Människovärdet i mångfaldens skola

"Man ska ta det bästa från alla kulturer -- ungdomars värderingar i ett etniskt och globaliserat perspektiv"
av docent Katrin Goldstein-Kyaga och fil dr Maria Borgström
20/4 2004 kl 18.30-20.30 i Kyrkans hus Skövde
Arrangörer: Studieförbundet Sensus, Skara stift och Skövde församling i samarbete med docent Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet Skövde

Detta är ett referat av en av tre föreläsningar i serien Människovärdet i mångfaldens skola.

Sedan Olof Franck hälsat alla välkomna fick kvällens två föreläsare tillfälle att presentera sig. Katrin Goldstein-Kyaga är docent vid Stockholms universitet och har intervjuat flyktingar i Täby. Dessa intervjuer bildade temat för hennes doktorsavhandling. Hennes far kom till Sverige som judisk flykting. Själv är hon närmast "kristen ateist" och hennes man är buddhist. Hon har bott tio år i Indien.

Maria Borgström är bördig från Argentina; hon nämnde hela sitt spanska namn*. Hon är lektor vid Södertörns högskola och sysslar mycket med flyktingfrågor. Hon kom till Sverige som 18-åring och är gift med en svensk. Hon frågade nu publiken vad de trodde att hennes föräldrar sa inför hennes resa till Sverige. Ingen kunde gissa, så hon berättade att de sa att eftersom Sverige inte är katolskt skulle hon känna sig främmande där: "Du kommer att vara annorlunda, för svenskar varken tänker eller uttrycker sig som vi." Marias tre barn är födda i Sverige och hemma talar man både svenska, spanska och italienska. ((* Jag kan ej återge hela hennes namn. F.ö. är det inte lätt att omväxlande följa två föreläsare samtidigt, varför jag avstår från att ange resp. talares namn hädanefter. Min anm. ))

Projekt: "Globalisering och identitet. Människor flyttar mycket nuförtiden, nationalgränser hindrar inte längre som förr. Man kan utan svårighet få kontakt med hela världen. Globaliseringen innebär framför allt enormt mycket mer kommunikation. Detta påverkar naturligtvis de unga, särskilt dem med utländskt ursprung. De här båda forskarnas undersökning har omfattat många ungdomar med rötter i en rad olika nationaliteter: Argentina, Chile, kurder från olika länder och många andra. Även unga med helt svensk bakgrund ingick i de blandade grupperna. En del av svenskarna hade akademiskt utbildning, andra inte.

Den övergripande fråga som ställdes till alla grupperna var: "Hur är det att vara ung och invandrare?" Alla svar har sedan beaktats och bearbetats i denna studie. Globaliseringen förknippas ofta med McDonalds hamburgare och drycken Coca-Cola ("cocacolakultur"). Det är världsmärken som tycks vara allestädes närvarande, reklamen finns överallt och "invaderar" land efter land. Ser man dessa märken som ett hot mot Sverige? Kanske inte, men en del ser globaliseringen som ett hot mot välfärdsstaten Sverige.

Det är en myt att Sverige skulle vara homogent. Inte heller förr var befolkningen enhetlig, ty vårt land hyser ju gotlänningar, skåningar, dalmasar osv. och sedan länge valloner, romer m.fl. Det är ej bara geografiska skillnader utan även sociala; givetvis är det olikheter mellan t.ex. Skövde och Stockholm. Sociala skillnader skapar lått motsättningar. Och det sker förändringar hela tiden. Myten om det homogena Sverige har sin grund i idén om nationalstaten, och den är faktiskt något ganska nytt.

Det är i och för sig förståeligt att man här kanske undrar vad man har gemensamt med exempelvis finsktalande i Tornedalen. Idén om landets enhetlighet hänger också ihop med utblidningen i Sverige. Folkskolans införande 1842 gynnade tanken kring den svenska nationalstaten. Utvecklingen ledde fram till en standardkultur som kunde betecknas som rikssvensk. Då hade idén om ett enda homogent svenskt folk slagit igenom.

