När historien ljuger
Docent Ingemar Carlsson, Stockholm
9/3 2000 i Odeon, Kulturhuset Skövde
Arr: Skövde Humanistiska Förening i samarbete med Skövde Musei Vänner
"Ingemar Carlsson, som nyligen publicerat boken På lögnens väg har under 30 år varit förste arkivarie vid Riksarkivet i Stockholm. Hans karriär innefattar en lång erfarenhet av arkivforskning bland källorna till Sveriges historia. Han är också vårdare av det Bernadotteska arkivet." (Humanistiskas programblad för våren 2000)
I sin, som det genast visade sig, humoristiska stil sade sig I C vilja servera ett "smörgåspaket" av valda dokument innehållande bevisade lögner. Han inledde med tre olika handskrivna dokument, vart och ett gällande pastorat på flera håll. Det första var ett ärftligt pastorat i Åhus i Skåne från 1700-talet, där familjen Omlin (?) skulle ha emottagit ett skriftligt bevis från Karl XI -- men något original fanns ej. En bild av den föregivna avskriften visades.
Nästa exempel var från Annerstad i Kronobergs län i Småland, där Peter Svalin åberopade sig på att Johan III skulle ha skänkt pastoratet. Bilden av den påstådda avskriften visade nertill i ett inlägg: "korrekt avskrivet" -- vilket givetvis var osant. Dateringen med konungens underskrift (?) stämde inte; vid närmare undersökning visade det sig att Johan III inte alls befann sig i Lund (enligt det handskrivna "dokumentet") utan i Uppsala vid detta tillfälle! Men regeringen lät lura sig och godkände handlingen.
Det tredje falsariet med pastoratsdokument som visades var från mitten av 1800-talet i Falkenberg. Original till "urkunden" saknades, men Karl XI intygade "församlingen vara ärftlig". Det var språket i skriften som avslöjade det falska aktstycket: I C visade på några tvivelaktiga uttryck. En språkexpert hade den vägen fått fram bevis.
Efter dessa prov på förfalskningar från nyare tid tog föreläsaren snabbt fram några tidiga exempel ur historien. Såvitt jag uppfattade var det i följande fall inte tal om belagda falsarier, men om man betänker att originalet (ca. 550 f. Kr.) till Aisopos Fabler är försvunnet och att den första kända utgåvan är en byzantinsk från 1300-talet, så kan man undra över äktheten. Dessutom levde den romerske (fast av grekisk börd även han) fabeldiktaren Phaedrus under första århundradet e. Kr. Denne utnyttjade stoff från Aisopos men skriften utgavs först 1774 (originalet saknas).
Den grekiske skalden Anakreon (500-talet f.Kr.) diktade dryckesvisor, men ingen vet idag hur de ursprungligen löd (men fragment lär finnas). Han var berömd under antiken och många okända författares visor samlades senare under hans namn.
Under Merovingerna (400--700 e.Kr.) uppskattas 50 % av dokumenten ha varit falska! Under Karl den stores tid var omkr. 30 % av urkunderna falska. Två tredjedelar av påvebreven uppges vara förfalskade! I Reicheau (Konstanz) var under perioden 724-813 sju av åtta "original" förfalskade! I C visade i detta sammanhang en skiss med många andra kloster som stod i förbindelse med huvudklostret Fulda. Medeltidens påvar var självfallet inte ovetande om att bedrägerier förekom och brukade därför rycka hårt i sigillen till de brev de mottog. Om sigillen höll för den hårdhänta behandlingen var de troligtvis äkta!
Det kunde vara lukrativt för en skicklig förfalskare att ägna sig åt manipulationer av handskrifter. Men det var en riskabel sysselsättning,ty dödsstraff kunde utmätas för förfalskning. Under drottning Kristina fanns det många skrivare med departementsuppdrag (omkr. 1650). Särskilt i Frankrike såldes s.k. autografsamlingar, d.v.s. brev/dokument med kända personers namnteckningar, där förfalskningar förekom. 1800-talet uppvisar mängder av falsarier: 1822-35 var det 12.000 st; 1846-59 32.000! I C tillade att autografsamlandet dock har mycket äldre anor.
