Livsrum
Samtalskväll med
psykiater Håkan Andersson
13/9 1998 i Prostgården, Skövde
Ta del i ögonblicket -- ta del i livet
Bildligt uttryckt: Vi söker fånga livet med våra utsträckta händer – men vi kan bara välja ett alternativ, ge våra liv en inriktning av många möjliga, vilket kan förefalla hemskt. Egentligen finns det bara två saker som man kan vara säker på: att vi alla ska dö, och att ingenting blir som man vill. Livet är en ständig kamp. Håkans förhoppning var att den här stunden skulle befrukta vår vardag genom att vi stannar upp och reflekterar, tänker över saker och ting. Det bör man göra ofta.
Vardagslivet är alltså viktigt, sade Håkan. Vid sjukdom och närståendes död finns det anledning att omvärdera sitt eget liv: Vad är det för liv jag lever egentligen? Alla har vi ju dödshotet över oss; men döden gör livet betydelsefullt! Ett ”evigt” liv på jorden skulle vara utan mening. Vi får leva som om livet har ett annat slut än döden... Man kan ”dö i livet”, något som innebär att man aldrig är där man ska vara, man är någon annanstans – typiskt för den moderna människan.
Ett ”livsbygge” : man bygger upp sitt liv med kunskaper, erfarenhet, verksamhet hela tiden. Det gäller att visa en snygg fasad som ger sken av ett bra och hyggligt liv. Men frågan är: Hur är mitt verkliga liv? Glöm inte att karriär och hälsa är något temporärt, för allt tar ju slut (tragedi?). Det kan vara en tröst att se hur en människa i förfall ändå bevarar anständighet och människovärde ( som i Henning Mankells romaner).
Man kan se livet som en lång räcka ögonblick. Ett råd: Börja om och börja om, ständigt! Så är exempelvis fysisk träning en ”färskvara”; det gäller ju att underhålla konditionen hela tiden. Men vi tror gärna att allt ska förbli vid det gamla. Redan Luther visste bättre: Inget är färdigt en gång för alla. Han ger en bild av pånyttfödelse, uppståndelse rentav. En psykiater vet hur svårt det är för många att bryta sig ur ett fördärvligt livsmönster, en till synes hopplös situation. Men det finns ett hopp om att läget blir annorlunda, om man får chansen till något nytt, att börja om!
Våra möten med andra betyder så mycket, de kan ge möjlighet till förnyelse. Men ofta träffas människor upprepat med en statisk uppfattning om varandra: ”Sådan är och förblir du”, tror man. Vad vi är uppstår i grund och botten inom oss. Våra relationer till nästan spelar en mycket stor roll för vår självsyn. Språket är också mycket viktigt: vår språkliga uttrycksförmåga formar oss inför omvärlden. Vad man gör är naturligtvis viktigt; människor kan göra goda handlingar – men de är för den skull ej goda i sig (människorna alltså).
Hur uppfattar vi varandra? Det är intressant att höra begravningstal och eftermälen vid en persons död. F.ö. är det klart att en och samma person kan bedömas helt olika i livet, ty vi uppfattar ju olika sidor. Människan är självfallet mycket komplicerad till sitt psyke.
Devisen ”Tänk först, tala sedan” är inte lätt att följa. Faktum är, hävdade Håkan, att vi talar först och tänker sedan! Vi överraskas ofta själva av vad vi säger (färskt exempel från politiken). Man säger alltså inte vad man planerat (jämför ovan; Det blir inte som man vill). En olycklig formulering kommer direkt från hjärtat. Ofta planeras för mycket, fram för mer spontaneitet! Ta med andra ord vara på ögonblicket! Men tillit krävs; våga prata, handla osv. Men vi hålls tillbaka av insikten att inget kan göras ogjort eller osagt. Därför vågar vi inte. Dock är det möjligt att få förlåtelse om man gjort fel.
Rädsla ligger också bakom oviljan att lova något nytt, något bättre. Luther manade: ”Synda tappert!” Han var nämligen medveten om vikten av att handla, men visste samtidigt mycket väl att människan inte undgår att göra fel, ”synda”. Tillit innebär att man handlar trots risken att göra fel (som ju kan förlåtas). Det bästa som görs i världen görs ändå av personer som är mer eller mindre osäkra! ”Jag fattig syndig människa...” har försvunnit ur trosbekännelsen, vilket är beklagligt, tyckte Håkan som vill att människan ska vara lite ödmjuk, ”skrutt” som han lustigt uttryckte det.
