Livsmening
Filosofiska caféer var titeln på en serie föreläsningar som 2005 anordnades av Folkuniversitetet i samarbete med Högskolan i Skövde. 8/12 föreläste här fil.dr. Filip Radovic, Göteborgs universitet om Vad är meningen med livet? Följande är min egen resumé av denna föreläsning.
Rektorn för Folkuniversitetet i Skövde Leif Jarlén välkomnade Filip Radovic, som därefter lättsamt inledde med att säga något om filosofer som är lite disträ, varvid han vände sig till publiken med frågan: ”Vad skulle nu titeln på den här föreläsningen vara? Visst ja, Vad är meningen med livet?” F R tillade att han skulle vilja ändra rubriken till ”Vad är meningen med ”livets mening?” Han ämnade nu närmare utveckla varför det under vissa omständigheter är befogat att utgå från denna ordalydelse. Uttrycket meningen med livets mening är en nyckelfras, menade han.
Frågan om livets mening har man sedan gammalt ställt många gånger, i vår tid även inom populär-kulturen. Så har t.ex. Monty Python gjort filmen ”The Meaning of Life”. F R angav visa standard-klichéer som man utgår ifrån: 1) Välformulerad fråga; 2) Det finns ett svar; 3) Svaret kan uttryckas I en sats. Kommentar: 1) I själva verket är det möjligt att formulera många frågor, och det finns också en mängd svar; vi får egentligen de svar vi vill ha. 2) Det finns i princip ett svar, men det kan problematiseras. 3) Svaret uttrycks i en problematiserad sats. Man har ofta en föreställning om att det skall vara enkelt och ”klatschigt”.
F R tog sig nu an uppgiften att tolka och precisera frågor av det här slaget och söka besvara dem. I varje fall skulle han ge exempel som förhoppningsvis kunde antyda ett svar. Han var övertygad om att vi på så sätt skulle få en bättre lösning av problematiken. Han började sin analys av ”livets mening” med att ställa frågan: När är det angeläget att få svar? Som så ofta uttryckte han sig lite skämtsamt: han hade ”sökt läsa in sig på livets mening”.
Han framhöll att under medeltiden skulle en fråga om livets mening aldrig ha ställts; den skulle ha varit obegriplig: ”Vaddå livets mening?” På den tiden var det självklart att livet hade en mening, ty den kristna världsbilden förklarade allt. Den var fix och färdig – varför då tvivla och söka? Man skulle göra gott, och Bibeln var naturligtvis rättesnöret i den judisk-kristna världsåskådningen. Bibeln gav alltså svar, och vår tids sekulariserade variant av standardfrågan var obegriplig för gemene man på medeltiden. F R uttryckte att det även idag är värt att läsa Jobs bok och Predikaren; det är bra skrifter, för där framträder grundläggande livsfrågor. Dessutom uppstår en rad andra frågor efter läsningen.
”Det lönar sig att vara skurk (bad guy)”. Många gånger måste vi dra den slutsatsen. Den troende kan inte undgå att fråga sig: ”Hur kan Gud låta detta ske?” F R exemplifierade också med detta: Små barn kan vara kroniskt sjuka. Varför? De är ju inte skyldiga till något brott. Det är oerhört orättvist! Vi kan bara konstatera att dåliga saker inte sällan drabbar goda människor, personer som inget ont gjort.
F R sammanfattade kort innehållet i Jobs bok i GT: Job var en god, gudfruktig man. Gud och Satan förde en dialog. F R anmärkte i förbigående att Satan egentligen betydde motståndare. Satan misstänkliggjorde Job; kan man lita på Job? ”Kommer han inte att överge dig, Gud?” undrade Satan. Men Gud lät sig ej övertygas av Satan som då föreslog att man skulle pröva Job. Så blev det, och alla slags olyckor drabbade den stackars Job: sjukdomar, misär etc. Men Job härdade ut och tvivlade trots allt ej på Guds godhet. Till slut fick han sin belöning. – Sens moral: Den som råkar illa ut och drabbas hårt får likväl i slutändan upprättelse och kompensaton.
