Om skuld
Vad betyder ordet skuld, och varifrån kommer det?
Enligt Bonniers svenska ordbok betyder det: ”1. Ansvar för ett fel eller ett brott, vållande (,,,). I Bibeln: synd (…) 2. Belopp som man är skyldig att betala (…)”. (Min anm: exempel är här utelämnade.) Slår man upp synd står det: ”1. (teol.) brott mot det gudomligas vilja; i människonaturen nedlagd vilja att göra orätt. 2. Det är synd att…”
En etymologisk ordbok, Elias Wessén, Våra ord upplyser om ordet skulds härkomst: ”gemensamt germanskt ursprung (ty Schuld).” Samma källa uppger att synd också är ett gammalt germanskt ord (ty. Sünde, eng. sin). Det tilläggs bl.a. att ordet hör ihop med ett adjektiv med betydelsen sann, skyldig, egentligen varande, besläktat med ordet sann. Jag tycker den sistnämnda upplysningen är något förvånande. Kanske betydelsen /verkligt/ varande/sann har något med de tre nornorna att göra: Urd, Verdandi och Skuld? Jag vet inte.
En liten kuriositet kan vara värd att nämna: Bibelns ”syndaflod” har faktiskt ingenting att göra med synd (ty. Sünde) i modern mening. Det gamla ordet sin som betydde varande, väldig kom tidigt ur bruk i forntyskan, och ordet sinflut kom folketymologiskt att tolkas som ”Sündflut”, men det stavas och uttalas nu Sintflut. Direktkopplingen till ordet synd finns alltså – felaktigt! – även i sv. syndaflod, men ej på modern tyska eftersom sint* icke längre existerar som självständigt ord! (Min anm: * betecknar utdött eller obrukligt ord.) En annan sak är att man föreställde sig att denna kolossala översvämning var ett straff för människornas syndfullhet.
Definition 2 av skuld (se ovan) är onekligen speciellt aktuell i vår tid – tänk bara på statsskuld, tredje världens skuldbörda/skuldfälla och individuella skulder inte att förglömma. Dock föredrar jag här att fokusera på innebörden skuld och synd enligt definition 1 ovan. Dessutom finns det säkert kopplingar mellan de skilda semantiska fälten, vilket jag skall försöka visa. Men det är främst den moraliska aspekten som intresserar mig. Jag lämnar nu alltså de filologiska notiserna, då jag vill hävda att den etiska sidan av skuldbegreppet är väl värd att diskuteras. Jag menar att det är en förfärande ensidighet såväl i debatter – i den mån de alls förekommer - som i praktiken. Det är sorgligt att våra handlingar, och kanske ännu värre vår passivitet, ofta får tragiska konsekvenser. Frågan om synd och skuld är säkerligen ännu äldre än syndafloden som dränkte allt för kanske mer än tio tusen år sedan. Det förtjänar att påpekas att jag började skriva denna essä strax före det senaste s.k. hedersmordet (20/1 2002) som väckt en sådan allmän avsky.
Kan alla, även djur, känna skuld?
Jag ämnar utveckla temat synd/skuld någorlunda utförligt, men som vanligt är min framställning en blandning av förnufts- och faktabaserat resonemang. Samtidigt är värderingar som till stor del bygger på känslor med i bilden. Därför finner jag det lämpligt att utgå från moralbegreppet. Vad är då moral/etik? Bonniers svenska ordbok definierar moral så här: ”Regler för vad som är rätt och orätt; förmåga att följa dessa regler; psykisk styrka: stridsmoral; sedelärande mening: Sagans moral är…” Synonymen etik definieras kort och gott som ”läran om seder och moral, i synnerhet inom en yrkeskår e.d.: medicinsk etik.” I vardagslag tycks både moral och etik kunna användas liktydigt. Liksom förut går jag dessutom till E. Wessén igen och får veta att moral kommer av lat. adj. moralis bildat till subst. Mos/moris, pl. mores: sed/er, medan etik: sedelära härrör från gr. adj. ethikós av ethos: bruk, sed.
