Livets väg

Carina Gustavsson

2/10 2000 Servicehuset Bagaren Skövde

Livets väg är en hyllning till de amerikanska kontinenternas ursprungsfolk. Sedan vi lyssnat till skön avstressande musik berättade Carina om sina resor till de sydvästra delarna av USA och om sin kamp för de traditionella Navajo-och Hopi-indianernas överlevnad. Och hon berättade förstås om deras levnadsförhållanden och kultur.

Carina framförde först en hälsning från Ken och Brian som uppträdde här på Bagaren 11/9 2000 med henne som presentatör av programmet Indianer och vita (som jag också sammanfattat). Som framgår av tidningsreferat och av min artikel Indianer och vita gjorde deras dans succé. Ken och Brian hälsade och tackade för de goda energier de då kände från publiken.

Efter att ha jobbat i vården i 17 år ägnar sig Carina sedan tre år enbart åt hjälp till ursprungsfolken, främst i USA och Canada (dansarna Ken och Brian är från Canada). Hon har även haft kontakter med samer i Sverige. Hon erinrade om Cathy Freeman, nu känd i hela världen genom OS i Sydney och som blivit en symbol för aboriginerna och deras kamp i Australien.

Carina tände rökelse som bestod av torkad salvia för att visa hur indianer enligt traditionen hälsar den nya dagen varje morgon och tackar jorden, naturen, alla människor; f.ö. är dansen ofta uttryck för tacksamhet.

Carina och tio andra svenskar var med under en stor pow-pow (indianmöte, fest) med tusentals indianer i New Mexico. De upplevde tydligt hur det kändes att vara en mycket liten, annorlunda minoritet där. Mötet hölls just under Kosovokrisen och mellan alla festliga inslag, tävlingar o.s.v. bad man gemensamt för folket i Kosovo! Andlighet var en del av varje dag. ”Vart steg på jorden är en bön”.

Då några Blackfeet-indianer från Montana besökte Tidaholmsanstalten och visade diabilder undrade någon om indianerna inte hade några kyrkor. Indianerna pekade då på bilder med underbara vyer från Montana: ”Naturen är vår kyrka”.

Hopi- och Navajoreservaten finns inom ett område i sydvästra USA, där Utah, Colorado, Arizona och New Mexico gränsar till varandra; Carina visade en karta med markerade reservat. I fortsättingen talade Carina om de stammar som hon besökt. Mot slutet av föredraget såg vi också en skakande video från området som mestadels är höglänt öken. Bara gräs och buskar växer sparsamt i naturen, som här har ett mycket känsligt ekosystem. Hopistammen bor i 13 byar högt uppe på platta bergsplatåer, mesas (sp. mesa eg.=bord). Hela territoriet kallas Four Corners of the Southwest Reservations.

Hopi bodde tidigare även i andra avlägsna trakter. Enligt traditionen befallde en gång deras gud Massau folket att gå ut ”i alla väderstrecken”. Nu bor 3000-4000 personer på ett reservat. I New Mexico finns reservat för Navajos, där samma heta och ofruktbara klimat råder. ”Varför tror ni de vita föste ihop indianerna i dessa ogästvänliga trakter?” frågade Carina. ”De tyckte naturligtvis att dessa landområden var värdelösa.”

Alltsedan 1700-talet har de vita bedrivit utrotningspolitik gentemot indianerna, men idag har deras ”krigföring” mot ursprungsbefolkningen här ändrats. Man har nämligen hittat värdefulla mineraler i reservaten, såsom silver, koppar, uran m.m. I många år har storskalig uranbrytning förekommit där, uran som främst gått till kärnvapenindustrin. Carina blev rejält chockad när hon besökte området. Filmen vi såg sedan visade en fruktansvärd förödelse och mänskligt lidande.

Carina bad oss betänka varifrån vi får mängder av elektricitet – tänk på ”alla lampor i världen”! Kärnkraften står för mycket el; uran från bl.a. indianreservaten går t.ex. till Tyskland där det används, upparbetas – och återexporteras till reservaten som får ta hand om det farliga avfallet för slutförvaring. Och det är inte endast i nämnda reservat som minoritetsfolk lider.

Carina har knutit många vänskapsband med indianer. De är ofta vackra till utseendet, men viktigast är förstås deras kärlek till livet och deras humor. De som fortfarande överlever på traditionellt sätt har en stark familjekänsla och familjerna är stora.

Filmen som visades var från gränsen till ett Hopireservat, där kolbrytning äger rum i stor skala. En mycket omfattande markförstöring syns – man ska veta att marken är helig för indianerna. Och kanske ännu värre: grundvattnet sinar. I somras drabbades man också av den värsta torkan hittills. Man var tvungen att åka långa vägar för att få tag på vatten. I indianernas traditionella livsstil finns inget vatten och avlopp. De bor i s.k. hoogans, runda ler- eller trähus och odlar trots torkan en del grönsaker m.m.

