Om pengar och moral

av Ulf Sandström

13/4 2003

Servicehuset Bagaren Skövde

”Att vissa har överflöd av pengar medan andra får kämpa för att det ska gå runt har vi vant oss vid. Att det går att göra stora förmögenheter på arbetsfria inkomster, t.ex. aktieklipp, har vi också vant oss vid. I vårt ekonomiska system uppmanas vi att delta i spelet om livets allra nödvändigaste – pengar. Livet har blivit en fråga om affärer. Måste man ge sig in i karusellen av smarta affärer och pengaplaceringar? Hur kan man annars förhålla sig till pengar i dagens samhälle? Vad kommer detta system att leda till? Det är några frågor som kommer att belysas i detta föredrag.” (affisch och folder) – Detta är en i en serie föreläsningar som rör Martinus kosmologi (Min anm.).

Åhörarna informerades först om pågående kurs kring boken Logik av Martinus, om arbetshelg på Kosmosgården i Varnhem, varefter Ulf Sandström och publiken hälsades välkomna.

U F frågade om alla närvarande redan visste något om Martinus. Eftersom så tycktes vara fallet, gick han direkt på ämnet. Strävan efter pengar är mycket stark, allt kretsar kring pengar i dagens samhälle. De upplevs som en säkerhet i tillvaron, man klarar sig bättre i livet om man har god tillgång till dem, sa han. Denna strävan efter pengar dominerar alla människor, det är en grund för självbevarelse och överlevnad. I kampen för tillvaron ser vi att de starkare övervinner de svagare.

Pengarna ger alltså utkomst, man kan köpa allt möjligt, t.ex. en bostad, och man får möjlighet att tillgodose sina intressen; kort sagt: pengar ger en grundtrygghet. Kan pengar också ge lycka? Många tror det, genom att förvärva saker som hus, bil etc. Det går kanske att även bli en betydelsefull chef med hjälp av pengar. Dessa kan i bästa fall inte bara ge en säker utkomst utan skänker också status och prestige åt den välbärgade och den som gjort en bra karriär. Yngre människor har idoler som t.ex. popmusiker eller idrottsstjärnor, medan gamla brukar se upp till medlemmar av kungahus.

Skänker pengar framgång? Ja, denna mäts i tillvaron för det mesta i pengar; gemensamt med våra förebilder är att de är rika. Finns det då någon garanti för att pengar och moral hör ihop? U S svarade inte direkt på sin egen fråga utan gav från sin egen erfarenhet ett exempel på att framgång och berömmelse hänger ihop med pengar. Under 1980-talet arbetade han på ett stort företag där chefen var en rik affärsman. Hans vänner var mäkta imponerade av den framgångsrike; han ansågs klok, kunnig, belevad. Man beskrev honom rentav som en ”halvgud”! Han verkade vara en övermänniska. Men, sa U S, det stämde inte alls, för han var varken klok eller kunnig, belevad var han ej heller. Den falska definitionen på honom som entreprenör var bara baserad på pengar; egentligen visste man inget om honom. Vid 80-talets slut blev det en krasch i firman, tillade U S.

Nästan alla jagar pengar. Många resonerar att eftersom man ju lever bara en gång, så har man brått att skaffa sig så mycket som möjligt, vilket som bekant lätt leder till stress. Deras världsbild innebär att fattigdom är liktydigt med misslyckande. Det märks inte minst på bekanta personers attityd som visar: ”Jag blir mer omtyckt om jag har pengar.” De har råd att ofta gå på restaurang exempelvis. Har då rika som lyckats i livet många vänner, sådana som visar djup vänskap? Om en rik person råkar bli sjuk eller förlorar sin förmögenhet och kommer på obestånd – då försvinner plötsligt alla s.k. vänner. Därför är de rika beroende av sina pengar för att få många (ytliga) vänner. De har nog svårt att veta om de har några verkliga vänner. ((Därmed inte sagt att en förmögen ej kan vara en bra människa och ha goda vänner. Min anm.))

Vart leder då denna penningjakt? Det är, eller anses råda, brist på pengar; konkurrens uppstår och man måste vara med och slåss om kakan, ja roffa åt sig om nödvändigt. Det är inte svårt att se att det är obalans i samhället när det gäller resurser; med andra ord föreligger fördelningsproblem. Det handlar som bekant om den tilltagande klyftan mellan fattig och rik, mellan nord och syd, industriländer kontra utvecklingsländer. Det förs en kamp på alla områden. Rika västländer lever t.ex. högt på fattiga uländers bekostnad. Det är ingen överdrift att tala om utsugning. Vilka är då bovarna i dramat? Faktiskt har också alla svenskar här ett ansvar för detta tillstånd. U S tog ett vardagligt exempel: Om du köper en bra soffa på IKEA för 5000 kr tycker du förmodligen att det är ett kap. Men den skulle egentligen kosta 15000. Hur kommer det sig? Soffan är med all säkerhet tillverkad i ett låglöneland, därav det låga priset. I det jämförelsevis rika Sverige kan många dra fördel av de sämre lottade i andra länder. Handelsvillkor mellan stater dikteras av iländerna. Detta förhållande är otvivelaktigt till vår – d.v.s. västerlandets – fördel.

