Manlighetens och gråtens sammanflätade historia
Claes Ekenstam
22/3 2004 Odeon, Kulturhuset i Skövde
Arrangör: Folkuniversitetet Skövde
Detta är ett referat av en av tre filosofiska föreläsningar i Folkuniversitetets regi. Claes Ekenstam är docent i idéhistoria vid Göteborgs universitet.
C E sade inledningsvis att man traditionellt har förknippat kön med identitet. På 1960-talet började debatten om kvinnans ställning på allvar, och kraven på jämställdhet mellan könen har fortsatt att ställas. Nu pågår också en diskussion kring manligheten. Historieböcker har skrivits av män och har alltid handlat om män. Men i och med jämlikhets- och jämställdhetsdebatten har även männen och manligheten kommit att ifrågasättas.
I media framförs bl.a. kritik av manligheten; det talas om "gubbvälde och "grabbkultur". Redan kom här den första frågan från publiken: Är manligheten i kris? C E svarade att så tycktes vara fallet nu. Många forskare, i synnerhet i USA och England, anser det. Och något har faktiskt hänt: Politiska partier tävlar om att ha med kvinnor i sin verksamhet.
Men i Riksdagen är det sämre beställt med kvinnorepresentationen. Männen har där som på andra håll fortfarande de allra flesta tunga, betydelsefulla posterna. Men förr fanns det knappast några kvinnor alls i Riksdagen. Feminismen har emellertid etablerats och kräver att kvinnor får sin rättmätiga plats i samhället. De har hela historien igenom varit underordnade männen. Ändå är det bara en eller två gener som skiljer könen åt!
Samhällets struktur var mycket länge sådan att det var männen som hade rollen som familjeförsörjare medan hustru och barn var hemma. C E sa att det var så även under hans barndom. De manliga bastionerna har varit hållbara under lång tid; det är först sent som några kvinnor kunnat erövra enstaka platser inom polisen, militären och kyrkan. Men på många områden har det ändå blivit en enorm förändring då många kvinnor kommit in i tidigare mansdominerade yrken.
Det finns naturligtvis andra faktorer som också förändrat arbetsmarknaden, t.ex. arbetets struktur. Yrken som fordrar fysisk styrka har naturligt nog varit reserverade för männen, men det förhållandet har ju förändrats. Det är idag få verksamheter som kräver någon avsevärd styrka (möjligen som ”gladiatorer”!). Inom industrin har man oftast robotar och andra hjälpmedel som klarar av tunga lyft lekande lätt. I de flesta fall kan kvinnor sköta ett jobb lika bra som män.
Under den senaste tioårsperioden har det skrivits mycket om manlighet. Denna kom i gungning, vilket böcker som dessa vittnar om: The End of Manhood, The Violent Sex och The Masculinity Crisis. Det manliga prerogativet var inte längre något givet. Ett tema kretsar kring mannens hälsa. Samtidigt talas det mycket om ohälsa. Ohälsotalen har ju enligt statistiken ökat dramatiskt. En jämförelse mellan män och kvinnor ger flera intressanta fakta.
Visserligen är det statistiskt fler kvinnor än män som är sjukskrivna. Dock har män fler farliga sjukdomar än kvinnor och dör fyra-fem år tidigare. På 1930—40-talet dog männen i genomsnitt t.o.m. sju-åtta år tidigare. Även om kvinnor oftare blir utbrända, får de i allmänhet inte så livshotande sjukdomar. Det är ändå en tendens att gapet mellan könen beträffande medellivslängd minskar ytterligare, kanske ner till två år. Hur förklarar man dessa förändringar? Det finns flera orsaker: hormonförändringar, kolesterolhalt och andra biologiska faktorer.
Hur skolas människor in i samhället? Det finns forskare som däremot hävdar att vi fostras till hälsoskillnader mellan män och kvinnor. När Berlinmuren föll 1989 och sovjetsystemet började kollapsa var den manliga medellivslängden i Ryssland 65 år. Sedan sjönk den snabbt och är nu nere på endast 55 år! Viktiga dödsorsaker är alkoholism och hjärtinfarkt. Det finns här givetvis en koppling till livsstil och hälsomönster. Rapporter har erhållits från mansjourer i Sibirien, med vilka Göteborgs universitet haft kontakt via forskningsprojekt. Det uppstod stora skillnader i dödlighet i förtid. Hjärtsjukdomar, olyckor och alkohol gjorde att fler män dog. Självmordsfrekvensen steg markant. Beteenderubbningar blev vanligare, och mycket fler män hamnade i kriminalitet, drogmissbruk samt fick psykiska störningar.
