Ofattligt

Det finns ett otal bestialiska sätt att mörda. / Massakrer utförs av galna och komplett störda. / Av IS värvas några, helt förförda. / Hur många liv kan en vettvilling skörda? / MR lär oss respektera och livet vörda. / Det ofattbara lämnar oss ej oberörda. / Överhuvuden kondolerar, till synes rörda. / Lönlösa utredningar blir sen utförda.

Länder blir i krig i grunden förstörda. / För flyktingar är livet en svår börda: / Hemlösa, utan fristad och vilseförda. / Vi fattar ej, rädda och upprörda. / Nödropen förklingar ohörda. / De blir likt brottslingar förhörda. / Sen blir de väl ur landet utkörda. / Mot okända öden blir de förda. / Flyktingvågen gjorde problemen oerhörda.

Vad är det som händer? Förut i Paris, nyss i Nice – var och hur härnäst slår monstren till? Jag och många med mig reagerar starkt på terrordåden på olika håll, särskilt i Frankrike som ligger oss rätt nära. Vem blir ej rädd? I de senare raderna försöker jag sammanfatta krig och svår utsatthet. Det är inte svårt att inse att terror, krig och flyktingproblem hör samman. EU-krisen ( som jag nyligen skrivit om) är till stor del orsakad av flyktingfrågan, som tvingat även Sverige att ge långt mindre frikostig asyl. Intressant är att jämföra regeringsuttalanden förut (nuvarande och även tidigare statsministerns) om att Sverige ska ge generös hjälp. Men löftet rann ut i sanden, då flyktingsströmmen ökade oväntat mycket – något som ju ledde till åtstramning.

Det som hänt och sker hela tiden (fast allt får eller kan vi ju inte veta), manar till eftertankar. Efter Brexits seger väntar säkert många långa avgörande förhandlingar i Europa, både ”här” (EU inkl. Sverige!) och i kaxiga Storbritannien/UK. (Förresten låter själva namnet Storbritannien/Great Britain föga blygsamt). F.ö. slås jag av ordet exit i Br/itain must/exit. Rena latinet: han/hon går ut. Eng. subst. exit (utgång) låter likadant som verbet ( synonym: lämna=leave). Engelskan vimlar som bekant av lat. eller grek. lån, som ofta kan ersättas av anglosaxiska/germanska synonymer ( här leave; lustigt att motsatsen remain =stanna kvar, däremot har lat. ursprung).

Förlåt! Jag kunde inte motstå utvikningen till den språkaspekt som är en av mina favoriter: härledning/samband språk emellan/ etymologi. – Tillbaka till nuläget: Några andra nära förestående utträden ur EU är inte aktuella, men kanske på sikt, ifall sammanhållningen inom EU kraftigt försämras. En del kaotiska utomeuropeiska förhållanden (närmast i Mellanöstern) kommer sannolikt att spela in. Rykande aktuell är situationen i Turkiet. Man undrar verkligen vart vi är på väg i långa loppet. För att djärvt anlägga ett science fiction-perspektiv kan jag tänka mig ett ”Jordexit/Earthexit”!

Min spontana tankegång är sålunda: Blir läget i slutändan helt ohållbart på denna arma jord med världs(?)krig, extrem miljöförstöring, naturkatastrofer (delvis genom mänskligt självförvållande) – då återstår bara för mänskligheten att lämna den pinade Moder Jord! Jordgudinnan Gea har då fått mer än nog! Men Tellus (lat.) kommer i alla fall att finnas kvar, om än rådbråkad och obeboelig i sekler, kanske millennier. Bara spekulationer? Må så vara, men vår civilisation kommer bergsäkert att nå en slutpunkt, liksom alla tidigare, fastän föregående högkulturer har dock lämnat spår som på olika sätt ingår i vår nuvarande. Men ingen tidig kultur har lämnat så förskräckande ”sår” som vår! Emellertid går det ju inte att förutspå någon tidpunkt, även om jag (liksom vissa religiösa riktningar) anser att terminalen kan vara mycket närmare än man tror.

Ska man verkligen tro på jordens undergång, som en del håller för troligt? Nej, men vår civilisation får ett avslut, som sagt. Småningom kommer en ny kulturepok ändå att växa fram, men hur den kommer att te sig, vet man förstås inte; förhoppningsvis borde den absolut bli bättre än den nu så undergrävda. Livet gå i alla fall vidare, fastän i andra banor. Det högst drastiska scenario som innebär en ”outsourcing” till en annan planet medför naturligtvis stora problem, men seriösa forskare torde redan ha en hel del tekniska lösningar på ritbordet. I vart fall planeras marsfärder för människor inom några få år. Månen är ju annars (sedan 1969) mycket enklare att nå – bara ett ”stenkast” dit! En utflyttning till någon jämförelsevis avlägsen planet ter sig i nuläget helt orealistisk.