Om man jämför Norge och Sverige ser man en skillnad vad gäller föreställningen om det egna landet. När man kommer till Värmland finner man flera drag som liknar dem i Norge; det är fråga om en gradvis övergång. Om det homogena Sverige är en myt, så är ej heller det globala hotet något annat än en myt. Åtskillnaden mellan"vi" och "de" är likaså grunden till denna hotbild. Vad som håller myten vid liv är att man är benägen att ta fasta på "vår" inbördes likhet i motsats till "de andras" olikhet.

Det finns gränsbommar - inte bara synliga utan i synnerhet osynliga. Tidigare höll man ihop sinsemellan genom bytillhörighet som utåt kunde manifesteras i en speciell folkdräkt eller andra kännemärken. På så vis fastställde man ett slags normaltillstånd. Men egentligen finns det alltid vissa olikheter inom gruppen också.

En bild visade två helt beslöjade kvinnor. Fråga till publiken: "Är detta normalt?" Inget svar. Det har som bekant varit en diskussion om det skall vara tillåtet att bära heltäckande schal i skolan (endast ögonen syns), påminde den ena av forskarna. En person i publiken sa att hon själv är fördomsfull nog att påstå att flickorna tvingades att bära burqa. (Göteborgsfallet väckte stor uppmärksamhet.) Föräldrarna kunde mycket väl ha tvingat dem att göra det. Man kan också tänka sig att flickorna själva tänker annorlunda och vill sticka ut, samtidigt som uppfostran i hemmet har påverkat dem starkt. "Jag tycker synd om de flickor som kanske mot sin vilja är lisom avklädda vintertid i skolan," menade damen i publiken.

Identitet och grupptillhörighet är en symbol för mig och säkert för andra också, exempelvis för islamska flickor i Sverige, ansåg en åhörare. Hur ser andra på dessa flickors beteende? Vad ville de? Det enda raka är ju att fråga dem själva, menade en annan. Forskarna höll naturligtvis med och framhöll att en diskussion gör oss mer medvetna om hur globaliseringen påverkar många människor.

Kan man då se globaliseringen som en homogen världskultur? En del tycker så. Nej, snarare tvärtom, sa de båda forskarna. Kanske en sorts kultur men alls icke homogen, och den är lika ytlig som hamburgare och Coke. Under 1900-talet har folk flyttat och blivit omflyttade mer än någonsin tidigare, det gäller ett enormt stort antal. Det är ju inte bara vad som hänt i Europa och Mellanöstern; i det senare fallet är det i hög grad på grund av oljeintressen. Genom all denna migration har olika kultturer konfronterats med varandra.

En mycket viktig fråga är: Vad är vår identitet och vilka är våra värderingar? Vår egen identitet skall då ses inte blott utifrån vår närmaste omgivning och grupp, t.ex. Skövde eller Sverige, utan det är en identitet som bör omfatta hela världen! Men vad som hänt är inte att man uppnått likformighet, utan det har i stället uppstått konfrontationer. Konflikter har stötts och blötts mot varandra. -- Ett litet "mellanspel" följde: en psalm tonade stillsamt fram, en kort inspelning som föreläsarna gjort och som ju passade i Kyrkans hus.

Efter andra världskrigets slut skulle auktoritära samhällssystem bort. Nya idéer växte fram. Emellertid diskuterades inga värderingar i skolan på den tiden. Ett exempel: En ung invandrare fick ett jobb att ta hand om äldre. Det var i december, mörkt, kallt -- och tyst. Någon sa då: "Tänd ett ljus!" Ulla (kanske en gammal dam eller en liten flicka?) grät, men invandraren förstod ej varför. Först fem år senare fick han veta varför hon blev så rörd den gången: Det var advent! Då tänder man ju ljus. För den unge med en helt annan kulturell bakgrund var begreppet advent obekant.

En bild visade en grupp nybakade studenter. Det är en tradition alla känner. Men vi har ingen objektiv skola, ty dagligen präglas den av den västerländska synen och eleverna påverkas givetvis, vare sig de är medvetna om detta eller ej. Den individualistiska inställningen har självfallet inverkan på familjesynen i Sverige. Värderingarna är olika från system till system; i Argentina får familjen ett kollektivt stöd från hela släkten eller klanen. Människor förhåller sig på skilda sätt till omgivningen.

