Måste skolan älska alla elever?

Föreläsare är etikhandledaren, författaren och tidigare fängelseprästen Lars Åke Lundberg.
22/1 2004 i Kyrkans hus Skövde.
Arrangörer: Skara Stift, Sensus studieförbund och Skövde pastorat i samarbete med Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet Skövde.

Detta är den andra i en serie föreläsningar för lärare ”Den värdera(n)de människan!” Ett citerat förord till serien har jag återgivit som inledning till min resumé av den första förläsningen Våga se, våga ge av Lars H Gustavsson.

Lars Åke Lundberg berättade kort om sin bakgrund: Han växte upp i Skara, där han 25 år gammal gick Småskoleseminariet 1960. Han associerade här till psalmen ”Gläd dig du lilla skara”! De senaste tio åren har han verkat vid ett behandlingshem för missbrukare. Det gäller också att hjälpa fångar att bli bättre människor i fängelset, nämligen i den slutna anstalten Österåker, där L Å L varit verksam som fängelsepräst i sju år. Internerna avtjänar där straff från tre år till livstid. Han pensionerades förra året vid 68 års ålder (förlängd tjänst), men är alltså fortfarande aktiv som etikhandledare.

L Å L gav några glimtar från Österåker. En åtgärd när intagna anlänt är att se om de tagit droger. Urinprov är obligatoriskt ( i ”pisserian”). Österåker har fått goda resultat med att göra internerna drogfria. Han berörde i förbigående de idiotiska nerskärningar som nu grasserar på många håll. Själv har han för övrigt fått minska ner på sin verksamhet successivt; han anlitas nu på flera håll som etisk rådgivare, men ej längre som präst. Han trappade först ner till två dagar i veckan på en plats, sedan till en dag per vecka, och på Mariakliniken är han en dag i månaden, samt likaså en dag/månad på ett behandlingshem för flickor. Apropå kostnader: En räknekunnig kåkfarare som sammanlagt tillbringat 22 (!) år i fängsligt förvar har totalt, allt inräknat, kostat 22 miljoner kronor, alltså 1 miljon/år!

Därefter ville L Å L visa vad sagor kan förtälja. ”Sagan är den lögn som kommer närmast sanningen”, enligt Eyvind Jonsson. I sagan illustreras nämligen livsfrågor och värderingar, fastslog han. Som ett bra exempel tog han ”Tsasiki och kärleken”, en bok som också filmatiserats och handlar om barn idag. Den är både rolig och allvarlig till innehållet, som han redogjorde för och läste upp ett stycke ur. Namnet Tsasiki är grekiska (egentligen en maträtt!), och pojken fick heta så eftersom modern hade ett kärleksäventyr under en greklandssemester! Tsasiki är tio år och har en kompis Mårten – Mårten ”Pissråtta” kallad. Denne har ingen familj, fadern är alkoholist men han umgås i Tsasikis familj under julen. ”Vad ska födas inom oss denna - och nästa – jul?” Tsasikis far Göran är polis och bryter mot vissa regler…

L Å L har under sitt arbete på Österåker och på behandlingshem funderat mycket på hur vi tänker och handlar. Fångar har tid att tänka tillbaka på sitt liv under fängelsevistelsen. ”När ni låser in oss tänker vi på er”, citerade han en fånges anteckning. Denne och många andra av de frihetsberövade tänker tillbaka på dagens möten. Ett litet, skenbart obetydligt möte kan ibland bli livsavgörande. Vi andra ”vanliga” är bärare av hopp, hävdade L Å L, som återkom till Mårten i boken/filmen; denne hade dåliga odds men klarade sig bra i livet i alla fall. L Å L hade mött åtskilliga av dess ”maskrosbarn”. Före detta elever kan peka ut vissa lärare som betytt en hel del efter skolan: ”Han/hon var bra.” Intressant är att vederbörande lärare ofta inte alls minns den elev som nämnt honom eller henne i så positiva ordalag. L Å L menade att lärare faktiskt är ”VIP's”. Lärare är viktiga, ej främst på grund av någon speciell kompetens utan genom deras självkännedom. Det är genom denna som man kan hjälpa andra. ”70 % är självkännedom, resten finns i deras handböcker”. Livet går inte att kontrollera, konstaterade han och tillade att Muminpappan säger: ”Det oväntade inträffar alltid.”

