Nästakärlekens nödvändighet

Gunnar Carlsson

13/10 2002 Servicehuset Bagaren Skövde

”I vår tid av ohämmad konkurrens kan nästakärleken verka ologisk – men kan vi tänka oss en rättvis framtid utan att ta hänsyn till varandra?” (affischen)

Alla hälsades välkomna till detta föredrag i Martinus kosmologi. Gunnar Carlsson ställde sedan direkt frågan: Vem är representant för nästakärlek? Ingen i publiken svarade; själv gav sig G C inte heller ut för att vara det. Man kan fråga sig om uttrycket ”nästakärlekens nödvändighet” inte bara är en floskel, för nu gäller ju överallt konkurrens. Allt ska ju vara så effektivt, lönsamt och billigt som möjligt.

G C associerade till ”helvetet” som finns här på jorden, för det är vi själva som skapat det; men när började det? Har det inte alltid funnits här? En åhörare föreslog att det började med att Eva gav äpplet till Adam. G C tyckte också så: Eva blev nämligen medveten om sig själv i förhållande till Adam. Här framträdde en medvetenhet om jaget skilt från ”det” i form av ett äpple.

Djuren lever däremot helt i en värld av instinkter. De upplever inte något ”jag” och saknar alltså människans medvetande. Självbevarelsedriften är förstås naturlig, liksom egoismen som växte fram hos människan. Redan ”Lucy” (vår kanske tidigaste anmoder för tre miljoner år sedan) hade förmodligen ett diffust medvetande, tror vissa forskare. Men ett klart sådant fanns i varje fall hos Homo sapiens för minst 100.000 år sedan, kanske för 200.000 år sedan, enligt några forskare.

Instinktiv självbevarelse ledde till revirindelning och konkurrens. Ur den moderna människans synpunkt är det egentligen ”fult” att konkurrera, menade G C. Den intellektuella människan har idag nämligen med sin själviskhet och långt drivna konkurrens skapat sig ett helvete, där det förs en kamp på alla plan. Vi ser ju hur alla s.k. civiliserade stater prisar konkurrensfenomenet.

Konkurrens var visserligen nödvändig i mänsklighetens barndom – liksom ännu i djurvärlden – men genom ”trial and error” har människans intelligens utvecklats. Konkurrensinstinkten skapar konflikter, men den mänskliga förmågan till analys gör det nu möjligt att korrigera eller ersätta instinktivmässigt beteende. Man får dock ej glömma att hela vår utveckling kännetecknas av ständig kamp och därigenom uppkomna konflikter. Instinkten ä nedärvd från djurriket men kan nu balanseras av intelligensen.

Den intelligenta varelsen inser att det är fel att sko sig på andras bekostnad, då ett sådant förhållningssätt vållar lidande. Med tiden har emellertid vetskapen om andras lidande givit upphov till en känsla av delaktighet i andras sorger och bekymmer; kort sagt: en medkänsla har vuxit fram. På detta sätt skisserade G C grundvalen för mänsklig utveckling. Han nämnde här de materialistiska evolutionisternas uppfattning om slumpen som den enda drivfjädern. ((Slumpteorin verkar dock alltför ensidig och ologisk. Min anm.))

G C läste sedan ett par dikter, den första av Johan Henric Kjellgren (1751-1795): Den nya skapelsen eller Inbillningens värld; den andra dikten var Edith Södergrans Dagen svalnar… eller Landet som icke är ((Något osäker om titeln. Min anm.)) Upplysningstidens Kjellgren skrev ironiska och sarkastiska dikter, som alltså inte är exempel på nästakärlek. Södergran ger däremot starka uttryck för känsla, temat är ofta förälskelse, som inte heller är samma som nästakärlek.

Martinus säger att det finns två ”kärlekar”, nämligen nästakärlek och förälskelse. Den senare kan innebära en ”himmelsk” kärlek som ger livskraft och en känsla av att allt är möjligt. Men den kan också bindas i egoism. Att vara fångad i egoism härleds ur ett ”djuriskt” beteende. Förälskelse är således en villkorlig kärlek. Men hur är det med icke-sexuell kärlek, som t.ex. den mellan mor och barn? Är det nästakärlek? Ja, men den har dock ofta egoistiska inslag; så även givetvis kvinnans vilja att vinna mannens gunst.