När vi betraktar vad som sker i världen, är det svårt att inte känna obehag. Vi gör skillnad mellan ont och gott. Men skalar man bort all moral blir bilden en annan. Naturvetenskapen som vill stå fri från värden ger oss en sådan annorlunda grundsyn. Denna baseras enbart på fakta och befattar sig ej med vad som anses ”ont” eller ”gott”. Det var på 1600-talet som en ny europeisk världsbild började växa fram, vilken var kopplad till en ökande sekularisering. Därmed fick man successivt en alltmer materialistisk syn på världen, alltså en vetenskaplig världsbild utan värderingar.
I förlängningen av denna utveckling uppkom ett värdetomrum. Det fanns dock hos många en önskan att fylla detta tomrum – men hur? Kanske med hjälp av filosofin? En värld utan Gud ter sdig obegriplig, hävdade många. Men paradoxalt nog menade andra att en värld med Gud också är obegriplig för oss! Man hade så att säga gått varvet runt. F R påstod att frågan om livets mening inte är någon genuin fråga. ” Det är ett påstående som kan verka provocerande,” erkände han. Det är speciellt i en krissituation som man undrar: Vad är livets mening? ”Men varför ställer aldrig nyförälskade denna fråga?!”
Det förekommer ibland att frågan om livets mening aktualiseras i ett svårt läge, då den är ett uttryck för stor nedstämdhet. Frågan är kopplad till vad F R kallade upplevelsekomponenter: Hur upplevs världen just nu? Frågan har hög angelägenhetsgrad, framhöll han och menade att det nog är tidigt i livet som man vill ha svar. Om man vid en viss tidpunkt upplever illvilja, att allt går en emot – då kommer frågan huruvida livet alls är meningsfullt.
Här annonserade F R en liten utvikning och frågade vilka som sett filmen eller läst boken Liftarens väg till Galaxen av Douglas Adams. (Några hade sett filmen.) Det är en klassisk science fiction-film, fylld av humor. Boken är stilbildande inom den komiska litteraturen. Den handlar i korthet om en fjärran planet där vetenskap och teknik är mycket mer avancerade än på jorden. Några vetenskaps-män där ställer de svåraste existentiella frågor till en superdator: om livet, döden och universum. Andra forskare invänder att datorn behöver en väldigt lång tid för att lösa dessa komplicerade problem och att alla nu levande personer skulle vara döda långt innan datorn var färdig med resultatet. Det tar mycket riktigt lång tid och nästa generation får till slut datorns svar: ”42”. Man frågar datorn: ”Vad menar du?” Datorn: ” Svaret är exakt: 42.” Och datorn tillägger: ”Hur ska ni kunna tolka svaret om ni inte har förstått frågan?”
F R knöt an till detta och frågade själv: ”Vad är egentligen betydelsen av 'livets mening'?” Här angrep han problemet genom att fråga efter syftet. Om det finns något syfte alls gäller det att söka ta reda på vad det är och i vilket sammanhang det förekommer. Alltså: 1) Vilket syfte har mänskligt liv? Detta kan kopplas till frågan: Vad bör vi göra här på jorden? (Det gäller alla människor.) Här kan man tänka sig många svar. Exempel på standardsvar är: Sprida gener; reproducera släktet osv. F R ansåg att sådana svar är dåliga.
Vidare 2) Vilket syfte har biologiskt liv i allmänhet? F R hänvisade till ekosystemen, deklarerade samtidigt att han ej trodde på biologiska syften. Men han ville pröva att rädda ”meningen med livet”; han hade funnit att han trots allt hade skäl att vara optimist. (Mer därom nedan.)