Redan av dessa fakta kan man dra slutsatsen att det är människor, inte djur, som kan ha skuldkänslor. Skuldmedvetenhet innebär förstås att vederbörande vet om att han eller hon är skyldig till en förseelse eller något brott (och eventuellt visar det). För att medvetenhet om en överträdelse av något slag alls skall uppstå, måste den felande känna till en skriven lagkod med givna regler och förordningar. Därutöver förekommer s.k. oskrivna lagar i form av moraliska/etiska mönster som man bör följa fastän de ej är kodifierade. Här finns mer eller mindre tydliga anvisningar om vad som anses rätt respektive fel inom ett bestämt kulturområde. Psykologen Mirko Takac gav mycket talande och underhållande exempel på vad som kan hända en ny invandrare som inte känner till svenska oskrivna regler (se Kulturkrock I och II).
Man bör inte förväxla medvetenhet (som djur förefaller sakna) med medvetande som även djur kan ha i viss grad. Åter till Bonniers svenska ordbok: ”Medvetande: en levande varelses uppfattning om sig själv och omvärlden; tillståndet när ens sinnen fungerar, det att man märker vad som sker runt omkring.” Förresten kan man nog tala om en del husdjurs, i synnerhet hundars, skuldkänslor i någon mening. En väluppfostrad hund tar ju mycket väl till sig husses eller mattes beröm eller klander. Har den gjort fel skäms den och lär sig vanligen vad som är rätt eller fel enligt honom eller henne. Här kan man tala om oskrivna regler, som åtlyds genom träning eller dressyr.
En ”samvetsfråga”
Har inte alla människor ett samvete som säger hur man bör handla? Det tror jag säkert, men frågan kompliceras av att lag- och moralkodex skiftar, såväl mellan olika kulturer som under skilda tidsepoker. Men därmed inte sagt att det ej kan finnas en gemensam nämnare när det gäller moral- och levnadsregler som tycks hålla i nästan alla tider och snart sagt i alla kulturmiljöer. En helt annan sak är om individen alltid är beredd att lyssna till samvetets röst; vi vet ju att så långt ifrån alltid är fallet. Vi har så många sätt att förtränga obehagliga sanningar och döva samvetet. Även om man lyssnar och blir medveten om hur man bör agera, är det inte säkert att man beter sig i enlighet med detta inre rättesnöre (jämför aposteln Paulus välkända dilemma). Och så finns ju på det yttre planet alla dessa lagar, förordningar och krångliga regelverk; man kan av ren okunnighet komma i klammeri med rättvisan. Praktiskt taget alla har väl ibland brutit mot både skrivna och oskrivna regler, utan att veta om det. Det inträffar till på köpet ej sällan att en viss lag eller föreskrift säger en sak, medan samvetet säger något helt annat.
Kring brott och straff
Dostojevskijs berömda roman Brott och straff var den första klassiska ryska roman som jag läste på originalspråket; jag nästan sträckläste den trots språkets relativa svårighet. Det är nu länge sedan jag så absorberades av den fascinerande skildringen av ett mordfall som redan på det yttre planet var spännande nog. Men det var på det inre planet som själsnöd och samvetskval trollband mig mest. Man kan säga att just skuld var huvudtemat. Jag går inte närmare in på handlingen, och inte heller tänker jag beröra den juridiska aspekten. Det är i stället de inre konflikter som uppstår vid uppenbara lagbrott som jag flyktigt berör i det följande.
Det händer ju att människor, särskilt unga, inte endast reagerar starkt mot djurplågeri utan även går till handling då de upplever att samhället ej ger lagligt skydd, i vart fall inte tillräckligt, åt värnlösa djur. Många människor anser att s.k. utomparlamentariska metoder är förkastliga – och därmed basta. Visst är det olagligt och av olika skäl olämpligt att släppa ut minkar på minkfarmer, och radikala djurrättsaktivister som handlar så drastiskt får räkna med kännbara straff. Men genom uppseendeväckande fall av djurmisshandel, vidrig djurhållning, långa svåra djurtransporter, plågsamma djurförsök etc. har en opinion väckts mot denna grymhet mot djur. Det återstår att se om skärpta lagar i det fallet kommer att förhalas ytterligare. Oavsett om de regler som finns på pappret förefaller ganska bra, så är det uppenbart att de långt ifrån alltid efterlevs. Kontroll och inspektion av rapporterade misstänkta fall av brott har minskat av besparingsskäl.