Greken Constantin Simonides beskrevs som ett förfalskargeni på 1800-talet; det fanns även förfalskande agenter. På 1860-talet försvann ett antal viktiga handskrifter. En förfalskning som lätt kunde avslöjas var när ett dokument som skulle beskriva förhållanden under faraonisk tid innehöll delar som bevisligen hämtats ur en reseskildring från Egypten på 1850-talet.
En viss major Byron, som var svensk men som utgav sig för att vara son til den engelske poeten Lord Byron, var oneklligen en kulturpersonlighet. Han var förvisso en hängiven Byron-entusiast och skrev bl.a. en biografi över den berömde poeten. Men vissa brev som skulle ha ingått i poetens brevväxling var mycket skickligt förfalskade av den oäkte sonen . T.o.m. British Museums experter hade svårt att avgöra vilka brev som var manipulerade.
I C ställde här själv en fråga som så att säga hängde i luften: Hur är det möjligt att så många oegentligheter kunnat undgå upptäckt under en längre tid? Varför denna omvärldens aningslöshet och godtrogenhet? En del av förklaringen är väl att vi i allmänhet är inställda på att falsarier inte förekommer särskilt ofta. Vi väntar oss helt enkelt att personer -- särskilt i högre befattning -- ska vara ärliga.
I C pekade också på exempel som visar att människor mycket väl kan vara genialiskt begåvade på ett speciellt område, men vara veritabla åsnor i övrigt. Ett fall i Paris anfördes där t.o.m. Franska akademien fördes bakom ljuset genom några falska brev. Och hur kunde någon låta lura sig av brev som tillskrevs den berömda skaldinnan Sapfo --brev avfattade på franska! Likaså Julius Caesar på franska -- som original! ((Visst verkar dessa två exempel vara rena skämt. Min anm.))
Mauritz Samuelson (1806-76), "urkundsjuden" kallad, var en mästare på förfalskningar. Äkta medeltidsbrev (visade i bild) kunde knappast skiljas från dem Samuelson skrivit, emedan han kunde imitera handstilar perfekt, även svårlästa namnteckningar. Efter mordet på Gustav III visade Samuelson ett notblad till den opera som uppfördes då kungen mördades. Märkligt nog fanns på bladet ett märke (syntes på bilden) just på det ställe då musiken dränktes av det mördande skottet! Denna markering hade naturligtvis Samuelson själv satt dit i sin avskrift. Samtiden lät sig duperas. I C anmärkte hur svårt det är att ta död på myter; detta "dokument" har upprepade gånger efter upptäckten av falsariet fått passera som "äkta".
Genom media känner vi idag den nedsättande beteckningen "kalkon", som ju används om t.ex. en usel film. Föreläsaren klargjorde varifrån uttrycket härrör. Efter andra världskriget var nämligen en mycket hantverksskcklig tysk, Maltzkat, verksamt som restauratör. Mariakyrkan i en nordtysk stad i Schleswig-Holstein renoverades, och han målade då högt uppe i taket en kalkon -- givetvis helt anakronistiskt!
Bellmans Fredmans epistlar har också utsatts för manipulationer. Och Churchill lär ha skrivit ett brev till Mussolini 1940 (i och för sig fullt tänkbart). Det är emellertid bara det att sagda brev, undertecknat av "premiärminister Churchill", dessutom var skrivet på dålig engelska! Ett annat exempel: i Krönikan om Gustav II Adolf sägs att Lennart Torstensson skulle ha haft att göra med den kända psalmen "Förfäras ej du lilla hop", vilket ej stämmer. ((Exakt hur det förhöll sig med den saken är för mig oklart. Min anm.))
Inom släktforskningen frodas många fall av manipulation med anorna. I C gav dråpliga äldre exempel på hur man inte drog sig för att sträcka släkttavlan ända ner till Adam och Eva -- ja rentav ända upp till Gud själv! I samband med detta omnämndes prästen Nils Rabenius (död 1716) i egenskap av "stor" förfalskare. Han avrättades f.ö. under Stockholms blodbad. 1666 påstods det föreligga en lista över sammansvurna i Finland, alltså en upprorsliga, ett påstående som även detta var ett bedrägeri, där förresten författaren Olof von Dahlin själv var nära att bli lurad.