Ytterligare en frågesats, nu på det individuella planet: 3) Vilket syfte har mitt liv? Detta kan t.ex. förknippas med vederbörandes yrke, exempelvis tandläkare. En följdfråga bör kopplas direkt till syftesfrågan: 4) Vem har gjort en ”plan” för mitt liv, vem är det som bestämmer? Är det jag själv? Den som finner att det just är han/hon själv som avgör syftet, utgår från en icke-religiös tolkning. Om personen ifråga däremot är religiös, måste det var Gud som bestämmer. Här hänvisade F R till debatten om kreationismen. Denna kristna riktning med fundamentalistiska rötter i USA vill att Bibelns version av skapelsen skall läras ut i skolorna – i strid med darwinismen*. (se min kommentar efter detta referat. Min anm.)
5) Vilken vikt har mitt liv? Härvid kan man inte undgå att jämföra med andra människors liv. Ordet vikt är här synonymt med betydelse. Märk att det här ej är fråga om samma tolkning som i 1)-3) ovan. F R exemplifierade inte, ty han menade att exemplen skulle bli alltför förenklade.
6) Vilka värden rymmer livet? Detta är den vanligaste frågan som således gäller vad som gör livet värt att leva. Drastiskt uttryckt är denna fråga egentligen detsamma som: Varför bör jag inte begå självmord? Här föreligger en klar koppling till hur jag ska kunna få mest tillfredsställelse i livet – och inte bara för stunden. Svaren skiftar naturligtvis när det rör äktenskap, jobb, resor etc.
7) För vilket syfte finns universum? Vad betyder egentligen denna fråga? Man skulle tydligen vilja veta om det finns någon övergripande plan, eller huruvida kosmos tvärtom kommit till av en ren slump. Om det faktiskt existerar en ”plan”, hur skulle den då kunna se ut i detalj?
8) Varför finns det något överhuvudtaget? Det här är förstås väldigt generellt formulerat. Det vore kanske enklare om ingenting fanns. F R slog genast fast att detta inte är ett vettigt svar. Emellertid ger ej heller vetenskapen svar på en rad frågor; så t.ex. besvarar den inte frågan om gravitationen. Det ingår ej i naturvetenskapens spelregler. Ibland när forskarna inte kan förklara vissa fenomen, låtsas man inte om dessa helt enkelt, som om de inte alls existerade. (Parapsykologiska företeelser, t.ex. Min anm.)
Traditionellt har stora romanförfattare behandlat filosofiska frågor i sina verk. De har dock ofta varit pessimister. F R tyckte att han nu kunde dra mera positiva slutsatser som han presenterade i sina analyser. Därigenom hade han personligen vunnit ett mått av livsoptimism. Han sade att vissa grepp ständigt används i litteraturen för att göra framställningen mer suggestiv: liknelser, metaforer, analogier. Exempel: Man känner sig i livet ”som en liten båt på ett stormigt hav, utan kompass…” Man kommer aldrig ”i hamn”, man ”dras ner i vågorna och går under…” Det är ofta starka metaforer som författarna använder, men tyvärr väldigt pessimistiska. Livet framställs som nyckfullt och utan sammanhang, och döden är det enda säkra… En tråkig livssyn!
F R relaterade en anekdot ur Anna Karenina av Leo Tolstoj. En man promenerar i ett landskap och får plötsligt se ett rovdjur. Han blir rädd och hoppar ner i en grop. Men där nere är en drake som vill äta upp honom. Han försöker förtvivlat klättra upp men blir hängande i en späd kvist på en buske ovanför den djupa gropens vägg. Han tror sig vara utom fara – och njuter ett ögonblick av räddningens sötma. O ve! Där finns två möss som gnager på kvisten! - Så kan det kännas att leva, vill Tolstoj säga med detta. Känslan av ett dylikt prekärt tillstånd är inte alltför ovanlig, antog F R som även alluderade på Shakespeares MacBeth, där det t.ex. sägs: ”Life is the talk of a fool.” Yttrandet visar att kungen (?) är meningslöshetens fånge. F R tog sedan den argentinske författaren Jorge Luis Borges som ännu ett exempel. I novellen Lotteriet i Babel låter han allting bero på tillfälligheter. Stämningen i Borges' verk påminner f.ö. om Strindbergs Ett drömspel.
