olika sorters ensamhet och förklarade att de b åda engelska orden loneliness resp. solitude båda kan översättas med ensamhet men har skilda nyanser. Loneliness är den hemska övergivenheten när man inte träffar en enda människa som man kan kommunicera med, medan solitude däremot är den goda ensamheten. I den kan man känna balans; det är en uppövad ensamhet, hävdade O W.
Vår tid förändras ju snabbt och problem uppstår, även om vår anpassningsförmåga är rätt stor. På 1800-talet,i järnvägens barndom, trodde många att det var livsfarligt att åka tåg -- åtminstone om det gick fortare än 20 km i timmen. Som bekant har det hänt en förskräcklig massa saker sedan dess, speciellt under 1900-talet, då farten ökade påtagligt. Nu blir vi också överösta med information, och höghastigheten leder till splittring hos människorna. Mobiltelefon, e-post osv. bidrar till denna. Eftertänksamhet och blyghet är inte på modet och eftersätts således.
Snabbhet och simultankapacitet premieras, men det är sällan något bestående som uppnås. Seghet anses inte bra, men en balans mellan snabbhet och eftertänksamhet måste vara eftersträvansvärd. Sådana egenskaper är emellertid i viss mening oförenliga och kan inte blandas ihop samtidigt utan bör praktiseras växelvis.
Demokratin råkar i fara när man inte tar sig tid att ordentligt förbereda beslut. En upplösning av systemet börjar då viktiga beslut klubbas igenom alltför snabbt. Visserligen brukar de föregås av omfattande utredningar, men hinner beslutsfattarna själva verkligen läsa dem tillräckligt noga för att bilda sig en egen uppfattning?
O W nämnde prof. Lars Denzig som gärna använder uttrycket "tingtäthet" för att beskriva situationen idag. Vi omger oss med allt fler grejor och prylar, som fullt användbara allt oftare ersätts med nya. Under den tidigare delen av 1900-talet handlade det om att spara och reparera saker; nu gäller sedan länge mest "slit och släng". ((Vissa yttranden här och ovan är kanske väl generaliserande. Min anm.))
Behovet av allvar har nämnts och återkom flera gånger: Detta hindrade inte alls att han strödde in små skämt och träffande formuleringar här och var.
En hetsfaktor som O W uppehöll sig vid är ungdomssidealiseringen. Inte bara klädmodet utan också ungdomskulturen i övrigt skapar stress, menade han. Mellan 17 och 22 år ungefär är den unga, vackra, erotiska perioden i livet; sexualiseringen i samhället spelar här likaså en stor roll. "Ungdomlighet" är en markör som är särskilt framträdande i Nordeuropa. O W drog sig inte för att yttra ordet "ungdomsfascism" (fast helt i förbigående, lite inlindat var det väl med). Att vara ungdomlig är närapå en rikslikare. Många (yngre) medelålders personer önskar till varje pris hålla kvar sin ungdomlighet. Ett ovedersägligt tecken på ungdomlig spänst uppvisar utan tvekan äldre vinterbadare!
En med tiden oundviklig biologisk markör är skrynklighet. En aldrig så flyktig titt i spegeln avslöjar obarmhärtigt den äldres ansiktsrynkor. En sådan orolig blick röjer kanske mer hur vi ser på tiden och förändringar överhuvud taget. Ungdomskulturen kan betraktas som en spegel för de äldre. Diskrepansen mellan det idealiserade och det reella kommer till tydligt uttryck vid ett besök i ett varuhus (O W nämnde NK). Det var i detta sammanhang som han även använde ordet "Vasaloppssyndromet": det gäller att visa vad man går för. Och många lyckas också med det.
Annars är det alltför vanligt att höga ambitioner kommer på skam; man trampar bara vatten. På sin höjd "bidde det en tumme". Den välkända 40-årskrisen , med ett fint ord kallad "den narcissistiska kränkningen", väcker många allvarliga frågor, exempelvis: "Vad har jag egentligen uträttat? Vad har det blivit av mitt liv?" Det är ju inte alls som jag hade tänkt mig. Rent existentiella frågor dyker upp, frågor utan svar. Vad hjälper det med hurtiga tillrop som: "Du kan bara du vill! " eller "Du är din egen logotyp", eller: "Tänk positivt!" Inget händer ju ändå. Cynisk är uppmaningen "Tänk dig frisk!" Allt sådant åstadkommer endast handlingsförlamning.
Vi lever under trycket av en framgångsmyt, likaså grasserar en trivselmyt. Arbetet är förvisso viktigt, men nog drömmer många om den "Stora Festen", ett riktigt lyxigt kalas.. "Långbordmyten" var ett begrepp som O W tydligen myntat. Jämför "Sköna hem!" Heminredningsböcker är legio, och bokhandeln vimlar av kokböcker -- men vem lagar all denna mat? För snabbmaten ökar alltjämt, faktiskt fortare nu. Inte så få individer ägnar sig åt ett ständigt "betande": de småäter jämt, de står ej heller ut med att vänta.