Allt kan både brukas och missbrukas; det gäller ej bara droger och pengar etc. utan till och med religion. Bibeln skildrar ju inte bara uppbyggliga ting utan även en massa hemska händelser. I Bibeln kan man finna stöd för varje åsikt. Det finns en sjuklig kärlek till droger, pengar och makt hos rätt många människor. Det är fråga om relationer; man har relationer till liv, dvs. till människor, natur och Gud. Men när man i första hand gynnar relationer till alkohol, pengar och makt, störs de mänskliga relationerna. Missbruk bottnar i ett kontrollbehov; en alkoholist ser alltid en anledning att dricka: dels när han mår dåligt, dels dricker han för att fira att han mår –förhållandevis – bra. Missbruk kan betraktas som en sjukdom, som en sorts allergi. En alkoholist tål nämligen inte sprit, bara en droppe är för mycket. Exempel: En person som avhållit sig i fem år, fick återfall efter en nattvard (!), gick till puben, och började missbruka sprit igen. Senare hamnade han på en klinik.

Apropå resultat av nerskärningar: Utvecklingen i samhället har lett till ett svårare klientel när det gäller missbruk, våld och psykiska störningar. Man ska komma ihåg att människan alltid är inbegripen i en växtprocess med skiftande resultat. Märk att man måste skilja mellan växtprocess som t.ex. ett träd befinner sig i , och en produktprocess vars resultat kan vara en stol. Marknadens uppdrag är naturligtvis att ta hand om kunder. Språkbruket påverkas av dominerande företeelser, som när den ekonomiska vokabulären färgar av sig på helt annorlunda områden. Det är gräsligt när man talar om ”dopklientel”, utbrast L Å L med avsmak. ((Jag har sett exempel på att elever betecknas som ”klienter”! Jag ”köper”(sic!) inte detta. Min anm.))

Ekonomismen genomsyrar samhället; särskilt drabbade under 1990-talet är barn och ensamstående mammor. Det har blivit ett väldigt stort avstånd mellan vision och möjlighet. Det finns en vision om hur man på bästa sätt ska sköta kriminalvården – men denna fina hantering existerar bara på pappret. I handling blir det något helt annat. Personalen gör sitt bästa men hinner inte med. ”Strukturen” med alla besparingar är sådan att det ej går att ta fullt ansvar, samtidigt som yrkesrollen kräver ansvar. Rent allmänt gäller att gapet mellan vision och handling åstadkommer en känsla av skuld hos människor för vad de gjort – eller inte förmått göra. Detta, underströk L Å L med kraft, är en realitet lika verklig som tyngdlagen!

Det här förhållandet råder i särskilt hög grad då brott begåtts. Skuld som inte behandlas gör att vederbörande ofelbart mår dåligt. För att kunna ta itu med fångars skuld krävs tre saker: Erkänn, be om förlåtelse och gottgör! Där finns lösningen. Emellertid kräver den s.k. fångkulturen: Erkänn aldrig! Den som erkänner ett brott är svikare, eller på kåkjargong ”golbög”. Men för en präst kan den skyldige erkänna. Skulden kopplas till skam, känslan av skam för nervärdering: ”Du är värdelös!” Ett barn som känner så intalar sig naturligtvis: ”Jag är dålig”. Särskilt vanligt är detta när det handlar om sexutnyttjade personer och vid mobbning. De har ju inget att erkänna! Då uppkommer lätt relationsstörningar. Det är faktiskt lättare att bära skuld för brott än för diffus skam.

