Män, maskiner och kärlek
av Ulf Mellström
Högskolan i Skövde 4/11 2002
Följande är en resumé av en av många föreläsningar som hölls under Jubileumsveckan 4-8/11 2002 då Högskolan i Skövde firade 25-årsjubileum.
"Riktig karl reder sig själv och är aldrig praktiskt ohjälplig. Han hanterar mekanik och datorer med elegans. Eller? Historiskt såväl som i samtiden kan vi se en stark symbolisk koppling mellan teknik och manlighet. Föreläsningen handlar om manlighet, teknologi och identitet. Den bygger på Ulf Mellströms etnografiska forskning under de senaste tio åren. Ulf Mellström är antropolog. Han har skrivit ett antal böcker och artiklar på svenska och engelska om teknologi och genus." (Citat från affisch)
Efter det att U M hälsats väkommen och presenterats sade denne att han arbeter vid den beteendevetenskapliga institutionen vid Högskolan i Skövde. Som socialantropolog bedriver han genus - och teknikforskning. Han söker bl.a. ge svar på frågan: Vad är det som gör oss till män repektive kvinnor? Däremellen -- mellan kategorierna män och kvinnor -- finns förstås flera transkategorier. Förutom forskningsverksamhet i Sverige har han också forskat i Malaysia.
U M nämnde sin bok Män och deras maskiner, som alltså handlar om mäns passioner för prylar (artefakter med ett finare ord). Tracy Miller (?) beskriver i En dators födelse små pojkars fascination av datorer. Vidare nämnde U M The Soul of theNew Machine som handlar om företaget Data General, en "underdog" på marknaden. Företaget utkämpar en David-Goliat-kamp på en hård marknad (förebilder i verkligheten är troligen NEC och IBM)."David", d.v.s. det lilla företaget Data General går segrande ur striden, eftersom de har en smartare produktutveckling.
Det hela utspelas i början av 1980-talet då Tom West och hans "microkids" utför ett heroiskt utvecklingsarbete med sin prototypdator. Det blir till slut en stor försäljningssuccé -- man associerar lätt till Apple (men ingen har erkänt att just Apple åsyftas). Det är en spännande skildring av en pojkaktig värld och arbetet är som en lek. Det är naturligtvis en rent manlig verksamhet. Man ser tydligt kopplingen teknik - manlighet. Det är en ungdomlig inkapsling och relation till maskiner.
I början av 90-talet utförde U M etnografiskt fältarbete på SAAB. Det gällde konstruktionen av JAS 39 Gripen, och U M gjorde intervjuer med arbetare och frågade om deras arbetssituation. Den teknik som var aktuell var parallellkopplade datorer; det var två höghastighetsobjekt (stridsflygplan) och de utsattes under extrema förhållanden för svåra hållfasthetsprov. Man följde testförloppen på en display som liknade en radarskärm. Arbetet var som ett dataspel, sa man, men med den skillnaden att det här var verklighet. Denna attityd till arbetet bekräftades av andra intervjuade operatörer.
Det finns en tydlig länk barn --> ungdomar --> vuxna (ingenjörer). På SAAB - JAS kallade sig ingenjörerna själva för "gubbdagis", det var en klar koppling mellan teknik och manlighet. Datatekniken var en vanlig väg de gått -- via dataspel. Ett ungdomsföretag kallade sig också "Microchips". Detta intresse som många av ingenjörerna där delade utgjorde en referensram. Man behärskade både hård- och mjukvara, en kunskap som man grundlagt och erövrat i Nintendo-världen med sina dataspel. Därför var det inte underligt att dessa SAAB-ingenjörer hade ett respektlöst förhållande till data överhuvud taget.
De utforskade "labyrintiska" svårigheter med hjälp av sina datorer. De hade förvisso nytta av sitt stora datorintresse som började redan under barndomen och som givetvis tilltog under ungdomsåren. U M kunde här se en kontinuitet i detta. 1998 utkom En mekanopojke berättar av Jan Myrdal. Frank Hornby var mannen bakom den fantastiska konstruktionslåda i miniatyr som Mekano var. ((Jan Myrdal talade 20/9 2001 som en av "Tre framtidsspanare" entusiastiskt om sitt stora intresse för Mekano. Han hade förstås mycket annat att säga, liksom de båda andra kända som framträdde, Gert Wingårdh och BI Puranen. Min anm. ))
Det var morgondagens uppfinnare som då visade ett brinnande Mekano-intresse. Det tog tio år att utveckla produkten; småningom bildades ett "brödraskap", ett slags tekniskt reservat för "Mekanogossar". Mekano blev ett slags fostran sedan en industrimagnat framgångsrikt hade marknadsfört sin vision. Man trodde att tekniken skulle främja fred och frihet. Men kvinnor var uteslutna, för det var en könsdualistisk värld, alltså uppdelad efter kön. Mekanovärlden var en lek, där ingen kvinnlig inblandning fick förekomma. Jan Myrdal sa: "Det var en syssla för män." Flickor hade inget intresse för Mekano, de fick inte ha det.