Generellt sett uppträder svenskar individualistiskt till skillnad från invandrare som ofta har en mer kollektivistisk syn. Vi svenskar anser oss vara så "moderna". Vi har haft det bra länge och skaffat oss en god standard; man kan gott säga att vi är bortskämda. Invandrare präglas inte sällan av en fatalistisk livssyn. Vad den svenska skolan beträffar, så kom jämlikhetstanken till uttryck 1975 då det började anordnas hemspråksundervisning för invandrarbarn. Deras egen kultur var också värdefull.

1994 var trenden en annan; ett nytt medvetande kunde utläsas i LPO -94, där man skulle värna om Sverige och svenska värden. Den ledande idén var vid den tidpunkten att en neutral och objektiv syn skulle eftersträvas i den svenska skolan. Men detta håller inte, det går inte i praktiken. Invandrarbarnen har öppnat våra ögon och fått oss att inse det. Det som etniska svenskar uppfattar som neutralt är inte det för t.ex. muslimer. Ett litet exempel är den ovan nämnda psalmen. -- Ska muslimska kvinnor tillåtas uppträda i TV i schal (bättre benämning än slöja)? Och är en TV-studio verkligen neutral mark? Det är svårt att vara riktigt neutral, men det är ändå nödvändigt att ta ställning.

Man diskuterar vilken värdegrund den svenska skolan skall ha. Det är bra, ty man måste ha en värdegrund att bygga på. "Vilken är då denna?" Frågan riktades ut till publiken som först tvekade. Strax kom dock ett inlägg som hävdade att alla har någon sorts "bagage" med sig och att detta oundvikligen är präglat av var och ens kulturella bakgrund. Mycket ofta är vederbörandes kultur ett "mischmasch", ett hopkok som på något sätt måste struktureras. Man är tvungen att ta tag i detta, och det skall ske i samverkan.

Ett annat inlägg menade att man juridiskt har betraktat s.k. hedersmord i Sverige som kulturelllt betingat. Den förklaringen har emellertid bestridits av vissa. Skulle det som bland en grupp människor är tillåtet vara förbjudet i en annan grupps/lands kultur? Kan man svara nej på den frågan? En annan person i publiken sa att svenska lagar naturligtvis måste följas i Sverige; skolan kan inte skapa egna. Man måste alltid värna om livet, rätten till liv är det primära, apropå "hedersmord". Så är det i alla religioner: Det är ej tillåtet att döda, vilket är grunden för de mänskliga rättigheterna. Hela 30 artiklar är listade i den urkunden. Bland annat skall alla ha rätt att använda sitt eget språk. Så här låter de första sex paragraferna:

§1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. §2. ... utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön osv. §3. ... rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. §4. Ingen må hållas i slaveri. §5. Ingen må utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. §6. Alla människor är lika inför lagen. Föreläsarna kommenterade att det här finns en gemensam värdegrund. Idén är att det trots skilda kulturer är liknande problem som måste lösas. Men ser man olikheter så måste man inse att det även existerar likheter. Likheterna är mer väsentliga. Det är de man skall ta fasta på i första hand. Vi är alltför vana vid att tänka i vi--de-termer. ((Jag hann ej med att anteckna några få ord, men ande-meningen är ändå klar så långt. Min anm.))

En bild hade rubriken Homogen --- Mångkulturell. Exempel: En norsk bonde åkte till Nepal för att bosätta sig där. Hur skulle det gå? undrade man. Han kunde faktiskt anpassa sig till den mycket annorlunda miljön. Han kom nämligen till en nepalesisk bondefamilj. Eftersom jordbruk var båda parters uppehälle, fanns där definitivt något gemensamt. Talet om det homogena svenska folket har blivit ihåligt, ty man upptäcker allt fler avvikelser. I forskarnas diskussioner med unga med invandrar-bakgrund kom det tidigt fram att elevernas föräldrar ville att deras barn inte skulle bete sig i hemmet som när de var i skolan. Hemma råder en annan livsstil som de vuxna söker bevara.

Hur är det med ens identitet? Föds man med den, är den föränderlig? Båda föreläsarna har funnit att människans identitet skapas i kontakt med omgivningen. Miljön har alltså störst betydelse i den förändringsprocess som utvecklar en egen identitet. Det är när man konfronteras och kommer i kontakt med omvärlden som man efterhand kommer underfund med vem man egentligen är.