G C gav även exempel på människans kärlek till Gud genom att citera en psalm ur Psaltaren. Kärleken till Gud kan vara ett slags nästakärlek, men det kan även vara fråga om en sorts förälskelse bunden i egoism. Är Guds kärlek genom Kristus också nästakärlek? Ja, menade G C, fast Guds kärlek till människorna genom Kristus kan misstolkas. Martinus säger att denna kärlek inte går via nåd, ty det är rimligt att alla synder ska vara förlåtna utan påföljd. Man ska med andra ord inte kunna bete sig hur som helst och hoppas på absolution. Däremot visar Kristus hur långt man kan komma i fråga om nästakärlek: han är det bästa föredömet.

G C återkom till Edith Södergran som också skrev om vänskap; handlar den om nästakärlek? G C bad oss fundera över det. ”Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er”. ”Nästakärleken strålar ut som solen över allt och alla”(Martinus). Solen skiner ju över såväl onda som goda. Man kan göra den reservationen att solens strålar kan vara en förbannelse: i Afrika finns diktare som i sina ”solsånger” förbannar den obarmhärtiga solen.

Det är nödvändigt att intellektualisera känslan, hävdade G C. Man får inte bara gå på känslan, för då förfaller man ibland till ”tossig” godhet, blir ”idiotgod” eller ”dumsnäll”. Det är viktigt att veta att det inte är möjligt att vara snäll mot alla. En överdriven tolerans leder fel, man kan inte vara tolerans till varje pris. Med andra ord ska man inte låta andra hållas när man klart ser att de handlar fel eller t.o.m. brottsligt.

Vem är min nästa? Människan är likt en magnet som drar till sig andra. Alla levande väsen är enligt Martinus min nästa; han betraktar alla väsen som Guds manifestationsredskap. Min nästa är t.o.m. Gud själv! Religionen, i detta fall kristendomen, ser vår nästa i alla medmänniskor. Martinus utvidgar alltså nästa-begreppet i oerhörd grad – till att gälla både djur och växter, ja t.o.m. mineraler! Frågan är då: Kan man vara kärleksfull mot en gråsten!?

Den intellektualiserade nästakärleken är således något som enligt Martinus ska känneteckna den moderna framtida människan. Och vad innebär egentligen utveckling? Mot detta begrepp står inveckling som inträffar emellanåt. Dessa båda fenomen är grunden för kretsloppen som involverar allt och alla. Även nästakärleken måste gå i kulmination för att därefter avta och befinna sig i ett latent stadium under en period. Jämför f.ö. samhällets sophantering: sent omsider har människan blivit fullt medveten om miljöproblemen som uppkommit genom negligerandet av naturens kretslopp.

Var befinner vi oss nu vad gäller nästakärleken: minimum eller maximum? Svar: Långt nere i ett latent stadium. Det kommer att ta långt tid innan vi är beredda att omfamna allt och alla. Martinus anger en tidsram på 3.000 år! I denna avlägsna framtid blir alla genier på detta område och är i stånd att utöva nästakärlek fullt ut, hävdar Martinus.

Vårt dagsmedvetande innefattar både den yttre fysiska och den inre psykiska världen. Det är förenklat uttryckt världar/universum bestående av elektromagnetiska vågor. G C citerade det välkända kärleksbudet: ”Älska din nästa såsom dig själv och Gud över allt annat.” Man frågar sig: Är det inte själviskt att älska sig själv? Nej, ty min kropp består ju av energier som hela tiden är i samspel med omvärldens olika energifält; med andra ord: Mitt jag är ett laboratorium med en energiocean som ställer en massa energikombinationer till förfogande. Att älska sig själv är därmed till gagn för både en själv/kroppen och helheten. Min kropp består av myriader mikroväsen som bildar alla olika organ. Det gäller naturligtvis att skapa en så fin miljö som möjligt åt dessa mikroväsen genom att älska dem.

