Ner

Ner, hela tiden ner. / Vad är det jag ser? / Ser inget tydligt mer. / Farten ökar alltmer. / ”Inte så fort!” jag ber. / Allting sig nu ter / som en dröm som ger / mig bilder, fler och fler. / Där visas ett stjärnbaner /och ett plakat av faner: /” Vad är det som sker?” / och ”Skulden är er!” / Hånfullt man ler. / Rykten går på känt maner. / Lögner ut sig brer. / Giriga sig väl förser. / - Lyssna gärna på Allan Linnér.

Alla kanske inte vet vem Allan Linnér är, radiopsykologen kallad. Han lirkar varsamt fram något som liknar lösningar på inre problem. Hjälpsökande i programmen brukar vara nedstämda, rentav nedbrutna av diverse svårigheter. Då gäller det att få upp humöret – men utan påklistrad hurtighet. Kopplingen till mina rimrader är ganska lös, men jag ser dock visst samband. (F.ö. tycker jag rim, speciellt av den här typen, alltså ettordsrim, binder ihop det hela på ett acceptabelt sätt.)

Nyckelordet ner ger mig många associationer. Jag är säkerligen inte ensam om att tycka att vi (?) är på väg ner, dvs. utför. Men vilka är vi? Jag uttrycker mig nog flummigt här, drar alla över en kam, och det är inte bra. Det är banalt att konstatera att vi alla är både lika och olika, men man/vi tänker inte alltid på att det är vi som bildar samhället i allmän bemärkelse. (En annan sak är förstås betydelsen /liten/ ort.) Samhället (=det allmänna) står dock ofta i motsättning till individen.

Nergångna personer (nedgångna låter kanske bättre) finns det gott om i dagens samhälle; hur ofta hör man inte frasen ”Det var bättre förr!” – gärna med ett litet bekräftande leende. Jag tycker det nostalgiska uttrycket har relevans idag. En del håller inte med – det är ok – för onekligen var inte allt sämre förr: teknikens landvinningar har varit och är enorma till mänsklighetens fromma. Men som alltid finns det nackdelar med den saken också. Tempot har drivits upp alldeles för mycket, många hänger helt enkelt inte med lika bra längre. Och då ökar antalet ”psykfall” (jag ogillar själva ordet).

Vi människor – som helhet betraktade - har ställt till det för oss; alla har faktiskt någon del i försämringen, men vem vill erkänna sin egen skuld? Att skylla ifrån sig har blivit en regel med få undantag (jag har tidigare funderat kring begreppet syndabockar). Det är förstås skillnad på skuld och skuld (som jag också skrivit om); Högt uppsatta personer med makt, då särskilt med ekonomisk sådan, måste ha en större skuldbörda i fråga om ansvar för dåliga förhållanden för det stora flertalet. Ändå förefaller det som om makthavande blundar för konsekvenserna, när svaga och utsatta får allt värre att klara sig. Detta slår allra hårdast i fattiga länder där utarmade människor till och med dör av svält. De styrande tänker blott och bart i ekonomiska termer, så att solidaritet och medmänsklighet kommer på undantag. För att klara jobbet bra(?) måste de säkert förtränga ”sjukt” dåliga saker.

Jaja, allt det där känner vi ju till, invänder någon resignerat. Ändå tål det att upprepas, ty det verkar som om alla hemska fakta inte fastnar på riktigt innerst inne. Insikten om de skriande orättvisorna måste tränga in och ner på djupet av medvetandet – och inte minst ända ner i det undermedvetna som verkar i det fördolda. Tummen ner för dem som inte bryr sig. När hissen når ända ner till källarvåningen, finns bara en väg: upp/opp. (Det finns ju två uttal, liksom i ned eller ner.)

Ibland går det fint, då går det upp. / Stolt är du då som en tupp / på gödselstacken. Men krupp / gör halsen illa, och ett gupp / känns som en elak kupp! / Små löss kan synas med lupp. / För mig gick det nyss upp.

Jag ger absolut inte opp , / förrän min firma ligger i topp! / Det är som ett racerbilslopp / eller ett hinderlopp i full galopp! / Blir det ändå en flopp /och det tvärt blir stopp / sker det över min döda kropp!

Sture Alfredsons hemsida