Då är det bara bra relationer som kan bota. Man kan börja väldigt enkelt, prova: ”Hej! Jag heter Lars Åke. Vad heter du?” Så går man laget runt på det sättet. Alla ska känna att var och en blir tagen på allvar. Först då kan goda relationer börja upprättas. Ett typiskt drag i vår tid är förakt för svaghet. Det kan härledas till ett slags nazimentalitet. Den vanliga attityden är då: Skyll dig själv om du inte hänger med. Den som halkar efter på något sätt blir skottavla för nedsättande omdömen. Det finns många utsatta minoriteter och folkgrupper, nu liksom tidigare i historien: judar, zigenare (romer), handikappade osv. Bort med dem! – Här erinrade L Å L om tvprogramserien Robinson.

L Å L kände att han behövde skratta när han kom hem efter dagens jobb på anstalt eller behandlingshem. Därför skaffade han videor med Chaplin eller Helan och Halvan som han avnjöt efter en påfrestande dag. Det fungerade jättebra! En del såg han om flera gånger. Han märkte att man kan urskilja två slags humor: å ena sidan den som riktar sig mot makten: sådan är Chaplins satiriska komik. Å andra sidan finns humor där man gör sig lustig på de svagas bekostnad. Den som är riktad mot de svaga är nyare och står i motsats till Chaplin som tar parti för de svaga och vanlottade. ((Det förekommer naturligtvis samhällskritisk humor nu med, men Chaplin som för övrigt själv var jude som så många andra komiker, framstår ju på film som en ömklig figur som mot alla odds vinner mot busar och allehanda samhällsförtryck. En lysande satir är t.ex. Moderna tider. Lyteskomik är däremot inte alls uppbygglig. Min anm.))

Att allvarligt arbeta med livsfrågor innebär också att etik och moral är något centralt. L Å L:s mamma brydde sig om moral. Han berättade om skolgången; han gick i en varannandagsskola långt uppe i norr, närmare bestämt i byn Padjerim i Vuollerim, Jokkmokks socken. Det fanns fattiga barn som inte ens hade riktiga skor och fick gå i skolan varannan vecka! På den tiden var det Bibeln och Katekesen som var viktigast. De bibliska berättelserna var något inte bara för huvudet utan även för känslan. Jämför förresten det engelska ordet relate (berätta) och relation (till känslan). Det är denna kombination av tanke och känsla som behövs. Det är tydligt att detta samband är något primärt speciellt för barn, men det handlar generellt om en primär informationsprocess.

Det är självklart att jag normalt tänker innan jag handlar – men vad känner jag? Känn efter: känslan skänker oftast mer sanning än vad tanken ger. Läs om Abraham, Sara och alla de andra stora gestalterna i Bibeln – det är enorma berättelser, ansåg L Å L. Läs om Jakob och Esau, om hur Jakob lurar sin mamma; man ser hur lydnad och dumhet går hand i hand. Vidare om Jakobs skuld när han dödat… Och om försoningen! Detta står fullkomligt klart: Det går aldrig att få tillbaka något genom hämnd. L Å L tog upp det engelska ordet för gottgörelse, försoning: atonement och jämförde det med at one. – Så här är det även med brottslingarna på Österåker; en försoningsprocess är nödvändig. Det förekommer naturligtvis hämndtankar hos de intagna, liksom i en stor del av världen idag.

Berättelser – relate – relations… ”Nu börjar det!” utropade L Å L. ”Hittills har jag bara berättat lite om bakgrunden.” Ett allt större problem framöver är missbruk av olika slag. Vi ser hur toleransen för alkohol, knark etc. också ökar. Narkotika omsätter nu rentav mer pengar än vapenhandeln (nu nr 2) på 6:e plats kommer barnpornografin. I mitt arbete på Mariakliniken ser jag mycket unga flickor som är stupfulla, sa han. I Veckrevyn ser man bilder med alkoholreklam. Rökning i samband med droger ger en snabbare kick. Så är det: ”Verkligheten är vår bästa vän.” Vi måste inse hur det är här och nu. Minst 140 000 barn växer upp i missbrukarfamiljer i Sverige. Det är onekligen mycket som behöver förändras.