((En reflexion i efterhand: Det är ändå märkligt att dödligheten kunde öka så snabbt. Kunde verkligen systemskiftet nästan omedelbart ge en så destruktiv effekt? Man drack ju rejält med vodka även tidigare, och regimens nedgång var märkbar långt tidigare. Att skiftet strax ledde till en form av rövarkapitalism är väldokumenterat, bl.a. av prof. Stefan Hedlund som jag lyssnat till. Själv såg jag en del av konsekvenserna på plats (i S:t Petersburg och Moskva). Jag har ändå svårt att förstå att förfallet kunde gå så snabbt på några få år. Jag antar att det handlar om ett slags kollektiv chock, nästan en mental kollaps. (Uppgifterna nedan hänför sig ej till Ryssland i första hand.) Min anm.))
Män återfinns som bekant fortfarande i de flesta maktpositioner. Men spännvidden är oerhört stor mellan manseliten i toppen och de utslagna längst nere i samhället. Det är nämligen mest manliga nergångna existenser i botten på hierarkin. Den hierarkiska strukturen blir alltmer accentuerad; det händer allt oftare att speciellt män tappar fotfästet och halkar utför. Men det är icke bara de vuxna som får känning av det hårdnande samhällsklimatet: det är också fler killar som slås ut i skolan – fler till antalet än förut och fler än flickorna som klarar sig bättre.
Männen får betala ett högt pris i form av ökad stress i arbetslivet som orsakat en rad problem, inte minst i privatlivet. Det har förstås även lett till en jämfört med kvinnoforskning mer omfattande mansforskning, i vilken sociologer, etnologer m.fl. är engagerade. Den nya forskningen tar upp problemen till kritisk granskning och problematiserar. Ett nytt intresse har väckts för vissa förut dolda sidor, såsom sexualitet och kärleksliv.
Forskare ser mer till den kulturella bakgrunden till männens problem och ställer frågor i stil med Vad är manlighet? Vad betyder den? Har den ändrat sig? Jämför kvinnoforskningen där begreppet genus fokuserats; man talar ofta om just genusforskning. Begreppet är inte helt lätt att definiera, sa C E, men det har att göra med den kulturella aspekten på kvinnligt kontra manligt. Utom den biologiskt givna skillnaden finns det vissa kulturella olikheter mellan kvinnor och män, Naturligtvis hittar man även många variationer inom vardera könet.
När det gäller manlighetens historia använder forskarna gärna pluralformer manligheter – det förekommer ej bara en enda. Man observerar vidare skillnader mellan olika tidsepoker: manligheten förändras över tid. Mitt eget intresse för manlighetsforskning, sa C E, väcktes tidigare av intresset för kroppen och sexualiteten. Han nämnde vidare att han vid sidan av forskningen är verksam som psykoterapeut. I det sammanhanget är det också viktigt att se samband och motsättningar mellan manligt och kvinnligt.
Om synen på manligt resp. kvinnligt överlag har skiftat, så har inte heller attityden till gråten varit statisk tiderna igenom. C E berättade att han blev fascinerad av den aspekten och skrev en lång uppsats om just gråten i ett historiskt perspektiv. Att gråta är något som är universellt och djupt mänskligt. Gråten kan ha helt motsatta bevekelsegrunder och uttrycksformer. Man gråter av sorg eller förtvivlan t.ex. vid en anhörigs död, men man kan som bekant också ”gjuta glädjetårar”. Och barn gråter inte sällan av ilska.
Gråten uttrycker något autentiskt, det är något man känner innerst inne. Gråt uttrycker alltså äkta sorg och smärta eller stundom tvärtom något lustfyllt. Några av kyrkofäderna sade sig ibland kunna känna det senare. I vår tid finns exempel på hur gråt faktiskt är en förutsättning för glädje. En del förespråkare för alternativa hälsometoder säger att det är bra för hälsan att gråta då och då. Att gråta och snyfta är specifikt för människan, det är annorlunda med djuren.
Historiskt sett varierar synen på gråt; den värderas helt enkelt olika i skilda tidsskeden. Och man gråter olika mycket i skilda historiska perioder. Fastän gråten mestadels är en stark och äkta känsloyttring, händer det icke desto mindre att personer söker manipulera andra med hjälp av gråt. Kung Gustav Vasa grät offentligt när han ville ha sin vilja igenom i riksrådet – och det fick han naturligtvis! Historikern och ledamoten i Svenska Akademin Peter Englund säger: ”Män gråter mycket mindre nuförtiden.” I den psykoterapeutiska litteraturen, som C E i egenskap av terapeut är väl förtrogen med, talas det om en i vår tid vanlig oförmåga att sörja, vilket är en av orsakerna till depression. Depressiva tillstånd blir också allt vanligare numera.