Även om det gäller att fånga ögonblicket måste man planera, förbereda sig. Man går från ett engagemang till ett annat/annan verksamhet, dvs. man övergår till något nytt. Däremellan fordras en paus eller förberedelse inför nästa sak som man engagerar sig i. Då är det lämpligt att reflektera lite över tillvarons grundvillkor; vad är viktigt och vad är oviktigt?
”Att vinna himmelriket är att förlora sig själv.” Detta betyder i själva verket att man öppnar blicken utåt, att man slutar att bara bekymra sig om sig själv. Släpp ditt krampaktiga tag! Exempel: Munkarna i Taizé visar lugn förvissning och värdighet. Ett annat exempel: Vi planerar allt i tjocka almanackor och via datorn, vi tror vi hinner med allt (vilket ju inte går). Det behövs faktiskt luft i systemet” – och hur skulle man kunna andas utan luft? Dessutom andas man ju åt två håll.
De alltför inrutade planerna skapar jäkt och stress. I stället borde detta gälla: ”Dagen använder sig av mig”. Släpp taget i planeringen; alla planeringar spricker ju, menade Håkan. Det är fel med för många mål, fel att vara alltför rationell. Det mänskliga livet är inte målrationellt, inte som att bygga bilar. Vänskap innebär bl.a. att ge varandra ögonblickets möjligheter. Genom att hjälpa andra blir man själv bättre och lyckligare.
Alla goda värden är faktiskt enbiprodukt av andra strävanden. Att enbart sträva efter mening i livet är ej meningsfullt, det är inget mål i sig. Många mår dåligt; det kan då vara till hjälp/självhjälp att ägna sig åt andra människor och andra saker. Många vill bli bekräftade, de får för lite uppskattning från omgivningen. I stället för ”Vad kan jag få?” kan man fråga: ”Vad kan jag ge ?” En numera ofta bortglömd insikt finns i Bibelns budskap om att människan skall ge upp sig själv till Gud, ge kärlek till sin nästa osv. (NT). Det förefaller vara en filosofi för de svaga, men vi bör komma ihåg att det alltid kommer en tid då vi inte ”är något”. Håkan talade skämtsamt om en ”skruttifieringsprocess”, men vi är värda att älskas trots vår svaghet.
Under den följande diskussionen kom åtskilligt upp som jag inte fullt ut kan redogöra för; jag gör ett axplock: Håkan talade om ”avsiktsförklaring” i stället för målsättning (jämför ovan). En diskussion liknar en symfoni, sa han; den är mer än summan av delarna, och ingen är förmer och bestämmer över den andre. Vad är sanning? Den föds ur dialog, ej ur monolog. En symfoni behöver en dirigent... Genom en fri diskussion aktiveras ett slags inre samtal, det sker genom att man lyssnar till andra. Yttre samtal kan förändra vårt inre, kan framkalla något nytt. I möten mellan människor går det inte att tvinga fram någon ”avsikt” – bara skenbart i så fall. Enbart tankar förändrar ej ett livsmönster, det gör bara praxis: att göra något nytt är att bli något annorlunda. Håkan sa vidare att han följde regeln att inte prata om icke närvarande personer i en situation eller möte.
En fråga gällde förhållandet mellan vuxna och barn. Vuxna intellektualiserar och då kvävs barnasinnet och likaså begränsas därvid barnets fantasi och känsloliv. Vad gör vi för att motverka detta? Håkan betonade att anspråkslöshet är en viktig egenskap. Barn blir verkligen ofta fel bemötta i socialiseringsprocessen. Barn är ju impulsiva men spontaneiteten dämpas för mycket av föräldrarna i första hand. Däremot är far- eller morföräldrar vanligen mer tillåtande. Undvik att pressa livet på barnen.
Bilar, datorer m.m. ökar det materiella tänkandet, så att det finns mindre tid för barnen från de vuxnas sida. Det första steget till en bättring är en medvetenhet (jämte dåligt samvete!) om underlåtenhet. Det är således en fråga om tid: för lite tid ägnas åt barnen på kvällen – där hjälper inget dagis. Astrid Lindgren har sagt att hon hade en lycklig barndom: ”Lagom mycket försummad” enligt henne själv. Men hon hade en överblickbar tillvaro med trygghet, så som det brukade vara förr på landet.