U S (som f.ö. är gymnasielärare) visade en bild med rubriken Rika allt rikare (1997; sedan dess har de rikare blivit ännu rikare). De 200 rikaste personerna i världen förfogar över tillgångar vars värde överstiger den sammanlagda inkomsten för 40 % av världens befolkning. Bill Gates uppges som nummer ett ha en årsinkomst på 765 miljoner kronor. Den näst högsta inkomsten per år är 485 mkr och nr 3 har 306 mkr. Dessa tre personer sammanlagda årliga inkomster överstiger BNP för de 26 fattigaste länderna i världen! (( Dessa nu inaktuella siffror har stigit ännu mer. Min anm.))

Beträffande Gates bör tilläggas att han liksom de andra blivit ännu rikare, men att han vill skänka 95 % av sin inkomst till allmänna ändamål. Detta erbjudande kan förefalla väldigt generöst, men betänk att han ändå behåller totalt 50 miljarder för egen (?) konsumtion. U S nämnde hans stora lyxvilla i Seattle som exempel; det är ju klart att han aldrig kan använda alla sina pengar. Det talas om brist på pengar i många sammanhang, samtidigt som det finns 100.000-tals individer som sitter på massor av kapital som inte används. Det är ett av många problem idag.

Hur många miljoner kronor kan väl behövas för en person som vill ha en absolut säkrad tillvaro, inklusive ålderdom? U S ansåg att det går en gräns vid mindre än 10 miljoner kr; att samla mer för att få större trygghet är meningslöst. När man bara samlar på hög förlorar pengarna sitt konsumtionsvärde. Varför då samla på sig långt mer tillgångar än man har möjlighet att utnyttja? Rika lever högt på medmänniskor som skapat tillgångarna. Företag följer grundprincipen att köpa billigt och sälja dyrt. Så uppkommer vinsten som är livsviktig för företagens expansion. En oskälig vinst betyder att man tar för mycket betalt av kunderna eller att man ger de anställda för låg lön. Profiten leder alltså till överflöd av pengar och resurser som höga chefer och kapitalägare har möjlighet att disponera.

Ett exempel: Postens nye VD har 390.000 kr/mån., vilket gör 5 miljoner/år. Hur söker man motivera orimligt höga löner? Motiveringen har testats enligt tre kriterier: utbildning, arbetstimmar, ansvar. Beträffande denne VD kan hans utbildning inte motivera den mycket höga lönen. Vad arbetstiden beträffar kan inte heller denna vara skäl nog – om han så skulle kunna arbeta 24 tim./dygn, skulle han inte komma i närheten av lönesumman! Skulle inte ett mycket riskfyllt eller tungt och dåligt jobb kunna vara ett skäl – åtminstone teoretiskt? Nej, inte heller detta resonemang är tillämpligt här. Ansvar innebär att vederbörande är medveten om sitt handlande och tar konsekvenserna av det. U S ansåg tydligen inte heller att ansvarskriteriet var tillräckligt starkt i detta fall.

S D anknöt till ett annat exempel: En undersköterska som tjänar 16000 kr/mån har onekligen ett stort ansvar för patienters väl och ve. Gör hon något fel i vården riskerar hon att bli prickad av hälso- och ansvarsnämnden. I värsta fall avskedas hon, naturligtvis utan avgångsvederlag, hon får ingenting. Dessutom ”portas” hon, d.v.s. hon får ingen annan anställning. Jämför en VD som nyligen fick väldigt mycket pengar när han slutade. Men s.k. fallskärmar har kritiserats mycket, varför vederlaget nu reducerats till max. två årslöner. Ändå skulle Postens VD alltså få 10 milj. vid avgång! Slutsats: Löneskillnader har ingen relevans och kan inte motiveras i fall som relaterats ovan.

Varför har vissa personer så höga inkomster medan många andra är låginkomsttagare? Det finns förstås flera orsaker (se ovan), men en grundregel är att utbud och efterfrågan bestämmer priserna. Dessa fluktuerar: uppåt då tillgången är knapp och efterfrågan god, neråt då förhållandet är det omvända. Dessutom tenderar priset på det som är nödvändigt för vår överlevnad att ligga förhållandevis högt eller att stiga. En reglerande faktor är då (enligt grundregeln ovan) att när färre produkter tillverkas, blir de dyrare om de är nödvändiga. U S refererade till ett vardagsföremål (som Martinus tagit som exempel), nämligen ett vanligt dricksglas som borde ha ett givet värde oavsett ev. brist på varan. Det skulle emellertid vid försäljning inte motsvara den rättmätiga förtjänsten. Det är arbetsinsatsen som i själva verket bestämmer en varas pris.