Kulturen ställer bl.a. frågan om vad som är rätt eller ej. Vad gråten beträffar har det länge ansetts omanligt att gråta. I detta avseende är män och kvinnor olika: kvinnor gråter oftare och längre. Men ser man tillbaka på historien har det inte alltid varit så. Homeros, som ju anses ha författat Iliaden och Odysséen, som är Greklands äldsta texter, tillkomna för 2700-2800 år sedan, låter sina hjältar visa starka känslor. Sålunda får hjälten Akilles, som närmast kan kallas officer med modernt språkbruk, kännedom om att hans vän Patrocholos har stupat. Då kastar han sig på marken, skriker och gråter ohejdat. När han senare berättar för sina soldater om Patrocholos död strömmar hans tårar ånyo, och han får soldaterna att gråta också.
Kung Odysseus irrar omkring på havet och råkar ut för farliga äventyr. När han efter tjugo år äntligen återvänder till hemön Ithaka och träffar sonen Telemachos, gråter förstås bägge strida tårar i det att de ger fritt utlopp åt sina känslor. Det finns många fler dylika exempel i Odysséen; C E tog sig för att räkna hur många gråttillfällen som inträffade i Iliaden. Han tyckte slutligen att det fick räcka med att ha gått igenom halva verket i det syftet; så långt hade han ändå räknat till 75-100 gråtattacker!
Ulf Lundell skildrar i sin bok Friheten fyra män som gråter mycket. Det är numera ett ej alltför vanligt beteende men indikerar hur vi ser på känslor nuförtiden. Observera att detta är en skönlitterär bok men den säger oss något om tidsandan. Lägg också märke till att de klassiska hjältarna Odysseus och Akilles var aristokrater och grät ändå utan skam. Jesus grät också – det var absolut ingen skam!
Under medeltiden grät män också utan att behöva skämmas för det. Det berättas om biskop Eckhart att han under bikt grät så ymnigt att det bildades en pöl! Dominikanermunkar som åhörde en predikan om Yttersta domen – och den tog lång tid! – snyftade högljutt och föll i gråt – liksom predikanten själv. På 1800-talet kunde ej sällan gråt höras under predikan i svenska kyrkor. ”Prästen var så bra att han fick en att gråta,”kunde någon säga. Idag är det inte så, men man har i allmänhet ändå släppt lite på hämningarna. Är det möjligen en förändring på gång? Dock verkar den gamla inställningen i stort sett ännu gälla: En man bör inte gråta.
Den store grekiske filosofen och vetenskapsmannen Platon (300-talet f.Kr.) gillade inte gråt. Han kritiserade Homeros för att ”han anpassade sig till passionen.” Kvinnor må gråta men inte riktiga män, ansåg han. Platon skildrade en idealstat i verket Staten; hans uppfattning var att dikter och hymner till gudarna skulle vara upphöjda och ej fick uppegga några känslor. För mer än 2000 år sedan var det männen som skulle stå för förnuftet och kvinnorna för känslorna. Självbehärskning var en manlig dygd som kunde tränas upp. Detta motsatsförhållande mellan män och kvinnor säger något om den tiden: kvinnogråt accepterades – men varför tillerkändes icke kvinnor förnuft?
Förmågan till självkontroll var således en manlig (förvärvad?) egenskap som bara tillkom män, speciellt den härskande eliten. Stoikerna bildade en särkskild filosofisk skola som fick stort inflytande genom att de förordade just att man skulle behärska sig själv. Först när man lyckades göra detta, var tiden mogen för att härska över andra. Det var – och är – en fråga om makt. Kyrkan har vissa tider visat tolerans mot känslor, och under medeltiden på 1200-talet yttrade den lärde italienske filosofen och teologen Thomas av Aquino: ”När vi gråter minskar vi sorgen. Gråten skingrar även negativa tankar.” Detta är vad moderna psykologer också säger.
Men en uppfordrande uppmaning till känslokontroll hördes snart igen; det var speciellt under renässansen då platonska föreställningar återupplivades. Den franske filosofen Montaigne (1500-talet) beskrev sig själv som en man ”med hård uppfattningsförmåga” och han ”härdar och förtätar denna.” Religionen hade stor makt över människorna även efter medeltiden och protestanterna syntes kräva mer kontroll över sinnena än katolicismen. När man idag besöker t.ex. det katolska Spanien erfar man att mer känslor kommer till uttryck än här. Protestantismens grundare Luther visade dock även han starka känslor och grät när han drabbades av sorg. Han var i det avseendet mer ”fruntimmersaktig”, men det bör tilläggas att han var en komplicerad natur med många sidor.
