Minnen

Även om närminnet ibland är kort, / så har du minnen av en annan sort / som ej försvinner som i en fosterabort / utan stannar och aldrig kommer bort. / Du minns vad som hände som barn, / för sånt stannar kvar i minnets garn.

Jag var väl tre år då Olle, den store karl'n / hiva' mig lätt som ett flarn / högt i skyn, så jag fick skrämselhicka! / Hur kunde han mig på den flygtur'n skicka! / Sen ville jag bara därifrån sticka. / Som tröst fick jag lite sockerdricka, / och smaskig glass som jag i mig slicka'. / Men aj! I magen det strax börja' knipa!/ Så därför satte jag igång att lipa. / Jag lät precis som en skadad ripa. / Pappa sa: "Du stora karl'n , du får allt begripa / att så där får du bara inte pipa!" / Mamma trösta' och mig på huv'et klappa'. / Så var det, och jag kunde inte schappa. / Jag var liten, i början på livets trappa. / Jag beundra' ju min duktige pappa.

Det minnet har jag inte kunnat tappa. / Tidiga minnen finns med hela livet, / säkert ända fram till det sista klivet. / Fast då har man tappat det rätta drivet. / Men oftast glömde jag strulet och kivet, / det är ej längre i sinnet inskrivet. / Konstigt! idag vill andra blott det hemska se beskrivet.

Oj vad minnen det finns i världen! Bra och dåliga, onda som goda naturligtvis. Som synes har jag använt ordet minne i två betydelser: Minnesförmågan varierar ju, den har även olika funktioner: närminne och långtidsminne. Däremot är förstås mitt tidiga barndomsminne ovan en hågkomst, minnesbild, medan lånet från franska souvenir /suvenir) betyder minnegåva, minnessak.

Kan man lita på sina minnen? Nja, minnesförmågan har sina brister som naturligtvis tilltar med åldern. Ingen kan minnas allt, knappast ens fenomenala minnesmästare som Johan von Essen, som tar mycket speciella tekniker (inre bilder, slags associationer) till hjälp. Ser man positivt på saken är det nog tur att en massa hågkomster bleknar och rentav försvinner; då blir det "utrymme" för nya dylika. Minnesforskningen har gjort stora framsteg under de senaste decennierna. Kort uttryckt har man upptäckt att minnesförmågan är utspridd på en rad ställen i hjärnan - ett bevis så gott som något på dennas komplexitet med en väldig massa funktioner.

Men eftersom minnesbilder av olika skäl förvanskas, kan det bli problem. I rättegångar har man mycket erfarenhet av hur opålitliga vittnesmål kan vara, vare sig vittnen omedvetet eller med flit friserar sanningen om ev. brott som begåtts. Obehagliga minnen förträngs också gärna; i en del fall talas det om total minnesförlust, som inte alltid går att verifiera. Medvetna lögner för att rädda eget skinn kan man absolut inte bortse från. Brottsmisstänkta brukar ju förresten praktist taget alltid förneka brott. Det kan bli många turer innan ev. erkännande pressas fram.

Det finns alltså minnen av olika halt. I skönlitteraturen är det minnen av skilda slag som bearbetas efter behag; författares personliga upplevelser är då åtminstone till en del en rik källa att ösa ur. Minnesfragment förändras och stuvas om, ej sällan till oigenkännlighet. Något liknande sker säkert hos de flesta människor, fast i mycket mindre skala. Fantasi och kreativitet är i grunden goda egenskaper, som givetvis kan missbrukas i tvivelaktigt syfte. Apropå tillförlitlighet: Hur pass korrekt är min lilla ovan återgivna minnesbild ? I sak ganska riktig, menar jag, ty långtidsminnet fungerar i allmänhet bra, speciellt när det gäller barndomsupplevelser. Men mitt ordval spelar en roll som färgar det inträffade.

Vad mer kan generellt sägas kring minne i betydelsen hågkomst? Det ligger i dessa ords natur att det är fråga om förfluten tid. Vi uppmanas hurtigt att leva i nuet - i princip måste vi ju det såvida medvetandet är påkopplat; jämför när vi drömmer. Att fokusera fullt ut på vad som händer just nu är nödvändigt för att nå önskat resultat vad det vara månde. Men hur är det med koncentrations-förmågan? Nog sviker den då och då när tanken vandrar framåt eller bakåt i tiden, mest det senare förstås. Man kan väl säga att vi är fångade i det förflutna, all historik handlar om det förgångna. Men är vi riktigt medvetna om att det mesta bakåt i tiden till stor del består av lösryckta bitar, fragment som saknar helhet? Endast glimtvis skönjer vi ett och annat mönster. Till vardags skiljer vi inte precis på vad vi faktiskt vet och på det vi tror eller antar. Mer eller mindre logiska tankar och känslor -- naturligtvis grundade på både egna och andras kunskaper och upplevelser - har fritt spelrum.

När spekulationer och antaganden kommer med i bilden står man på osäker mark. Hur är det egentligen med reinkarnationen? Återfödelsen kan ifrågasättas, men många tror på den - och ej utan skäl. Flera religioner och läror omfattar den i lite olika form. Tron spelar stor roll, men faktum är att regression under trans eller hypnos har givit många exempel på att försökspersonen återupplever en del av ett eller flera tidigare liv, då vanligen traumatiska händelser och ond bråd död, något som ej sällan lär ha fått efterverkningar i personens nuvarande liv. Jag avstår från att mer beröra detta intressanta ämne här. Jag menar bara att det förflutna alltid "spökar" i någon form.

Låt oss en aning glänta på den gångna tidens dörr. / Det sägs ju ibland att allt var mycket bättre förr. / Stämmer det verkligen? Det beror allt på. / Mitt sinne för det relativa säger som så: / Går vi riktigt långt tillbaka finns inga skriftliga bevis / på hur livet var och vad man hade för en kris. / Aldrig tycks det ha varit någon dans på rosor. / Säkert fann de ingen tröst i form av snus i dosor. / Länge hade man till hjälp inga effektiva maskiner. / Slavdrift och handkraft kostade få sekiner. / Nog var tillvaron mycket enklare under antiken. / Nu litar vi alltför mycket på tekniken. / Om hygienen förr var långt ifrån bra / så var vattnet rent och man behövde inga spa. / I Grekland skapades i antiken en sorts demokrati. / Men konkurrenter är ännu autokrati och despoti. / Nu eller då -- vilket är då egentligen bäst? / Vet inte, vet ej heller vad som kommer härnäst. / Nu skrivs prognoser, en sorts framtids-historia. / Den är osäker och saknar all gloria.

Sture Alfredsons hemsida