Möten

Det finns möten av så många olika slag. / På torget träffar jag faktiskt varje dag / folk som om mycket tänker som jag. / Fast vi har förstås även olika drag. / Lika eller olika spelar ingen större roll. / En åsikt liknar på sätt och vis en boll / som ej fastnar i ett nät av kontroll /och utan att någon för protokoll. / Ingen mening får klassas som av noll / och intet värde. Var och en säger sitt. / Så funkar ett utbyte helt fritt. / Men ett och annat är väl omstritt. / I dialogen finns både ditt och datt. / Den styr du ej med en ratt. / Ett ämne som känns trevligt och glatt / lockar gärna till ett skratt. / Men låt det ej fastna som i en tratt. / Av surhet får man annars fnatt.

Jag tycker att det är roligt och spännande att träffa och prata med människor jag inte känner. En del sådana möten blir det på Hertig Johans Torg där jag står med mina böcker. Visserligen är det inte många som har tid att stanna upp ett litet tag – det har jag full förståelse för eftersom jag också lider av kronisk (!) tidsbrist – men de få som för tillfället inte är fullständigt fångade av tidspressen, brukar ha mycket att ge. Vad för slags personer är det då, som jag får tillfälle att prata med? Alla möjliga, i olika åldrar, liksom ämnena och för den delen som mina bokteman är varierande.

Jag kan emellertid finna en gemensam nämnare: missnöje; med andra ord är saker och ting inte som man önskar. Andras missbelåtenhet delar jag ofta; den kan gälla samhällsförhållanden såväl som egna privata besvär. I det senare fallet är det inte konstigt om man kommer in på hälsoproblem vid mogen – för att inte säga övermogen – ålder. Men det får helst inte bli för mycket av det dåliga, dvs. ohälsan, för den är ju inget roligt samtalsämne. I förbigående sagt är vi lite till mans riktiga gnällmånsar. Jag styr ofta in på kultur i allmänhet, eftersom jag brukar beteckna mina böcker som texter med kultur som även kan vara roliga.

Jag upplyser om att det blir Kulturgala i Kulturhuset i november i samband med att detta fyller 50 år. Robert Gustavsson är förstås huvudperson, som är jämnårig med Kulturhuset: han fyller 50 i december. Själv har jag nu bott precis 50 år i Skövde! Det är nästan så allt detta får mig att tro på siffermagi! (Idolen Robert har förresten fått min första bok ”Rimmat och orimmat…”, och även jag är inbjuden till galan.) Så man kan väl säga att det är kulturår i år för Skövdes del, som en välbehövlig motvikt till att alla år – för att inte säga varje vecka och månad – kan betecknas som ”kommersår” i Skaraborgs handelscentrum Skövde.

Jag mötte en kille som hette Eskil Eneqvist. / Rätt stram tycktes han helt visst. / Han älskade musik av Franz Liszt. / Han var förvisso en fin klarinettist. / Men jag säger först som sist: / En gång när livet var lite trist / gick han ut på sin förstukvist, / hörde då en fågel på trädets kvist / som sjöng – ja det lät som en twist! / Den sångaren minsann ej livsmodet mist! / Eskil sjöng med, det är sant och visst. / Och tack vare fågeln blev han komponist! / På lovord var det ingen brist / när han spelte sin svängiga pippilåt. / I den fanns ingen lömskhet, inget försåt, / heller ingen klagan eller gråt. / Succé blev denna glada melodi / som i etern spred sin eufoni. / Många den nynnade i ren eufori! / Låten var som en livslustens muntra symfoni! / - Här har jag ingen möda spart / att berätta något fint och rart.

Som sagt, det finns verkligen helt olika möten i livets mångfald. Långt mindre angenäma är nog alla de möten, konferenser och samtal som nu (september 2014) sker i akt och mening att bilda en ny fungerande regering. Situationen för de mest involverade är föga avundsvärd. Enligt media – ska man tro dem? - är läget nästan katastrofalt tilltrasslat; hur ska det gå att tråckla ihop det hela? Och det sker under tidspress, och säkert under psykisk sådan. Med tanke på den föregående hårda valkampen måste toppolitikerna vara ordentligt slaka och utmattade när de omedelbart därefter måst kasta sig över den grannlaga uppgiften. Så mycket känslor bubblar inte under ytan!

Demokratin får ej bli som en lättfärdig vamp / eller som en äcklig mögelsvamp. / Och bevare oss för nazisters stöveltramp! / Vinna eller försvinna var mottot i årets valkamp. / Lite lamt var nog dess första avstamp. / Men efterhand, i strålkastars ramp / och särskilt i stridens sluttamp / kände nog mången politikerpamp / att de måste ge järnet och försvara / partiets vara eller icke vara. / Det gällde förstås inte bara / att locka röster bland en skara / som ser valtal som en handelsvara. / Löften ges, men de kan bli en snara / i förhandling efter det ovissa valet. / Så efter allt det löftesrika talet / och annat som hör till skvalet / kommer nu troligen det verkliga kvalet. / Kanske det blir varken hackat eller malet. / Hoppas det inte blir fullt så galet / att kärnan saknas i det tomma skalet.

Sture Alfredsons hemsida