Pengar används som bekant inte bara till konsumtion. Om jag exempelvis har 1000 kr idag kan jag välja: antingen att konsumera för dem, eller att avstå och spara pengarna ett år. Men ifall jag avstått att använda dem nu vill jag ha kompensation för att jag avstår. Det är idén bakom räntesystemet. Det kan emellertid uppstå problem då man är i omedelbart behov av en penningsumma som man inte har och alltså måste låna. Varje låntagare måste alltså betala ränta = kompensation för utlåningen. Den som lånar ut kan alltså avstå från konsumtion nu. En person som sätter in två miljoner på banken kan säkert avstå en miljon som han tillgodoräknar sig ränta för. Konsekvensen är ju att den som inte behöver pengarna får extra tillskott, medan den som behöver dem måste betala ganska mycket extra. Med andra ord: den rike blir rikare och den fattige fattigare. Utlånaren presterar ingenting, gör praktiskt taget ingen ekonomisk uppoffring (utom att han avstår från omedelbar konsumtion för den utlånade summan).

U S menade att systemet med räntor är förfelat, ty det skapar gigantiska problem vid storskaliga lån – inte alls för de rika iländerna som med fördel lånar ut, utan för de relativt fattiga länderna uländerna som ska betala ränta på ofta allt större lån. Vi har alla hört talas om skuldbördor och skuldberg. ((IMF d.v.s. Internationella valutafonden har utsatts för hård kritik som den väl i viss mån tagit intryck av. Angående fattiga länder: De allra fattigaste får knappast några lån. De som ändå har sådana förmår ej betala av dem. Kommer de ev. att efterskänkas? (( Se f.ö. Bibeln: ”Den som har skall varda givet.” Min anm.))

U S framhöll att systemet bygger på stöld, utsugning och rofferi. De som har en sämre sits utnyttjas och det uppkommer gigantiska inkomstklyftor. Ang. välståndet i västländerna: Vi anser gärna att det är helt och hållet vår egen förtjänst att vi har det bra ekonomiskt: ”Det är ju vi själva som har byggt landet.” Det är en sanning med modifikation; man bortser från exploateringen av främmande länder och deras arbetskraft.

Det är således en rättmätig lön för utfört arbete som är väsentligt. Och det är arbetstiden som ska räknas och betalas skäligt. Den beräkningsgrunden bör utesluta andra faktorer som t.ex. begåvning. Inte heller innehav av mark och skog berättigar i sig att vissa personer ska leva bättre än andra, enligt Martinus. Ännu ett exempel: En professor har normalt en månadslön på ca. 40 000 kr. Jämför en s.k. lokalvårdare (eufemism för städerska) som har en lön på 14 000. Gör professorn skäl för en så mycket högre lön? Svaret är nej, absolut sett inte, sa U S. Vad är det han gör?

Visst arbetar han, kanske mycket t.o.m., och han älskar sitt arbete! Det är tveksamt om städerskan/städaren tycker speciellt mycket om sitt jobb, vem vill slita hårt med städning? Vi tänker oss att den förstnämnde är en matematikprofessor. Han tyckte om matte i skolan, var förstås duktig så han fick beröm; det gick alltså mycket bra för honom. Det var faktiskt jättekul, han studerade matematik allt ivrigare och blev självfallet alltmer duktig och gjorde karriär. Vilken lycka att få ha sin favorithobby som yrke – och dessutom få bra betalt!

Lokalvårdaren då? Vem av de två har vid en jämförelse mest rätt till sin lön? Utan att omedelbart besvara frågan (som närmast var retorisk) fortsatte U S sitt resonemang kring den lycklige professorn. Skulle han vilja byta med en som har städjobb? Naturligtvis skulle han inte kunna föreställa sig en dylik uppoffring för egen del. Han skulle inte ha blivit professor om han inte hade älskat sitt ämne. Men en städerska uppoffrar sig verkligen genom att göra det otacksamma jobbet som hon inte alls gillar. Egentligen borde lönen vara tvärtom, resonerade U S: städjobbet högavlönat och professorns arbete lågavlönat!

Likväl kan man, åtminstone teoretiskt, plädera för lika lön, alltså att alla i princip fick lika mycket betalt. I ett kosmiskt perspektiv är det rätt. Vår professor kunde väl städa i stället, men det vill han ju inte, så varför inte betala båda lika mycket? Livet sägs vara en kamp och många håller nog med om det. Självbevarelsedriften är stark hos djuren, och kosmiskt sett är ju människan fortfarande mer ett djur än en ”riktig” människa, vilket Martinus visat på ett övertygande sätt.