Det är ej fråga om svart eller vitt. Ingen av ungdomarna ville placeras i ett fack. Carlos är en pojke av chilensk härkomst, uppvuxen i Sverige men med två olika kontexter, två olika språk: spanska och svenska. Han känner sig varken som chilenare eller svensk. Hur är det då med hans identitet? Är han s.k. nysvensk eller vad? Det borde finnas ett speciellt ord för personer i hans situation. Det finns som bekant många som han som idag lever i det mångkulturella Sverige och som söker en ny identitet. Publiken ombads att att under stundande kaffepaus fundera på en särskild benämning för sådana invandrarungdomar.

Efter pausen fick vi höra en kort del av psalmen igen (se ovan). Hade någon kommit på en beteckning för ungdomar typ Carlos? Så tycktes ej vara fallet; en i publiken frågade varför det skulle behövas en ny benämning. De unga vill ej heller bli sorterade i fack. Var och en bör bara försöka vara sig själv: "Så här tycker och tänker jag". Själv vet jag min identitet, tillade denne åhörare (ej skaraborgare).

Repliken från podiet löd ungefär så här: Ok, många unga invandrare, eller oftare unga vars föräldrar invandrat, har faktiskt en identitet, men den är tudelad: dels den som liknar andras och som de visar i skolan, dels en annan sida av sin identitet, nämligen den som manifesteras i hemmet där föräldrarna har starkt inflytande (jämför ovan). Framför allt är det när barnen kommit upp i högstadiet som de på allvar ställer frågan: Vem är jag?

Många invandrarungdomar upplever att deras syn på sig själva inte stämmer med andras syn på dem. De upptäcker att omgivningen har en annan bild av dem och de blir osäkra. Det är uppenbart att barn till utländska föräldrar ej når full svensk identitet, fastän de är födda i Sverige. De behandlas av "vanliga" svenskar som utlänningar -- och det känns tufft! Hur ska man kunna definiera en svensk med invandrarbakgrund? Som "svensk invandrare"? Eller "invandrarsvensk"? Och vilken betydelse har tiden? En som vistas en kort tid i Sverige är väl flykting, medan en som bor här länge blir kanske svensk?

En kvinnlig lärare med utländsk bakgrund gjorde ett inlägg: Språket spelar stor roll; själv talade hon inte svenska hemma med sina barn och inte heller på dagis talades detr svenska. Tonåringar söker frigöra sig och då påminns de om att de är "invandrare". Det kan uppstå en inre konflikt. Barnen behöver stabilitet i språket och i familjen, medan omgivningen är svensk. Det blir ofta ett dubbelt problem för svenskfödda invandrarbarn, hävdade hon.

Forskarnas projekt omfattade intervjuer med flera generationer unga. Diskussionerna kom att likna ett slags psykoterapi. Det var både positiva och negativa erfarenheter som ventilerade under samtalen. Man talade naturligtvis om olika värderingar, för invandrarbarn möter väldigt annorlunda seder och värderingar. Att "tacka fär maten" är t.ex. inte brukligt i de miljöer som barnen kommer ifrån; för dem känns det konstigt när det kravet ställs.

Deras religion kan vara ett hinder för invandrarungdomar att träffa flickor och gå ut på kvällen. Svenska dryckesvanor är också ett problem. Det är svårt för de unga att ta ställning; vad ska vi göra? undrade någon. Svar: Acceptera de unga som de är, ta dem för vad de är. I media rapporterades för en tid sedan om ett mord på ett chilenskt barn i Sverige. Man invände att barnet var svenskt, det var fött i Sverige. En enkel fråga som: "Varifrån är du?" kan faktiskt vara känslig för ett invandrarbarn som direkt får känslan av att ses som annorlunda. Han/hon tror kanske att det är underförstått: Du hör inte hit -- fast frågaren bara är oskyldigt nyfiken. Det är ej alls ovanligt med missuppfattningar, så att den tilltalade tar illa upp.

Forskarna märkte under alla sina samtal att barn och unga ofta växte mentalt när de fick tala ut och lufta sina problem. Åtskilliga tyckte att de inte hade någon plats i samhället. Ett inlägg: Det är väl inte heller bra när dessa ungdomar reser till sina föräldrars förra hemland och behandlas som svenskar där? Hur ska man bygga broar?