Martinus säger: ”Tänk och handla till nytta och välsignelse för alla väsen”. Han menar verkligen allt och alla. G C sa att det i varje sekund går att uppleva allting. Dt är vad Martinus kallar gåvoprincipen som ständigt är verksam. Som exempel på samverkan nämnde G C matsmältningen; denna komplicerade samverkan är möjlig genom en givmild natur. Är vi då tacksamma för detta? Knappast, eftersom hindret är vår egoism som går ut på att tillfredsställa mina begär, vilket ofta sker på andras bekostnad. Detta är självfallet inte sunt; risken är stor att man då hamnar i smärtfyllda banor, som G C uttyckte det.

Denne riktade ytterligare en fråga till publiken: Har nästakärlek och humanitet bland mänskligheten ökat? Stämmer det om man ser på dagsläget? Om man har tidsperspektivet2.000 är bakåt måste väl svaret bli: ja, humaniteten har ökat betydligt sedan romartiden exempelvis. Men med hänsyn till dagens värld förefaller det inte förhålla sig så. (( Kan man inte säga att dagens ondska bara tar sig andra uttryck än förr, att den blivit liksom mer raffinerad? Jag har svårt att se att den minskat, ej ens på lång sikt, men formerna är delvis olika numera. Min anm.))

G C som refererar till Martinus menade att människan utvecklat ett förfinat nervsystem, att vi alltså blivit känsligare och således mer påverkbara av andras lidande. ”Myggan mot stormen” – det är bättre att försöka vara optimistisk. Vad som kan ge anledning till motsatsen är som sagt konkurrensen idag. Denna kan likväl ses som dödsryckningarna av en gammal primitiv mentalitet som är dömd att försvinna på sikt.

G C visade en av Martinus tidigaste symboler (från 1930-talet). Den gjorde han till boken Den fullkomliga födan, och den vackra bilden illustrerar att Nästan är Gud! Kort sagt åskådliggörs med hjälp av större och allt mindre geometriska figurer – cirklar och trianglar inneslutna i varandra – hur ett levande väsen är uppbyggt. Varje organ i kroppen, t.ex. levern, består ju av celler.

Under loppet av 100-200 dagar har alla celler bytts ut, d.v.s. gamla har dött och nya har ersatt dem. Det är faktiskt en ständigt pågående reinkarnation i miniformat! Det existerar som bekant många typer av celler; så är t.ex. bencellerna de mest långlivade, varför de bytts ut under en längre period, nämligen en sjuårscykel. Nervcellerna har en speciell struktur som är bestående, medan de enskilda cellerna inkarnerar ständigt. En underavdelning är organellerna som är själva nervcellernas organ.

Under cellnivån finns alltid mindre och mindre enheter: makomolekyler, därunder mikromolekyler o.s.v. ner till elementarpartiklarna. I detta mikrokosmos byts de allra minsta partiklarna ut i svindlande takt: 2.000 gånger per sekund! Men det finns ett undantag: protonerna sägs ha en ”evig” (?) livslängd. Genom denna fortlöpande reinkarnationsprocess har en 70-åring (G C:s ålder) fått alla cellerna ersatta tio gånger (jämför 7-årscykeln ovan). Hastigheten är dock som nämnts mycket högre på lägsta nivåerna: elementarpartiklarna ”föds” och ”dör” oerhört snabbt.

Det mänskliga jag är som sagt en kombination av energier. Märk att planeten Jorden – liksom alla himlakroppar – likaså är ett levande väsen. Jordens hjärna, i analogi med de primitiva delarna av människohjärnan, består av alla djur! Därtill kommer människans jagmedvetande som bildar högsta energicentrum i Jordens hjärna. Logiskt nog säger Martinus att hela Universum, Makrokosmos, likaledes är strängt hierarkiskt uppbyggt. Sålunda är alla stjärnor också levande varelser, liksom givetvis galaxerna i all oändlighet. Världsalltet består även det av oräkneliga energikombinationer.