F R återkom till den store Tolstoj som även ger fyra lösningsförslag för att klara livets svåra sidor: 1/ Skygglappar. Man går helt upp i sina vardagsbestyr, man pratar, diskar osv. – för att på så vis slippa ställa jobbiga frågor. Detta förslag visar kanske något av författarens genialitet (?), men det är en oegennyttig attityd, ansåg F R.
2/ Hedonism. Den hedonistiska strategin innebär att njutningen ses som det enda som är bra i sig. ”Njut helt och fullt av livets 'honung', varför inte champagne m.m. - ja varför hålla igen? Du dör ändå snart!” Det gäller alltså att maximera njutningsupplevelsen. Men Kirkegaard fann problem i denna hållning; f. ö. gjorde redan de gamla grekerna det. Alltför mycket njutning kan nämligen medföra livsleda**. Man kan säga att denna njutningens baksida idag är värre än tidigare. (Personliga minnen: Under pubbesök i England (i en by i Yorkshire) 1950 fastnade den här frasen i mitt unga sinne: ”Enjoy yourself, it's later than you think”. - **Från mina studier i rysk litteratur minns jag särskilt att klassiska ryska romaner ofta skildrade ”lisjnij tjelovek”, den överflödiga människan plågad av mjältsjuka (livsleda). Detta hade förstås också en politisk aspekt. Min anm.)
3/ Styrkans och energins väg. Den kan i värsta fall leda till självmord! S.k. starka män betraktar lätt andra människor som fega och irrationella. De senare har ej insett livets hårda villkor.
4/ Vägen för den svage/svaga. Vederbörande måste till fullo lära sig inse livets meningslöshet. Han/hon är emellertid för feg för att begå självmord.
F R skrev sedan upp följande sammanfattande punkter som argument: ¤ Livet saknar syfte; ¤ Livet är förgängligt; ¤ Livet är absurt eller obegripligt; Kommentar: De här påståendena utmärker sig inte helt för saklighet, ty här blandas ”kort i olika valörer”, sade F R och återgav ett gammalt skämt: Alla vet bara två saker som är bergsäkra: Man måste 1) betala skatt, 2) dö. Visst är livet ändligt (förgängligt), men dessa punkter är annars lite luddiga. Man har en känsla av att ekvationen inte går ihop. Det tycks saknas något – vad? Kanske det är moraliska värderingar som saknas? Det finns i alla fall en brist på förståelse av livet.
Därpå presenterade F R några motargument till ovanstående punkter. ¤ Livet saknar syfte (se ovan). Jämför dessa två satser: Det finns ingen mening med livet. // Det finns ingen mening i livet. Han bad oss noga observera skillnaden. Det kan tyckas vara hårklyveri, en lek med ord, men F R hävdade att även om man instämmer i den första utsagan (innehållande ”ingen mening med…”), kan man ändå mycket väl tycka att det finns en mening i livet. Med den senare tolkningen betyder det att vi själva kan bestämma vilka aktiviteter vi tycker är meningsfulla.
¤ Livet är förgängligt (punkt 2). I så fall kan jag tycka att det är meningslöst att gå till tandläkaren i morgon – jag kommer ju ändå att dö en dag! Motargument: Det finns likväl en mening i livet – så läng det varar! Livet är visserligen förgängligt, men inget är tidsbestämt inom livet. En del filosofer anser att vi ger för stor betydelse åt det faktum att livet är förgängligt. Om livet vore obegränsat, skulle det vara mindre intressant att leva. Om man däremot accepterar livets ändlighet och intar en optimistisk attityd, blir livet mer värt att leva. Detta var F R:s existentialistiska tolkning.
¤ Livet är absurt och obegripligt (punkt 3 ovan). F R höll med om att det är så ibland – men ej hela tiden. Sålunda har han med sina motargument uppnått ett positivt förhållningssätt i förhållande till alla tre utsagorna. Då är det möjligt att bemöta pessimisterna på ett bra sätt. Självmord är som sagt ingen lösning. Vi må jaga meningen med livet; meningen i livet bör ändå vara lättare att hitta. Fastän ”bränsle” för pessimister saknas ingalunda; de brukar se negativt på såväl små som stora saker på ett oöverskådligt sätt.
