Nils Strindbergs Arktis
Kontrasternas arkipelag -- Svalbard
av fil dr Tyrone Martinsson
29/1 2004 Högskolan i Skövde
"Nils Strindberg var fotograf på Andrées polarexpedition 1896-1897. Hans bilder har till stor del varit okända för den breda allmänheten. Även i polarhistorisk forskning har bilderna från Arktis varit kända endast i begränsad omfattning. Under föreläsningen kommer Tyrone Martinsson att visa bilder från expeditionen och berätta om fotografisk arkeologi som metod.
T M är fil dr vid Högskolan i Skövde och är programansvarig för programmet Kommunikation och interaktiv gestaltning. Han arbetar med visuell kultur och hypermediastudier. Denna föreläsning ingår i en serie populärvetenskapliga föreläsningar om aktuell forskning vid Högskolan i Skövde." (från affisch)
Ordföranden i utbildningsnämnden vid HiS Anders Malmsjö hälsade alla välkomna. Han presenterade T M som är konstnär och forskare med en doktorsgrad från London University Westminster och New Mexico University, USA. Denne berättade att han först skulle ge en introduktion till Nils Strindberg och den polarexpedition han deltog i. Därefter skulle han visa foton och säga något om den metod han använt och om sitt nuvarande arbete.
Redan innan föreläsningen börjat kunde man beundra ett vackert färgfoto av Svalbard i den arktiska regionen. Denna ögrupp ligger hundra mil norr om Nordnorge och en kartblid visade exakt Svalbards geografiska läge. Ingenjören och ballongfararen Andrées expedition startade 11 juli 1897. Som bekant slutade denna polarexpedition tragiskt. Först 33 år senare hittades de förolyckade medlemmarnas kroppar på Vitön, dit de tagit sig till fots efter en nödlandning med den nedisade ballongen.
((Jag vill här lägga tillnågra upplysningar som inte var med i T M:s framställning som ju enbart fokuserade på Strindberg och hans foton, vilka jag ju tyvärr inte har möjlighet att återge. Enligt Bra Böckers lexikon gjorde Andrée 1893-95 i vetenskapligt syfte nio färder med ballongen Svea. Han prövade då en styrteknik med hjälp av släplinor och segel. Ett försök att nå nordpolen med ballongen Örnen sommaren 1986 måste uppskjutas på grund av ogynnsamma väderförhållanden. Starten skedde följande sommar från Danskön. Förutom Salomon August Andrée medföljde Knut Fraenkel och Nils Strindberg. Efter starten gängades släplinornas nedre delar ur och lossnade, så att Örnen snart drev manöveroduglig med vinden. Efter den nödtvungna landningen 48 mil nordöst om Danskön måste de överge ballongen och börja en lång isvandring, först mot en depå som lagts upp på Frans Josefs land. Sedan isdriften gjort det omöjligt att nå denna depå gav man sig av mot ett annat förråd på Sjuöarna. Isen drev dem dock mot sydost och den 5 oktober slog de läger på Vitön. Där dog de efter en kort tid sedan de troligen insjuknat av att ha ätit trikinhaltigt isbjörnskött.. Min anm.))
Polarforskaren Nils Strindberg (1872-97) var alltså utbildad fotograf och tjänstgjorde också som expeditionens navigatör. Han var bara 23 år vid starten och omkom 25 år gammal tillsammans med de två andra. Apropå ballonger: man började företa ballongfärder ganska sent i Sverige. Expeditionens ledare Andrée hade planer på att försöka korsa Atlanten men pengar fattades. Han var fast besluten att nå nordpolen och menade att en ballong var lösningen.
Strindberg hade en utmärkt fotoutrustning; den tillhörde de mest avancerade som fanns vid slutet av 1800-talet. Målet var att under denna expedition ta 1000 bilder samt bilder från luften avsedda för kartering. En karta skulle alltså göras, något som säkert inte var lätt i detta frusna område som var ett islandskap så långt ögat nådde. En bild visades: på väg till Danskön. Sedan var det en bild på Amsterdamön. Det finns idag få rester kvar som visar var det sista lägret var, men det är numera ett turistmål.
