Leksakernas själ
Om leksakers betydelse för barns utveckling
Perspektivföreläsning av Lars-Erik Berg
4/4 2001 Högskolan i Skövde
”Alla barn använder leksaker, lika säkert som att de använder språk av något slag. Leksaker är uttrycksmedel, precis som orden vi använder och de roller vi spelar. Det betyder att man kan lära sig den kod som barnen skriver in leksakerna i och därigenom lära sig mer om barnens utveckling. Några glimtar om hur de här problemen ser ut i ett socialpsykologiskt perspektiv tas upp under föreläsningen.
Lars-Erik Berg är docent i sociologi och socialpsykologi och arbetar på institutionen för beteendevetenskap vid Högskolan i Skövde inom det socialpsykologiska programmet. Barnets socialisation, identitet, lek och leksaker samt familj (i barnperspektiv) är hans forskningsområden.” (Affisch)
L-E B sa att socialpsykologi som ett eget ämne var något nytt och att Högskolan i Skövde var först med detta; han är f.ö. också verksam vid Högskolan i Halmstad. Psykologi och sociologi har ju länge varit självständiga discipliner, men denna nya har haft svårt att bli etablerad och tagen på allvar.
Under de senaste tre åren har här pågått ett projekt om leksaker: ”Toys As Communication”, där även andra ämnen är engagerade, bl.a. pedagogik. Leksaker är att betrakta som uttrycksmedel, likaväl som ord, roller och kod. Det finns sofistikerade teorier om encoding och decoding (kodning resp. avkodning). Detta gäller också för s.k. screenmedia. Leksaker som uttrycksmedel är alltså basperspektivet (jämför denna föreläsningsseries namn: Perspektiv).
L-E B läste sedan upp en artikel som han skrivit för en tidskrift; essän handlade om docklek ur barnets perspektiv: Min docka och min identitet. Han nämnde att dockor säkert funnits i 10.000-tals år och fortfarande spelar stor roll, även om det tillkommit massor av andra leksaker, numera speciellt elektroniska saker. Just ”materia” är som bekant något oerhört viktigt i vår tid. Dagens leksaker skiljer sig mycket från t.ex. 1950-talets dinkey toys.
L-E B var emellertid övertygad om att datorer o.d. inte kommer att ta över helt; dockor och liknande är trots allt inte utrotningshotade! Lek med dockor kan spåras ända tillbaka till Platons dagar. Han nämnde likaså Fröbel (?) m.fl. på 1900-talet.
Forskning om barns lek med dockor kan ge många svar. Små flickors docklek sägs vara uttryck för modersinstinkt; denna lek anses också träna dem för modersrollen, ge träning i mänsklig empati (inkännande) överhuvud, samt för ett rollövertagande som ger olika slags förståelse. Pojkar sägs på liknande sätt tränas i manliga dygder. Deras överskottsenergi ska leda till social kompetens (som ofta avhandlas i forskararbeten). L-E B lämnade teorierna därhän och valde nu att referera till berättelser om barnet och jaget.
L-E B gav några konkreta exempel ur livet. Exempelvis lilla Ylva som hade glömt sin docka på dagis. När hon kommit hem och saknade den, blev hon förtvivlad och grät – katastrof! Dockan Daniel kunde ju inte vara ensam på natten på dagis – helt omöjligt! tyckte Ylva. Så pappa var tvungen att cykla och hämta hem Daniel.
Poängen är att far och dotter lever i olika världar. Ylvas pappa tyckte att hon bara låtsades när hon var utom sig och saknade sin kära Daniel. Ylva tog ju saken på yttersta allvar. Långt efteråt tänkte hennes pappa efter: Vad är sant och vad är låtsas?
Ja, var går gränsen mellan fantasi och verklighet? L-E B menade att tillvaron ofta oscillerar däremellan , smyger fram och åter över gränsen. Vi har ofta en del väldigt starka minnesbilder från tidig barndom, nästan som foton inombords. Dessa tidiga minnen ligger lagrade i vår inre syn: första förälskelsen, mamma som tröstar mig, samt tittutlek nämndes som typexempel. Tittutleken utförs gärna av syskon som älskar att försvinna/gömma sig och plötsligt dyka upp igen inför lillen/lillan.
Starka upplevelser omfattar t.ex. naturen, musik, poesi (modern?) etc. För vuxna människor är det centralt att loda efter mening, inte sällan i det som ter sig gåtfullt – mystiken ”ruvar”. Om det sedan är rätt eller fel spelar ingen roll. Men de tidiga bilderna bilderna/”fotona” bleknar med tiden, blir lite suddiga. Men då kan språket förtydliga: vuxna kan då bruka abstrakt tänkande. Forskare ställer frågor som: Hur minns man som barn? Klart är att barn tänker konkret.