Hopi-indianen Thomas Bunyaka varnar för att mänskligheten är på fel väg och hänvisar till Hopi-profetiorna. Enligt en gammal inskrift på en sten på The Third Mesa sägs Skaparen ha givit instruktioner som visar att det finns två vägar att gå för människan: antingen teknologins eller livets väg. Den förra leder till fördärv, medan livets väg är den rätta. Många menar att förutsägelserna redan gått i uppfyllelse.

Givetvis är de gamla beteckningarna annorlunda än dagens; så lär eng. ”gourd of ashes” (gourd=kalebass, ashes=aska) ange atombomben som långt efter spådomen sprängdes över Hiroshima. Vidare förutsågs att ett ”spindelnät” skulle breda ut sig över jorden, d.v.s. alla elledningar. Det förutsågs också en mängd räta linjer med ”skalbaggar” som rör sig – uttolkat som vägar med alla bilar! Väldiga hus av glas (”mica”, egentligen= glimmer) skulle komma att byggas. Man kommer ju att tänka på skyskrapor (kanske på FN:s skyskrapa i New York).

Hopi ville alltså varna och få gehör. Några indianer försökte tre gånger förgäves komma in i FN-skrapan; fjärde gången lyckades de dock, då med hjälp av några irokeser (en annan indianstam). Man har även till slut fått en rådgivande funktion i FN. Eftersom det finns 500 olika s.k. nationer av indianer och andra ursprungsfolk blir det svårt för dem att få delta i beslutsfattandet – i så fall skulle de bli för många och få makt! Nyss nämnde Thomas reste jorden runt flera gånger och lyckades ena många indiannationer och grundade organisationen Confederation of Elders. Sedan 25 år kämpar man på Big Mountain för att ena Hopi och Navajo mot yttre hot. Båda stammarna har i alla fall levt länge i sämja.

Myndigheterna har tvångsförflyttat 2500 indianer, då USA:s största kolfyndigheter som beräknas räcka i 100 år, ligger på Navajos område. Som svepskäl för tvångsåtgärden uppgav de vita att indianerna var oeniga, vilket var lögn. Hela markområdet är i obalans, men det finns dock några gamla människor kvar där. Det skulle nog vara ännu sämre ställt om också dessa tvingades bort, menade Carina.

Man kan urskilja två kategorier: de som ännu försöker leva på traditionellt sätt och de som är progressiva och söker anpassa sig till ett modernt levnadssätt. De inledningsvis nämnda dansarna är exempelvis stadsbor. De progressiva bland Hopi och Navajo vill ha jobb, men 70-80 % är arbetslösa. De vill givetvis ha modern sjukvård etc. Sedan 1960-talet har sjukdomar och dödsfall ökat stadigt, inte minst bland arbetare i urangruvorna.

Misären skulle minska, men alltför få blev någorlunda välbeställda (relativt sett), så de flesta förblev fattiga. Som i andra samhällen förekommer det mutade indianer som sålt ut eller leasat till gruvbolag. Emellertid vägrar många äldre att flytta; en 85-årig kvinna sa: ”Jag dör hellre än flyttar från mitt hem.”

Livets väg heter också en bok om Hopi, som blivit kända för sina profetior (se ovan). De har alltid varit ett jordbrukande folk , och de lyckas livnära sig på majs och grönsaker från sina små fält – nästan mirakulöst med tanke på torkan. Förr då det inte var så torrt fanns det antiloper också. Carima beskrev Hopis matglädje när många släktingar samlades till en gemensam middag (knytkalas) som kunde vara i timmar.

Termen ”förlängd familj” nämndes; barnen är naturligtvis viktiga. (Vad som sägs om Hopi gäller vanligen också Navajo.) Carima berättade om s.k. Montana stories. Det förekommer att storytellers berättar sedelärande historier för barnen. Det gäller att ge dem lärorika exempel. De mindre barnen lär också av de lite äldre. De tillåts likaså göra egna misstag. De vuxna bär hela tiden småbarnen, vilket ger en ömsesidig trygghet på ömse håll. T.o.m. mindre barn ges en förbluffande frihet; Carina blev förskräckt över att se en fyraåring som bar en kniv!

Men som sagt, de små tar efter de äldre. Överhuvud konstaterade Carina en skön avspänd stämning bland familj och släkt. Vuxna finns ständigt till hands, samtidigt som barnen är vana vid självständiga lekar, och de är inte efterhängsna. Trygghet och kärlek är något självklart. Det är vanligt att t.ex. faster eller morbror är ansvariga för barnuppfostran i en familj i stället för föräldrarna. En storfamilj kan omfatta 200-300 personer.