Det återstår mycket att förbättra; se bara på frågan om de stackars burhönsen vilken ännu efter flera decennier inte är helt löst. Många minns att Astrid Lindgren värnade om dem, men förgäves kunde få tillstånd en förbättring, trots hennes landsomfattande prestige. Med ett och annat känt exempel vill jag således visa hur det lätt uppkommer konflikter mellan laglydnad och moralens eller samvetets krav. Frågan är: Kan civil olydnad vara berättigad i vissa fall? Jag anser det, åtminstone då föråldrade lagar helt klart står i strid med det allmänna rättsmedvetandet. I vår turbulenta tid uppstår sådana situationer allt oftare, emedan lagstiftningen inte hinner med att korrigera och förnya sig.
En filosofisk fråga med konsekvenser
Frågan är ingalunda ny: Är människan god eller ond? Detta är ingen filosofisk fackuppsats, och därför undviker jag att fördjupa mig i problematiken. Filosofer av facket i all ära, men de har enligt min mening en tendens att ägna sig åt hårklyverier emellanåt, vilka är svåra att följa för en amatör som jag. För min del förefaller svaret utan vidare vara: både god och ond – måhända med risk att förenkla frågeställningen för mycket. Att fel begås på alla nivåer är varenda människa medveten om, vare sig det kallas förbrytelser, brott, förseelser eller oetiskt handlande. Överallt riktas strålkastarljuset mot den tilltagande kriminaliteten, i synnerhet mot de mest förskräckliga illgärningarna som t.ex. ”hedersmord” (ett hemskt ord!).
Däremot talas det mestadels tyst om all den godhet och ärlighet som trots allt existerar. Det är tvärtom ondskan i alla dess skepnader som fascinerar, Man är nästan frestad att tala om en slags utbredd ”djävulsdyrkan”, eller åtminstone en urspårad mentalitet som vuxit sig stark och som på många håll accepterats som något normalt. (S. k. satanism fördöms dock av de flesta.) Kan det verkligen vara så, att allt fler i vår tid anser att svaret på den filosofiska frågan rätt och slätt är: Människan är i grunden ond. Om så vore, kunde detta vara en logisk förklaring till det hårda samhällsklimatet, som otvivelaktigt accentuerats ännu mer under de senaste månaderna. Men svaret måste nyanseras: för mig står det klart att båda polerna måste existera – med en rad nyanser mellan gott och ont som extremer. En blandning kan sägas förekomma, där någon klar egenskap är svår att urskilja. Hur man bedömer tillståndet beror i hög grad på ens attityd.
Emellertid är ett skissartat resonemang som detta ej till alla delar sant eller entydigt. Den allmänna tendensen blandas med många andra sekundära företeelser i vårt pluralistiska ”valfria” samhälle, som erbjuder både för- och nackdelar. Reklamens makt motverkas i stor utsträckning av dess naiva och överdrivna skönmålning av produkterna. Mycket av all s.k. info som sköljer över oss är av ringa värde, dock med vissa undantag där det finns kvalitet. Jag tror många med mig delar denna generella värdering. En konsekvens av ett alltför ymnigt utbud av alla slag leder ofta till förvirring: Vad bör jag ta till mig, hur ska jag ta ställning, vad ska jag välja? Här kommer jag osökt att tänka på sketchen med Gösta Ekman:” Aftonbladet eller Expressen?” som hejdlöst roligt visar upp en desperat villrådig person.
Existerar arvsynd i någon mening?