Betraktar man allting ur ett tillräckligt stort perspektiv blir allt meningslöst, upplyste F R. Vad betyder det som jag hr gjort – om en miljon år!? Sannolikt ingenting, men det är nu det har betydelse. Pessimisten tänker på att solen kommer att slockna och allt då försvinner. Då är det ju likgiltigt vad han än gör – varför bry sig? Det finns variationer av oändlighetsperspektivet som medför att alla detaljer blir betydelselösa och förlorar syfte, vikt och behag.
Emellertid är små perspektiv mycket vanliga idag. Tidsperspektivet är som bekant oftast kort i många sammanhang. I vardagen blir frågor som dessa frekventa och tillmäts vikt: Vad ska jag ha på mig idag? Vilken tröja, vilken färg? Är perspektivet många gånger för litet och småskuret, ter sig livet ganska meningslöst och kan lätt alstra pessimism. F R ansåg att det gäller att hitta rimliga perspektiv, snarast någonstans mitt emellan ytterligheterna.
En fråga från en åhörare: Hur stort eller hur litet perspektiv rymmer frågan? Svar: Strävan att finna en medelväg är aldrig meningslös. Problematisering är kanske ok, åtminstone så länge man tycker att allt går som det ska. Men visst ligger en pessimistisk inställning nära till hands, om man drabbas av stora motgångar. Man undrar: Vad tjänar det till? Allt verkar gå åt pipan, när man fattar hur dåligt man faktiskt har det. En tolkning kan vara att det ej alls rör sig om en konkret fråga utan att det bara är ett uttryck för missnöje. – En annan frågar: Kan man då inte rädda dagen med rätt färg på tröjan? Svar: Jo, om du anser att färgen kan ”rädda” dig så kanske det har en biverkan. Fast egentligen handlar det självfallet om en bagatell.
Ny fråga: Ser man olika på dessa frågor i olika länder, t.ex. i Bangladesh? Svar: Ja absolut. När det gäller tredje världen (uländerna) måst man först och främst se till försörjningen, alltså mat* för dagen. Har man nog eller mer än tillräckligt, som i väst, kan man börja fundera på hur man egentligen har det. I västvärlden har vi råd och egentligen tid (!), medan man i uländerna först måste bekymra sig om de basala sakerna i livet. F.ö. ställer asiater ofta andra frågor än vi gör. Vår världsbild har efter andra världskriget i hög grad formats av den amerikanska populärkulturen. (Jag kommer att tänka på Bertold Brechts Tolvskillingsoperan: ” Erst das Fressen, dann die Moral.” Min anm.)
Fråga: Vi har en individualistisk livsstil. Så är det väl inte i Asien? Svar: Där råder sedan gammalt kollektivism men en individualistisk livssyn blir allt vanligare där också. De frågor vi här har tagit upp är vanliga i västkulturen och har ofta hög status, och man har krav på att få svar på dem.
Fråga: Måste man sätta allt i perspektiv i vår kultur? Svar: Låt oss föreställa oss att vi inte vet att en komet kommer att kollidera med jorden och förstöra allt liv här. Vad gör du din sista dag? Går du till jobbet som vanligt? Det uppfyller knappast sitt syfte att tänka på sin försörjning sista dagen i sitt liv. Exemplet vill visa att en förändrad livssituation ovillkorligen påverkar oss. Vi får omprioritera livet, ange ett ”bäst före-datum”. Att försöka manipulera förhållanden som är eller inom kort blir inaktuella är meningslöst.
Fråga: Vad säger du om kärleken? Den finns ju också: då blir man optimist, eller hur? Svar: Javisst! Kärleken är ett grundläggande värde. Om jag ska spela ”djävulens advokat” kan jag säga: Man krossar kärleken genom att njuta! Nej, kärlek hör absolut till livets meningsfulla projekt, kärlek är mer än njutning. Den är åtråvärd som projekt. Kärleken står nära frågorna om livets mening. Den gäller naturligtvis inte bara mellan man och kvinna. – Inlägg: Folk säger ofta att kärlek är livets mening.