Trots den i allmänhet växande negativa attityden till gråten efter reformationen kunde C E konstatera åtskilliga fall då det t.o.m. förekom mer gråt i Sverige. Det var här faktiskt vanligt att män föll i gråt under 1700-talet. De kunde gråta över sina kärleksbekymmer och om dålig ekonomi. Synen på manligheten var en annan från ca. 1750 och långt in på1800-talet. Man hade exempelvis ett starkare förhållande till sina ledare då.
Johan Gabriel Oxenstierna (1715-1818) var som närmaste man till kungen Gustav II mäktig som få. Han tillhörde en berömd adelssläkt; en förfader var den berömde Axel Oxenstierna. .Johan Gabriel fostrades till att bli en ledande person; från fyraårsåldern hade han en informator. Tjugo år gammal studerade han en kortare tid vid Uppsala universitet. Det kunde vara ganska farligt att resa på den tiden. Under sina resor skrev han dagböcker som visar att känslorna spelade stor roll i hans liv.
En fråga från publiken: Det var väl främst frikyrkan i Sverige som tog över ”gråthyllningarna”? Ett modernt exempel är ju Livets ord. Svar: Ja, frikyrkosamfunden har behållit känslosamheten mycket mer än statskyrkan. Skillnaden skär också rakt igenom kulturer utomlands. Trots att alla räknas som muslimer i Iran så är det en enorm skillnad mellan Sunni- och Shiamuslimer; det berör i första hand de iranska kvinnorna. Det råder alltså stora olikheter i religiösa föreställningar, det varierar mellan tillknäppthet och öppenhet för känslor.
Ännu en fråga: Är det så att alla religioner hyllar gråten? Finns det fler exempel från kyrkan? Svar: C E visste inte så noga men sa att det finns många exempel på att religionen tvärtom kan skänka glädje. C E återkom ett ögonblick till J G Oxenstierna som en tid var diplomat utomlands. När han en gång före sin avresa till utlandet kom till sin herrgård i Södermanland, grät alla under avskedet— av kärlek (?). Själv grät han igen vid minnet av detta tillfälle, när han senare skrev om det: ”Avskedet har sönderslitit mitt hjärta.” Han beskrev hur både hans barn, tre pojkar, och tjänstefolket fällde ymniga tårar när han skulle fara. Det var ett riktigt ”skval,” ingen var ”cool”, kommenterade C E humoristiskt. Det tycks oss märkligt att en mäktig aristokrat kan vara så full av gråt. I en av dagböckerna avslöjas att han grät våldsamt när enungdomskärlek tog slut (han var då 16-17 år). Det vittnar om hans närhet till känslor när blotta minnet av kärlek framkallade tårar.
Oxenstierna hade nära till att känna glädje också. När han hade varit på en konsert av Carl Mikael Bellman i Stockholm, skrev han i sina anteckningar att han aldrig i sitt liv hade skrattat så mycket! Han kunde inte sova efteråt på natten då han gapskrattade. Han gick på Bellmankonserten igen! Han älskade f.ö. spel och lekar. Visst var J G Oxenstierna speciell men ingalunda unik för sin tid. Det fanns dåförtiden flera andra kända personer som sökte starka känslouttryck. Skalden Johan Henric Kellgren (1751-95), representant för svensk upplysning, var entusiastisk över den franska revolutionen 1789. Han hyllade dess frihetsidéer och skrev till filosofiprofessorn N von Rosen: ”Har gråtit som ett barn över revolutionen.”
Et annat exempel som C E berättade om var när diktaren och prästen Frans Michael Franzén som ung kom till Paris vid 1700-talets slut. Denne skrev att han själv sällan gråtit under resan till Frankrike, men väl där kunde han konstatera att fransmännen inte grät så mycket som vi svenskar, de var ”tillknäppta”, Han sa att gråten för hans del tog fart igen när han inte hade sällskap. Men var det comme il faut att gråta offentligt? Javisst, under t.ex. teaterbesök förväntade sig publiken att få både skratta och gråta. Kellgren lär ha gråtit i två timmar under en operaföreställning. Däremot tyckte han att det var för lite känsla i Shakespeares pjäs Hamlet: han såg den utan att få gråta! C E framhöll att sorgen hade ett moraliskt värde. Man ansåg nämligen att såväl gråt som skratt kunde förädla människan. Tårar uttrycker känslor som medlidande och medkänsla. Känslor betraktades som ”mellanmäskliga relationers kitt”. Det var en smula suspekt att inte gråta då det fanns anledning därtill. Hur kunde man förresten avgöra om en kvinna i själva verket var en trollpacka, en häxa? Just det: hon kunde inte gråta! En häxa stod nämligen i förbund med djävulen.