När det handlar om livsfilosofi är bönen verksam. Den ingår också i det s.k. tolvstegsprogrammet på Österåker. Så här: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det som jag inte kan förändra, mod att förändra det jan kan, och förstånd att inse skillnaden.” L Å L anmärkte att det läggs ner en förskräcklig massa energi på att söka förändra andra, medan det i första hand är jag själv som ska förbättre mig.

L Å L visade en bild som såg ut som ett träd. ”Vad är detta?” frågade han. ”Är det inte en vacker bild?” Det var en moderkaka – ”livets träd”! Vi börjar alla livet där, tillade han och gick mycket långt bakåt i tiden – till Paradiset, även kallat Edens lustgård. Han upplyste också om att ordet paradis ursprungligen är ett persiskt ord som betyder inhägnad. ((Jag har också sett det översatt med djurpark, till och med kunglig park; det är alltså ett inhägnat område. Persiska är för övrigt ett mycket gammalt kulturspråk. Min anm.))

Fostret får ju genom moderkakan (placenta) allt vad det behöver i form av syre, näring, hormoner etc. som moderns blod överlämnar, Fostret utvecklas i viktlöshet, omgivet av 37-gradigt vatten och ”dunkamusik”, dvs. mammans hjärtslag. Babyns hela hud är som en enda erogen zon, sade L Å L., som åter anknyt till myten/sagan. Vi har alla ett nedärvt omedvetet minne av vistelsen i Paradiset. Vi söker det alltid. Babyn kommer ut ur ”paradiset”, kan inte komma tillbaka dit in. Men det är fel att tala om ”syndafall”. Se även hur Astrid Lindgren skildrat barnens värld, hon kunde känna sig som barn när hon var 70 år!

Språket är så viktigt, vi måste sätta ord på tankar och känslor. Alla är på något sätt begränsade: både män och kvinnor har sina ”fikonlöv”! Själva livet är ju begränsat av döden till slut. Det lilla nyfödda barnet undrar: ”Var är jag?” – Ute! Det söker mammans bröstvårta – och hennes ögon! Tänk vad oemotståndligt spådbarnet är när man ser på det. Om det dessutom ler så smälter alla vuxna! Själv blev L Å L så bedårad en gång då han förrättade ett dop att han plötsligt undrade: ”Har jag döpt barnet eller ej!?” Jodå, servetten var där, då hade han redan gjort det då!

Ögonen ja. På arabiska betyder ordet 'gain både öga och källa. Vi är definitivt utanför paradiset.; möjligen kan vi ibland få korta glimtar av det.. Kriser är vanliga nu, det är ofta fråga om drogmissbruk, t.ex. heroin som är ett ”neråt-tjack”. Knarkaren känner sig behagligt omsluten, upplever inga krav – som om han vore tillbaka i paradiset! Första gången en ung människa prövar det, får han alltså en ”jungfrusil”. Ja, han får knarket till skänks, den första silen brukar vara gratis. För sedan får langaren en trogen kund som strax är fast i beroendet.

En tolvåring dricker sig full; fyllan är den falska lösningen på dennes problem. Ty den otäcka verkligheten försvinner – för stunden. Hitler höll gärna möten nattetid. Under massmöten i fackelsken stegrades masspsykosen då han lovade folket ”paradiset”! Påverkan kan således vara en mycket stark kraft. Vad hjälpte den omtalade tyska kulturen då?