Den verkliga (d.v.s. manliga) livsuppgiften var teknik, matematisk problemlösning. Länken mellan barn och vuxenvärlden tog sig uttryck i förhållandet mellan far och son. Man trodde allmänt på framstegens välsignelser och det fanns ett kunskapsarv att tradera till kommande generationer. Därför var det vanligt att en pojke tog del av teknikens mysterier via sin far. Enligt J M representerade "Mekanopappan" en ny borgerlig fadersgestalt, som trädde fram i stället för den patriarkaliska. Det kunde samtidigt ske en moralisk vägledning under umgänget mellan far och son. De stod inför en spännande framtid fylld av ny teknik. Pojken och pappan var fyllda av nyfikenhet. Det fanns alltså en teknikfascination som främjade problemlösning. Något av detta framkom också i de intervjuer U M gjorde med mest manliga ingenjörer (få var kvinnor).
De som han intervjuade hade växt upp med maskiner av skilda slag, mekaniska och framför allt elektroniska. Männens historia blir till stor del en beskrivning av övning i praktiska färdigheter, t.ex. i jordbruket. Man började tidigt "meka", vilket gav praktiskt handlag som också skänkte en känsla av frihet och som småningom var till nytta i deras ingenjörsutbildning. Det rör sig om sociala och kulturella värden i umgänget far - son (som blev ingengör). En gammal tradition av hantverkskicklighet gick i arv. Man behövde aldrig vara praktiskt hjälplös, aldrig rådlös inför tekniska problem. Det är ett specifikt manligt ideal som är särskilt framträdande i de skandinaviska länderna.
I Sydeuropa förekommer däremot en manlig kultur av annat slag,; där är ej den nämnda kulturen så tydlig som här. I en intervju som U M gjorde beskrev ingenjören hur han kom hem till pappan som förgäves försökte laga diskmaskinen. De jobbande bägge hela natten tills de kom på att det var fel på magnetventilen som släppte in vatten. "Vi var nyfikna så vi hittade felet till slut... Typiskt mig och pappa!" sa han. Det var ett bra exempel på länken mellan far och son i tekniksammanhang, en kontinuitet i livet barn -- ung -- vuxen. Och det är män som är mentorer i teknikens värld. U M fann att när det gällde kvinnliga ingenjörer så hade pappan haft stor betydelse för deras yrkesval.
En intressant företeelse är förmänskligandet av maskiner. Som exempel på antropomorfism av detta slag (jämför Disney som förmänskligar djur) beskrev U M en episod i Bruce Chatwins bok I Patagonien. (Patagonien är det territorium som ligger längst söder ut i Sydamerika.) Huvudpersonen (=författaren?) har en röd Mercedes lastbil som han döpt till Rosaura (obs! kvinnonamn). Han älskar bilen som pyntats med spetsgardiner i fönstren och en maskot i form av en plastpingvin. Även pinuppbilder finns i hytten, men bara som "abstraktioner" (?). Bilen betraktar han nästan som en verklig kvinna. Rosaura får olyckligtvis punktering i ödemarken. Han försöker använda domkraften men den går ner genom vägbanan, sjunker ner i den lösa sanden. Han är hjälplös, kan inte få loss det punkterade däcket... Inte så konstigt att han förtvivlat sparkar på henne (=bilen) och okvädar henne: "Puta! Puta!" (sp.: hora)
Bilens "kön" är alltid en kvinna i denna form av antropomorfism. Bilägaren ovan vet att han gör fel: "Sparka aldrig den kvinna du älskar!" Den man älskar tar man ju hand om; i det här fallet var bilen dessutom skadad. En "kärleksrelation" mellan man och bil brukar ha flera faser, det framgår av flera böcker i ämnet.
UM återgav hur det förhöll sig med en kille i Strålsnäs på Östgötaslätten. Han hade en kärlekshistoria med en härlig Chevrolet Corvette. Han beskrev henne som "en på sidan liggande kvinna med hullet på rätta stället"! Han sa vidare: "Det behövs fem år till för att vi ska lära känna varandra riktigt." Han hade plockat sönder hela bilen och satt ihop den igen; han skulle göra om det för att riktigt ordentligt lära känna henne. Han var hejdlöst förälskad i bilen som var en dröm i en kvinnas skepnad som gått i i uppfyllelse på detta sätt. Det var underbart att köra henne, Corvetten. Hon var faktiskt som en flickvän. Kärlekens språk är aldrig könlöst. U M menade att verkliga kvinnor inte alltid är så älskade som vissa bilar.