En annan bild visade ett gasverk, det var naturligtvis avsett att leverera gas till ballongen. I det ganska bergiga och kala landskapet stod ballonghuset där. Det fanns ett hus till som en engelsman hade uppfört för länge sedan -- som den förste turisten! T M visade sedan ett fotografi i renoverat skick, givetvis i svart-vitt, som Strindberg tagit uppifrån en höjd. Runt bildens kanter, som en mörkare ram, kunde man urskilja något slags tecken eller nummer. Dessa var avsedda att användas vid kartering. I panoramabilden från 1897 syntes också ballonghuset.
En annan bild förevigade Örnens avfärd 11/7 1897, även den förbättrad enligt T M:s restaureringsmetod (se nedan). En karta visade sedan var det blev definitivt stopp för luftfärden; ballongen tvingades ner på 82 graders nordlig bredd. De tre männen fick således vandra och vandra, och tvärs över ett isflak nådde de till slut Vitön (bild). De hade lite tur: det gick nämligen att komma iland tack vare en glaciär som bildade en sorts brygga.
Ett foto visade Strindbergs grav: ett enkelt stenröse. När man fann platsen efter så många år stack fötterna ut. Inte heller huvudet var helt täckt. Den karga plats där tältet stått var också på bild. På en ganska hög kulle var ett monument rest. Man har f.ö. skrivit mycket om vilken dödsorsaken var. ((Jämför sista meningen i stycket som jag till ovan. Min anm.))
En annan expedition hade långt tidigare (omkring 1840) tagit de första fotografierna på området. 1869 var det en konstnär vid namn William Bradford som tecknade, målade och fotograferade i Arktis, åt Grönland till. Arktis är så visuellt storslaget med sina snö- och isvidder, och det blev ett populärt mål för åtskilliga expeditioner under 1800-talet. Det var vanligt att forskare och författare skrev och föreläste om sina upplevelser och undersökningar.
Den fotografiska metod som Strindberg använde under Andrée-expeditionen var ett unikt val. I denna orientering är naturligtvis bilderna huvudämnet, betonade T M. Som nämnt dröjde det 33 år från 1897 (alltså ända till 1930) innan platsen för Andrés sista läger hittades på Vitön. Där fann man fem tuber med exponerad film. Man kunde då bara ta fram en enda bild av allt detta material som legat exponerat i hela 33 år. Det blev en debatt om vilket bolag som skulle ta hand om all film för att om möjligt kunna få fram fler bilder.
1930 togs bilderna fram på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Det var en fotoexpert Herzberg som räddade 93 bilder av totalt 240 exponerade foton. Det värdefulla materialet hade länge legat bortglömt och dåligt förvarat på en vind. Herzberg arbetade med de skadade fotografierna och 1931 anordnades en utställning med 25 bilder, både retuscherade och oretuscherade. Övriga kopior, ett 30-tal, fanns då på museum. Det var nämligen överlag bara kopior kvar, ty originalbilderna hade försvunnit! Däremot var allt skrivet material, såsom dagboksanteckningar m.m., kvar och intakt. Emellertid hittades originalen sedermera i Vetenskapsakademins lokaler.
Arbetet med bilderna Det handlar om visuell basforskning som har en viktig kulturell aspekt. Det händer mycket på detta forskningsområde. I Linköping undersöker man visuella spår,och T M nämnde även ett projekt i Stockholm. Det har dessutom skrivits flera böcker kring detta. Problemet är vilken metod man ska använda när utgångsmaterialet är skadat, som i fallet med Nils Strindbergs efterlämnade fotografier. Dessa hade skadats svårt av tidens tand (se nedan) och av undermålig förvaring; man kunde t.o.m. säga att materialet var förstört.
T M anmärkte att skrivna dokument har en given position och forskning kring sådana begagnar olika vedertagna metoder. Men det fanns ingen utarbetad metod för den typ av visuell forsknng som här krävdes. Frågan var: Hur skulle man komma åt informationen i bilderna? Det gällde att skapa en nymetod som T M kallade fotografisk arkeologi. Han valde ingen sofistikerad teknologi, tvärtom var det ett enkelt tillvägagångssätt.