Visst finns det problem, sade forskarna, men det finns positiva saker som händer också. Genom blandningen av skilda nationaliteter växer det fram nya identiteter som kan ge positiva effekter. Man talar om s.k. metakunskap kring invandrarbarnens situation. Samma läge kan uttryckas på olika sätt, exempelvis i TV som ju har många kanaler. SVT ger en version av en händelse, medan en arabisk kanal ger en annan framställning av samma händelse. Det är bra att få möjlighet att se ett skeende ur varierat perspektiv.

Kodväxling En text till en bild klargjorde hur ett telefonsamtal (eller vilket annat samtal som helst) kan te sig mellan två personer som behärskar två skilda koder. I detta fall gällde det två språk: svenska och spanska. Den ene börjar samtalet på svenska: A: "Har du fått ritningarna?" B: "Vänta lite ska jag se..." B övergår till spanska i svaret. ((Här utelämnar jag de spanska meningarna som följde. Min anm.)) Samtalet blir förmodligen blandat i fortsättningen, omväxlande på svenska och spanska. Detta förkortade exempel visar alltså att det finns flera sätt att uttrycka sig, bl.a. på olika språk i en växling om båda parterna kan dem någorlunda.

Delaktighet När är man delaktig? Svar: När man behärskar koderna. Kan man flera koder, tillämpar man dem förstås i flera system. Somliga invandrare kan lätt kila in och ut i olika system, dvs. språk och /eller beteendemönster. Invandrarbarn upptäcker tidigt att de lever i ett klassamhälle; eleverna kollar varandra och ser snabbt var de andra "hör hemma". ((Apropå samhällsklasser: Det har i vissa politiska kretsar inte varit opportunt att tala om samhällsklasser. Man har t.o.m. förnekat att de alls existerar numera. Det är nog riktigare att säga att det gamla klassamhället gått ur tiden -- för att ersättas av ett nytt! Grovt uttryckt: Överklass // underklass, dock med många nyanser däremellan. Min anm.))

Publikfråga: Det är väl skillnad på invandrarbarn med tanke på deras ursprung? Hur är det med outbildade afrikaners barn? Svar (förkortat): Det är givetvis bra med kunskaper hemifrån. T.ex. var det en flicka vars pappa från Iran och hade bra utbildning. Hennes mamma lärde sig också svenska väldigt bra. (...) Det finns traditioner liksom förvisso förddomar i Sverige också. ((Tyvärr måste jag ha missat en del av svaret. Min anm.))

Unga människor med chilensk bakgrund är gärna med i föreningar men de brukar sakna nätverk. Det vore bra om de kan skapa nätverk, eftersom föräldrarna ej har sådana. En del har i alla fall tillgång till några dylika, vilket kan gynna ekonomin och arbetet. Det existerar förstås många olika nätverk, liksom det finns skilda koder i skiftande system och språk. Det går emellertid ej att ange någon kod eller något system som är "bäst".

I en bild stod nyckelordet konkurrens. Märk att det alltid finns någon annan som presterar bättre än du själv. Det råder nu global konkurrens. Dock skapar denna en hel del problem i det globla samhället. Det blir alltmer en medveten satsning på andra länder som invandrarungdomar behöver göra. Exempelvis är ett jobb som bartender likartat i många länder. Det finns en rad sätt att komma in och konkurrera om jobben. Man vet att det ställs stora krav, och det är därför nödvändigt att lära mer om man ska ha en chans.

Att önska att allting ska förbli som förut, med samma gamla traditioner och tänkesätt, håller inte, det är ej produktivt. Ett inlägg: Hur motiverar vi då invandraerungdomarna? Utländska namn räknas ju inte! Oväsentliga detaljer påverkar negativt när de söker jobb. Då är det svårt att konkurrera. Svar: De som kan bejaka sig själva och lyckas bli sedda som de verkligen är, och som vet sin identitet, de klarar sig bäst. Det är ett dilemma att vara född i Sverige med invandrade föräldrar och ändå inte räknas som svensk i mångas uppfattning. De behöver hjälp -- ge dem den! Samhället är hårt idag, unga måste kämpa.

