Likhet / olikhet

Jag känner två personer som gillar musik. / Den ene gillar pop, den andre barockmusik. /Den ena sorten är inte den andra lik. / den ene tycker barocken är en konstig relik. / Den andre svarar med en giftig replik. / I vart fall är all musik på toner rik. / Om det är alla överens, även dessa båda. / Toner ljuder, noter blott på papper får råda. / Magisk musik finns fast går ej att skåda. / Illusionisten röjer ej vad han har i sin låda./ För högljudd musik ibland vållar våda. / En massa decibel kan tinnitus bebåda. / Sådan kan bli värre än den värsta klåda. / Till viss musik kan man ofta dansen tråda.

Själv är jag absolut ingen musikexpert; provar att lyssna på olika slags musik. Vad jag gillar eller ogillar är betydelselöst i det här sammanhanget, jag tar här bara musiken som exempel på mångfald, som ju innebär en rad likheter respektive olikheter. Vad som just nu intresserar mig är hur man förhåller sig till likt och olikt.

”Vad är nu detta? Det liknar ju ingenting!” Jodå, det förekommer alltid både lik-(!) och olikheter. Vilketdera man fastnar för beror i hög grad på ens inställning, och hur man värderar en viss person, sak eller företeelse. T.ex. färg kan användas i en rad olika sammanhang; svart och vitt brukas ofta bildligt som motsatser. Det existererar förstås massor av nyanser däremellan i den konkreta färgskalan. Färgsymbolik är ju likaledes vanlig; samma färg kan faktisk betyda olika saker. Rött i politiken är en sak, medan rött i julfirandet är en helt annan. Svart respektive vitt används båda vid sorg efter avlidna (vitt är begravningsfärg i Kina). Svart resp. vitt används vid sorg (vitt är begravningsfärg i Kina). Världen framstår som alltmer polariserad genom att motsättningar skärps, och då brukar man skildra saker och ting företrädesvis i mörka färgtoner.

Människohudens färg har spelat en ödesdiger roll i kolonialismens tragiska historia. De s.k. vitas förrangsställning var länge oomtvistlig. Mörkhyade människor ses tyvärr ännu ofta med misstro av vissa vita. Egentligen är det väl bara albinos bland en annars svart befolkning som kan anses riktigt vita, men de är ju undantag, och brukar därför utsättas för förföljelse. Vanliga vita uppvisar på grund av olika pigmentering många obestämda nyanser, från grisskärt till ljusbruna (jag bortser från solbränna). De som betecknas som svarta skiftar från nästan kolsvart till brunt. Den så kallade gula rasen talar man knappas om idag, eftersom begreppet människoraser kommit i vanrykte. (Men djurraser då? Utan anmärkning.)

Det är ett tecken i tiden: ytlighet. Vem kan försvara utbredd diskriminering enbart för hudfärgens skull? Naturligtvis inverkar även en rad andra faktorer, bl.a. har ekonomiska och politiska förhållanden stor betydelse. Då inverkar mycket också motsättningen majoritet kontra minoritet; majoritetens överhöghet leder mycket lätt till förtryck av de relativt fåtaliga. Inte ens i Sverige har den samiska minoriteten – den är inte enhetlig – lyckats helt frigöra sig från svenskt majoritetsförtryck ännu i vår tid. Här spelar hudfärgen knappast någon roll, möjligen utseendet i övrigt, men framför allt är det en äldre annorlunda livsstil som utsätts för hårt tryck. Det medför att många samer mer eller mindre frivilligt tvingats anpassa sig till majoritetens amerikaniserade livsstil. Endast stordrift lönar sig, även så även inom renskötseln som nu bedrivs av ett fåtal ägare. I fattiga länder är minoriteter, speciellt ursprungsfolk, mycket utsatta.

Uttrycket ”Det gör skillnad” hör man ofta. Skillnader uppmärksammas mycket mer än likheter. Det krävs en attitydförändring för att stoppa den tilltagande diskriminering som förekommer och som i extremfall utvecklas till regelrätt rasism. Ekonomiska och sociala problem samverkar med en farlig betoning av olikheter. Denna olyckliga utveckling är ett delresultat av ett hårdare samhällsklimat som göds av ett ökat antal konflikter och kriser. Skillnader mellan könen i fråga om lön, status etc. är också något som snarast accentueras; talet om jämlikhet och jämställdhet tonas ner, främst beroende på att arbetsmarknaden är kärv och tillfälliga jobb med usel lön är vanligt förekommande.

Det urgamla klansystemet var – och är fortfarande i många fattiga länder – en garanti för sammanhållning inom den egna gruppen. Skilda stammar och ätter kom sinsemellan i konflikt, varvid det var viktigt att den egna gruppen var likformig, ingen fick sticka ut. Den mer eller mindre homogena klanen måste hålla ihop mot ”de andra”- fienden - som var annorlunda. En utifrån hotad grupp kunde inte tolerera avvikande individer som alltså stöttes ut ur gemenskapen. Här har vi kärnan till det nu åter aktuella talet om utanförskap; de av olika anledningar utstötta har inte heller någon given plats i ett modernt samhälle med ”vi mot dom”-mentalitet.

