Normaliserat?

Vad är det som händer i vår yrvakna värld? / Se! En rättning i leden tycks begärd. / Kampanjen bara rullar på – just det: #METOO! / Den ger nu ingen människa lugn och ro. / Förut låg Tystnaden över allt som en våt filt. / Nu larmas det om kränkningar hej vilt! / Så plötsligt och oväntat -- hur kunde det ske? / Ge mig en förklaring om jag får be. / Man kände ju att det ej var som det skulle, / när mannen fräckt tafsade -- en lumpen drulle! / Från filmvärldens Mecka kom första signalen. / På mängden reaktioner vi än ej sett finalen.

Mitt motto sedan flera år är: ”Vänta dig alltid något oväntat” – och visst händer det jämt saker som man absolut inte kunnat ana. METOO-kampanjen har pågått sedan mitten av oktober 2017; man undrar om inte mediadrevet ändå lägger av snart, det börjar bli väl tjatigt. Men problemet med sextrakasserier, från oönskade inviter och tafsanden till våldtäkter, har visat sig mer djupgående och vanligare än någon föreställt sig.

Hur hanterar man alla dessa anklagelser? Kan de inte vara falska ibland, dikterade av hämndbegär? Det är naturligtvis knivigt att lagföra ens en bråkdel av dessa brott mot all hyfs och anständighet, då ju bevisbördan är så gott som obefintlig. Ingen kunde väl förutse att så mycket otrevligt skulle välla upp till ytan, på snart sagt global nivå, i en rent av skrämmande omfattning. Alla dessa upprop med enskilda och kollektiva vittnesmål om övergrepp på en rad områden måste helt klart tas på allvar. Största delen av de ofta anonyma anklagelserna måste antas vara sanna; dessutom ligger det i sakens natur att det hela ”bara” är toppen på isberget, ty man drar sig för att framträda offentligt.

Påfallande ofta är det personer i vissa yrkesgrupper, organisationer och branscher som varit och säkert ännu är utsatta för trakasserier: exempelvis inom kultur- och nöjessfären samt militär- och polisväsendet bl.a. En gemensam nämnare är att de utsatta är/varit i beroendeställning, d.v.s. känt sig tvingade att ge efter för chefers/överordnades hot eller krav på sexuell underkastelse. Hur har anställda kvinnor kunnat sätta jobb och anseende på spel genom att anmäla övergrepp som dessutom är så svåra att få gehör för och bevisa rättsligt?

Jämställdheten har länge fört en tynande tillvaro i det allt tuffare manssamhället. Kvinnorna har i stort sett diskriminerats även ekonomiskt; trots detta uppvisar en mängd kvinnor en kompetens som allmänt sett ofta överträffar männens. Var god jämför skolbetygen: flickorna är klart bättre än pojkarna. Det sistnämnda ger hopp för framtiden: METOO kan vara början till det mångtusenåriga patriarkatets nedgång – äntligen! Det finns bedömare som tror att det är fråga om ett trendbrott –hur långt detta bryter igenom återstår förstås att se.

Lavinen av kollektiva vittnesmål har alltså utan tvivel kommit igång, och då är den svår att hejda för dem som vill bevara den repressiva ”tystnadskulturen” (rättare sagt: den nedtystade okulturen/ omoralen). ”Tyst i klassen” är OK för att effektivt inhämta kunskaper, men den relativa tystnaden får inte baseras på förtryck. Jag hoppas att det oväntade uppvaknandet från det obehagliga tigandet som döljer orättvisor och oförrätter blir en inte oväsentlig del i kampen för ett bättre samhälle. En uppmaning till många ansvariga, i första hand politikerna: Bordlägg inte miljöfrågan nu när klimathotet blir alltmer uppenbart! Tänk efter nu (”It's later than you think!”) – och agera!

Är det hela utslag av skum ockultism? / Knappast. Länge har vi sett en utbredd sexism. / Fältet är ju fritt för härlig hedonism. / Den gynnas gärna av häftig konsumism, / som håller hjulen igång i all kommersialism. / Sånt är livet: här gäller klarsynt realism. / Lägg genast av med dödfödd idealism!

Steg för steg skiftar livet form. / Vi lär oss leva efter mången norm. / Normen styr, dess påverkan är enorm. / Man står inte emot en åsiktsstorm! / Politiken ska vara strikt konform ./ Den ska klä dig som en uniform.

Men hoppas att fler nu visar civilkurage. / Den modiga behöver då inget kamouflage. / Hen spårar och röjer ett elakt sabotage, /som när tavlor förstörts på en vernissage. / Marodören sågs bära en hitlermustasch.

Han greps och fångades som sillen i noten. / För brottet fick han sota, rätt dyr blev dagsboten. / Just det: den modige sätter resolut ner foten, / och trotsar djärvt de fula hoten. / Han fick sitt straff, den tilltagsne idioten! / Men ack! Den förstörda konsten hamnade på skroten.

Håll tummarna för hyfs och moral! / För länge den varit synnerligen skral. / Döm tjuven hårt som kyrksilvret stal. / Hur ska du handla? Du har ett val. / Sluter du dig slött inne i ett skal, / och finner ingen utväg – om än aldrig så smal , / då ljuder i ditt öra en varningssignal: / ”Gör nåt, sluta med babbel och fåfängt tal!” / Går det? Den frågan är helt basal.

Sture Alfredsons hemsida