I C framhöll på tal om genealogi hur litet vi faktiskt vet om våra förfäder längre tillbaka. Det är verkligen inte lätt att hitta några kungligheter i ens egen släkt, exempelvis från Karl XV:s tid. Däremot, sa föredragshållaren skämtsamt, vet vi exakt hur mycket kålrötter man åt på den tiden -- vilken nyttig kunskap! När det gäller släktskap skulle det nog löna sig att titta närmare på vad drängarna ofta hade för sig, menade I C.
Denne hade också träffat en person som på allvar sade sig härstamma från Karl den Store. (Mannen hade visat upp en "stamtavla"!) Även om I C ju inte kunde sätta tilltro till detta fall, så menade han ändå att det i vissa sällsynta fall faktiskt gick att bevisa en härstamning i rätt nedstigande led ända till Karl den Store, även vad gäller svenskar. Det förekom nämligen ingiften i adelsfamiljer långt över landgränserna på medeltiden, så också i svenska adelsätter.
Det var säkert lättare att dupera medelst urkundsförfalskning på medeltiden, eftersom risken för upptäckt ej var så stor när läs- och skrivförmågan var föga utbredd. Under 1800-talet blev det svårare, många manipulationer upptäcktes. Under 1900-talet väckte bedrägeriet med Mussoloinis dagböcker uppseende (1968). 100.000 engelska pund begärdes för de falska dagboksanteckningarna. Sedan kom "Hitlers dagböcker", skrivna av K Kujan och publicerade i den tyska bildtidningen Stern under den sensationella rubriken: Hitlers Tagebücher entdeckt!
En bedragare som sades producera 1000 sidor per dag åkte fast på bläcket. Detta undersöktes varvid dess kemiska beskaffenhet avslöjade att det var alltför nytt. I Sverige kom man 1996 på att en Strindbergsavhandling manipulerats. Det var något fuffens med marginalanteckningarna som inte stämde; på KB fanns inte någon avhandling av Carl Öhman. Det lilla ordet måhända använde han f.ö. ofta i citat. Men Strindberg använde själlv knappast det ordet.
Omkring 1950 väckte F Lindberg uppseende med en bok om Oskar II:s utrikespolitik. Denne skulle ha begärt tysk hjälp för att stoppa unionen Sverige-Norge. Men andra historiker friade Oskar II från att ha sökt sådant bistånd. En annan lögn som avslöjades vid den tiden var att "Turkarna hade bildat en allians gentemot Ryssland (Sovjet)", enligt en viss V Karlgren. Herbert Tingsten blev ursinnig och ville att Ryssland skulle anfallas! Men Tingsten blev lurad, och många med honom. Det var en förfalskarliga i Turkiet som var i farten med påhittade dokument.
Vilar Gustav III:s mördare Anckarström på kyrkogården i Tofta? Det påstod en tidningsrubrik; det fanns (finns?) faktiskt en minnessten, men en märklig sådan (den visades på bild). I C som besiktigat den trodde först att den var äkta, men några underligheter i texten övertygade honom sedan att det hela snarast var ett skämt. Avslutningsvis erinrade föreläsaren om sin bok På lögnens väg. Föredraget rönte hörbarligen stor uppskattning.
Kommentar 2000
Min egen bedömning är att det var en medryckande framställning av ett spännande ämne: bedrägerier runt omkring oss. Ingemar Carlssons humor bidrog till det positiva intrycket. Han avverkade alla intressanta fall i rask takt, varför det var svårt att hinna föra sammanhängande anteckningar under föredraget. Därför finns säkert ett eller annat fel i mitt referat. Jag måste nämna att jag tyvärr utelämnat något enstaka fall, då mina noteringar varit för ofullständiga (hit hör också ett par åhörarfrågor).
Min spontala reaktion när datum för detta föredrag närmade sig var: Vad det ämnet ligger rätt i tiden! Media har som bekant matat oss med rapporter om dubbelspel och hyckleri i Sverige under 1900-talet. För att inte tala om alla förtiganden och hemlighållanden, främst på det politiska planet. Det finns alldeles säkert mycket att lära av det förgångna. Av den engagerande föreläsningen bör vi lära oss att vara observanta och mindre godtrogna. Helt allmänt ska man inte ta något för givet. Mäktiga krafter bombarderar oss med med mängder av information, som vi måste sovra i, för allting kan och bör man inte ta till sig.
Var kritisk -- men ändå inte alltför misstänksam mot det nya och obekanta. Håll nyfikenheten vid liv!