Nedräkning

Vi ska visa vad vi kan! Jajamän! / "Mandom mod och morske män!" / Vi har inte tappat taget än. / Måste handla nu och inte sen. / Sätt bara igång, kom igen! / Terrorister griper man på känn. / En kan rent av vara din vän! / I kriser visar vi handlingskraft, / effektiv och god som tranbärssaft! / Bättre vaksamhet har vi aldrig haft. / Hemliga polisen har huvet på skaft.

Det är väl klart vad jag syftar på i detta fall; kanske olyckfall i arbetet? Jag vet faktiskt inte, men självfallet är det lätt att begå misstag i känsliga lägen. Enkelt är det också att raljera som jag gör, men jag förstår att trycket att agera och snabbt slå till är stort. Då är det begripligt att även en och annan oskyldig grips -- fast "sånt ska inte få hända" som det ofta låter efteråt. Jag vill absolut inte påstå att Säpo gått ner för räkning (såsom rubriken kanske antyder), men ändå tycker jag att man visat brist på kompetens och/eller troligen blivit lurad av falska tips. Hursomhelst bör jag avstå från vidare spekulationer, för jag är inte insatt.

Diverse pekpinnar: Sitt inte på höga hästar! Du riskerar svindel och fall, för den sitsen är högre än ett pelarhelgons! # Svin är inga monster men likväl utsatta för människans våld. Hon snurrar runt i våldsspiraler. I sanning svinaktigt! # Det är inte bara urmakare som vet vad oro är. Sådan känner vi lite till mans, eller hur? Oro är släkt med rädsla. # Tålamodets gudomlighet belönar till sist den som väntar med tillförsikt.

I den bästa av världar? När marknaden är mättad / blir reklamen alltmer glättad. / En sann historia är berättad / att man nästan blir hjärntvättad! / I reklamen är allt så jättebra. / Det går man på, det vill man ha./ Allt tycks vara som som det ska / i shoppingvärldens Shangri-La*. / Där aktar man aldrig för rov / att ständigt skapa nya behov. / Köp på stubben utan uppskov! / Ge järnet, ja även stålet, / så nås bästa försäljningsmålet. / Köp storpack som räcker för skrovmålet! (*: Shangri-La är ett påhittat paradis i Tibet. I Kina finns faktiskt en ort med det namnet.)

Så säger oss hurtigt reklamen: "Köp denna vackra cyklamen / till er dotters snara examen! "/ Du vidgar då hela ramen / för din brinnande köplust. / Det sker ej på vinst och förlust. / Du går kanske en dust / med din magra plånbok. / "Är månne något på tok?" / säger en slokörad karlslok / som har som sin födkrok / att kassa varor saluföra. / Detta måste mig beröra. / Men vad ska jag kunna göra?

Reklamen kan knappast vara helt sanningsenlig: för bra för att vara sann helt enkelt. Jag påstår inte att den direkt ljuger, men infon är för det mesta skral ,och självklart har alla produkter och artiklar i annonserna bara fördelar som gärna överdrivs. Visst, det ligger i sakens natur; de nackdelar som onekligen oftast finns, upptäcker man först när man använder varan. Ska man då reklamera, dvs. söka kompensation för produktfel? (Obs! att reklamera för något är praktiskt taget raka motsatsen!) Min erfarenhet är att reklamation lönar sig, om det tydligt framgår att det köpta är långt ifrån felfritt.

Någon har sagt att 90 % av alla s.k. behov är onödiga. I varje fall är ju handelns/näringslivets ambition hela tiden att få oss att tro att vi behöver alltmer, medan basbehoven i själva verket är mycket få. Avnämarna, alltså förbrukarna, köper nog gärna en "ny" variant av en viss produkt, om det så bara är förpackningen som fått en annan färg. Konkurrensen mellan många märken är stenhård, så det gäller att vara uppfinningsrik. Tillväxt är en helig ko.