Man kan säga att leksaker fungerar som kommunikation + ett alltmer utvecklat språk. Märk att ord står för eller benämner objekt; ord är egentligen en abstraktion. Visserligen är barns lekar, roller och leksaker även symboler, men på ett annat plan än orden i språket. De ingår i bilder som man minns särskilt väl, ty i leksakernas värld är ju allting så konkret.
Barn vet naturligtvis inte något om allt detta – de bara leker! De fångas av leken, rycks med, de kan inte vara ”bredvid”. Långt senare kan man få distans, nämligen när en medveten tankeverksamhet utvecklats.
Dockan skänker ett möte med mig själv, utan filosoferande. Dockorna ha ren stark betydelse som Gestalter (med stort G, sa L-E B). Barnet lägger in väsentliga egenskaper i dockan. Den välkända Barbie blev en prototyp för kvinnan, en tydlig sådan – i västerländsk tappning förstås. Barbiedockan har väckt reaktioner, från ogillande till gillande. Hon uttrycker en spirande kvinnlighet i kontrast till manlighet.
Allt har en livshistoria, även ett litet barn. Trots späd ålder har barnet faktiskt redan en ganska omfattande livserfarenhet, menade L-E B. För det händer ju så mycket under de första åren. Dockor är inte några döda objekt, de är som sagt Gestalter som bygger barnets identitet och ett konkret språk för denna identitet. Det är ett språk för känslor, dunkla uppfattningar. ”Vem är jag?” är den stora frågan. Det är barnets eget liv det gäller, barnet fängslas av berättelser om livet, det är ju fråga om att samtidigt skaffa sig en egen identitet.
Märk väl: Det existerar ingen identitet vid födelsen, enligt L-E B:s uppfattning. Det finns dock andra åsikter – frågan är ej samstämmigt löst. Forskare har helt klart på senare tid ägnat allt större uppmärksamhet åt de tidigaste barnaåren. De gräver sig allt längre tillbaka mot födelsen för att söka språkets rötter. Numera anser man allmänt att redan en ettåring är en språklig varelse. Man har funnit att språket börjar mycket tidigare än man trott. Men som sagt: den nyfödda babyn har ingen utkristalliserad identitet, menar man. För övrigt får människan aldrig en fullständigt klar och tydlig identitet, tycks det.
Eftersom det lilla barnets identitet är obekräftad, prövar det olika roller och Gestalter med hjälp av dockor. Förutom dockan är bollen en av dessa urgamla leksaker. Ty leksaker är för barnet nödvändiga ting; utan lek går barnet faktiskt under! Man bör akta sig för att hindra barn från att börja sitt identitetsbygge; vuxna vill ofta lägga sig i för mycket. En viss styrning måste dock ske. De vuxna kan styra i andra banor, som t.ex. att få barnet att leka med andra dockor också, inte bara Barbie. Men man ska komma ihåg: ”Halva spelplanen är barnets”.
Barndomsminnen varierar naturligtvis väldigt mycket. L-E B nämnde som exempel hur pojkar i Kosovo under kriget lekte på ruinhögar, sedan deras far dödats! Minnen av ett helt annat slag bär en kvinna med sig: som när hon var liten och matade sin docka, bytte på henne o.s.v. Den lilla flickan med dockan gestaltar sin egen mor, samtidigt som dockan för henne framstår som den lilla babyn hon själv var förut. Här gäller alltså olika identiteter eller roller, både som ettåring och som femåring. Hon är ”mor” i olika åldrar – en komplex historia! L-E B urskilde faktiskt tre olika identiteter, dels i nutid, dels flera i dåtid (”dåtider”). Den lilla flickan binder så att säga ihop nuet och det förflutna och skapar sin historia.
Man kan också se det hela som ett skeende, där både ordning och kaos ingår. Det är fråga om en process från kaos tillordning. I kaos finns ju ingen identitet, allt bara sker. Men det framträder alltså gradvis en ordning som kan bli begriplig. Mor- och barn(dock)-leken är viktig för den fysiska överlevnaden, och det skapas en känslomässig kontakt. Som ”mamma” nyskapar Ylva (se ovan) kärlek i sin lek. Hennes docka Daniel som glömdes kvar på dagis råkade i ”mamma” Ylvas ögon ut för en ohygglig händelse – det var verkligen inte på låtsas. Hon läste in kaos i Daniel. Det enda viktiga var att rädda honom. L-E B jämförde med hur poeter brukar dramatisera genom att kontrastera ljus och mörker, gott och ont.