C E berättade vidare att han i sin undersökning funnit att det var en förändring på gång under senare delen av 1700-talet. Det var en mentalitetsförändring som innebar att män grät mer sällan, vilket blev ännu tydligare under 1800-talet. Det var som vi vet det sekel då borgerligheten växte fram och moderna samhällsformer skapades. Denna utveckling medförde att synen på manligt och kvinnligt förändrades. Redan under 1700-talet framträde nationalekonomen Johan Fischerström (1735-96) med ett tal i Kungliga vetenskapsakademin, där han pläderade för ett förbättrat levnadssätt. Han menade att de europeiska folken hade försvagats, vilket ingav oro: ”De manliga själarna voro utslocknade.” Sverige hade blivit dekadent, vårt land hade ”urlakats på sin forna mannakraft,”klagade han. Männen hade blivit ”vanställda, känslolösa. – kort sagt mycket sämre. Höll Sverige på att dö ut?!
Det var naturligtvis bättre förr då Sverige hade riktiga hjältar; Gustav II Adolf var en förebild. Männen var på den tiden ”krigiska., starka och modiga.” Nu (mot slutet av 1700-talet) rådde ”klemighet, fåfänga och sedesfördärv,” underströk Fischerström med skärpa. Men han hyste hopp om förbättring genom en förstärkt fysisk fostran och moralisk upprustning. Sverige skulle befrias från veklingar typ ”franska apor”!
Den borgerliga manligheten främjade en ”förnuftig” uppfostran. C E hade gjort internationella utblickar och funnit att det i början av 1800-talet var samma tankegångar i länder som England och Frankrike. Det växte fram en förändrad mansbild som man kan kalla en modern maskulin stereotyp. Vi känner igen honom bl.a. i ”the selfmade man” som karaktäriseras av driftighet och rikedom. Denna mansbild har kommit att dominera i synnerhet i Nordeuropa och Amerika.
En fråga igen: Under 1700-talet var väl män och kvinnor mer lika, åtminstone när det gäller kläder t.ex.? Var det några speciellt särskiljande drag? Svar: Visst fanns det vissa likheter mellan könen när det gäller klädedräkten. Man kan jämföra klädmodet på 1960-talet: ”Unisex”-stilen. Men man tyckte framåt 1800 att männen (fransmännen?) var förvekligade, man talade om ”kvinnovälde”. Det fanns tidigare många enskilda beståndsdelar som pekade i olika riktningar, men man kan säga att tendensen blivit starkare utmejslad nu. Självkontroll har åter blivit viktigare för männen.
Det talas mer om vad man gärna betecknar som manliga egenskaper: virilitet, handlingskraft och viljestyrka. Rättvisa människor emellan, moderna, ärliga män och kvinnor bör vara jämställda. Men det är nu knappast plats för mannens eventuella veka och ömma sidor, ty tårar hos män tolkas som tecken på svaghet. Gråt feminiserar, sägs det. På den anatomiska nivån har det naturligtvis inte inträtt någon förändring sedan 1700-talet, men det har uppstått något som C E kallade enkönsmodell. Man skilde tidigare mellan människors könsorgan genom att tala om männens utvändiga och kvinnornas invändiga genitalier. På samma sätt är det tydligt att testiklarna befinner sig utvändigt och äggstockarna inuti kvinnokroppen. Huvudtendensen har varit att se könen som artskilda, Man hade uppfattningen att män har aktiva celler medan kvinnors celler är passiva.
Ett undantag från ”förnuftskulturen” på 1800-talet var romantiken som betonade känslan. Detta är mycket tydligt i litteraturen, i dikt och prosa. Ändå var huvudtendensen under 1800-talet att man betonade manlig karaktärstyrka. I Lord Chesterfields etikettsbok står att ”män skall dölja sina känslor och ej låtsas om dem.” Det visar ett djupt förakt för öppenhet. Han ansåg även att skratt var obelevat.
Varför var en dylik inställning vanlig? Samhället hade förändrats; för det första hade borgerligheten tagit över makten. För det andra höll kvinnans ställning på att förbättras; starka kvinnogestalter framträdde både privat i hemmet och i den officiella, manliga sfären. För det tredje rationaliserades samhället på skilda områden; inom industriproduktionen och administrationen. Därvid uppkom en beteendemässig förvandling.