Nu kanske det snart blir strejk. Kommunals medlemmar jämför sina i allmänhet låga löner med andra grupper och vill ha mer betalt – säkert med rätta. Generellt pågår det en ständig tävlan, och det fungerar inte i längden, hävdade U S. Enligt Martinus kommer vi i framtiden däremot att följa en absolut princip: alla ska få lika mycket i lön. Människan kommer, då konkurrensen försvinner, att kunna använda sin intelligens till humana syften i stället för att bekämpa varandra.

Vår nuvarande livsstil innebär att vi lever på varandra, d.v.s. utnyttjar varandra. Vi känner att detta inte är rätt och riktigt, för det framkallar lidande i slutändan. U S visade en välkänd Martinusbild: Karmalagen. Våra olika fysiska liv ska med tiden leda till att vi blir klokare och att levnadsbetingelserna avsevärt förbättras. Frukten av det vi gjort – både ont och gott – får vi skörda i framtida liv. Därför agerar vi alltid karmatiskt: utnyttjar vi nu andra, kommer vi själva en gång att bli utnyttjade. Tar vi från andra vad som rätteligen tillhör dem, kommer vi också att råka ut för ödet att bli fråntagna saker och ting. Allt kommer tillbaka, exempelvis ett mörkt öde. De som nu utövar träldom gentemot andra, förtrycks i framtiden. Småningom blir mänskligheten alltmer mätt på att exploatera andra och utnyttjandet ersätts av kärlek i det långa loppet (allt enligt Martinus).

Hur tänker vi? undrade U S. Hur kan man skapa ett lyckligt liv? Nu verkar alltför många jobba enbart för sitt eget bästa; man tror allmänt att det finns bara ett enda liv, så det gäller att passa på medan tid är. Många människor gör sig knappast alls någon bild av framtiden. ((Förståeligt: man lever i nuet och framtiden är alltid osäker. Min anm.))

Det berömda yttrandet av Jesus om att ”vända andra kinden till” betraktas säkert ännu av många som helt orealistiskt. Det behövs i första hand ett medvetandegörande av positiva resp. negativa egenskaper, attityder och värderingar. U S visade en lista (som vi sett tidigare). I vänsterkolumnen stod en rad negativa begrepp, medan spalten t.h. innehöll motsvarande positiva uttryck. De var ordnade parvis i spalter, t.ex. själviskhet / osjälviskhet.

Teoretisk förståelse av Martinus kosmologi är inte svårt att tillägna sig, men det tar generationer att tillämpa den i större utsträckning, menade U S. Som antytts leder det slutligen till kaos att leva på andra, medan det betyder lycka att leva för varandra. Apropå listan med motsatspar: man bör träna sig i ”osjälviskhetsspalten” för att kunna få ett bättre liv. Varför är vissa människor rika, varför många andra fattiga? Martinus ställer i utsikt att alla får möjlighet att bli rika i framtiden! Exempel på ledare som U S nämnde var Hitler och George W Bush; i framtiden kommer vi att uppleva raka motsatsen till dessa, sa han. Då ska inte de krigiska instinkter längre existera som nu dominerar (jämför Irak!) Man ska då avstå från maktbegär och orättfärdig rikedom.

Oerhörda mängder av kapital finns i form av företagsvinster, arv, räntor o.s.v. En del av tillgångarna i rika länder som Sverige och oljerika Norge skulle kunna göra mer för att hjälpa fattiga länder. Det handlar generellt om att göra erfarenheter och använda intellektet i positiva syften. Enligt Martinus är det uppenbart att det nuvarande systemet betyder plundring och ökad snedfördelning av resurser. I stället borde principen vara: Samma värde för samma värde, med arbetet som bas. I allmänhet kommer det att räcka med tre arbetstimmar/dag, och varje timme ska ha ett fast pris. Företag som går med vinst ska ge en liten löneförhöjning till de anställda.

Nu är det som vi vet så, att folk avskedas i större utsträckning under en lågkonjunktur, för anställning baseras inte på någon ”välgörenhet” utan på vinst; det är ju vinstmaximering som gäller. Uppsägningar förekommer nu nästan bara om konjunkturen går ner. En sedan länge pågående trend är dock att maskiner ersätter mänsklig arbetskraft. Automatiserade system, numera genom elektronik mer än mekanik, fungerar längre och bättre (?) än människor gör. Det förekommer inga sjukskrivningar av maskiner, vars funktion knappast påverkas av något regelverk för begränsning av arbetsiden. ((Apparater går förstås sönder, men reparationer tar mindre tid och kostar betydligt mindre än att få arbetare friska igen. Maskiner kan ju dessutom inte känna, medan människor kan lida .Min anm.))