Nytt inlägg: Det var ett projekt vid en skola i Växjö. En elev med spanskt ursprung hade blivit mobbad. Man lyckades faktiskt påverka så att han tyckte det var häftigt att kunna prata spanska. Kan man stärka personers identitet på liknande sätt? Svar: Det gäller inte bara enskilda individer, utan man måste försöka få hela grupper att ändra attityd, vilket inte alltid lyckas trots anstängningar. För övrigt har som alla vet olika språk mycket olika status.

Fråga: Vad vill invandrarungdomar i allmänhet bli? Svar: Det varierar förstås. De har olika sätt att identifiera sig på. En del vill vara annorlunda.-- Annat inlägg: Det där om att "bli sedd" är ett problem för de flesta elever iskolan. Läraren hinner inte "se" alla elever idag. Nej, skolan är inte bra på att ta sig an alla elever.

En bild visade detta enkla schema: Likhet ----------- avvikelser Likarättigheter = hot?

Frågan var: Ska alla vara lika? Eller ses avvikelser i allmänhet som ett hot? Det är lätt att förväxla begrepp. Grupper är inte heller exakt lika. Ett dilemma är konformitet, dvs. krav på likformighet. Visar figuren ytterligheter? Vad menas med lika rättigheter? Det är inte detsamma som likhet. Det vore orättvist om individerna alltid skulle ha lika rättigheter, menade en person i publiken.

Diskussion stimulerar; vilka tankegångar har ni? frågade forskarna. Hur ser skolan på olikheter? (inget noterat svar.) -- Visa respekt. Det var en diskussion i en skola om det var bra och acceptabelt att kramas och ta på varandra. Några somaliska flickor och en från Equador var "trötta på att de inte fick ta på pojkar" som de sa. Möten kan vara så olika; de är nyttiga för man lär sig förstå hur andra tänker annorlunda. Brist på respekt är t.ex. när någon bryskt kräver av en muslimsk flicka: "Ta av dig schalen!"

De flesta unga möter idag andra kulturellt avvikande och vänjer sig så att de kan bli öppnare. Man får då nyttig kunskap om hur det är att växa upp i exempelvis Sydamerika eller Somalia. Alla behöver få kunskap av liknande slag, det är väsentligt för samhällsutvecklingen. Nyligen kunde man läsa en notis om den berömda privatskolan Eton i England. Rektorn lär ha sagt: "För att bli en bra medborgare bör man förstå den islamska kulturen." Han hade därför anställt en imam vid skolan. Kan man tänka sig! I Eton!

Vad är det viktigast för att uppnå global gemenskap? - Förslag? Det kom åtskilliga från publiken, bl.a.: Bortse från det yttre (utseendet etc.). Vidare: vänskap, kunskap -- observera: ömsesidig kunskap om varandra. Lika villkor; öppenhet; nyfikenhet; trygghet; respekt för andra. Märk: Bort med missriktad respekt, som innebär att respekt tilltvingas genom hot om våld eller utförd våldshandling. - Vad innebär det att vara annorlunda? Diskutera detta själva, uppmanade Katrin och Maria. Värdera inte, alla har samma värde! Därmed sattes punkt för föreläsningen som snarast till stor del bestod av dialog/samtal med publiken.

Kommentar 2004 Det var som vanligt en rad fakta, synpunkter och råd som fördes fram. Det var bra att ganska många deltog aktivt i sammankomsten. Jag har i samband med flera tidigare referat kommenterat olika slags kulturyttringar. Vi lever ju nu i ett mångkulturellt samhälle, vilket inte alla svenskar uppskattar. En hel del har svårt att fördra och ta till sig kulturella influenser utifrån. Jag har läst att mänskliga kulturer uppkommer och utvecklas på samma sätt som djurarter uppstår. Jag tror att miljön spelar en avgörande roll, vare sig det gäller genetiskt styrd anpassning eller ej.

Allting har två sidor: anpassningar upprätthåller den kulturella identiteten och sammanhållningen. Det är den konserverande aspekten som garanterar viss hållbarhet, ett slags socialt kitt. Människor vill naturligtvis känna sig trygga: "Man vet vad man har, men inte vad man får". Denna attityd skapar samtidigt motsättningar, i synnerhet i en turbulent tid som vår. Det tycks finnas oemotståndliga krafter som driver fram ständiga förändringar. Dessa kan uppfattas på två sätt: bra eller dåliga. Ibland frestas man att beteckna en del "reformer" som rentav absurda; detta är givetvis en subjektiv uppfattning liksom så många andra. Jag håller med föreläsarna om att det inte går att vara helt objektiv i skolan heller. Men en strävan åt det hållet är sund.

