Minns

En vitskummande bränning,
sedan en mjuk blånande våg
rörde mig där jag utsträckt låg.
Fick då av lättnad en känning.

Du talade så ömsint med mig.
Du tröstade när maran red mig.
Ömkligt jag väl kved: ”Led mig
till en stilla, helt rofylld hamn!”
Du…oh, jag har glömt ditt namn.
Du kära, jag saknar så din famn!

Jag minns: dina ögon var så milda!
Du såg mina kval som var så vilda.
Ack! Våra vägar gick sedan skilda.
Aha! Nu minns jag: Du var Matilda!

Maj 2014

Sture Alfredsons hemsida