Carina visade bl.a. en ”drömfångare”, som brukar vara en gåva till nyfödda som beskydd. Den består av en liten rund träram med ett nät i. Konstfullt som ett spindelnät för detta tanken till livets ”väv” och livets cirkel, från födelse till död. Runt ramen är många små fina fjäderknippen fästa. Syftet med drömfångaren är att fånga upp de goda drömmarna som ska fastna i ”spindelväven” och liksom sila bort de onda. Man minns sedan de vackra drömmarna som kommit till en i ett annat medvetandetillstånd, medan däremot mardrömmarna alltså försvinner.

Drömfångaren är ett fint exempel på Hopis konsthantverk. Carina visade därefter ett vackert halsband som hon köpt av en fattig indiankvinna som tillverkat det. På detta liksom på andra smycken finns också symboler för ”The Trail of Tears” och ”The Longest Walk”, benämningar på tvångsförflyttningar under stort lidande som de vita utsatt indianerna för.

Vad det äkta konsthantverket beträffar (det förekommer tyvärr en massa oäkta saker som är fabrikstillverkade också), så är smycken ofta de fattiga indianernas enda inkomstkälla. De står vid vägar och erbjuder turister sina fina alster för en billig penning. De säljer även till suvenirbutiker, som alltid innehas av vita som köper fina saker billigt och säljer dem svindyrt.

Ett gott råd: köp hantverk direkt av indianerna. Då finns dessutom en märkning som garanterar äktheten. Wedding baskets (bröllopskorgar) är en Hopispecialitet, med design av en sköldpadda som symboliserar Jorden. F.ö. kallas Nordamerika för Turtle Island (vad blir det på Hopis eget språk?) De konstfulla korgarna tar 2-3 månader att förfärdiga. Det tillhandahålls likaledes ett utbud av vacker keramik.

Ett utmärkande drag är dessa indianers ödmjukhet. Hopi betecknar sig själva som The Peaceful People. De tar givetvis inte längre till vapen mot de vita. Apropå trummor: Carina visade en större trumma som hon tillverkat själv, av bl.a. hjortskinn. Trummandet symboliserar Moder Jords hjärtslag; Jorden betraktas ju som ett levande väsen. Det finns naturligtvis olika sorts trummor, många används för ceremonier. Carina påminde oss om samernas trolltrummor, av vilka en del finns bevarade på museer numera. Samerna söker nu få tillbaka några.

Carina nämnde en totempåle, ursprungligen från kustindianer i Canada och som kan ses på Etnologiska museet i Stockholm, sedan den förts dit på 1800-talet. Nu har man överenskommit att denna äkta totempåle ska lämnas tillbaka till indianerna i Canada, efter det att en kopia -- ett svårt jobb! -- gjorts i Stockholm.

Den nämnda filmen om Big Mountain visade både äldre arkivbilder och nyare filmade sekvenser: bl.a. folkförflyttning till rena koncentrationsläger, gruvbolagens hänsynslösa framfart med förgiftning av människor och djur i släptåg. Lidande, sjukdom och död – så¨tragiskt! Indianernas en gång heliga mark skövlades; där rådde livsfarlig strålning från urangruvor, t.o.m. uran som låg öppet på markytan, vilket naturligtvis har lett till många människors död. 90 % av fåren, också heliga för indianerna, har dött; detta enligt de vita på grund av ”overgrazing” (överbetning)! Filmen visade definitivt ingen ”solskenshistoria”, som Carina uttryckte saken.

Kampen på Big Mountain har nu pågått i 25 år, och pågår fortfarande. Den amerikanska Kongressen ignorerar den; en talesman i filmen pratade bara tomma ord. Men FN då? (Jämför ovan) Vad betyder de beramade Human Rights i praktiken? Kan kanske EU göra något? Det finns förvisso många frågor och tvivel, när våld och krig är så vanligt både när och fjärran. I januari 2000 var deadline för att lösa frågan om ”relocation” (folkförflyttning) – men problemet är ännu olöst.

Carina påpekade att få gamla indianer kan engelska. Men trots allt är de värdiga, underbara människor, sa hon efter att ha ”besökt flera reservat och fått ta del av många människors livsöden.” (citat ur hennes info-blad NYFIKEN PÅ URSPRUNGSFOLK?) Vidare citerar jag: ”Den visdom och kunskap som dessa människor besitter har vi mycket att lära av.”