U S påminde om att 20 miljoner nu går arbetslösa bara inom EU. I framtiden kommer det inte att finnas någon egentlig arbetslöshet enligt Martinus. Man kan dela på jobben, praktiskt taget alla jobbar, i varje fall 80 %. Robotar används mer – utan att det uppstår arbetslöshet! Det kommer ej att finnas kapitalägare som har arbetsfri inkomst (som nu). Socialhjälp och arbetslöshetsunderstöd som nu verkligen behövs, kommer inte att bli nödvändiga då arbetslöshet ej kommer att tillåtas. Men alla som kan måste bidra till försörjningen.

Frågor om löneförhöjningar och insättning av pengar och dylikt, samt PPM-sparande nämndes i sammanhanget. Om deklarationer: Är det rätt att dra av så mycket som möjligt för att slippa skatt? Är svartjobb OK – samtidigt som arbetslöshetsunderstöd erhålls? Är det möjligt att kräva kompensation för försämring av penningvärdet på grund av inflation? ((Det var frågor som gällde dagsläget, inga svar nu men problemen kan lösas i framtiden. Min anm.))

U S nämnde mord som exempel på hur man i sådana fall ställs inför behovet att kunna avgöra skillnaden mellan ont och gott, rätt eller fel. Frågan är: Hur handlar man moraliskt? Martinus sade att det egentligen inte finns några ”måste” eller ”bör”, ty var och en handlar efter det utvecklingsstadium som han/hon just nu befinner sig på. Därför agerar man som man själv vill och ska då ta konsekvenserna av sina handlingar. För att förstå det resonemanget måste man känna till karmalagen (se ovan). Det gäller att lära sig något av sina erfarenheter. Man kanske tror att man kan behålla saker för sig själv, så att andra inget får veta. Nej, det går inte att lura andra, möjligen kan man lura sig själv. För att handla rätt ska man alltså känna lagen för tillvaron, nämligen karma. I framtiden blir det således ett nytt ekonomiskt system, sammanfattade U S som tillade: ”Då försvinner också lagen om utbud och efterfrågan. Då kommer man ej heller att ha några falska vänner mer.”

Efter en paus inleddes en frågestund. Fråga: När kommer övergången till det nya systemet? Och hur kan det gå till? Svar: Martinus talar om ett tredje världskrig som föregås av en djup kris, djupare än 1930-talets. Det ohållbara ekonomiska systemet måste bytas ut, varvid den s.k. marknaden försvinner. Vad är ”marknaden” för något egentligen? Förr talade man om ”Guds straff” när olyckor drabbade folk; nu hänvisas till marknaden när man inte har någon riktig förklaring. Systemet vi har kommer att brytas, men det kommer att (delvis) leva kvar under lång tid, allt under det att fler och fler söker sig bort från det. Allt fler inser att det är ett gemensamt intresse att bygga något nytt.

I framtiden kommer fler statliga företag att etableras, de ska vara till allmän nytta. Därmed blir det färre anställda i privata företag. De som ännu arbetar kvar där är själviska människor. Det här kan förefalla egendomligt, eftersom det idag sker utförsäljning av statliga företag. Men det som händer nu är bara ett stickspår, sa U S. Den kommande stora krisen blir av militär och ekonomisk art. När den kulminerar är svårt att säga, emedan vi saknar någon som helst överblick nu. Martinus menade förresten att början till krisen var redan 1914, alltså vid första världskrigets utbrott.

Det är en inre förvandling av människan som krävs, inte något speciellt yttre system eller parti. Och människorna vill själva få en förändring till stånd, men icke med hjälp av politik eller i form av en viss ideologi som leder till kamp, stridigheter och förljugen retorik. Det handlar då ofta om slag under bältet.

Fråga/inlägg: Måste man inte sätta igång omedelbart och jobba för en bättre framtid? Svar: Det duger inte att bara vänta. Och det finns redan många projekt på gång, ”små grytor” som arbetar och testar nya saker. En mental förändring ska börja i arbetslivet; först gäller det att förstå hur saker och ting fungerar, sedan kan man börja tillämpa nya sätt. Jämför JAK, med säte i Skövde, en förening som ger medlemmar räntefria lån. Nordiska sparlån är något liknande. Nya idéer ska ge en ny ekonomi.

Fråga/inlägg: Det finns en massa okunnighet och övertro beträffande marknadsekonomi. En politisk och ekonomisk ledare sa i TV: ”Vi säger nej till kapitalism men ja till marknadsekonomi.” Bristande kunskaper är vanliga hos såväl kommunister som marknadsekonomer. Marknadsekonomi behöver inte vara dålig i sig idag, men dess konsekvenser är ödesdigra. När man gör nya erfarenheter lär man sig se bristerna – och ingen vill ju ha ett bristfälligt system.