Kommentar från åhörare: Kvinnor kunde väl då också få tillträde till områden som de förut inte kunnat komma in på? Kvinnor kunde anställas i yrkeslivet. Svar : Det var senare som kvinnor fick jobb i fabriker och industrier. Sverige blev industrialiserat betydligt senare än England och kontinentala länder; Sverige var länge ett utpräglat jordbruksland. Generellt sett skedde efterhand en uppsplittring i medelklass och arbetarklass. De tongivande personerna företrädde länge de borgerliga idealen. Det var först senare som arbetarklassens idéer framträdde. Betydande svenska företag gjorde sig gällande mycket senare än de i England, Frankrike och Tyskland. C E medgav att han förenklade för att tydliggöra trenden i den allmänna utvecklingen.
C E kom i sin framställning tillbaka till uttryck för känslor. Gustav IV Adolf (1778-1838) uppges ha gråtit under ett tal som han höll. Hans röst blev otydlig och det var svårt at höra vad han sade. Utländskabesökare i Sverige på 1800-talet rapporterade att svenskarna var känslosamma. Vad har vi själva nu för självbild? C E nämnde hur svenskar på semester i sydliga länder brukar släppa loss med hjälp av vin Vid 1700-talets slut var det en svensk, Jacob Wallenberg,teaterbesök i England inte kunde tänka sig att gråta under föreställningen, vilket en del gjorde där. Nationalskalden Esaias Tegnér (1782-1846) ansåg föraktfullt att ”skalden Erik Johan Stagnelius (1793-1823) var missledd av sentimentalt pjunk.”
Under första hälften av 1800-talet blev Per Henrik Ling (1776-1839) känd som den svenska gymnastikens fader. Han var också liksom Tegnér med i den nygötiska rörelsen; Götiska förbundet grundades 1811. Då propagerade man för mannamod och kraft, och genom bl.a. gymnastik skulle man förverkliga idealet om en stark och modig svensk manlighet. Lings dotter har berättat att hennes lillebror en gång hade klämt ett finger och det gjorde mycket ont. Men han grät inte, för han hade lärt sig att stå ut med smärta. Dottern frågade pappa Per Henrik: ”Är lillebror en dansk dräng eller en svensk gosse?” Svaret var givet, danskar stod inte högt i kurs då Sverige och Danmark hade varit i krig med varandra för inte så länge sedan.
Denna lilla episod tilldrog sig i Lund 1810, och i varje fall i Sverige såg man med förakt på manlig gråt. Det var också långt senare sällsynt att män grät offentligt, utom vid begravningar. De som arbetade inom fattigvården, nutidens socialarbetare, tyckte att gråtande karlar var ”knäppa”; det var alltså sjukt att gråta. Det strikt manliga trängde igenom på de flesta områden. Märk dock att här bara var en mansbild. Det var en idealbild som dominerade. Även om naturligtvis inte alla män kunde leva upp till idealet, så var detta ändå i mångt och mycket tvingande.
Om man jämför borgare och arbetarklassen finner man stora skillnader på den tiden. Borgarklassen drev polemik mot arbetarna och tillhöll dem att idka självkontroll och återhållsamhet på det sexuella området. Arbetarna betonade fysisk styrka och kollektiv solidaritet gentemot ”kontorsslavarna” och andra borgartyper. Den borgerliga sidan anklagade unga arbetare för att bara ägna sig åt att ”slåss, kopulera och dricka.” Antagonismen är förklarlig med tanke på de olika betingelserna som gällde i produktionen. Borgare resp. arbetare hade skilda platser i arbetslivet.
Kunskaper betyder mer nu, och forskningen bedrivs internationellt i högre grad än förr. Samhällets förvandling är en historisk process som självklart påverkar mans- och kvinnobilden. Här har manlig självkontroll länge kontrasterats mot kvinnlig ”fjollighet” och känslosamhet. C E nämnde även tävlingsanda, sluten attityd, jakten efter framgång och pengar, ytlighet m.m. som exempel på faktorer som ingår i försöken att nå optimal personlig tillfredsställelse.
En fråga: Är det inte en särskilt manlig trend i nyare bestsellers? Är mannen i kris eller? Svar: Grovt sett anser forskarna att det är kulturen som formar oss i hög grad. Och denna är samtidigt socialt och historiskt betingad. Den synen är kanske lite överdriven, för man ska även ta hänsyn till den biologiska aspekten. Det har ju genforskningen tydligt visat. Jämför John Grays bok Män är från Mars, kvinnor från Venus. Traditionell och rentav reaktionär syn på förhållanden som rör män och kvinnor tillmäts enligt vissa forskare en större betydelse.