"Det goda livet" är en myt med all sin utlovade lycka, trivsel och lyxmat. Här genereras istället hetsfaktorer, ty tiden är ju så kort, man hinner helt enkelt inte... På detta sätt eroderas matkulturen och annan kultur, liksom samvaro och gemenskap. Gamla föreställningar om ceremonier, riter och relationer urholkas.
En ung arbetskamrat och vän insjuknar plötsligt, det är en malign tumör. Det kan bara sluta på ett sätt. Sjukdomsförloppet går fort fram till begravning. -- En okänd anställd på min väns stol. Hans dator är rensad. Inga spår. Vart tog han vägen? Är allt så provisoriskt?
Ungefär så beskrev O W det hela, och ställde med skärpa frågan: "Varför pratar vi inte om det?! Livet är kort. Livet återkommer väl inte? Finns det en himmel eller ett paradis? Eller är det bara ett påhitt? Vad ska man säga när det "smäller"? Om det händer mig? Alla har säkert någon gång frågat: Vad är meningen egentligen? Är livet så absurt? Vi behöver verkligen ställa frågor -- om vi får några svar är en annan sak.
Ett annat uttryck som O W använde var "glättighetens flykt". Drar man sig undan i självvald ensamhet, känns det nog bra till en början, men efter ett tag mindre bra. Ensamheten kan t.o.m. bli outhärdlig (jämför ovan). Men man kan ibland komma till insikt om att "detta är platsen". Stanna då kvar i dig själv, öva dig att lära känna dig själv.
Detta är en grundfaktor: Livet är kort, underbart kort. O W citerade en dikt av författaren och poeten Johan Kullberg. Jag minns bara slutraden: "Vi föds och dör på tidens smala näs." Människan har en inneboende skräck för tomhet. 1600-talsmatematikern och filosofen Blaise Pascal skrev i sin berömda bok Pensées (Tankar) ungefär: "Varför finns jag till? Varför just här? Varför just nu?"
Denna oro är djupt mänsklig. Man kan skilja mellan existens och essens. Vi vill så gärna att livet skall ha en mening, dvs. essens. O W berättade lite om sina resor, bl.a. till Italien (Assisi) och S:t Petersburg: "I Dostojevskijs fotspår". Yttre resor drar igång inre resor, anmärkte O W. ((Jag hörde nyligen en repris av ett radioprogram med O W med just den titeln. Det framgick att han ägnat sig mycket åt Dostojevskij. I programmet var det framför allt romanen Bröderna Karamazov som behandlades. F.ö. läste jag hela romanen på ryska hösten 2000. Min anm.))
Det finns motkrafter mot det rastlösa. Det trauma som attentaten 11/9 2001 förorsakade har haft en hel del bieffekter. För att motverka det inre kaos som uppstod har sökare tagit sin tillflykt till riter. Dessa utgör en motvikt till förvirring och kaos; vi kan använda dem för att värja oss. Heliga rum och riter fyller då en funktion.
Under perioden 1985-89 blev det plötsligt populärt även i Nordeuropa att söka sig ut, tillfälligt byta miljö utanför hemmet. Det var då "café latte-kulturen" uppkom hos oss. ((Beteckningen är förstås italiensk, fast "café" ju är en fransk form. Jämför café au lait. Min anm.))
Apropå filosofi nämndes radioprogrammet Filosofiska rummet, som O W fann obegripligt. Det är ett typiskt problematiserande prrogram, där det är meningen att deltagarna, mest fackfilosofer, ska reflektera kring ett givet tema. ((Jag håller nog med; det ger mig inte så mycket. Min anm.))
Filosofi har annars faktiskt kommit på modet; det finns filosoficirklar lite varstans. I Stockholm finns ett etablissemang som heter Freuds bar. Det är kanske kollektivt skydd av något slag som man söker. -- En lustig (?) sak: antalet cigarrökare stiger! Det finns en hel del kuriösa ting: Vad sägs om Föreningen för tidens fördröjande?!
Det är inte populärt att vara lat, att göra för lite. En skamkänsla infinner sig lätt då. Det kan uppstå irritation då man inser oförmågan att vara närvarande med sig själv. Det krävs beslutsamhet: Välj bort! (Med vad?) Fältropet: "Allt genast!" har förödande effekter. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket, som bekant. Den berömde franske 1500-talsfilosofen och författaren Michel de Montaigne var själv helt inne på den linjen.