Människan kan i detta perspektiv karaktäriseras som en makromolekyl i jordklotsväsendet. Martinus slutsats blir: Gud är min nästa! Det bör poängteras att Jorden även enligt den materialistiska naturvetenskapen kan betecknas som ett levande väsen. ((Det är säkert något som ej alla naturvetare vill skriva under på, men klart är att den gamla allmänt vedertagna newtonska världsbilden håller på att rämna. Min anm.))

Vad nästakärleken beträffar underströk G C att den djuriska (d.v.s. i djurriket grundade) förälskelsementaliteten degenererar alltmer – och det går fort. Äktenskapets status urholkas – se på alla skilsmässor. Förr varade ett äktenskap (och eventuellt förälskelsen?) ett helt liv. Nu är det ständigt nya förälskelser i en persons liv; jämför vår bundenhet till materiella ting som gör att vi vill ha nya saker. Men en motreaktion märks hos många: de är trötta på denna livsstil och längtar efter en annan sorts tillvaro. G C påstod bestämt att sundare tankar är på väg att ta form hos åtskilliga, och det går rätt fort nu.

Man kan som bekant indela kosmos i makro- resp. mikrokosmos. Martinus talar dessutom om mellankosmos som är människans sfär mellan dessa världar. En tydlig tendens i nutiden är en snabbt tilltagande polarisation. Spänningarna ökar, vilket är särskilt uppenbart då bl.a. häftiga vulkanutbrott blir vanligare. Diverse klimatförändringar märks samtidigt: värme- resp. köldrekord m.m. I det mänskliga samhället ser vi hur löner polariseras, med påföljd att klyftorna mellan rika och fattiga vidgas. Finansvärlden vacklar och inte så få oroas att en krasch, en riktig ”smäll”, ska komma. Somliga fruktar fler katastrofer, t.o.m. att ett nytt världskrig väntar. Det verkar faktiskt som om makthavarna inte lärt läxan av 1900-talets båda världskrig. Det skulle betyda att vi med stormsteg är på väg mot en världskatastrof.

Allt lidande i världen tycks kulminera nu, något som forcerar processen. Det är tal om en snabbare utveckling av känslor, samtidigt som den intellektuella utvecklingen tilltar. Därigenom erhålls ett intellektualiserat känsloliv, alltså en analytisk förmåga som kombinerad med känsla och intuition kommer att göra det möjligt för människan att se hela universum! Här kommer nästakärleken in i bilden som en metod för att begripa de stora sammanhangen. Det har tagit tusentals år att nå nuvarande stadium och många fler årtusenden krävs för att nå därhän – förmodligen utan någon ny världsåterlösare som Kristus var. Nu är grunden för vår plats i tillvaron just intellektualiserad kärlek.

Djurrikets instinktivledda liv har fört människan framåt genom en snårskog av problemfyllda erfarenheter, mot altruism, d.v.s. kärlek till nästan. Det är ett dramatiskt steg som även är förenat med smärta. Hur ska jag kunna gardera mig mot ”helvetets” kulmination? Det var G C:s nästa svåra fråga. Ett svar kan vara: genom kristustro – men bara temporärt, inte i längden. På sikt är svaret: genom logiska och kärleksfulla analyser, menar Martinus. Då fordras likaså en god intelligensförmåga. Än så länge befinner vi oss i ett övergångsskede då religionen i nuvarande form ännu spelar roll. Kanske ska Gud sända ännu en världsåterlösare? Emellertid vacklar många i tron, medan andra blånekar helt enkelt till att Gud existerar. I vår tid finns ju så många andra impulser och stimuli.

G C var övertygad om att det är en våg på god väg att inleda en ny era – och då är det inte endast materialismen som gäller. Nu är väldigt många bländade av naturvetenskapens och framför allt teknikens fantastiska framsteg. En ofantlig ström av information väller fram. Men har vi någon riktig karta och kompass? Vi behöver en annan art av kunskap, dock utan att vi ska pådyvlas någon form av ”missionering”. ((Martinus ville inte bilda någon ”skola” eller ”slutet sällskap”. Min anm.))