Mängdrabatt är förstås ett fullt legalt knep, det lägre priset lockar ju, även om man egentligen inte behöver så mycket av just den varan. Hård priskonkurrens råder överallt, alltid finns det en del extrapriser, till kundens fromma. Men det finns givetvis nackdelar: hushållssvinnet ökar när man inte orkar konsumera så stora kvantiteter som handeln erbjuder. Allmän överproduktion ger ett enormt svinn i varuhus och restauranger, det gäller förstås särskilt lättfördärvliga saker som frukt, grönt och livsmedel. Det gör att man slänger fullt acceptabla varor och brukbara saker. Slöseri kort sagt.

Jag är medveten om att det sagda är banalt, alla vet ju redan hur det ligger till. Men då är det ju allvarligt att man verkar ta det där för givet och inte lägger två strån i kors för att göra något alls. Den enskilde kan ju som bekant göra något lite, fast det kan verka besvärligt att tänka efter och bry sig lite i alla fall. -- Jag lättar upp den här snusförnuftiga texten med lite rim igen: Gör först det du måste, sen vad du vill. / Annars går du i pannkakan vill. / Du blir då ej bättre än en död sill, / eller som en val som svälter utan krill. / Att välja vållar lätt huvudbry. / En produkt sägs vara ny. / Till den säger man ej "Fy!" / Den sprids i stad och by. / Den gör dig glad och kry.

Jag skriver om det lilla runt omkring, som jag blandar med det stora i vidsträckt perspektiv; målet är omväxling i form och innehåll. Prosa passar bäst för resonemang och analys, rim kan ge underhållning och humor: infotainment (information+entertainment). Hur går det då med kvalitén i mitt fall? Jo tack, den lever kan jag försäkra -- och en rad andra anser det. Men det finns förstås andra problem än de antydda: Hur ska man i bokfloden kunna veta vad som är bra och vad som är av sämre halt? Om viljan och tiden inte räcker till för att ta reda på detta, sker eventuella bokköp på måfå -- eller ofta väljs enklaste "lösningen": man struntar helt sonika i att handla, man visar därmed vad man inte vill ha. Dessutom hindrar okunskap eller fördomar ett riktigt kvalitetsmedvetande.

Däremot väljer i alla fall många tydligen mordiska deckare; är det är en bra verklighetsflykt? Detta är för mig gåtfullt; verkligheten erbjuder massor av blodig terror -- räcker inte det? Förklaringen är nog att fiktionen bjuder på en kittlande mordstory som läsaren står helt utanför, bara tar del av med oförfalskat nöje(?). Samtidigt finner man att den förfärligaste påhittade historia inte kan tävla med den långt värre verkligheten i krig. Det går ej att föreställa sig de mardrömstrauman som många krigsflyktingar genomlidit och som nästlat sig fast i sinnet.

Nu till det globala perspektivet i Frankrike. Det är i skrivande stund (11/12 2015) på sin höjd ett dygn kvar av den beramade Pariskonferensen. Det är klart att det blir ett avtal; i vart fall bättre än det ganska misslyckade i Köpenhamn förra gången. Rubriken Nedräkning passar här ( som annars associerar till satellituppskjutning). Sedan återstår knäckfrågan: Ska jorden klara uppvärmningen, som i långa loppet säkert blir större än beräknat. Avtal på papper är en sak -- dess genomförande (implementering på kanslisvenska) en helt annan.

Har konsekvensanalyserna varit tillräckliga? Kommer länderna att kunna samsas? En ljusglimt: Aldrig har så många länder varit med på en så stor miljökongress. Enligt uppgift är det bestämt att de rika nationerna skall hjälpa de fattiga med alla åtgärder som behövs för att begränsa uppvärmning till 1½ (?) grad. Kan man lita på givna löften? Sverige förefaller sätta stor tilltro till förbättringar via fler miljömedvetna teknikföretag.

Klimatåtgärder fordrar pålitligt mod. / Framförhållning krävs som är god. / Kunskap fanns som de flesta förstod. / Sluta bryta det fossila kolet. / Jeanne d'Arc brann sorgligt på bålet. / Man fasar för det sista avgrundsvrålet, / då "Ten and out!" ljuder på domedagen! / Nej! Jag vägrar ta plats i sarkofagen! / Vi ska utföra de bästa förslagen / och se till att en lyckolott blir dragen /som garanterar morgondagen. / Vi måste alla nu ta oss i kragen!

Sture Alfredsons hemsida