Oliktänkande, t.ex. de som bryter mot en dogmatisk religion, trakasseras – om de inte helt sonika likvideras i de värsta diktaturerna (under krig är detta en regel). Osynliggörande, utfrysning, förtal och kränkning är vanliga metoder i väst också. En konformism breder ut sig: ”Var politiskt korrekt, annars…” eller: ”Tänk på vad du säger, att inte hålla tand för tunga kan stå dig dyrt!” Det kan vara bara tomma ord, men hot om våld bör tas på allvar. Tryck- och yttrandefriheten håller utan tvivel på att naggas i kanten i väst, liksom i öst, samtidigt som skymf och hat får fritt utlopp på många håll, inte minst på Nätet där en hel del mår dåligt efter grova påhopp. Det är trist att mobbarna i de flesta fall går fria. Jag tycker mönstret klarnar: toleransen mot avvikande olikhet i tal, skrift och uppförande minskar. Det ena ger det andra; en av grundorsakerna är kampen mot terrorismen som föranledde minst sagt hårdare tyglar med start efter 11 september 2001 i USA. Ett uppdämt missnöje med auktoritärt styre i de flesta arabländer utlöste sedan en lavin av protester som till att börja med sågs med blida ögon: ”en arabisk vår” – som snart kyldes ner av oroliga regimer som sådde nytt våld…

Det verkar som om jag har kommit ifrån ämnet, men min tes är som vanligt att det mesta här i världen hänger ihop, oavsett värderingar. Jag ser behandlingen av de annorlunda, kanske kreativt tänkande som strider mot orättvisor, som djupt oroande. Ledord: Slut leden i Likformighet. Misshaglig olikhet straffas. – I Algerietresan del III skrev jag avslutningsvis att trots många annorlunda ting i det landet och trots att mina vänner där skiljde sig från mig i ett och annat avseende, så upplevde jag absolut mer likheter än olikheter. Det vill jag ta fasta på, nästan som en objektiv sanning, oavsett en oönskad utveckling som visar att man i allmänhet mest ser olikheter och därigenom skapar nya klyftor mellan individer och grupper.

Ludvig. Den unge Ludvig lystrade till det konstiga efternamnet Lickson. Ingen jag känner har kunnat förklara dess ursprung; förmodligen var det taget, ur luften så att säga. Hur som helst, Ludvig var en hygglig kille, men lite ”egen” tyckte en del. Han tänkte liksom i andra banor, och var nog svår att förstå sig på, menade gemene man, som tyckte att det var bäst att inte ha så mycket med honom att göra. Han visade integritet utåt, han visste sitt värde, vilket andra satte på hårda prov. Det hade varit konstigt om han trots sin rätt goda självkänsla inte hade påverkats av glåpord och sneda leenden från kamraterna som tyckte han var konstig som höll sig på sin kant. Jodå, han ville visst vara med i gänget som spelade boll på en tovig gräsplätt i utkanten av stan där främst fattiga familjer bodde. Men de andra gossarna, som i Ludvigs ögon knappast var några lekkamrater värda namnet, uteslöt honom helt enkelt.

Ludvig var emellertid inget dumhuvud, vilket de andra hade fått för sig eftersom ”det bara var så”. Han var med andra ord apart (som en del vuxna sa).Om de bara visste vilken klippsk grabb han var! Men den vetskapen – om än en smula osäker på grund av omgivningens oförstående hållning – fick han allt vackert behålla inom sig. Faktum var att ingen var nyfiken på att få veta vad han egentligen tänkte och tyckte. De andra hade ju en gång för alla bestämt sig för hur han egentligen var: en kuf rätt och slätt. Sådana ska man akta sig för.

Men Ludvig var som tur var inte den som lät sig styras av andras felaktiga uppfattning om honom själv. Bit för bit skalade han mentalt av sig nedsättande omdömen och försmädliga gliringar; det var ingen lätt uppgift att återställa ett skadat självförtroende. Hur han bar sig åt? Jag råkar veta en hel del om detta, men en närmare förklaring skulle växa ut till en hel novell, något som jag måste lämna därhän. Till slut ska jag bara nämna att han efter många motigheter blev en aktad tjänsteman på mellannivå, känd för kloka beslut och med en god dos empati för dem som råkat ut för liknande behandling som han själv. Det vore en överdrift att säga att han sånär hade seglat med lik i lasten; dock var det tydligt att med all den ringaktning han mötte i början mycket väl kunde ha hamnat bland de misslyckade existensernas skara. Heder åt Ludvig som av egen inre kraft klarade sig bra mellan livets hårda blindskär!

Likt och olikt - ”likhetstecken”: Liktorn liknar inget torn. – Vore alla på pricken lika, vore jämlikhet inget problem. – Valpar leker likaväl som barn. Men leker alltid lika barn bäst? - Drönare tar liv. Likaledes tar knivar livet av folk. - Under likvakan vaknade liket till liv! – Lik i garderoben doftar ej gott. – Det var väl liksström om användes i elektriska stolen? Är gift lika humant? – En likkista kan slå ur botten på kassakistan. - När ekvationen inte går ihop, bedrar likhetstecknet (=). – Är liknöjda lika nöjda som andra? Om så är fallet, gäller det säkert också likgiltiga. – Likställda parter kan inte förlika sig med en förlikningsman. – Likgiltighet är ingalunda giltig för egen framgång.- Alla bör likstämmigt likrikta sina åsikter enligt en rikslikare.

Krävande: Kräv kallare klimat! Riv ruskiga ruckel! Akta antika artefakter! Välkomna vårdande verksamhet! Krossa rosenrasande amoklöpande vandaler!

Sture Alfredsons hemsida