Varje barn vill bli älskat; i brist på kärlek – beundrat; i brist på beundran – fruktat. I brist därpå – avskytt och föraktat. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vilket pris som helst.” (ur Doktor Glas, 1909, av Hjalmar Söderberg) – L Å L tycker om dikter och använder gärna sådana i verksamheten. ”Det finns ögonblick som aldrig upphör…” Apropå ögonblick: här associerade han till ögon igen: en blick kan betyda så mycket… Slutligen nämnde han några av sina böcker som fanns till försäljning. Därpå var det kaffepaus. ((Jag uppfattade inte vem som citerades ovan: ” Det finns ögonblick…” Min anm.))

”Vad är kärlek?” frågade L Å L efter pausen. ”Vill ni att jag förklarar det?” Det finns olika slags kärlek, fortsatte han. Förälskelsen är som en virvelstorm, men den är också som en förkylning (!), för det finns ingen bot för den. Men precis som förkylningen går förälskelsen över (fast på olika sätt). Det är naturligtvis fråga om två parter, men märk att den sällan tar slut samtidigt för bägge. ”Har ni varit förälskade?” löd nästa fråga till publiken. Ja då vet ni hur det är, båda är beredda att äta på samma tallrik hela livet. Men när förälskelsen ebbar ut, då visar man sitt rätta jag! Känslan ställer till det, egoismen tar över… Man borde inte besluta att gifta sig under den första tidens känslostorm. L Å L brukar fråga brudpar inför vigseln: ”Är ni förälskade?” – ”Oh ja!” – ”Kom tillbaka om tre månader.” – Ingen kom tillbaka, konstaterade han skälmskt.

Kärlekens ”ögon” är olika. Kärlek kan vara en livshållning. Likgiltighet, hat eller hämnd markerar självfallet helt andra känslolägen än kärlek. Fångar har lätt att beskriva sådana negativa känslor., därför att de har själva upplevt dem i övermått. Fångar berättar om sitt hat och svär. Likgiltighet kan de beskriva med orden ”Jag skiter i alltihop.” Kärlek har de svårare för att uttrycka; för dem innebär den kanske bara att ”dra över tjejen”. Det är förstås fel. Men när en flicka kom för att besöka sin vän i fängelset och hon fick frågan ”Tycker du om honom?” och hon svarade ”Ja!” – då var det kärlek!

En person som blivit kränkt vill gärna hämnas: ”Jag ska allt sätta dit honom/henne!” Den kränkte mår inte särskilt bra av hämndtankar. Kropp, själ och ande hör ihop, och när man verkligen mår bra ser man med kärlekens ögon. Äkta ödmjukhet är en fin egenskap som kristendomen fört fram. Men man ska ej utplåna sig själv. Därför uppmanade L Å L: ”Älska dig själv!” Det är förutsättningen för att kunna älska andra. Du och jag tillhör dem som ska älska vår nästa.

På tal om fel sorts ödmjukhet: Kvinnor som blir slagna av sina män visar ej sällan en sådan. Och det handlar inte om kärlek från killens sida, när en flicka gråtande berättar i telefon att hon blivit knarkare på grund av honom. - Och visst måste skolan älska alla elever! Nog kan det vara tufft när elever bär sig illa åt. L Å L, med sin rika erfarenhet från ”kåken”, har funnit att brottslingar kan vara riktigt trevliga om man behandlar dem med vänlighet och kärlek. Han säger till dem: ”Glöm inte att vi gilla dig!” Har de visat klandervärt beteende kommer dock alltid ett tillägg om att de handlat fel. Detta fungerar, försäkrade L Å L.

Vid missbruk gäller att om man tar bort flaskan eller drogen från vederbörande, så har denne inga vänner mer. Som sagt: Det gäller att se med kärlekens ögon. Personen ifråga är tillbaka på ruta ett och måste börja om från början. Barn har en inneboende förmåga att visa kärlek. ”Guds rike är inom dig.”