Utvecklandet av såväl känsloliv som kunskap leder genom dockleken småningom till medvetet tänkande (först existerar bara ett omedvetet sådant). De medvetna tankarna är dock inte detsamma som intelligens. Anpassning och beteende är endast en del av intelligensen. Medvetandet, med säte i hjärnbarken, är gripbart, ty det medvetandegör vad som händer i tiden, för det är en historia som berättas.
Dockan ger som antytt den riktigt unga människan ordning i tillvaron. Berättelser ger medvetandet kunskap om livshistorien, om livet som tidsprocess. L-E B jämförde med en bok som ingen läser – den existerar egentligen inte! Barnet uttrycker och skapar en verklighet genom att prata; det som berättas finns! Forskarna undersöker livet som diskursanalys. L-E B manade också fram bilden av ett pussel som kastas upp i luften; bitarna faller ner på bordet huller om buller, alltså uppkommer kaos!
Vuxna uppmanas berätta om sina traumatiska upplevelser, närståendes död, katastrofer och liknande svåra händelser: ”Berätta hur det känns!” Här förenas känslor med tänkande i syfte att nå en terapeutisk verkan. Sålunda är dockan terapeut åt Ylva, så att säga. Den dramatiska upplevelsen (kaos!) krävde att ordning skapades. Detta är såväl ett emotionellt som intellektuellt arbete hos vuxna. Man får även beredskap för nya händelser i livet. Freud betonade att människan inte alltid är herre i sitt eget hus, så hon behöver hjälp i kritiska lägen. Han talade om urkraften inom henne. Roll-leken, med dockor och andra figurer av skilda slag, är väsentlig i barndomen.
Efter att ha läst upp artikeln (med vissa kommentarer inflikade) visade L-E B snabbt ett overheadblad då tiden var nästan slut. Följande är en något ofullständig redovisning av innehållet:
Egenskaper som ska finnas i lek och hos goda leksaker: 1/Aktivitet + subjektivitet: Det kan röra sig om egengjorda leksaker (lego?), sagor och andra texter. 2/ Socialitet: Livets basfakta & viktiga ”Gestalter”. 3/ Materialitet: Kökslådans värld. Kroppen. Egengjorda saker. Grejornas fascination. 4/ Tiden och historien som social konstruktion: Berättelser. Sagor. Foton. 5/ Tvetydigheten & mångtydigheten: Gissningslust. Gåtfullhet.
Dessa sistnämnda egenskaper har kommit i skymundan i jämförelse med andra. Men de är viktiga för motivationen. Exempel: snurran och bollen fascinerar. Det är betydelsefullt att ge fritt spelrum åt det mycket unga sinnet. Det är det lärande subjektet, barnet självt, som skapar – inte läraren som likväl har en viktig handledande uppgift – för att inte tala om föräldrarna! L-E B nämnde också i det sammanhanget hur viktig polariseringen är, nämligen motsatserna (till dels i vart fall): mamma // pappa, ung // gammal.
Kommentar april 2001
Jag har tidigare refererat en föreläsning av Lars-Erik Berg 10/3 2001 då det var Öppet Hus på Högskolan i Skövde under Medvetandedagen (se referat här på hemsidan). Titeln var då: Ett socialpsykologiskt perspektiv på barns medvetande. Därför känner jag nu igen en hel del av hans tankegångar. Då liksom nu gillade jag framställningen. Forskningen om små barns utveckling både känslomässigt och mentalt är onekligen spännande.
För egen del fängslas jag av barns oerhörda receptivitet och språkinlärningsförmåga. Språkets enorma betydelse kan knappast överskattas. Dess koppling till hjärnans ofantligt komplicerade funktioner intresserar mig likaså mycket. Det verkar som om äkta språkbehärskning alltid grundläggs i mycket tidig ålder; det gäller givetvis främst modersmålet. Senare, ungefär från puberteten, saknas oftast samma naturliga förmåga att riktigt lära ett nytt språk.
Kanske just medvetandet, det medvetna tänkandet, som växer fram gradvis utgör ett hinder för naturlig språkinlärning som hos det lilla barnet sker lekande lätt. När man börjar reflektera över grammatik och ordval går spontaniteten, intuitionen i hög grad förlorad. ”Naturmetoden” är bäst i späd ålder, innan intellektuellt tankearbete utvecklats i större omfattning; kort sagt: den är då den enda möjliga metoden.
Dessutom krävs en gynnsam miljö, där praktiskt taget allt tal sker på det språk som ska läras in. Även äldre personer som lär sig ett nytt språk har förstås störst nytta av att befinna sig i det land där språket ifråga talas, så att en naturlig oreflekterad inlärning äger rum, även om denna knappast blir lika snabb och framgångsrik som hos småbarn. Dessa förefaller vara förprogrammerade så att de utan synbar ansträngning absorberar språket – och allt annat nytt.