Fråga: De unga har idag allt. Vad tycker de om framtiden? Svar: Alla säger så här om ungdomar: De har bara åsikter, inga värden. Själv började jag läsa filosofi efter skolan, för där fick jag inga svar på mina frågor om livet. Teoretiska frågeställningar är också viktiga. (Här saknas något direkt svar på frågan; jag kan möjligen ha missat detta. Min anm.) – Inlägg: Idag diskuterar man den s.k. värdegrunden i skolan. Svar: Ja, eleverna tycker livsfrågor är viktiga nu. Men filosofi är en esoterisk verksamhet. Förr var det religionen som hade monopol på att tolka existentiella frågor. Det är bra att intresse finns nu att diskutera sådana frågor, men det bör vara en debatt utan religiös inblandning.
Fråga: Vi har ju sett hur Skandia har löpt amok. Rofferi är vad det är. Vi vet att värdefrågor är viktiga. Ska man inte kolla inställningen först? Svar: Just individualismen föder en egoistisk attityd, ja den ses rentav med beundran. Under min forskarutbildning tillhörde min handledare ironiskt nog 68-rörelsen*. I min generation ställde man frågan: Vad är solidaritet? Det handlade om politisk medvetenhet. Den tilltagande egoismen idag inger oro. (*1968 var förstås året för bl. a. student-upproret i Paris. Kulturrevolutionen i Kina började några år tidigare. Sammantaget påverkades Sverige av dessa turbulenta händelser. Minns även den ryska invasionen i Tjeckoslovakien 1968, samt med positiva förtecken den polska solidaritetsrörelsen under Lech Walenska. Min anm.)
Inlägg/Fråga: Många tycker att vi har förlorat värdegrunden. Kärlek kan bidra till en förbättring. Trots allt har vår samtid blivit mer mänsklig, för man tar nu mer hänsyn till människovärdet. Ser man till de senaste 50 åren har det blivit bättre på den punkten. Tänk på hur det kunde vara förr, t.ex. det där med tvångssterilisering! Då gällde väl ingen ”kristen moral”? Var de ansvariga då föredömliga? Nu tycker i varje fall vi att de var omoraliska. Svar: Vår värld är nu mer sympatisk, tycker vi kanske. Vi finner det naturligt att själva välja en värdegrund, det fick man inte göra förr.
Inlägg: I skolan tycker eleverna i allmänhet att det är en bra värdegrund. I diskussioner får de lära sig att man måste foga ihop olika åsikter. Annars går det inte att förstå varandra och verka tillsammans. Svar: Då kanske det är möjligt att komma överens om en gemensam värdegrund. – Nytt inlägg: En del elever går bara sin väg, vill inte diskutera. Svar: Det är onekligen lättare att leva efter en mall eller ett mönster. Men då är det risk för intolerans. Demokrati kräver kunskap och tolerans. Att undersöka och analysera är svårt för många.
Fråga: För religiösa människor är väl frågan om livets mening inte särskilt intressant. Svar: Nej. De har redan svaret. Fråga: När jag som troende råkar in i en kris, kan det faktiskt vara svårare för mig än för icke-troende. Om jag frågar: Är Gud god? Känns det svårt. Svar: Frågan om livets mening är obegriplig för en troende. Fråga: Job anklagar Gud upprepade gånger. Lönar det sig att frukta Gud? Svar: Gud ger Job ett obegripligt svar: ”Du som är så liten och obetydlig kan ej förstå mina stora planer.” Men till slut blir Job ändå upprättad (se ovan).