Sedan var det dags för en saga igen, denna gång om ”Dummerjöns” i sagan ”De röda fjädrarna”. En kung hade tre söner, av vilka en skulle få ärva riket om han hittade en vacker princessa. Det håll åt vilket de röda fjädrarna flög skulle vägleda dem. Två av bröderna följde varsin fjäders flykt. Och kom tillbaka hem med både en vacker flicka och en vacker matta. Men ”Dummerjöns” fjäder landade bara vid hans fötter – och där dök en liten råtta upp, som ifrån sitt lager nere i jorden hämtade upp en magnifik matta. Råttan förvandlades till en underbar flicka. Naturligtvis slutade det hela med att denna skönhet blev drottning och den ”dumme” sonen kung. ((Det hänger nog inte riktigt ihop här: Jag har utelämnat en del i L Å L:s redan förkortade version Min anm.))

L Å L talade i anslutning till denna saga om förvandling. Det var tack vare kärlekens makt som råttan förvandlades till en vacker flicka. Det är när man ser med ”kärleksögon” som en förvandling är möjlig i verkligheten. Man ställer inga krav. Man måste jobba med sig själv, uppnå självkännedom. Jag ska fråga mig själv: Vad är det som finns inom mig? Är jag möjligen misstänksam mot andra? Minnen från det omedvetna flyter upp till ytan… Hoppsan! Riktigt mycket vatten rann över när L Å L råkade fylla i för mycket vatten i glaset för att dricka.. Det går inte att fylla ett glas som redan är fullt, konstaterade han lugnt.

Vi måste titta ordentligt på våra värderingar. L Å L sa att han fått en bra utbildning – men det tog många år att komma över den, tillade han något överraskande. Hans andra universitet var fängelset; där lärde han sig mycket, fick också mer självkännedom. En liten bebis är utan ord, åtminstone till cirka 18 månaders ålder. Men ett av mina barnbarn var 13 månader och sa ”morfar”; det var ett undantag. Han tillade med glimten i ögat: ”Men det var bara jag som hörde det.” Mycket tidigare lär sig alla barn jollra ”mamamama…” Och vem säger ”fader” till sin pappa!?

Jesus hade raka, enkla relationer till sina medmänniskor, inte minst barnen. Han undervisade enkelt, okomplicerat, som ett barn lär. ”Inte underligt att han blev korsfäst! Någon ordning måste det ju vara,” utbrast L Å L. Mindre barn (i förskola och lågstadium) lägger mest vikt vid att leka med kompisar. Det är alltså människor som är i centrum (jämför ovan: Mårten Pissråtta). Däremot är det vanligt att pedagoger fokuserar på ämnet i stället. Ytan kan vara vacker hos vuxna, men mycket kan vara under den, känslokyla t.ex. De har kanske gått på någon fin skola, gärna utomlands för dyra pengar.

Vi pedagoger gör fel då och då, ingen är ju ofelbar. Någon har sagt: ”Erfarenhet är en bra lärare – men skickar svindyra räkningar.” En intern som satt 30 veckor i isolering sa: ”Någon trasslar till livet för mig. Jag börjar tro att det är jag själv.” Ytterligare ett citat (av okänd): ”Alla borde sitta inne ett år då och då.” Vi måste se upp med vilka värderingar vi har. L Å L framhöll vikten av att ha en god livshållning. För övrigt hänvisade han till sin bok Andlighet (en av dem som kunde köpas där). Ett tänkvärt citat till: ”Gör vad du tänker. Annars slutar det med att du tänker vad du gör.”

L Å L angav tre nyckelord: Livstolkning, livsupplevelse, livsföring. Sedan arrangerade han en liten tävling: ”Vem har skrivit detta om sin pappa?” Han läste upp ett stycke ur en bok. Han behövde inte läsa länge förrän en åhörare hade gissat rätt och fick boken som pris. Det var Astrid Lindgren som så kärleksfullt skrivit om sina föräldrar Samuel August och Anna i Hult. Där fanns en grundkänsla av att livet är glädje och värme. Där i Småland hade de förmågan att ta vara på det goda och hitta och se det vackra, t.ex. en liten fågel i naturen. Det kan man kalla livsupplevelse. Och var finner vi det rätta? En riktig livsföring kan ger mer livskänsla också. Fundera gärna själva på begreppet livstolkning. Tänk på Tsasiki och Mårten. Varför gör han/de så här? Hur upplever de livet? Vilken grundkänsla har de?