Vad är medvetande? Martinus urskiljer tre stadier; A-, B- och C-medvetande. Det första innebär att jag vill träna, anstränga mig och arbeta med mig själv. B-stadiet kännetecknas av empati med alla medväsen, en intellektuell kärlek. C-medvetande har man uppnått då kärleken till allt och alla har blivit något alldeles självklart – den har med andra or blivit en automatfunktion.

Martinus ger sju regler för att kunna följa den ”rätta” vägen: ((Jag har sannolikt inte ordagrant återgivit Martinus egna ord, ty jag har blott mina anteckningar att lita till. Min anm.)) 1/ Utplåna begreppet ”fiende” i ditt medvetande. Hitta positiva drag hos din föregivna fiende, så att han/hon blir en vän. 2/ Gå inte i svaromål mot ”skitsnack”. G C anmärkte något om hycklare också. 3/ Tala aldrig illa om någon eller något. G C tillade: Briljera inte med dina kunskaper. 4/ Iaktta absolut ärlighet i allt. 5/ Du får aldrig såra, lemlästa eller döda. G C kommenterade: Vi bör äta vegetariskt, eftersom växter som skördas utsätts för mycket mindre lidande än då djur dödas. 6/ Bli inte ledsen av klander eller glad över smicker. G C sa: Var dig själv, lämna flocken! Flockmentaliteten har även hos människan blivit en automatfunktion. 7/ Öva yoga. Martinus talar om äkta yoga när man ber om hjälp. Arbeta så att dina tankar och handlingar är till nytta och glädje för alla medväsen.

Efter en kort paus följde en ganska lång frågestund. Fråga: Vad gör man om man inte älskar sig själv då? Svar: Är man till gagn för andra så kommer man att tycka om sig själv också. Tyvärr är många bittra och hatar sig själva, vilket ger depressioner. Men att tjäna andra och ställa upp för dem är positivt för då tillämpar man gåvoprincipen. Och eventuell bitterhet försvinner mer och mer. Exempel: En djupt deprimerad person hade gått i terapi utan resultat och mediciner hjälpte inte heller. Men genom att bjuda på sig själv kunde personen ifråga komma ur sin låsta situation.

Fråga: Har förhållandena verkligen blivit bättre? Se på skilsmässostatistiken! I dagens samhälle finns ingen nästakärlek. Svar: Det finns tecken på att det gamla bryts ner. De äganderättsförhållanden som ännu råder går tillbaka ända till Moselagen (se GT). Så också vad gäller äktenskapet: ”Älska varandra i nöd och lust ända tills döden skiljer er åt”. Visst förekommer det bra äktenskap än idag. En vänskapsrelation kan leda till ett fint äktenskap. Framtidens äktenskap blir säkert lyckligare, för då kommer det att baseras mer på tolerans.

Inpass: Det behövs frihet och den beror på ens samvete. Förr i tiden var det ofta inte tid för förälskelse, man jobbade hårt. Efter tungt kroppsarbete hela dagen var man uttröttad och ramlade i säng. Numera har man tid över för ”dumheter”. Svar: Vad frihet beträffar så är inställningen ”Du är min” och ”Gör som jag säger” fel. Medellivsländen var förr kanske bara 30-40 år, vilket också hade betydelse för den här saken. För 200 år sedan var det nästan omöjligt att skiljas.

Invändning: ”Vänsterprassel” förekom minsann förr också. Svar: Javisst, men var det inte en klassfråga? Nu binder man vanligen inte varandra så hårt i äktenskapet, man ger varandra frihet inom vissa gränser, exempelvis om ett par diskuterar en resa, så kanske man kommer överens om att åka till var sitt resmål. ”Går man över trädgränsen finns det inga myggor” (G C: uttryck). Inlägg: Äktenskapet som institution finns inte längre kvar nu när otrohet blivit alltför vanligt. Martinus anser att det ändå dröjer länge innan äktenskapet avskaffas i framtiden.

