NOG
Min gode farfar hade en stor Nash.* / Sista färden slutade i en krasch. / Mycket i världen är bara mischmasch. / Åtskilligt liknar faktiskt en fars. / Finns då inget riktigt bra? Åjo vars. / För dem som längsta strået drog / lyckan ett tag mot dem log. / Men de som ingen vinstlott drog / sökte väl tröst på nån krog. / En del slet hårt i tungt knog. / Några blev galna och andra slog. / Vissa i nöd till och med dog. / De fick till slut – liksom alla – nog.
* Vi sa för övrigt alltid ”Nash” med kort a (det var innan man lärt det amerikanska uttalet).
Har inte du liksom jag någon gång bara ropat rakt ut: ”Nu får det vara nog!” Det finns ju tillfällen då allt – i varje fall det mesta – står en upp i halsen. Man tycker förstås att något tråkigt, hemsk, ofattbart gått på tok för långt. Utropet röjer en stark känsla av avsky, för det mesta blandad med att man känner vanmakt: ”Vad ska man göra åt det? Jag kan inget göra!”
Känslorna svallar när man säger sig ha fått nog. Ofärd och krig som råder på många håll nu har nog (!) alla fått nog av, men allsköns elände upplevs ju så olika. Drabbas du själv kan man i många fall tala om ett verkligt lidande, liksom i högsta grad för invånarna i Gaza där det blev fullkomligt outhärdligt. Jag kan förstås inte sätta mig in i den olidliga situationen på riktigt. Visst kan jag som tvtittare eller åhörare vämjas av rapporterna – speciellt de gräsliga bilderna – men avskyn blandas med känslan av total maktlöshet. Världens tilltagande hårdhet och våldsbenägenhet är måttlös.
Det som stör mig väldigt är att, även om de allra flesta berörs djupt av tragedin, så avskärmar sig många utan tydliga protester som borde vara solklara. Man tiger helt enkelt, vilket ju är begripligt med hänsyn till känslan av att det inte går att göra något åt den hemska utvecklingen. Plus ett ännu starkare skäl till total passivitet: De som ändå har viss möjlighet att påverka, nämligen regerings-medlemmar i västländer knutna till USA, säger heller ingenting högt av vad de rimligtvis tänker. Till intet förpliktigande diplomatiska noter tjänar ingenting till. Förslag om t.ex. bojkott av varor från Israel tystas snabbt ner, medan USA, och delvis EU som fattat galoppen, generöst bojkottar en rad andra länder. Bojkotten mot Gazaområdet har pågått i många år. Och många minns med fasa den förra invasionen. Vi ser det kalla kriget i ny tappning.
Beroendebanden kommer mest uppenbart i dagen under kriser. För min del kan jag inte se annat än att dessa stadigt förvärras; ingen tycks ha någon konstruktiv lösning i bakfickan. Detta sorgliga faktum gäller i allmänhet både individuellt på det personliga planet och i globala sammanhang, oavsett vad retoriken säger. Min egen ambition är att försöka se samband under ytan, medan vrak-spillror gungar i ett virrvarr i ytskiktet. (Oj, nu blev det nog(!) för mycket retorik.) För övrigt är undertiteln på min bok Tankespår och tänkesätt inte av en slump just denna: Tankar i tiden. Min nyfikenhet sporras av att observera hur vår intressanta men oroande samtid utvecklas. Med det målet går det att bättre urskilja linjer och tendenser. I backspegeln ser jag att mina bedömanden inte varit helt fel. Äldre har ju också större livserfarenhet, varför deras tankar ej bör viftas bort som envisa flugor.
Spridda tankespån
Nog av resonemang nu; här följer några enstaka pusselbitar, utan inbördes rangordning. Kvantitet och kvalitet väger sällan jämt i vågskålen. – Graden av avund kan för mig vara ett mått på min egen framgång. -- Bantningsmanin speglar överkonsumtionen i överflödssamhället. – Strutsmentalitet och likgiltighet är vanliga men svårtolkade företeelser. -- Det är skillnad på reaktion och reflexion; den ena kan vara snabb, den andra långsam. – Sista ordet blir aldrig sagt – så länge människor finns. – Katten lär ha nio liv; hur många har den nyfödda reinkarnerade människan i bagaget? - Åldern sägs ta ut sin rätt – men har ej alltid rätt.
Nog-uttryck.
Nog betyder förstås först och främst tillräckligt, men vid närmare eftertanke har det lilla ordet flera betydelser. Exempel: Numera är nästan varje människa sig själv nog, dvs. bryr sig knappast om andra. Nära nog (nästan) alla tänker bara på sig själva. Krognotan var dyr nog (=mycket dyr). Hennes hälsa var nog så (ganska/mycket) vacklande. Det kunde man nog (säkert) förstå. I det sista exemplet är nog mindre betonat (uttrycker viss osäkerhet: troligen). – ”Noga” ingår i en rad uttryck, men dessa (t.ex. noggrann, nogräknad etc.) har ju en helt annan innebörd.
Barnsligt nog
Hissnande När jag var riktigt liten, kanske 2-3 år, blev jag en gång hissad högt upp i luften av Oskar, en god vän till familjen. Jag kiknade av skratt under den snabba luftfärden och väl nere igen, sa jag överlycklig: ”Gör så med mamma också!” Självklart begrep jag inte alls varför de vuxna då skrattade hjärtligt.
Läsproblem När jag var sju år och nätt och jämt kunde stava, ja på sin höjd tog jag mig igenom trestaviga ord, då kom jag till en mening som löd så här ungefär: ”Brudparet förevigades av en fotograf…” Jag tog sats flera gånger på det konstiga ordet: först blev det ”förvigades” (inte så tokigt faktiskt, för paret vigdes ju), och sedan ”förevigades”, med betoning på i. Jag kom sedan aldrig på det rätta uttalet – det felaktiga satt förstås kvar länge, för det var inget vanligt ord i talspråk. Alltnog: jag kom inte på att ordets kärna var ”evig”. Jag hade givetvis ingen aning om vad ordet egentligen betydde.
Sen barnslighet Den ena gamlingen säger till den andra: ”Jag är till åren, vet du. Fyller 83 till våren.” Den andra svarar med överlägsen min: ” Äsch, det är väl inget. Jag är 86. Du är ju bara barnet.”