Den som tänker: ”Det är bara djävelskap i världen”, upplever det så. Det blir faktiskt så som man föreställer sig det. Men vi kan inte ta del av allt hemskt som sker i världen. Media säljer ju otäckheter. Vi måste själva ta ställning och bestämma: Vad och hur mycket är det jag vill se /höra? Fastna inte framför tv:n. Sätt stopp och säg nej tack, när du tycker det går för långt. ”Själv går jag i det läget ner till mitt träd och talar med det. Min mor hade också ett speciellt träd som hon älskade, anförtrodde oss L Å L. På Österåker var det ett träd utanför varje cell. Det handlar om att se till att man som träden har rötter. Allt levande behöver näring för att kunna växa.

Andlighet är en process. Man ska akta sig för dogmer, gör det enkelt, rådde L Å L och menade att detta nästan kunde vara ett valspråk. Han ritade en enkel teckning där kropp och själ förenades med ett takliknande streck. Upptill markerades det synliga. Men det är bara en liten del som är synligt, det mesta finns under ytan. Det omedvetna/undermedvetna rymmer mycket mer av såväl glädje som sorg, minnen av förälskelse osv. Vi försöker begripa, precis som babyn griper för att söka begripa den gåtfulla tillvaron. Det gäller att finna de rätta orden för vad vi känner. På Österåker kunde det låta: ”Hur mår du?” – ”Ööh…” –” Är du ledsen eller arg?” –”Arg!” – ”Säg det då. Varför är du arg?” … Det kröp fram att fången var arg för att han inte fått permission. ”Säg som det är, men skrik inte. Det får du träna på.”

Ungefär så kunde en dialog låta, sa L Å L , som gav rådet att träna på att hitta ord. Internerna fick träna på det. Till en slarvig fånge kunde han t.ex. säga: ”Jag är kränkt när du tappar bort din ansökan.” På tal om att uttrycka sig – och inte bara få ur sig några oartikulerade stön: Gerd Antti har sagt: ”Om jag inte formulerar vad jag vet här, så vet jag inte vad jag vet.” Det gäller alltså att försöka få koll på tillvaron, genom att bl.a. tillägna sig ett rikt språk för känslor. Göran Tunström var en annan fin författare som kämpade med språket och jobbade med ord.

För att återkomma till sambandet mellan kropp och själ: Man talar om att ett symptom är psyko-somatiskt. ((Grekiskt ord som består av psykhé + sóma =själ (eg. andedräkt)+kropp. Min anm.)) L Å L citerade ur Psaltaren: ”Så länge jag teg, försmäktade jag…” Kroppen ljuger aldrig,” tillade L Å L, ”fast vi – i själen – ljuger för kroppen”. Han återvände till skissen: Nertill, så att säga under govnivå, skrev han orden anda, andlighet, atmosfär, och ställde frågan: ”Hur talar vi om varandra, om barnen? Finns där månne en skylt som tillkännager: 'Stängt för ombyggnad'?”

Han visade en bild av en känd målning kallad Den sårade ängeln av Simberg (?). Det var två äldre pojkar som bar den sårade ängeln. Kanske symboliserade motivet den förlorade barndomen? Ansiktsuttrycken fascinerade hursomhelst. En fråga återkom: Hur pratar vi med varandra? Ofta blir det helt fel, som t.ex. när någon vakt på anstalten ondgjorde sig över ”den där idioten på 34:an”. ”Tala aldrig så om intagna här!”” var L Å L:s kärva budskap.