Idag råder som bekant en stor mångfald och det finns en mängd sätt att tänka i olika banor, många är komplicerade. I USA är Robert Blys böcker välkända, t.ex. Iron John, som pekar på historiska förändringar i tänkesätt. Bly är fredsaktivist och deltar i den amerikanska mansrörelsen. Han liknar i viss mån John Gray, och han tar avstånd från Reagan-mentaliteten. Den amerikanska kristna högern har koppling till mansrörelsen. Den kristna högern har nyckelord som ”promise keepers”; jämför svenska Livets ord. Det finns även en profeministisk mansrörelse. (( Jag är inte helt säker på alla fakta. Jag kan kanske ha förväxlat något här och nedan. Min anm.))
Det är speciellt i de nordiska länderna som en förändring av manlighetsbegreppet är tydlig. Man urskiljer nu en mjukare stil och det finns ett klart jämställdhetsperspektiv. Här kommenterade en åhörare som anmärkte att det blivit genomslag för några svenska kvinnliga debattörer. Det är feminister med avancerade men nyanserade åsikter. Man har gjort en spännande undersökning som tagit sju år om kvinnans ställning. Susan Faludis böcker rekommenderades varmt.
Den nya manligheten är annorlunda, anmärkte en annan åhörare. Det är ju inte längre muskelkraft som behövs i IT-samhället. Alla män är mer eller mindre hotade av unga kvinnor som gör framsteg. I skolan får flickorna bättre betyg än pojkarna. T.ex. på Veterinärhögskolan blir det fler och fler kvinnliga studenter, männen är nu i minoritet. Vi vet hur det är inom vården; t.o.m. läkare, bland vilka kvinnorna ökar starkt, hotar rentav att komma att höra till ett låglöneyrke! Observera att pojkar utvecklas senare än flickor, bl.a. därför är pojkarnas resultat sämre i skolan. Hur ska de komma fram och hävda sig? Något håller på att hända som stämmer till eftertanke.
I hemmen är situationen ibland svår av olika skäl; ofta är det männen som skapar problem. En antologi nämndes med artiklar av bl.a. Carol Stones. Det är svårt att sia om hur det kommer att bli med manligheten. Olika former spretar åt skilda håll. Fråga: Susan Faludi nämndes, finns det många feminister? Det är väl en polarisering mellan manligt och kvinnligt? Men samtidigt gråter kvinnor mindre numera, eftersom kvinnor tar till sig manliga sidor – och tvärtom! Och då blir det ju mindre av polarisering.
C E höll med om detta, det pågår förändringar hela tiden åt motsatta håll. Detta med känslokontroll som kännetecknade män har spritt sig till kvinnor. Och vad gäller känslor behövs just dessa i kriser – det är gott om kriser nu. Både män och kvinnor blir blockerade, män faktiskt mer än kvinnor. Men det gäller inte överallt, i Latinamerika är det inte så. Männen är överlag mer karriärinriktade, arbetslivet ställer allt högre krav. Attityden till känslor påverkas; man tenderar att undertrycka dem.
Högt tempo leder till spändhet, stress och blockeringar och i slutändan hotar kollaps. Denna sorgliga utveckling hotar både män och kvinnor som är yrkesverksamma. Det är paradoxalt att det är en viss form av kultur som åstadkommit denna utveckling. Kulturen är ju något som människan själv skapar.
Det är trots allt mycket mer som förenar kvinnor och män än som skiljer. Det är ett stort behov av gemenskap och kärlek tillsammans. Samtidigt finns det risk för att skillnaderna förstärks. En maning: Var öppen för större frihet! En kommentar från publiken: Det måste vara riktigt att betona det mänskliga i stället för särdrag i manligt resp. kvinnligt. Men vi får inte glömma att enskilda individer, såväl män som kvinnor, är olika i många avseenden. Fast ju mer vi lägger tonvikten på jämlikhet, ju mer framträder då de gemensamma mänskliga dragen.
