Mönster
Jag öppnar mitt mentala fönster / och hittar där många mönster. Det finns så intressanta mallar / som för rim och reson pallar. / Liksom ekon mellan bergen skallar / så lockar mig mönster som kallar. / Strukturer liknar barken på tallar. / Emellan dem ses ofta vallar, / som hindrar när känslorna svallar. / Då hörs måhända små knallar / som från hovar i trånga stallar. / Då mönster syns, gärna jag trallar. / Jag som på en godsak nallar. / Gott grönt köptes förr i Paris Hallar.
Jag tittar på väggen framför mig - javisst ja, så där ser det ju ut, det där mönstret. Hemmablind som jag är hade jag inte riktigt kläm på detaljerna i i den gamla tapeten. Många associerar nog i första hand till konkreta saker som i det här fallet, när ordet mönster nämns. Design är förstås en nära släkting vad beträffar betydelsen. Vad gäller ursprung kommer mönster närmast från lågtyska münster som i sin tur går tillbaka till lat. verbet monstrare (visa).
Det finns massor av mönster i mer abstrakt bemärkelse när man tänker efter; man behöver bara knäppa på långtidsminnet så dyker de lydigt upp. Mönster är mestadels riktigt långlivade, för har de en gång slagit rot ordentligt, är de som kvickrot som knappast går att utrota. Det finns personer som är mönstergilla i sitt handlande, ja exemplariska. En del kanske kunde kallas mönstergossar som barn, fastän då med en biton av att vara alltför väluppfostrade:"De är ett mönster av snällhet".
Mönster kan vara förebilder; vem har inte Zlatan -- "guldgosse " i dubbel betydelse: namn + inkomster -- som förebild eller ideal, i vart fall vad gäller rik målspottare i fotboll. Det är inte blott stor talang som krävs utan givetvis även envis mönstergill fysisk träning och en sund livsstil. Goda mönster, mallar eller vanor är till för att följas, vilket ju inte alltid görs. Dåliga sådana är det gott om; ovanor är svårast att bli av med. Ser jag på mig själv i backspegeln hittar jag naturligtvis båda sorterna, en del är väl mitt emellan, dvs. neutrala på en värdeskala.
Till mönster vill jag räkna rutiner, som kan vara bra eller mindre bra då de betecknas som slentrian. I vilket fall som helst behöver vi dem i sysslor som dagligen och stundligen utförs - just det: rutin- eller slentrianmässigt. Ser man saken negativt kan man jämföra med hur det känns att fastna i vattensjuka gyttjiga hjulspår. Som motvikt ser jag omväxling, variation, mångfald, något som jag strävar efter i mina texter.
Ljusa idéer kan sinnet tjusa. / Rusa kan de som vin, runt i huvet susa. / Krusa vill de ej, men gärna busa. / Brusa vill de, som stormilar burdusa. / Visa mig hur man gör en visa! / Visa är de som som ger mig lisa. / Prisa vill man ej rapporten från Pisa. / Risa den ska många, och dess fel bevisa. / Förlisa ska ej skolan, aldrig ens krisa. / Förvisa dem som blott vill fisa! De stora dumma trollen / som sägs bo i Holmenkollen / stal från mig bollen / så jag tappade kollen!Jag fick spela dummerjönsrollen!
Vår tids övergripande mönster är till stor del tyvärr negativa. Vad kan vi göra åt det eviga förfärliga konflikt- och krigsmönstret? Är det verkligen så inbitet att avskaffandet av krig är omöjligt? Ingen vill ha krig, sägs det, ändå pågår ständigt sådana. Ligger krigslusten i människans natur? Knappast i generna, vars mönster är otroligt stabilt, även om mutationer förekommer ibland. Intensivt studium av särskilda gengrupperingar pågår vad gäller specifika egenskaper; men jag tror inte man någonsin hittar identifierbara agressionsgener. Stora och små konflikter har alltid funnits: den ene angriper, den andre försvarar sig. Ett vapenkrig börjar absolut med ett ordkrig. Måste det senare eskalera till sanslöst dödande? Nej, absolut inte, men i alltför många fall har det hänt och sker som bekant nu.
Etnologer (folklivsforskare) och andra, t.ex. etologer som forskar om djurs beteende, har kastat ljus över vissa ursprungsfolks sätt att lösa konfliktmönster utan regelrätta krig. Därför har de kunnat överleva sedan urminnes tider, bl.a. i en så stenhård miljö som i Kalahariöknen. De har måst syssla med annat än att hitta på allt effektivare dödsbringande vapen. Människan är både god och ond; det gäller alltså att söka tygla den onda energin som vi ser så tydliga bevis på idag. En i många avseenden osund, ja livsfientlig civilisation med alla dessa moderna massförstörelsevapen kan inte i det långa loppet hålla på och trappa upp undergångsriskerna.
Varning: Livsfara! (Egentligen borde det heta "dödsfara".) Förresten: Vilken djurart dödar med flit sina artfränder? Och vad sägs om klyschan "Människan är ett djur?" Min slutsats är: Krig är ingen naturlag, därför går det på sikt att utrota krig som fenomen -- i stället för att förinta människoliv. En grundförutsättning: en bergfast vilja att handla i den riktningen. Dessutom måste många komma ut ur sin lilla bubbla och öppna ögonen för vad som i grund och botten är på gång. Inte ska vi väl såga av den gren vi sitter på? Man ska lära sig urskilja såväl mönster som samband och sammanhang.
Det ekonomiska systemets omätliga, för att inte säga omättliga, girighet undergräver en möjlig allmän fredssträvan. När det mesta mäts i pengar, försvinner många kulturvärden. Mänskliga rättigheter är i ropet, i dagens läge får man väl tala om veritabla nödrop. Det är självfallet inte så att det prekära nuläget plötsligt uppkommit av sig självt. Allt har en förhistoria och vi måste lära av misstagen, vilket är förtvivlat svårt, eftersom det handlar om ett förhärdat mönster. -- Jag kommer här att tänka på aprilskämt. Medias dylika brukar nog kunna avslöjas ganska lätt. Men blandar man uppenbara skämt med några händelser som faktiskt har inträffat, kan det vara svårt att skilja de ena från de andra. Så mixad med galna verkliga företeelser har tillvaron således blivit. Tala om rimligt och orimligt!
Det finns de som... har tomtar på loftet ; uppgivet krälar i stoftet. / tänker tankar i cirkelkvadrat; tar lilla nubben separat. / kämpar frenetiskt med näbbar och klor ; jäktar och far, sliter och snor. / har väldigt bisarra vanor; slinter omkring på såpade banor. / har övergödda magar och feta lår; vaggar och stultar när de går. / har hårda nypor och skitiga naglar; går på slak lina och raglar; håller tiotusen burhöns som saknar vaglar; bryr sig ej alls när protester haglar. Anm: vagel(här) = sittstång.