# # #
Kommentar:
Denna föreläsning jämte frågestund gav mycket att tänka på. Filip Radovic genomförde ledigt och med humor ett övertygande resonemang kring svåra frågor. På ett begripligt sätt lyckades han enligt min uppfattning samtidigt förmedla en ganska optimistisk livssyn. Det får väl anses fullt legitimt att med små ”knep” komma fram till en rimlig och positiv attityd. Desto mer lovvärt är detta i dagens bistra atmosfär, så fylld av konflikter. Pessimistiska tankar vinner terräng i ett sådant klimat. Ingen kan förneka att krismedvetandet ökar, och därmed deprimerande tankar, eftersom nästan inga lösningar på problemen kommer till utförande i större skala. Tiden rinner ut…
Naturligtvis finns det goda, till och med geniala lösningar i huvudet på många kloka människor –och på pappret förstås .Det görs mängder av expertundersökningar, vars resultat sedan ett fåtal har möjlighet att läsa. Faktaunderlag för beslut saknas sannerligen inte, informationsflödet är överväldigande – men hur blir besluten? I bästa fall urvattnade kompromisser. Om sedan den rätta politiska viljan att realisera planerna fattas… Vad kan man då vänta sig?
Är jag för pessimistisk nu? Knappast. Jag är visst väl medveten om att det finns ljusa sidor i tillvaron också, som tur är. Det finns t.ex. somliga eldsjälar och andra entusiaster som gör underverk i det tysta, det får man inte glömma. De borde få träda fram som föredömen för handlingskraft i seriösa sammanhang. Deras blotta existens gör mig en smula optimistisk i en eljest så normlös tid. Annars skulle jag bara bli offer för mitt eget missnöje.
Riskerar jag då inte att lura mig själv att tro att situationen i stort ej är så farlig ändå? Kanske det rentav är bäst att behålla vissa fördomar och illusioner, om inte annat så för att själv må bättre? Men då gör man avkall på intellektuell hederlighet. För filosofer, liksom för andra medvetna personer, måste ärlighet mot sig själv och andra vara något väsentligt. En sorts sanning existerar, eller rättare sagt många ”sanningar”. Konkurrerande uppfattningar uppkommer naturligt nog i ett individualistiskt samhälle. Lögnaktigheten, i synnerhet den offentliga lögnen, står tyvärr högt i kurs.
Ateister anser säkert att troende är offer för en illusion; de förra behandlar det gudomliga som en myt. Begreppet tro är emellertid mångtydligt. Naturvetare har även de en del förutfattade meningar, det har ju alla. De omfattar t.ex. obevisade axiom, som om dessa vore ovedersägliga sanningar. Med dem som utgångspunkt krävs icke desto mindre strikta bevis i all naturvetenskaplig forskning. Gemene man kan tro (på) vad som helst; märk att även forskare ”tror” mycket, dvs. gör sina mer eller mindre sannolika kalkyler eller sätter upp hypoteser som sedan ofta blir omöjliga att till fullo bevisa. Inom humaniora kan man sällan ”bevisa” saker och ting på samma sätt som i naturvetenskapen. I humanistiska ämnen får däremot olika uppfattningar och skilda åsikter mycket större plats. S.k. para-normala fenomen borde undersökas mycket mer – utan ”flumstämpel”.
Sekulariseringen och den krassa materialismen har åstadkommit att det andliga, det ogripbara och magiska rätt ofta föraktas eller helt enkelt förtigs. Men det gåtfulla i tillvaron existerar likafullt, det är inte blott ”fantasy”-produkter. Jag tror att filosofin, med sina urgamla anor, intar en särställning även i dagens akademiska värld, då den ger sig i kast med de svåra existentiella frågorna, som fortfarande saknar entydiga svar, trots att många generationer brottats med samma problem. Jag tycker ibland att filosofer rör sig med alltför sofistikerade tankegångar (F R sade mycket riktigt att filosofin är esoterisk); klyftan mellan teori och praktik är stor. Men just gapet mellan vad man tänker och säger å ena sidan, och vad som praktiseras och verkligen uträttas å andra sidan, finns på snart sagt varje verksamhetsområde. Diskrepansen tenderar att bli allt större.