Ytterligare en kommentar: Du talade om minskat behov av muskelstyrka, men inom vården behövs ofta kroppsstyrka – där är nu de tyngsta jobben, inte i fabrikerna. Och det är en helt annan sak att lyfta en kropp på 60 kilo än samma vikt i stål. Så män behövs i vården. – En annan person sa att hon hört att Ulf Lundell framkallat mer motstånd hos kvinnor än Hells Angels gör! Svar: Lundell har uttryckt sig på ett kontroversiellt sätt. Han tycks också ha ett komplicerat förhållande till gråten. Idag uttrycker hans texter förlägenhet inför gråt och någon sorts skamsenhet. I allmänhet gestaltar han vår tid bra och speglar dagens manlighet. Hans hållning har skiftat med tiden. F.ö. varnade C E åter för förenklingar och generaliseringar.
En minoritet av männen är våldsbenägna; de flesta är ju okej. Vad kvinnor beträffar är det inte lätt att vara kvinna idag, liksom det kan vara svårt att finna sig tillrätta i mansrollen. En åhörarkommentar: Kvinnor tillåts inte gärna gråta i det kapitalistiska samhället. Jag tror vi har kommit till en yttersta gräns; vi måste börja tänka kollektivt – och vi ska ha mer romantik! Det är verkligen dags att tänka om. Svar: Ja, det kanske blir ett överlevnadsvillkor. Vi vill ju ha ett värdigt liv.
En annan ur publiken: Kommer det att bli mer gråt i framtiden då? Svar: Jag vet inte. Men när det handlar om skönlitteratur och film är dessa genrer en underskattad källa till att förstå världen. Jag tror att fiktion bättre fångar in verkligheten än vetenskapen i många fall. Film, litteratur och konst är som en seismograf som registrerar små förändringar; det må gälla homo- eller heterosexualitet eller förhållningssätt till invandrare. Det kom nyligen ut en finsk roman som handlar mycket om manlighet och som fick pris. Romanen Populärmusik från Vittula hör också till den typ av böcker som behandlar manligheten.
Kommentar 2004
Det är numera vanligt att föreläsare börjar med att säga att publiken gärna får ställa frågor när som helst under föreläsningen. Den nu tyvärr ganska fåtaliga publiken tog tillfället i akt och ställde ofta frågor och gjorde inlägg under föredragets gång. Det var intresserade och kunniga frågeställare och Claes Ekenstam var skicklig på att svara. Jag hoppas jag fått med de flesta av frågorna och svaren. Eftersom dessa var så inflätade i föreläsningen har jag sökt referera i denna form. I tidigare referat brukade det vara en avgränsad frågestund efter själva framställningen.
C E hade förutom stor sakkunskap en trevlig framtoning. Jag hängde bra med trots det relativt höga tempot. Jag tycker särskilt mycket om idéhistoria, som ju innefattar hur idéer utvecklas i en ständigt pågående process. Jag har inga djupare kunskaper i i det omfattande ämnet för denna föreläsning, men den översikt vi fick här underlättar min strävan att urskilja linjer och mönster i den allmänna utvecklingen. Viktigare än detaljkunskaper är för mig att fånga något slags helhet.
Här liksom i tidigare föredrag har kultur ofta nämnts; nyligen åhörde jag och refererade Interkulturalism – vad och varför? av Elisabeth Mueller Nylander. Hon hade som kulturvetare stor internationell erfarenhet. I dagens globaliserade värld är det betydelsefullt att veta något om interrelationer och interaktioner mellan olika kulturområden. EU har ju även i Sverige kommit alltmer i blickpunktenav kända skäl. Kan man då tala om en EU-kultur? Europa är alltför splittrat än så länge; det finns förstås en massa kulturvarianter. Kommer de någonsin att kunna jämkas ihop till något som liknar en EU-kultur? Frågan är viktig; EU riskerar att bli (och är delvis redan) enbart säte för en ekonomisk rikemansklubb som styr över huvudena på folk med hjälp av en svällande byråkrati. Den europeiska gemenskapen kanske bara blir gemen i förlängningen? Jag hoppas ändå att unionsutvidgningen ska gå någotsånär friktionsfritt.
Jag vill också se och ta fasta på tendenser som enar i stället för att polarisera. Bägge existerar ju, för motsättningar råder. Vi har här fått höra om polarisering mellan könen, men samtidigt förekommer alltså den motsatta tendensen, då manligt och kvinnligt närmar sig varandra – på gott och ont i båda fallen. Jag kommer här att tänka på den danske filosofen och andlige kosmologen Martinus som talade om polförvandlingen och utförligt beskrev en långsiktig utjämning mellan könen. Enligt honom kommer könsskillnaden på lång sikt att försvinna! Jag medger att detta var svårsmält när jag läste Martinus, dock var hans logik och argument glasklara. Utveckligen tycks ge honom rätt i mångt och mycket när man anlägger ett långsiktigt globalt perspektiv.