Ett TVprogram handlade om uteliggare i New York. Trots att de var i ett uselt skick identifierade de sig med systemet med all rikedom och lyx runt omkring dem. De liksom speglade sig i ”glansen” från den miljön, de tycktes tro på det kapitalistiska systemet i USA som bl.a. hyllar ”the self-made man”. Man kan också jämföra den amerikanska filmen Forest Gump, där huvudpersonen är en ung man, inte alls klyftig, men som ändå lyckas med allt i livet. Kort sagt: filmen handlade om drömmen om framgång.

En annan, högst verklig amerikan är den nyligen mycket aktive general Franks, som lett kriget mot Irak. Det berättas att han träffade sin gamle lärare på en klassträff efter 40 år. Läraren sa: ”Du var inte klyftig i skolan.” Franks svarade: ”Men USA är väl fantastiskt! T.o.m. den som inte är ”bright” kan komma framåt och lyckas.” – Många amerikaner har mycket dåligt betalda jobb, rentav under existensminimum. Ändå tror de på systemet: ”Man har i alla fall chansen att lyckas här.”

Går det att skapa ett bättre system? När vi väl inser hur, då först... I nuläget finns inget bättre, marknadsekonomin måste först spela ut sin roll. Nu i deklarationstider kanske man funderar över politik, partier och deras ledare; är dessa för svaga? Man kommer osökt att tänka på Gudrun Schyman. Hennes urskuldande:”...jag visste inte...” är osannolikt. Man undrar vad hon höll på med! Har man inte koll på sin ekonomi ska man ju avstå från att göra avdrag. Möjligen var det så, att hon inte visste men chansade: ”Går det så går det.” Politiska idéer stämmer idag ofta inte med vad enskilda personer tänker och tycker. Folk brukar vara samvetsgranna; de tänker i allmänhet inte som Gudrun Schyman.

Fråga: Påverkar det inte människor när politiker inte lever som de lär? Svar: Jo delvis. Fast de som tycker att de är smarta när de lurar staten, lurar kosmiskt sett bara sig själva. Det finns ingen genväg, kortsiktiga ”lösningar” är senvägar. Är man inställd på att göra en vinst enbart på kort sikt, så må det vara hänt. Det är inte så mycket en fråga om plikt, utan om vilket framtida öde som man kan komma att få.

Fråga: Hur ska man kunna mäta arbetstiden för författare, konstnären m.fl.? Och är det verkligen meningen att alla ska kunna bli konstnärer etc. i framtiden? På hur lång sikt ska man se det? Svar: Alla ska alltså bara behöva arbeta några fåtimmar, resten av tiden kan användas till konstnärlig verksamhet.

Fråga:(samma person vill ha ett förtydligande): Men de som har sådan verksamhet som yrke? Hur räknar man sådan arbetstid? Den syns inte, för mentalt arbete utförs oftast även på s.k. fritid. Svar: En snabb arbetare – oavsett yrke – som utför ett jobb på en timme ska få en 1/10-del av den lön som en långsam person får som jobbar 10 timmar. Principen är som nämnt att det är arbetstiden som är grunden för lönen. ((Jag erkänner att jag inte förstår detta riktigt, har kanske missat något i resonemanget Min anm.))

Autentiska exempel: Vissa låtskrivare kan bli enormt rika på sin verksamhet, de kan rentav tjäna miljoner dollar. Seinfeld är en känd amerikansk komiker (många avsnitt även i svensk TV). Han tjänade alltmer, till sist 50 miljoner per avsnitt. Då tackade han nej! Han var trött på det hela. Han har en lyxvilla, bl.a. två Porsche... Bara två bilar? Nejdå, det visade sig att han hyrt en hangar – där han hade 60 bilar! Hur skulle man kunna räkna hans arbetstid? Han jobbade kanske två dagar med ett TV-avsnitt, men inte gjorde han skäl för pengarna.

U S tog fler exempel: En film har kanske 20 miljoner tittare på en månad: en bra affär alltså. Men alla som skapar inom kultursfären tjänar inte bra. Regissörer får ofta förhållandevis lite i lön, författare får ej royaltys, de får bara betalt för den tid de arbetar med en bok t.ex. I nöjesbranschen är det också fråga om skapande aktiviteter. Kan man tänka sig att utföra dessa gratis till förmån för andra? Kan den skapandes kärlek till ordet, bilden, musiken motivera att hon/han inte tar betalt? ((Dessa retoriska frågor var U S’ egna som blev hängande i luften. Min anm.))