G C tog upp Martinus framställning om den mänskliga polförändringen: den maskulina resp. den feminina polen förändras. Hos djuren dominerar den maskulina polen hos hanen medan den feminina är latent hos denne. Hos honan är det förstås tvärtom. Hos människan är en polförvandling på gång i så motto att mannens maskulinitet försvagas till förmån för den femininas polen som alltså förstärks. Med andra ord sker hos kvinnan en omvänd förskjutning. ((Detta är en förkortad och förenklad skiss, men här finns inte möjlighet att närmare gå in på ett för många troligen kontroversiellt område. Min anm.))

Martinus hävdar att de motsatta polerna småningom kommer i ett jämviktsläge; utvecklingen pågår redan. Som man tänker blir man, men materien är trög och släpar efter. I kroppen finns alla anlag kvar länge, även om psyket har börjat förändras. Vad är sexualitet och vad är kärlek? frågar Martinus. I sin bok Logik kap. 37 utvecklar han sin syn på detta. Kärlek bör vara lika med njutning vid beröring och smekning – både fysiskt och psykiskt. Nästakärlek innebär att man ger av sig själv, det gäller naturligtvis även sexuell kärlek. Hos enpoliga väsen (manliga resp. kvinnliga) blommar en längtan till kärlek över alla gränser.

I det gamla äktenskapet befann sig många i en förfärlig situation. G C frågade: Vad är lycka? Någon insköt att det gällde att parera stenar som kastas på en också. G C hänvisade till senaste numret av tidskriften Kosmos där temat är ”livshygien”; livslycka beskrivs där som höjt över materien; en överjordisk kraft som finns i hela universum; själen öppnar sig för andra själar; det råder välbefinnande och livslust.

Man bör se positiva saker, inte bli irriterad på småsaker – men detta kräver träning! Inpass: Man kan i alla fall inte undvika konflikter. Svar: Man ska lära sig viljemässigt; se A-, B- och C-medvetanden . Reinkarnationstanken igen: elever på 1950-60-talet hade inte hört talas om reinkarnation. Tio år senare hade de ofta ett hum om den idén men kunde inte definiera den. På 1980-talet visste man betydligt mer om saken. Nu tror ca. hälften av eleverna i en klass att reinkarnation är möjlig.

Fråga: Man brukar ju känna om den s.k. personkemin stämmer eller ej när man träffar en annan person. Känner man särskild sympati, har man då levt tillsammans i ett tidigare liv? Svar: Det är möjligt, båda kan rentav ha varit gifta med varandra tidigare. Vissa människor är det tvärtom svårt att älska. Inlägg: Jag hade ett sammanträffande med en imam i Skövde. Jag som kvinna var förskräckt över hans kvinnosyn; han talade bl.a. om helvetet som en realitet för brottslingar och hänvisade till Koranen, som tillät stening av kvinnor för äktenskapsbrott. Genmäle (annan åhörare): Det måste vara fel att Koranen kräver detta fruktansvärda straff. F.ö. an ses Livets ord i Sverige företräda en kristen fundamentalism. Uttrycket ”som fan tolkar bibeln” nämndes.

Invandrarfrågan togs också upp av en åhörare: Enligt en viss ekonomisk beräkning lär invandringen till Sverige medföra mindre välfärd för vårt folk. Flyktingkostnaderna utgör enligt undersökningen en stor påfrestning. Svar (G C): Man kan fråga sig varför ”försynen” har låtit oss få dessa problem. Kanske är det försynens sätt att träna oss att ta emot fler flyktingar?! Det är förstås inte bara ekonomiska aspekter på denna problematik. Historien visar att en blandning av olika kulturer är till gagn: det har därigenom emellanåt uppstått en ny högkultur.

G C nämnde att 70 miljoner ryssar ekologiskt sett bor i katastrofområden – men de flesta är ännu inte medvetna om det. Omedelbart efter 2:a världskriget var 30 miljoner människor på flykt i Tyskland. Likväl repade sig ju Tyskland bra som bekant. I USA pågår en polarisation där motsättningarna ökar. USA är alls inte så enhetligt som media ger sken av. Det förteligger enligt vissa bedömare risk för att det väldiga landet bryts sönder i flera delar.