Som pensionär kan jag nu se tillbaka på en hel del egna erfarenheter, såväl inom som utanför skolans område. Jag har tidigare skildrat mina intryck från en resa till och i Algeriet. Den mycket annorlunda arabiska kulturen hade redan tidigare väckt min nyfikenhet och självfallet ett nytt språkintresse: arabiska. Mötet med den kinesiska kulturen -- och då det spännande kinesiska språket -- hade ännu tidigare väckt mitt intresse. En Kinaresa gav nya infallsvinklar; även de teoretiska kunskaper jag inhämtat på egen hand dessförinnan var till god hjälp.

Jag är av tvingande skäl inte berest numera, så jag dröjer till en del kvar i det förflutna. 1993 gjorde jag en studieresa till Moskva (som jag också skrivit om). Jag fick en mycket god fortbildning under en månads vistelse i Moskva med omnejd. Det var ej endast i språkligt avseende en bra kurs i ryska, utan även en kulturellt och mänskligt givande upplevelse. Jag har för övrigt alltid haft svårt att förstå den mer eller mindre öppna "rysskräcken" i Sverige; själklart var det mer av den varan under det kalla kriget. Men misstron och rädslan pyr nog latent. Förresten talade man förr om den "gula faran"! Det är en vämjelig sörja av fördomar som väller upp under mörka moln av hotbilder numera.

Apropå McDonalds (som nämdes ovan): I Moskva hade man 1993 nyligen öppnat den första restaurangen av denna typ. Den blev en succé, ty utom lyxrestaurangerna var det mycket ont om bra matställen i jättestaden. Servicen var bra på McDonalds, till skillnad från den på de vanliga ryska matställena. Nu finns det säkert många MacDonaldsrestauranger där -- liksom i Peking, som inte hade en enda 1976 då jag var där. Den gången tyckte jag det var skönt att slippa braskande reklam överallt. Nu är det förstås helt annorlunda... Min poäng är att det nya slår igenom när tiden är mogen och drivkraften är tillräckligt stark. Man kan säkert tala om en ny sorts kulturimperialism, även på hemmaplan, men det finns ändå motkrafter. Dessa kan genom politiska och andra missgrepp till slut få en chans i alla fall. Jag tänker nu (2004) på arabvärlden. Denna är ingalunda homogen, tvärtom, men jag har svårt att tro att "cokekulturen" har några lysande utsikter i något arabland för närvarande. USA och Israel har milt uttryckt inte precis gjort sig populära.

När jag under mer än 30 år undervisade i ryska hade jag en del elever av utländsk härkomst. Särskilt under förra delen av 1990-talet var det svenskfödda elever med invandrade föräldrar som kommit från Bosnien. De var med sitt annorlunda temperament stimulerande och hade dessutom lättare för ryska än vanliga svenskar eftersom serbiska (tidigare även kallad serbokroatiska) också är ett slaviskt språk. Däremot var de inte så noga med den ryska grammatiken, de tyckte det räckte att de redan rätt bra förstod ganska många ryska ord -- och satte serbiska ändelser på ryskan! Dessa elever kände alltså en viss frändskap, språkligt och i övrigt, med "storebror" Ryssland, som åtminstone diplomatiskt stödde bosnienserberna i det tragiska inbördeskriget. Politiken och religionen, den ortodoxt kristna i strid med den muslimska, spelade där en otäck roll i krigspropagandan. Vem kan glömma massakrerna på muslimerna i Srebreritsa? Jämför det faktum att relativt många svenskar stödde USA i Irakkriget. Den långvariga amerikaniseringen här -- och i ett större perspektiv den västliga hegemonin globalt sett -- har otvivelaktigt haft viss framgång. På gott eller ont? Det måste var och en själv ta ställning till.

Kort kommentar 2015 Jag har ovan återgivit allt i nästan oförändrat skick, så som det skrevs 2004. Jag finner att det mesta ännu håller streck. Vissa händelser och förhållanden har dock som alla vet tyvärr ökat hoten och otryggheten under de senaste åren.

Sture Alfredsons hemsida