Ljusnande tider

Visst är det sjukt bra / att vi nyval ska ha. / En ny chans att rösta rätt, / se till att det ej igen går snett. /Intresset blir absolut på topp. / En besvärsfri regering är vårt hopp. / En sådan ska lösa alla problem / i världens bästa demokratisystem. / Om man förut till korta kom / måste man ju allting göra om. / Då blir allt till slut helt perfekt. / Så resonerar logiskt och käckt / varje osvikligt obotlig optimist / som på mod och tillit aldrig lider brist. / Mot vår och ljusnande tider / vi går mot seger vad det lider.

Så talar en sann optimist! Men pratar man med mer ”normala”, hörs andra tongångar som lutar mot pessimism. Egentligen lär det vara tämligen svårt att hitta renodlade optimister nu för tiden; jag tror det finns för mycket problem på alla håll och kanter. Därför torde den mer eller mindre deprimerade människan vara i majoritet. Själv vill jag förstås helst höra till den muntra ”allt-ordnar-sig”-typen, men det är inte alltid så lätt.

Är det så att jag i alla fall anslår en glad och tillitsfull ton, så kan jag sedan omöjligt avhålla mig från ett reserverat ”men..” Jag tycker mig höra väldigt många som så gott som alltid lägger till förbehållet ” men..” Detta spridda ”mennande” kan dock tolkas på flera sätt: 1) Det tyder på en obeslutsam hållning; en resolut person använder inte ”men”-reservationen särskilt ofta. 2) Vederbörande kan sträva efter att vara så objektiv som möjligt, hen sitter så att säga på två stolar samtidigt. Detta konststycke är onekligen svårt, men (!) behöver inte nödvändigtvis ses negativt, ty denna person kan mycket väl vara uppriktigt opartisk och vidsynt, vilket jag tycker är värt respekt. 3) Ytterligare en vinkling kan vara att den som jämt ”mennar” ses som hållningslös, velig, till och med ”menlös” (?).

Nu höjer vi en skål för bokens begravning! / Vi tänder och bränner en brasa, ett bokbål! / Förresten krävs ej mer kunskap i stavning, / för datorhjälp finns om du är i trångmål. / Ingen vill längre ha böcker på papper. / Nu skrivs och läses bara digitalt. / Tekniken går framåt, modig och tapper. / Den stoppar slöseriet med papper totalt!

Bokbål ger obehagliga associationer till det s.k. Tredje Riket – och till Kina för mer än 2000 år sedan. Att elda upp böcker har ett mycket starkt symbolvärde. Ett radikalt sätt att göra rent hus med det gamla; nu blir det andra bullar – bannbullor på förhatlig litteratur och kultur. Men så illa är det väl inte idag? Säg inte det; i diktaturer får författare och många andra ofta sätta livet till för sina åsikters skull. Censur och förbud är där legio. Men här råder meningsfrihet, eller hur? Ja, men inte fullt ut, ”Storebror” ser dig! Vi kan tända ljus, men i mörkret dväljs ”mörkermän” som skräms.

Böcker ses nu som vilken förbrukningsvara som helst. Det skrivs väldigt mycket, mer än någonsin, och det är inte bara den traditionella bokbranschen som krisar; många andra näringsgrenar känner ju av överproduktion, eftersom det inte finns avsättning för alla mer eller mindre onödiga prylar. När det gäller överflödet av pappersböcker, så är det tydligt att folk i allmänhet läser allt mindre skönlitteratur och liknande. Fackböcker produceras i mängder och har däremot många fler läsare.

Går vi verkligen mot ljusare tider? Ja, i varje fall rent fysiskt nu när vintersolståndet passerats. Vi hoppas på solsken – och varför inte en liten ”solskenshistoria”.

Det var en gång en liten tjej som hette Tyra. / Mamma Tea tyckte hennes lekar var för yra. / Tyra skuttade, ramlade och hamnade på alla fyra. / Lilla yrhättan bara skrattade, henne kunde ingen styra. / Hon var snabb i vändningarna som en myra. / Tea ville ha hjälp och en barnflicka hyra. / Men såna växer ej på trän och är ganska dyra. / Det fick nog vara. Tvivel började pyra. / Ok, små rackartyg gick ej alltid att avstyra. / En knallpulverpistol t.ex. fick Tyra ej avfyra./ ” Ok, ska ta't lugnt”, hördes Tyra då bedyra, / och kastade en boll i en vacker lyra.

Sture Alfredsons hemsida