Inlägg: Är verkligen de nya invandrarna till vårt land en belastning? Jämför vad vallonerna tillfört Sverige! De var en stor resurs som kom landet till godo. Mycket beror på vår egen inställning till invandrare. Arbetslivet får inte slå ut dem! Tyvärr är ju affärsprinciperna sådana att alla inte får jobb. En annan aspekt på problemet är att det inte heller ska vara någon ”tossegodhet” gentemot invandrare. Det är fel att ständigt ”stryka dem medhårs”.

G C citerade Martinus: ”Hårt läder kräver bra smorning”. Det är känt att en del immigranters missbruk förekommer på grund av flathet från myndigheternas sida. Vi måste ha förmåga att gardera oss mot både inhemska och utländska brottslingar. G C frågade också om inte botten av ”helvetet” nu är nådd. Den nuvarande kapitalismens avarter är uppenbara. Jfr Barnevik-affären! Hur många miljarder fick han nu? G C menade dock att man inte borde angripa Barnevik utan kapitalet i stället. ”Sjuka” siffror belyser förstås inte blott den snedvridna storföretags- och finansvärldens verksamhet; se också vad de främsta professionella stjärnorna inom en del av elitidrottten /sporten håvar in! Det är fel att oreserverat se upp till idoler av det slaget.

Man behöver bara tänka på hjälpbehovet till svältande människor i världen för att omedelbart inse hur snett systemet slår. Men kan det vara så, att lidandet i alla fall är nödvändigt? ((Martinus behandlar detta ingående men jag kan naturligtvis inte gå in på detta här. Min anm.))

Som antytts hotar en total ekonomisk bankrutt, enligt G C. Det har varit när ögat flera gånger tidigare. Till slut måste man överväga alternativa system. Det krävs givetvis hård kamp för att någonsin nå ljuset. Ett globalt tänkande fordras likaså. I Sverige och många andra västländer har det blivit vanligare att slå ner på invandrare/flyktingar. Försök påverka regeringarna i dessa länder, påverka för att minska egoismen som larmar: ”Vi måste till varje pris bevara vår välfärd!” Går det att få inflytande via internationella organisationer? Det går i så fall mycket för långsamt. Slutligen nämnde G C kortfattat om oljans storpolitiska betydelse.

Min kommentar oktober 2002

Föreläsningen var givande och intressanta frågor ställdes efteråt, låt vara att en del av dem låg i utkanten av temat Nästakärlekens nödvändighet. Martinus är självfallet inte ensam om att betona kärlekens allt överskuggande betydelse, inte minst gäller detta i dagens sargade värld med ett ofantligt underskott av nästakärlek. Men det som Martinus skrev för åtskilliga decennier sedan – fr.o.m. 1930-talet och framåt (ända till hans död 1981) – är minst lika aktuellt idag. Han ör märkligt tidlös, vilket inte heller förvånar då hans andliga kosmologi (huvudverk: Livets bok) omfattar bokstavligt talat allt.

Jag var nyligen på föreläsningen Liv i universum? Jag tycker att mycket av det som astronomin på det materiella planet lär oss idag stämmer med vad Martinus själv kommit fram till – främst med utgångspunkt från det andliga. Men jag måste tillägga att han satte naturvetenskapen högt, dock utan att vara beläst. Att allting i grund och botten är energier anser astronomerna också. Dynamiken och utvecklingen i det oändliga världsalltet illustrerades också i det nyss nämnda föredragetav galaxernas rörelser, stjärnornas födelse och död. Sambanden i det enorma makrokosmos liksom i mikrokosmos belystes tydligt.

Gunnar Carlssons föredrag nämndes Martinus bok Logik som jag råkar äga. Den är mycket innehållsrik och i kap. 37 Kärlek och sexualism utgör en och samma grundprincip visar Martinus att kärlek (vilket slag det än är) alltid är förenat med njutning. (Sexualism är säkert vad vi kallar sexualitet eller kort och gott sex.) En del av hans påståenden kan förvåna men som alltid motiverar han noggrant sina slutsatser som bör övertyga t.o.m. somliga skeptiker genom hans analysförmåga som karaktäriseras av sträng logik.

Sture Alfredsons hemsida