Låst

För fortsatt konflikt det verkar bäddat. / Förtroendet är långt ifrån räddat./ Hela systemet är med fallgropar bräddat. / Kostymen har sömmerskor illa skräddat. / Brödet är dinkigt och dåligt gräddat. De är många som sitt ord aldrig håller. / Det är så det tyvärr sig förhåller. / De hukar under skärmar och parasoller, / på vilka är textat: ”Jag lovar, jag lovar!” / Med löften fulla är deras håvar. / De ler och beter sig som små påvar. / miljoner ord bubblar och forsar fram, / men ej som klara bäckar utan slam. / Ofta deras svada kommer på skam. / Men så går man en ny runda, / med munhuggning – när kan slutet stunda? / För farlig brist på lösning går ej att blunda. / Ack, vad många bekymmer / mitt hjärta nu rymmer! / Tycker det redan i gryningen skymmer.

Är det inrikespolitiska läget så här låst? Jag vet egentligen inte så noga, trots mina tvärsäkra påståenden. Visst överdriver jag, men i det fallet är jag i gott sällskap: i media märks en nästan hysterisk ton i jakten på scoop eller i varje fall uttryck för starka motsättningar. I intervjuer ( ibland typ ”skjutjärns-”) tubbas två meningsmotståndare att i all hast och stridens hetta haspla ur sig något mindre välbetänkt, som de kanske sedan får ångra - ”i eftertankens kranka blekhet” som Shakespeare så träffande uttryckte det.

Men sagt är sagt; man brukar få äta upp vad man i hastigheten kastat ur sig. Det är näst intill stört omöjligt att ta tillbaka det förflugna ordet i vissa kretsar. Ord som ”be om ursäkt” finns inte i deras tankevärld… Vänta lite – jodå, men bara i den förfördelades sinne, alltså hos den kränkta eller förolämpade som förgäves kräver en ursäkt för skymfen hen (!) utsatts för. Ibland vägrar man helt sonika prata med varandra, man svarar inte ens på hyfsat tilltal. Skygglapparna på! Är förutfattade meningar om medmänniskor det enda man numera ”litar på”? Konflikträdslan är påtaglig, dock löser man inga konflikter endast genom att lägga locket på och envetet tiga.

Jag avser ofta politiska förhållanden – just nu är ju ”det parlamentariska läget” i stöpsleven. Obs! mitt resonemang går alltid över partigränserna. Jag kan inte bortse från att kultur och politik har med varandra att göra. En av mina få fasta principer är att skärskåda allmänmänskliga fenomen; då kan vanliga mönster lätt upptäckas, av vilka man i princip (!) borde kunna ta lärdom. Men alla vet hur svårt det är att bli en bättre människa, jag menar naturligtvis inombords. Jag vet det rätta – och gör ändå fel.

Jag finner att vi lite till mans (”och kvinns” borde jag tillägga) är fångade och fastlåsta i en hårdnande tillvaro, där samhället blir mer komplicerat och medborgarna mer övervakade. Rädslor sprids nästan epidemiskt, än för det ena, än för det andra. Naturligtvis finns oftast god anledning till detta, inte minst rörande den egna hälsan, men jag tycker också små petitesser, ja rena struntsaker förstoras upp på ett orimligt sätt, t.ex. stil och modetrender. Men på makroplanet, det verkligt stora, vågar jag knappt tänka. Där mörknar himlen med de riktigt stora hoten.

För övrigt: Kan det faktiskt vara så att eldsjälar eldar upp sig själva? Och att de mindre extrema egentligen bara eldar för kråkorna? - Vem kan ändå våga påstå att mänskligheten inte gjort åtminstone detta framsteg: Förr i tiden slet arma satar både hund och spö. Nu sliter fattigt folk bara hund! Visst kan man – om man vill – se en sorts frivillig ”inlåsning” som ett framsteg:

I bubblan: Är moralen nog skral, / ja riktigt minimal, /så slut dig inom ditt skal, / Strunta i allt förtal , / stäng av allt skval, / ge aldrig svar på tal. /Ingen sak är sakral./ Bry sig om är ej ditt val.

Retligt: Alla ska veta / vad en hosta kan reta. / Den kan en hemskt förtreta./ Efter värre får man leta. / Så klagade lilla Greta. / Det vill jag lova, / för hon kunde ej sova. / Drömde ej om Casanova.

Sture Alfredsons hemsida