Emellertid lyckas tekniken inte sällan åstadkomma underverk, under påverkan av SF som ju alltid ligger i framkant. Idéer kring UFO-farkosternas speciella framdrivning kan möjligen sättas i verket. (Jag har läst om en del sannolika teorier baserade på fakta som jag här måste lämna därhän.) I vart fall verkar en massförflyttning ligga långt fram i tiden; då är frågan förstås om hur denna skulle kunna gå till. En rad frågor inställer sig: Hur många människor kan alls få möjlighet att göra denna färd med rymdskepp i skytteltrafik? Man kan starkt ifrågasätta om det kommer att finnas tillräckligt med resurser; kostnaderna skulle bli astronomiska. Men vad är alternativet, om man vill rädda åtminstone en del av mänskligheten? Slutligen vill jag bara nämna hur väsentligt det är att långsiktiga förberedelser gjorts i mycket god tid av specialister på plats på den ”nya” planeten för att bygga upp en infrastruktur och mycket annat som skulle kunna möjliggöra för ett större antal människor att slå sig ner där för en fullkomligt annorlunda och epokgörande tillvaro. Tanken svindlar...

Är allt detta korkat snack? Kanske, men jag tror man måste ha visioner, fastän de f.n. tycks ogenomförbara. Förresten finns ju robotar, både mån- och marslandare som rör sig i terrängen, filmar och sänder bilder... Om vi vill ha en framtid värd namnet, måste man givetvis tänka framåt, trots att ekvationen innehåller en rad obekanta. Framtidsforskarna bör också så vitt jag förstår ha en viktig funktion att fylla, deras prognoser enligt olika scenarier måste till, förutom naturvetenskapens rön förstås. Grundforskning tillsammans med oerhörda tekniska framsteg kan komma att revolutionera den mänskliga existensen.

Vad man som icke-sakkunnig kan snappa upp ger endast en vag aning om nya möjligheter i vår märkliga accelererande tidsepok. Samtidigt måste man vara medveten om stoppbomarna för gränsöverskridande; där ser jag otillräckliga ekonomiska resurser som främsta hindret. Vid närmare eftertanke kanske ändå den mänskliga naturen är nr 1 som bromskloss. Vågar vi över huvud ta det stora språnget ut i rymden? Det är möjligen homo sapiens fel och brister sedan hedenhös som sänder den slutgiltiga röda stoppsignalen, fastlåsta som vi är i gamla rädslor och negativa mönster, utan återvändo. En uppsjö av tankar, måhända någon enstaka sanslöst genial, kvävs ”normalt” i sin linda. Likväl måste vi trots allt tillåta fantasin få luft under vingarna ibland.

För att lätta upp stämningen efter ovanstående en aning dystra resonemang vill jag hänvisa till min galna dikt MAX och Max (den senare ger sig jättelångt ut i rymden). Ack ja, allt har sina begränsningar, utom i sagans värld (som nämnda dikt på hemsidan). Så låt mig försöka fantisera ihop en rimskröna med avstamp i Ofattbart (=Ofattligt) – med ett uns sanning!

Natascha fattade precis vad andra fann ofattbart. / Nyfiken tog hon till sig allt med rekordfart. / Att hon var hyperintelligent var ju solklart. / I skolan slog hon alla med häpnad – underbart! / I ett nafs lärde hon sig allt – och log så rart! / Utan träning vann hon en tävling i go-kart. / Det fanns helt klart ingen lika smart. / Men det var en hake, det begrep hon snart: / Avundsjukan tålde ju ej att hon var apart. / De dumma kränkte henne därför ofelbart. / Hon gjorde aldrig något åtalbart. / Kränkning var ju ej godtagbart. / Gjorde hon fel var det försumbart. / Nataschas kunnande var obetalbart. / Mobbare plågade henne synbart, / men bet ihop och grät ohörbart.

Stress kan skada alla och envar. / Nataschas stora olycka var / att mot påhopp fanns inget bra försvar. / Hon bad: ”Lägg av!” men fick inget svar. / Vi fattar att sånt hårt på sinnet tar. / Skolrektorn som var en redig karl, / hade förstås i detta fall ett ansvar. / Hans insats var bestämd och snar: / ”Stopp! Det är jag som makten har! / På momangen ni direkt ur skolan far!” / Hos alla schysta fann han gensvar: / ”Jättebra! Så handlar en karlakarl!” / Rektorn var en som mod till sig tar / och när det behövs ingen möda spar / att hejda den som likt en barbar / andra stör och lämnar kvar / känslan av förnedring som är ofattbar./ Natascha till sist åter i sitt esse var. / Klokt nog hon föga agg till häcklarna bar.

Sture Alfredsons hemsida