Fråga: Nog borde väl icke-”handfasta” arbeten uppvärderas? Nu är det ju så lösligt. En som arbetar jättehårt inom teatern tjänar kanske högst en tiondel av vad en filmskådis får i lön. Vi är förstås i en brytningstid. Svar: Martinus poängterar att de som arbetar med kultur ska premieras på annat sätt än med pengar. Dessa behövs enbart för uppehället. Han säger också att bli rik är inte liktydigt med lycka. Lycka för en författare är: ”Min bok läses av andra, folk tar emot den.” Lycka är således att vara till gagn för andra; ”en gåva till mänskligheten”, säger Martinus.

Fråga: En person som är invalid men kan skriva – ska han/hon få lika mycket i ersättning som andra för samma arbete? Svar: Den som t.ex. är utbränd och blir sjukskriven får ju sjukersättning. Nu blir fler människor sjukare och sjukare. Men så kommer det inte att bli i framtiden. Det antyds ibland att den ökade sjukfrånvaron beror på lathet, men det är fel. Om man skulle tillfråga jordens befolkning: ”Vad är absolut nödvändigt?” skulle man få rimliga förslag, och då kunde man tillverka just dessa livsnödvändiga produkter i tillräckliga mängder och i stor omfattning med hjälp av automation. Detta skulle ge mycket mindre arbetstid. De som inte kan arbeta blir försörjda av de arbetsföra.

Fråga (invändning): Skulle en del personer inte se ner på dem som är oförmögna att arbeta? Svar: Det är meningen att alla ska få ersättning; de som är kapabla arbetar de nödvändiga 2-3 timmarna dagligen vilka betalas, och de som ej är arbetsföra får också pengar. Det blir ännu mer utbildning i framtiden. Fram till 25 års ålder utbildas alla lika mycket (?), därefter vidtar arbetslivet (3 tim./dag) fram till pensionen, kanske vid 65. Nu gäller däremot att alla ska göra rätt för sig, betala var för sig. ((Detta är nog lite för kortfattat återgivet. Min anm.))

Kompositörer som Beethoven, och konstnärer som Rembrandt, blev inte rika under sin livstid. Konstnärer m.fl. ger ut av sig själva, skänker gåvor till mänskligheten. De avstår från att enbart gagna sig själva utan ägnar sin inneboende energi åt att skapa för andra som lever nu och i framtiden; det är en form av äkta nästakärlek. Framtiden ska präglas av förmågan att ge, ej av att ta. U S konkretiserade genom att säga hur man brukar bete sig när det gäller en födelsedagspresent. Givaren säger: ”Varsågod.” Mottagaren: ”Tack så mycket.” Här kan det röra sig om ett dolt avtal: givaren vill ha något tillbaka, en gengåva. Det outtalade kravet på att få en present i gengäld kommer att försvinna så småningom. En verklig gåva har ej med pengar att göra. Martinus talar mycket riktigt om en kommande gåvokultur.

Fråga Talar du inte väl mycket om det materiella här? Visst är det väldigt viktigt att tillfredsställa fysiska behov, och gåvoprincipen är OK. Men det är nog svårt att likställa subtila arbetsuppgifter med materiella? Svar: Som sagt, 2-3 tim./dag ska räcka för att alla ska få det nödvändigaste, som mat och bostad m.m. Alla får faktiskt sin försörjning. Det är svårt för oss att riktigt föreställa oss detta. Det är inte konstigt, för hur skulle man kunna förklara för en 1500-talsmänniska hur vi lever idag? Denna skulle tycka att vi lever ”som kungar och drottningar” om hon själv kunde besöka vår samtid. Men hon skulle knappast kunna tro sina ögon och förmodligen utbrista: ”Alla kan väl inte leva i en sådan lyx! Det kan inte vara sant!”

U S gav oss i korta drag prov på hur det kunde vara på 1500-talet: Att resa var inte särskilt behagligt, inte ens för en kung. I en hästdroska på kostigar blev han lätt mörbultad. Resan som då kanske tog veckor, som exempelvis sträckan Stockholm – Göteborg, görs nu på 45 minuter med flyg. Hur förklarar man detta under för 1500-talsmänniskan? Och att praktiskt taget alla har råd att flyga!

Ytterligare exempel: Alla vet nu vad ananas är, men på 1500-talet fanns naturligtvis inte frukten i Europa. Jämför hur man nu här kan få tag i mat från nästan hela världen. Toaletter fanns förstås inte heller på den tiden – slottets/borgens invånare bara sket (!) i korridoren! Nu har vi t.o.m. luktfritt på toaletten. Det är kort sagt ofantligt mycket bättre idag än på 1500-talet. För bara 150 år sedan dog de sjuka för det mesta. Så sent som 1880 var medellivslängden bara 35 år i Sverige!

Det kommer att finnas många miljonärer i framtiden – rentav alla!? Det blir möjligt att låna – räntefritt givetvis – av det allmänt tillgängliga överflödet. Den som vill kan t.o.m. låna en havskryssare! Det blir ju annorlunda än nu när det bara finns privatägda båtar. Så materiellt blir det inga problem, försäkrade U S, som stödde sig på Martinus i det ovan skisserade.