Ångest ses vanligen som något enbart negativt. Dock kan den vändas till något positivt, om man vågar visa sin rädsla för andra, som kanske också är rädda – och möten äger rum! Emellertid vet vi att många gömmer rädslan inom sig. Dessutom finns mycket ensamhet, som gör det svårt att dela bekymmer med varandra. Men det är aldrig för sent: se inte bara problem, fastna inte i dem utan upptäck nya möjligheter! Det går att bli nöjd med sig själv. Se det positiva i livet, det som berikar. ”Livet är underbart!” sa någon. Genom problem och svårigheter är det faktiskt möjligt att få nya infallsvinklar. ”Livet börjar vid 80!”
Vi ska låta oss beröras av både glädje och sorg. Av svåra stunder kan man lära sig något nytt. Det är tragiskt när människor slutar älska och fastnar i bitterhet, endast upptagna av allt som gått snett. En särskilt djup känslokontakt uppstår då vi kan vara ledsna, ja gråta tillsammans. Sådant ingår ej i någon ”behandlingsplan”. Den oerfarne läkaren vill inte tappa kontrollen: ”Gråt inte!” När man når varandra i en känslomässig beröring, brukar något konstruktivt dyka upp. Det handlar om att våga ta steget ut i det okända. Ett tänkvärt citat av Franciscus av Assisi lyder ungefär så: ”Ändra på det som går, och låt det vara som inte går att ändra på – och inse skillnaden.”
Tro får man inte genom intellektet, utan genom känslor. Vad kan vi våga? Vad är det vi fruktar? Svaret måste bli väldigt individuellt. Håkan var f.ö. helt på det klara över att vi alla församlade uppfattade hans ord på olika sätt. Vårt inre repareras genom att vi förbättrar våra relationer till världen runt omkring. En del av oss är reserverade och rädda att yttra oss i större sällskap (som här!). Svenskar tycks vara mer rädda att göra bort sig. Jämför ”snacksaligheten” hos kvinnor i en spansk buss med den i en svensk!
Varje nytt ögonblick ger nya spår i möten/relationer. Men givetvis finns alltid gammalt ”bagage” med i bakgrunden. Det är emellertid klokt att söka tränga undan det för tillfället. Även om man inte kan börja om varje dag, är det inte för sent – kanske ej ens när man ska till att dö! Låt inte förutsättningarna, dvs. det förflutna, styra; ett slags försoning uppnås kanske. Tro på att det kommer att gå väl, alltså är en positiv förväntan högst önskvärd, trots att man inte vet något om framtiden. Säg inte: ”Jag kan fixa allt!” Nej, ingen behöver ”fixa”, men tillsammans kan vi skapa möjligheter och ändra våra vardagsvanor till det bättre.
Min kommentar 1998
Det var onekligen en tankeväckande samtalskväll. Enligt min mening använde Håkan Andersson en hel del ord och uttryck som kanske var lite uppseendeväckande men samtidigt vardagliga och humoristiska. Mitt intryck är att han också gjorde det alldeles medvetet för att väcka debatt, vilket ju var helt vällovligt. Han visade ett avspänt och jordnära förhållningssätt. Här har jag inte kunnat få med alla roliga detaljer, med exempel från levande livet. Kanske jag inte alltid förstått föreläsaren rätt. Är vi verkligen ”skruttar” (målande ord!), eller borde vi vara det?
Jag menar att varje sak har två (huvud)sidor, som innehåller både något positivt och något negativt. I det här fallet anser jag att det inte skadar att vi besinnar oss, är anspråkslösa, med andra ord lite ödmjuka. Arrogans/övermod finns det ju alltför gott om! Å andra sidan, just genom överskott på arrogant hållning, känner sig alltför många mindre värda, överflödiga, överkörda – ja som ”skrutt” i betydelen fullkomligt värdelösa. Detta är naturligtvis väldigt sorgligt, ja ofta förödande för den enskilde.
Vi kan inte blunda för samhälsutvecklingen, vad vi än tycker. Var och en har förstås ett ansvar – men samhället då? En fullständig privatisering skulle betinga ett mycket högt pris. Ett delat ansvar för utvecklingen -- mellan samhälle, grupper av olika slag och individer -- måste växa fram på ett förnuftigt sätt. Och utan att försumma känslorna.