O W erkände att han själv har för mycket att göra. Han har fått öva mycket i att finna en inre punkt, där han kan hinna ikapp sig själv. Han hyllade Lin Yü Tang (död 1937) och hans bok Konsten att njuta av livet. Det är alltså livsnjutning på ett kultiverat sätt som är fullt respektabelt och önskvärt. Det är enkla triviala saker som den lärde kinesen pläderar för: Hur man sitter skönt, hur man lagar och och njuter sitt te på bästa sätt etc. O W poängterade att östlig filosofi är mycket mer kopplad till kroppslig kultur än den i väst.
Den västerländska livsstilen kan kritiseras ur många synpunkter. Efterföljansvärda råd: Gör färre saker. Sluta att försöka läsa "allt". Fånga dagen! (lat. Carpe diem! Som läraren, spelad av Jeremy Irons, sa i filmen Döda poeters sällskap.)
Grämelse över försuttna tillfällen i det förflutna, allmän nostalgi bakåt i tiden, samt fruktan för framtiden fördystrar tillvaron för många. Sök ta bort detta och lev i nuet.Vad är förresten lycka? Det är bara en biefekt, ansåg O W. Den flyr sin kos om man jagar den.
O W ville gärna även sjunga vanlighetens lov. Någon frågar: "Hur är det?" Svar: "Som vanligt." Underskatta inte vardagen: Vem talar om det vanligas värde? Ett ordspråk säger: "Den friske har många önskningar, den sjuke endast en".
Det är viktigt att inte följa med sin tid! Träna på att gå emot samtiden! Var motvalls käring, vägra gå i takt. Säg det opassande. Någon har sagt: "Simma mot strömmen och finn källorna". Odla ditt motstånd. Gå ej i massmedias ledband. Vem läser på tvärs?
Plocka gärna fram gamla böcker och läs om: Selma Lagerlöf, Herman Hesse för att bara nämna ett par; O W nämnde fler som han finner värda en omläsning. Ignorera alla måsten. Fördjupa din egen insikt.
Den s.k. McDonaldiseringen var förstås ingenting som O W lovordade. Ett annat specialuttryck var "normotisk", vilket inte alls låter positivt. Vi tycks enligt O W ha fått en normotisk kultur. (( Ordet är väl bildat efter mönster av psykotisk. Jag tror O W menar att samhällets normaltillstånd numera är snarast psykotiskt. Min anm.))
O W gillade författaren Stefan Andé som enligt honom skapar guldkant i tillvaron med enkla medel. En annan författare, den amerikanske litteraturprofessorn och samhällskritikern Edward Said (med palestinsk bakgrund), har sagt att outsiders behövs. O W sa också: Träna trots! Vi ska inte bara visa lydig likgiltighet! Vi har för lite uppmärksamhet i nuet. Han nämnde också den skämtsamma beteckningen "Homo Zappiens" som alluderar på zappande personer på Internet eller TV. -- Därmed avslutades det fascinerande föredraget.
((Edward Said höll på 1990-talet en serie föreläsningar som kom ut i bokform. Jag gjorde på Västerhöjsgymnasiet utförliga referat av alla dessa i många utskick vars stående titel var Utvecklingsarbete i SPRÅKDATA. Huvudtiteln på föreläsningsserien var Den intellektuelles ansvar. Homo Zappiens var titeln på ett föredrag av den holländske professorn Wim Veen som jag nyligen (6/2 2002) hörde på Högskolan i Skövde. Denna föreläsning har jag också sammanfattat. Min anm.))
Kort kommentar i mars 2002
Jag har själv inte läst Långsamhetens lov, och jag gjorde denna gång relativt få anteckningar. Jag har ändå en känsla av att jag fått med mycket av innehållet i den givande föreläsningen. En hel del formuleringar är naturligtvis mina egna, men många av O W:s specialuttryck finns med. Däremot har jag självklart inte adekvat kunnat återge hans röst- och tonlägen i hans flödande tal på vacker norrländsk svenska.
Innehållet appellerade starkt till mig. Möjligen skulle jag velat ha mer andligt djup i en del av hans utsagor, som var väldigt fokuserade på de negativa företeelserna i dagens samhälle. Dessa är givetvis mest iögonenfallande, men det positiva finns ju också -- förutom långsamheten förstås, som dock allmänt ringaktas. Stress kan f.ö. faktiskt också vara positiv i vissa fall.
Det finns alltid motsägelser; kan man t.ex. sjunga vanlighetens lov samtidigt som man lovordar de annorlunda människorna? Jag tror det i alla fall. Dessa har stundom civilkurage att gå motströms. Jag anser att samhället måste reformeras. Owe Wikström sa att det han skrivit är inget nytt. Må så vara, men det tål i högsta grad att upprepas.