Alla bilderna har ett ljust vertikalt streck i mitten; det är spår efter en mässingspole. T M nämnde här att filmen på den tiden var nitratfilm som var antändbar och sålunda eldfarligt material. Sådan film förstörs med tiden,och det är en process som inte går att stoppa. Beträffande originalen (som en tid var försvunna) skannade han in dem från originalnegativen. Det handlade därefter om att förstärka det materialet, som idag är det bästa vi har. Det var stor skillnad på originalnegativen som hittades 1930. Vart och ett av dem låg mellan två glasskivor, vilket gjorde det svårt att få skärpa. Genom denna konstanta oskärpa gick detaljer i bilden lätt förlorade.
T M visade ett av de bästa originalnegativen, alltså ett av de minst skadade. Här var skärpan ganska god. Han lät därpå visa en kopia som var mer oskarp. Problemet var som sagt glasskivorna. Idag kan man ändå tack vare en avancerad skanner få fram en bra bild trots problemet med glasskivorna. Man kunde se olika klockslag i nedre kanten på bilden (jämför ovan). T M kan ta papperskopior också, sådan kopiering görs på vanligt sätt. Originalet jämfördes med det restaurerade fotot och man såg hur dålig skärpan var på det ursprungliga.
Genom skanning går det att delvis återvinna detaljer och skärpa. Nils Strindberg hade två kameror med sig på expeditionen: en liten Kodak och en stor specialkamera som vägde sju kilo! På landningsplatsen tillbringade man sju dagar. Sedan startade man den mödosamma vandringen då man drog utrustningen på kälkar. En jämförelsevis otydlig bild visades, det syntes flera ljusa fält. T M förklarade att dessa orsakats av partiklar. Det var helt enkelt ett smutslager som täckte partier av bilden. Det var inte lätt att ta bort skikt efter skikt. Man går därvid liksom in i bilden som rensas vartefter.
T M jämförde smutspartiklarna med "brus", alltså ljud som man önskar ta bort för att få en klar ljudbild. Man kan jämföra den metod som T M tillämpade med vanlig arkeologi där man gräver sig ner i i lager på lager. Fotografisk arkeologi är en metod som gör det möjligt att bättre analysera innehållet i en bild. På ett av originalen som visades kunde man skymta unionsflaggan. Unionen Sverige-Norge varade till 1905. Expedionsmedlemmen Fraenkel kunde också urskiljas. Det var en speciellt arrangerad bild, en av flera panoramabilder.
Man kan se att förändringar i bilden framträder jämfört med originalnegativet. Detta visar ett oskarpt islandskap. Man kunde tycka att det är en dålig komposition, men Strindberg var utan tvivel en bra fotograf. En allmän reflexion är att om fotomaterialet från början hade tagits lika bra om hand som det skriftliga materialet, skulle vi haft betydligt bättre bilder idag. Vid en närmare analys av ett hörn av panoramabilden som där var svårt skadad kunde man se att det fattades en bit. Bilden var alltså beskuren och T M kunde konstatera att det fanns två bilder som passade ihop.
T M ville i sammanhanget särskilt nämna en skicklig expert på retuschering av gamla fotografier, Lennart Andersson vid Vänersborgs museum; denne hade fått i uppdrag att göra om Herzbergs restaureringsarbete. Det uppstod förresten en diskussion huruvida andra experter köpt kopior av Lennart Andersson. Det stod klart att Strindberg ofta panorerade. Han skapade en 360 graders panoramabild genom att foga samman flera bilder; i det aktuella fallet var det tre som passade ihop. T M anmäkte att panorering nu utförs med lätthet med hjälp av dator. Nu kan man ordna en horisontell visning av arbetet med det bearbetade fotomaterialet.