Artefakter (konstgjorda ting) ses i dessa fall som en förlängning av människan (ägaren). Hur förhåller sig då kvinnor till sina maskiner? En motorcykel med särskild aura är ju Harley Davidson som doch betraktas av män som maskulin. I en bok av amerikanen Gary Paulson talas just om denna "förlängning" (extension). Men där förkvinnligas -- liksom bilar -- även motorcyklarna (fyra HD ses dock som "kvinnor"). Många män upplever detta slags kärlek och kan t.o.m. förlåta "kvinnans försyndelser" när hon inte funkar som hon ska.
Man kan upptäcka inslag av maktspel i dessa historier; en bok skriven utifrån en socialpsykologisk syn av Karin Holmberg är Det kallas kärlek, visar det. Män känner sig verbalt underlägsna kvinnor, som anses prata mer än män. Det är väl ett faktum att de i allmänhet är verbalt kompetenta i tal. Kanske mäns kärlek till maskiner är en sorts kompensation för känslan av underlägsenhet i detta avseende? Det upprättas i varje fall en ordlös relation till vissa maskiner; man kan tala om tyst kunskap när man förkroppsligar ting på detta sätt. Det tycks vara ett manligt arv att ha sådana relationer till framför allt båtar, bilar och mc.
Hur är det med kvinnors relationer till omtyckta ting? U M nämnde en del äldre kvinnors känsla för sitt linneskåp. Liksom far--son-relationer traderas, finns det förstås bands mellan mor och dotter som också verkar gå i arv. Den ordlösa kunskapen är kanske även en central del i kopplingen mellan manligt och kvinnligt.
Kommentar 2002
Ulf Mellström höll en elegant föreläsning över ett intressant ämne. Jag kände igen en hel del av resonemanget kring mäns kärlek till maskiner, för jag hörde ett annat föredrag för några år sedan som också behandlade detta. ((Tyvärr kan jag inte hitta det referat som jag då också gjorde; det hade varit intressant att jämföra. Min anm.))
Några egna funderingar följer nedan i efterhand (tyvärr infinner sig ej sådana tankar hos mig omedelbart i anslutning till en föreläsning då frågor kan ställas). Kan ett liknande kärleksförhållande som ovan skildrats uppstå när det gäller datorer? Jag undrar det. Saken har förmodligen ej undersöks än. Det skulle väl vara fråga om ett mer "platoniskt" förhållande då, inbillar jag mig. Kan datorn vara "feminin"? Jag tror inte det. Datorvärlden, ja hela den digitala domänen -- jag tänker närmast på Internet -- är ju abstrakt på ett helt annatt vis än de mekaniska prylarna; Förresten datoriseras dessa alltmer, exempelvis i de moderna bilarna. Därför tror jag att datorn är könlös på ett helt annat sätt än de gamla amerikanska vrålåken från 50- och 60-talen. F.ö. förhåller man sig nog annorlunda, väl mer vördnadsfullt, till de ännu äldre, vetereanbilarna.
Det ärt mycket nostalgi i kärleken till gamla bilar. En del rustas upp med oändlig omsorg och vårdas så ömt att det verkligen är skäl att tala om en kärleksrelation. Media skildrar också med förtjusning olika slags evenemang då omåttligt stolta ägare samlas och visar upp sina älsklingar (darlings) -- men alla ses väl inte som feminina? Inte underligt om ett starkt beroendeförhållande uppstått efter kanske tusentals arbetstimmar med henne (?). Och vilka summor lägger man inte ner för att skaffa delar som måste bytas ut. Ofta blir det då förbluffande slutresultat; en Triumph från 1929 ser ut som ny med skinande finish.
Tiden spelar tydligen stor roll. Nya bilar kan inte betraktas på samma sätt. Hur är det förresten med tv? Är den -- apparaten alltså -- också föremål för kärlek? Vi lever i ett konsumistiskt, "reklamistiskt" samhälle som hyllar slit och släng-attityden, trots många olägenheter -- inte minst miljömässiga. I motsats till ovannämnda fenomen av förmänskligande kan man i minst lika hög grad tala om ett förtingligande, där känslomässiga bindningar saknas eller förträngs. Genom ett extremt materialistiskt förhållningssätt behandlas ju även människor inte sällan som ting som kan förbrukas och betraktas som värdelösa när de inte uppfyller mycket högt ställda krav. Här bör även synen på djur nämnas. Tillvaror är minst av allt entydig.
Kort kommentar 2017
Jag ser en ökande tendens att slänga fullt brukbara saker, åtminstone hos de personer som har gott om pengar. Dock finns en motsatt, bättre utveckling i det att många bruksföremål återanvänds. Samtidigt kan man konstatera ett i åtskilliga fall hänsynslöst utnyttjande av okvalificerad arbetskraft till svältlöner; ibland är det fråga om slavliknande förhållanden utan lön! Mänskliga rättigheter åsidosätts ofta -- självfallet alltid i krig. Det mesta är sig likt, fast genom stegrad osäkerhet och oro i världen har läget i stort sett försämrats under de gångna 15 åren.