Aurelius har gjort en undersökning av 46 patienter, ett slags psykologisk diagnos, där han fann att behandlingen är bäst då den psykosociala miljön är bra hos behandlingspersonalen. Inriktningen bör vara att inte andas om missbruk till de intagna. I en kulvert på Österåker såg L Å L att någon skrivit: ”Den stund du tror att allt är slut (…) men så begynner fågelsången”. L Å L ansåg att det finns en hel del bra poesi för det inre rummet. Dela ut sådana dikter, rådde han. Han återkom till behovet att hitta ord: Sök ord med ”tuggmotstånd”, med ”fibrer”.

Där satte Lars Åke Lundberg punkt för denna minnesvärda kväll. En gåva överlämnades och publiken applåderade det fina framförandet. Lars Åke gav oss möjlighet att se hela texten till den dikt av Harry Blomberg han nyss läst ur. Jag skrev av: Den svåra stunden Den stund du tror att allt är slut / och stum i mörkret du sitter / den stunden skall du kämpa ut / fast den är kall och bitter. / Ty efteråt skall du förstå / att just vid soluppgången / är natten särskilt kall – men så / begynner fågelsången.

Kommentar Jag vill inte närmare analysera det givande föredraget, men kan citera några ord ur den artikel i Skövde Nyheter 23/1 2004, då Lars Åke Lundberg föreläste i Stöpenskolan. Han var, stod det, engagerad i ett projekt där ansvarstagande, empati, kamratskap, respekt samt ett vårdat språk” var punkter som behandlades. Det gavs också anvisningar om hur man skulle uppnå målet i skolan. Under punkten kamratskap ingick ”att ge beröm, visa hänsyn, hjälpa och lita på varandra, samt försvara den som råkat illa ut.”. Allt sammanfattades i en liten trycksak. I artikeln står också om hans sju år på Österåkersanstalten. ”De som sitter där har ofta bra värderingar, men handlingarna har inte blivit så bra. Det som finns däremellan är skulden och den kan vi inte bortse från. Den är som en naturlag och man måste göra något åt den”, sade han och nämnde vidare att de måste erkänna, be om förlåtelse och gottgöra. ”Det gäller även oss andra”, tillfogade han.

Om droger: ”Där har vi vårt kommande största samhällsproblem och detta beror på 1) den drogliberala synen, 2) den ökade tillgängligheten och 3) mediernas syn på alkohol. Se bara på dryckesvanorna i såporna på tv” (…) ”När det gäller att påpeka för barn och ungdomar när de gjort något fel tycker Lars Åke att vi tar i för lite.” Här är vi vuxna väldigt mesiga. Kärlek är att ställa höga krav och det ska vi göra. Det fungerar i fängelserna på de tuffa typer som sitter där, så det fungerar även i vardagslivet. Men de vuxna viker undan förr lätt.”

Ovanstående kompletterar på ett bra sätt vad L Å L sade i Kyrkans hus. Jag håller gärna med om innehållet. Att han fortfarande är så anlitad trots att han är pensionär är lätt att förstå. Hans känsla för ord och associationer dem emellan föll mig särskilt i smaken då jag sysslar mycket med språk. Jag förvånas inte över hans förkärlek för diktcitat; han nämnde att han i ungdomen själv skrivit dikter. Jag slogs av hans kärlek till träd; jag delar hans vördnad för träden. De rymmer mycket symbolik, jämför moderkakan som livets träd – både slående och mycket konkret. Jag lider av att se skövlad skog.

Märk Lars Åkes sinne för humor; den förmågan betyder så mycket. Förlösande skratt ljöd då och då bland den talrika publiken. Jag bara beklagar att jag inte alltid förmått återge hans underfundiga skämt i mitt referat.

Sture Alfredson
Januari 2004

Tillägg januari 2015:

Detta är mitt oavkortade referat av föreläsningen 22 januari 2004, baserat endast på mina då förda anteckningar. Ytterst få ändringar har gjorts.

Sture Alfredsons hemsida