T M överraskade med att berätta att det fanns 115 negativ till - till på köpet oskadade! Dessa var avsedda för kartering. De uppvisade en bra optik, och en särskild kamera hade använts för panorering. Detta material är ej bearbetat. Det intressanta med denna panorering och dessa bilder (1500 st var målet) är att nertill i fotokanten (jämför ovan) var jämte tid (timmar, minuter och datum) även kompassriktningen markerad med gradtal i panoreringen. Frågan är: Hur skulle markeringarna omsättas i siffrors i efterhand? Det var svårt att förstå.
I Andréearkivet bevaras en del av Strindbergs anteckningar till föreläsningar han hållit. Anteckningarna utgör en god hjälp till att förstå hur registreringsverket fungerar. Speciella symboler ändras i kameran vid fotografering. Men det är svårt att i efterhand få ihop det hela. T M medgav att det ännu är delvis okänt hur systemet fungerade. Visserligen är kompassriktningarna riktigt angivna i bildkanten nertill, men hur de skulle användas är osäkert. Inom den polarhistoriska forskningen är man nu intresserad av visuellt material av denna typ, som naturligtvis Andréemuseet i Gränna får ta del av. Det handlar om kulturvetenskaplig forskning kontra vetenskapshistorisk.
Lennart Andersson i Vänersborg har också jämfört materialet, skannat orginalen och sett stor skillnad med den nya tekniken. T M framhöll att det är fråga om artefakter och att striden om den innehållsmässiga informationen i bilderna nu är löst. Alla negativen som innehöll många skador är nu skannade. På en av bilderna syns otydligt kroppsdelar av något djur på isen; man har antagit att det var en skjuten säl. Man kan nog skymta en nos och något skinn på isen. Men det var inte någon säl, det framgår av bevarade anteckningar. Det var först senare som en säl sköts. I det här fallet var det troligen en björn som man hade skjutit.
Den allra sista bilden togs enligt dagbioken den 22 augusti. Den satt i rullkassetten i kameran och det var Herzberg som lyckades få fram originalet som bl.a. visade flaggan med örnsymbolen -- Örnen va var ju ballongens stolta namn. Med den bilden avslutades också själva föredraget.
Kommentar 2004
Omedelbart efter bildvisningen meddelade T M att en temadag om denna polarexpedition ska arrangeras av högskoleprogrammet Kommunikation och interaktiv gestaltning 25/2 2005. Den kommer att vara öppen för alla och flera kända föreläsare ska delta, bl.a. Fjällström, en forskare som är känd för att vara en fin berättare. En fråga som tas upp är om vilka roller de tre deltagarna hade i expeditionen. Nils Strindbeergs insats har lyfts fram. Mer information om expeditionens ledare Andrée kommer att ges. Denne var med från början: 1893-95 gjorde han nio färder med en annan ballong. Vad hände då? En anna fråga som sysselsatt forskarna mycket är: Vad var dödsorsaken när de tre gick under? En visning av av Jan Troells film Fruset rum förutskickades även.
T M nämnde i sin föreläsning att P O Sundmans andra bok om den ödesdigra färden heter Ingen fruktan, inget hopp, som kom ut 1968. Jag kan tillägga att året innan publicerade samme författare sin första bok om expeditionen, nämligen Ingengör Andrées luftfärd. Jag kan också tillfoga att enligt Bra Böckers lexikon "all påträffad utrustning , männens anteckningar och dagböcker samt de framkallningsdugliga fotografiska filmerna har legat till grund för Andréemuseet i hans födelsestad Gränna och för den av Svenska sällskapet för antropologi och geografi år 1930 publicerade boken Med Örnen mot polen". Sundman har i sina böcker utnyttat detta material.
Jag ser med intresse fram mot temadagen. En fråga som jag i efterhand undrat över är om Nils Strindberg var släkt med August Strindberg. Denne var ju bland allt annat fotograf. Jag sökte på Wikipedia och fann att Nils far var kusin till August Strindberg. Förresten nämns att Nils bror Tore var skulptör och medaljgravör. OBS! Söker man på Nils Strindberg på Wikipedia ges efter texten prov på några av de bilder som visades av Tyrone Martinsson under föreläsningen. Till sist vill jag bara nämna att SLA 30/1 hade en intervju/artikel: Bilderna från Andrée-expeditionen allmänheten aldrig tidigare fått se.