Fråga: Det blir väl nödvändigt att hushålla med miljön också? Det materiella kan inte tillåtas växa så mycket. Växt- och djurarter försvinner nu och vi måste i varje fall bevara dem vi har kvar. Svar: Ja, men det blir ändå möjligt att nå materiell tillfredsställelse. Fast jorden kommer länge än att vara hårt ansträngd. Vi måste nu och framdeles se till att rädda jorden – då kan jorden bli ett paradis. Samtidigt behövs det mer kunskaper för att lösa problemen. Nu har vi föroreningar orsakade av kolkraft etc., men i framtiden blir det inga sådana; Martinus har nämligen förutspått att en ny kraft kommer att utvinnas. Den ska komma direkt ur luften – enkelt och genialt! Denna fullkomligt rena och outtömliga energi kommer att kunna tas i bruk, när vi är mogna att göra det. Detta ska ge oss hjälp att rädda vårt klot.

Fråga/inlägg: Då gäller det väl att jobba redan nu med det vi har och göra det på rätt sätt, tills vi kommer på lösningen med den nya epokgörande kraftkällan, så att vi kan ta ansvar för den. Svar: Martinus har sagt att upptäckten av den nya energin ska ske strax efter det kommande stora kriget. Märk: efter kriget, för det vore mycket farligt om den kraften utnyttjades i krig. Slutligen tipsade U S om Kjell Höglunds hemsida där det står att läsa om 8-9 varianter av ny energi: Atlantis.se

Kommentar april 2003

Det är ett spännandeämne som verkligen angår alla människor. ”Dansen kring guldkalven” (se Bibeln) pågår ju för fullt, ja i rasande takt med alltmer bisarra turer. Många med mig undrar säkert: Var ska det här sluta? Jag tycker det var ett kunnigt och tankeväckande föredrag som Ulf Sandström höll. Ämnet borde ha lockat fler åhörare. Själv håller jag med om det mesta i hans lägesbeskrivning. Det finns säkert några oklarheter i mitt referat. Jag tror dock att de flesta synpunkter som yttrades i frågedelen är med, fast jag ej alltid gjort klar skillnad mellan frågor och svar. Frågestunden innehöll delvis kompletterande miniföredrag av U S.

Jag är inte tillräckligt insatt i alla Martinus framtidsvisioner för att kunna bedöma U S framställning vad dessa beträffar. En ekonom skulle troligen säga att resonemangen är alltför förenklade. Emellertid är vi nu i stort behov av tankar och idéer om framtiden. Nu saknas – i vart fall officiellt – visioner kring frågan om vilket samhälle vi egentligen vill ha framöver. Det finns förvisso många frågetecken i Martinus utopiska framtidsbild, men de stora dragen inger hopp. Men när börjar egentligen ”framtiden”? Omedelbart – precis efter detta nu! Vi har med andra ord ingen tid att förlora.

Kort kommentar november 2016

Det är lätt att förlöjliga science fiction-liknande visioner. Den fantasilöse materialisten säger troligtvis: ”Men det begriper ju varenda vettig människa att det där är rena nonsens! Det är komplett omöjligt att genomföra ett sådant moralistiskt system.” Det ligger något i den skarpa invändningen, om man såsom nu är vanligt anser att det inte går att ändra på den mänskliga naturen som alltid satt det själviska jaget i främsta rummet: ”Sköt dig själv och skit i andra”. Onekligen är det synnerligen svårt för majoriteten av människor att tänka i andra banor, nämligen att prioritera altruismens (oegennyttans) princip. Jag anser att en sådan helomvändning likväl är nödvändig för mänsklighetens överlevnad på sikt. Vi har decennium efter decennium skjutit upp åtgärder som vi vet måste till för att börja förbättra situationen. Och märk väl: en omvälvande förändring måste börja komma nerifrån, ej pådyvlas uppifrån av regimer/ styrande myndigheter. Nytänkande måste växa fram hos människorna själva.

Till sist vill understryka Ulf Sandströms korta men nyttiga hänvisning till hur en 1500-talsmänniska skulle uppleva vår tid. Vi behöver egentligen inte gå mer än 150 år tillbaka i tiden (ej ens det) för att märka hur svårt vi har att riktigt leva oss in i hur många då hade det. Det finns visserligen massor av dokumentation, men det brukar inte vara så lätt att sätta sig in i en annan tid och känslomässigt uppleva t.ex. ”Fattigsverige” som då var en bister verklighet för många. Dagens invandringssituation manar till eftertanke: hur ser gemene man på den? Och hur står det till med empatin?

Sture Alfredsons hemsida