F R nämnde kreationismen (jfr eng creation=skapelsen). Jag har lyssnat till långa föreläsningar av biologen och författaren Mats Mollén (och inte oväntat gjorde jag själv utförliga referat). Han kritiserar på en rad punkter evolutionsläran enligt Darwin. M M anser sig ha bevis för att darwinismen inte håller i många fall; han har noga beskrivit sin forskning i egna böcker och i tidskriften Genesis. Han utgår från en naturvetenskaplig – och samtidigt kristen – ståndpunkt, men är kritisk till kreationisternas bokstavstro. Jag kan givetvis inte klart bedöma M M:s bevisföring, men hans argument är starka, medan motstånd och skepsis är massivt från de orubbligt ”troende” (läs: övertygade) darwinisterna.
Ja, vad ska man tro? Uppstod universum verkligen av sig självt? Hur stor är chansen att kosmos ”skapades” av en ren slump? Praktiskt taget noll, säger mig sunda förnuftet. Och ändå tycks naturvetenskapen tro (just det!) att slumpen spelat denna oerhörda roll! Ofattbart. F R nämnde döden ett flertal gånger. Jag märker en nutida besatthet av allt slags våld och ond bråd död i media. Och våldsbrott lönar sig! Deckarfilmer och dito böcker är lukrativa för upphovsmännen – som f.ö. ofta är kvinnor. Jämför förresten Halloween – har dödskallar blivit en trivselsymbol!? Bi vän med döden! (På skoj i varje fall.)
Döden fascinerar helt klart. Fejkad magi och allehanda illusoriska tricks går hem i vårt risksamhälle som ”vältrar sig” i artificiell spänning. Sagan om ringen-trilogin, Harry Potter m.fl. utmanar oss räddhågade med sitt osannolika hjältemod. De rotlösa som till vardags plågas av rädslor i smått och stort njuter av fiktiv, ställföreträdande dådkraft, som dessutom ofta kommer till uttryck i illdåd.
F R nämnde skönlitteraturen; jag kan ej underlåta att här anknyta till Harold Pinter; hans videofilmade litteraturprisföreläsning var omtumlande. Av utrymmesskäl säger jag här ingenting om hans litterära geni; minns även Per Westbergs fina presentation av denne nobelpristagare. Vad som skakade mig var den storpolitiska delen av föreläsningen. Trots att jag haft ganska bra koll på världspolitiken under många år, blev denna parad av illdåd förkrossande i Pinters glasklara presentation av ovedersägliga fakta. Visserligen är det alltid fråga om att rätt tolka fakta, men dessa inkl. alla hemska dödsoffertal, går ej att trolla bort. Jag tycker absolut inte att hans s.k. kontroversiella politiska åsikter är oförenliga med verkligheten – tvärtom är de mycket realistiska. Är han då inte alltför enögd? Med den klarsynthet som Pinter här visar prov på, har jag svårt att tänka mig att han i andra sammanhang ej skulle fördöma vissa diktaturstaters övergrepp. Förresten anser jag att begreppet ”kapitalismens globala diktatur” är berättigat, om än väl drastiskt uttryckt. (Pinter själv använder så vitt jag vet dock inte det uttrycket.)
Tanken att västvärlden är utsatt för ett gigantiskt bedrägeri, för att inte säga hjärntvätt, har föresvävat mig en längre tid. Förutom uppenbara lögner (som inför Irakkriget) är det hemlighetsmakeri och förtiganden som globalt spelar en förfärande roll. Alla lidanden, inkl. en mängd psykiska störningar, hänger enligt min uppfattning ihop med föraktet för sanning, ärlighet och moral – samt naturligtvis med den starkes hänsynslösa förtryck av de svagare som alltid är i majoritet. S.k. konspirationsteorier brukar hånfullt förlöjligas som trams. Men vem vet? Vi, de allra flesta, vet inte vad som är sant eller ej i propagandans brösttoner.
Tillägg 2014 Allt ovanstående är så gott som ordagrant från referatet 2005, inkl. Kommentar. I ljuset av de uppseendeväckande avslöjanden som de senaste åren gjorts om det globala storspionaget (av den djärve Snowden m.fl.) utgör faktiskt min sista passus ovan en ganska kvalificerad bedömning av läget då.
Sture Alfredson