MAX och Max

Maximilian var hans namn, men kallades MAX.
Han hade en fin liten hund, en strävhårig tax.
För skojs skull fick också vovven heta Max.
En dag fick MAX en trevlig inbjudan per fax
från en gammal kompis, vid namn Elias Sachs,
som var känd som festprisse och riktig lurifax.
”Kom till vår fest!” Javisst! MAX for dit strax.
Där var det raj-raj! MAX tänkte: Vilken flax!
Där dansade tjejer med rytm i tunna slacks.
Och killarna – jag vet ej vad de var för slags.
Vad där festades och starka drycker dracks!
Drinkar tömdes många som kornen på ett ax.
Till det starka åt man bara en massa snacks.
MAX kryssade sen hem, glad som en lax.
Hemma var lille Max, skällde ilsket till max
när MAX kom svajande, benen var som vax.
MAX sa nåt som bara lät som en kråkas krax.
Ögonen gick i kors, de som en mygga stacks.
Kläderna stank, och lukten var ej en fracks.
Då tyckte jycken Max att nu var det dags
att sticka. En sån husse var ej Max till lags.
Max ville dra långt bort till en lugn galax.
I en raket han stack snabbt till Filomax,
en okänd planet där alla bar en vass sax
att klippa plast från firman Plastopacks.
Språket var svårt, saknade all syntax!
Snacket lät som ”Acks, packs, racks!”
Mot virus från Jorden fanns profylax:
Man käkade mängder av Pentamax.
Rymdsjuka botades med Fossamax.
Fredligt var det: barnen lekte pax.

Sture Alfredsons hemsida