Som avslutning på det intressanta föredraget återberättade Carina en s.k. learning story från Blackfeet-stammen Det skulle tyvärr föra för långt att ens kortfattat återge den här. Jag konstaterar bara att den, fast den utspelas i djurens värld, har en för människobarn tänkvärd moral. Ursprungsfolken har något som vi ej har eller har förlorat. Ett gott råd: Se dig om i naturen med ett barns ögon!

Västvärldens intresse och medvetenhet växer beträffande ursprungsfolken över hela världen. Vad kan vi göra för att hjälpa dem? Det gäller ju i många fall deras blotta överlevnad! Carina sa att det inte var lämpligt att skicka pengar, för de kan lätt komma i orätta händer. Men visst behövs pengar, bl.a. till advokathjälp för att förhindra vräkning av indianer, det finns f.ö. en stiftelse. Om man ger ska man ge av hjärtat, tillade hon. Ett av de svåraste lokala problemen är som nämnt att vattnet har sinat i brunnarna. Andra goda råd från Carina: Tänk på dem! Be för dem! Om du är orädd och har möjlighet, åk dit och hjälp dem! Det är det bästa du ka göra. Och berätta för världen!

I Europaparlamentet finns ett förslag till protest mot USA:s agerande gentemot indianerna. FN har som antytts åtminstone givit dem en rådgivande funktion. Endelegation från Sveriges riksdag ska göra en studieresa till indianreservat i USA. Lotta Gröning reser till Big Mountain. Se där något av det som är på gång eller kanske redan hänt.

Kort kommentar oktober 2000

Mitt slutomdöme blir att det var en ovanligt givande kväll (med smörgås och te i pausen), därför att Carina har såväl ett starkt engagemang och fina direktkontakter med indianer. Hon medverkar till att några kan besöka Sverige. – Sök gärna mer info om Hopi m.fl. på webben. Läs gärna mitt referat här på hemsidan: Ursprungsbefolkningens syn på klimatförändringen. Seminarium 29/3 2004.

Bilaga: Artikel i Skövde Nyheter 6/10 2000 (avskrift): Navajo- och hopiindianernas kultur hotad De europeiska folkens kolonisering av Amerika kan utan tvekan betecknas som stöld av enorma markområden och ett systematiskt utrotande av ursprungsbefolkningen och deras urgamla kulturer. Dagens amerikaner har en stor skuld att betala till den kvarvarande indianbefolkningen, men i stället för att minska skulden så ökar man den ytterligare.

Indiansk kultur. Carina Gustafsson föreläste om hårt trängda indianstammars kamp för överlevnad och för att få behålla sin urgamla kultur. (text under foto på Carina)

Studieförbundet NBV hade i onsdags kväll en föreläsning om de kvarvarande indianernas kultur och livssituation i Nordamerika med fokus på navajo- och hopiindianerna i Arizona. Som föreläsare hade man engagerat Carina Gustafsson från Tidaholm. Carina har varit och är mycket engagerad i olika organisationer, bland annat Svensk-indianska förbundet. Man jobbar med information, lobbyverksamhet och demonstrationer för att påtala ursprungsbefolkningens situation och berättigade krav.

Tvångsförflyttning Förutsättningarna för navajo- och hopiindianernas timliga överlevnad och deras möjligheter att leva i samklang med sin gamla kultur, är starkt hotade i dagsläget. Det område, Big Mountain, som avsattes till reservat ligger nämligen i ett mycket mineralrikt område med bland annat stora kolfyndigheter. För att kunna exploatera mineralerna pågår förberedelser för en tvångsförflyttning av indianbefolkningen från området, berättade Carina Gustafsson och fortsatte:

Området är torrt och består av mycket sparsam vegetation. Man lever på att odla majs och grönsaker och man har fårskötsel som komplement till kosthållet. Fåren ger också material till textilierna och konsthantverket, som man är så duktiga på. Just den här befolkningen har till stor del bevarat sin gamla kultur, och marken de lever på och av, har en avgörande roll i deras religiösa liv. De ser ett starkt samband mellan liv och religiositet. Gruvbolagets intrång är således inte enbart en ekonomisk konflikt för indianerna, utan det är likställt med att ge sig på deras religion och framtid. Skuldbördan ökas ytterligare och världen blir allt fattigare för varje kultur som försvinner, betonade Carina Gustafsson.

Livets väg Det var intressant att höra henne berätta om de människor hon mött och lärt känna under sina besök i olika indianreservat i Nordamerika. Hon kallade sin föreläsning för ”Livets väg”, en väg som de allra flesta indiankulturer valt framför den tekniska och ekonomiska väg, som är så förhärskande i dagens Amerika. Det är också lätt att inse att det kommer att bli förödande för konsumtionssamhället om inte naturfolkens kunskaper om naturen tas till vara på ett betydligt bättre sätt än idag.

Sture Alfredsons hemsida