Begreppet arvsynd hör teologin till och kanske verkar föråldrat i vår sekulariserade tid. Så vitt jag förstår härrör det från judendomen, som ju i sin tur givit upphov till systerreligionerna kristendom och islam. Vi är idag oerhört influerade av detta gamla religiösa tänkande, vad man än må tro. Tanken att människan från generation till generation skulle bära med sig en medfödd skuld eller synd är bestickande. Med hänsyn till dagens genetiska vetenskap och snabbutvecklade teknik ligger det nära till hands att föreställa sig att icke blott speciella egenskaper är klart ärftliga, utan att även synd, dvs. skuld med religiösa förtecken, skulle kunna gå i arv. Och med tanke på att världen i moraliskt avseende knappast förbättrats nämnvärt på tusentals år – snarare tvärtom tycks det – tror jag det ligger något i denna ganska skrämmande idé. Men jag vill hellre tro att det faktiskt är fullt möjligt att lära av det förflutna och på så vis förbättra livsvillkoren, även om det på många håll ser mörkt ut for närvarande. Jag vill uppmana alla till att ta fram det bästa hos människan och odla detta, i stället för motsatsen som alstrar cynism och apati. Hur mycket arvet än betonas i den nya gentiken, måste vi även förstå miljöns enorma roll. Jag avser både den yttre och den inre miljön som nu håller på att eroderas. Allting går dock att förbättra, inte minst vårt tankeliv. Undvik ”genetisk” defaitism!
Är inte begreppet synd förlegat?
Jo, det är inte speciellt gångbart i vår föregivet upplysta tid. En del personer förknippar det kanske med obehagliga moralpredikningar som tillhör en förgången tid, i varje fall i den allmänna kyrkan. (Extrema sekter förekommer alltid.) I vårt språk har ord som moralist och moralisera fått en pejorativ klang. Men begreppet synd lever ännu, så varför inte se bakåt ett slag och pejla in något av dess bakgrund. Som antytt kommer vi ej ens i den sekulariserade västvärlden ifrån det hebreiska arvet. Medan våra bibelkunskaper numera inte är vad de har varit, så känner de flesta till att synd och syndare beskrivs ingående i Bibeln. Vem har inte hört talas om Sodom och Gomorra som syndens nästen i Gamla Testamentet. Intressant är för övrigt att det sexuella beteendet sodomi ej oväntat härstammar därifrån. Emellertid började det hela enligt Bibeln med det s.k. syndafallet. Personligen har jag svårt att fatta att Eva (och sedan Adam förstås) begick ett brott genom att äta av Kunskapens träd. (Men jag kan förstå att oskuldsfullheten gick förlorad då.) Den s.k. syndafloden ( en benämning som enligt ovan inte språkligt hade med synd att göra) innebar hur som helst en vändpunkt eller milstolpe i forntiden (för ca. 11000 år sedan). Det var nämligen då som jordbruk värt namnet igångsattes sedan vattnet sjunkit undan.
Ett avgörande skede i världshistorien inleddes under Jesu tid. Hans förkunnelse var efter vad jag förstår till stor del revolutionär, och därför var den som det visade sig mycket svår att omsätta i praktiken. Jesus lär på korset ha tagit på sig all världens synd – mycket märkligt! Försoning och förlåtelse är förvisso goda ting, men ack så svåra att tillämpa. Och jag finner det svårt att förstå hur den enskildes eller gruppens ansvar för begångna synder helt skall kunna upphävas. (Kanske jag tolkar saken fel; jag är ingen teolog.) Men jag antar att kärleken till Gud och medmänniskor är lösningen. Slutligen erinrar jag om syndabekännelsen som kyrklig ritual. Det här sagda må räcka för att visa att synden som begrepp är livskraftig, åtminstone om man ser den som synonym med skuld.
Syndabockar
Begreppet syndabock är fullt levande än idag, fast i världsliga sammanhang. Forntidens syndabockar härstammar från det gamla Israel (jämför 3 Mosebok v.16), där det faktiskt var en riktig getabock som bar folkets synder med sig ut i öknen, dit han jagades för att åstadkomma försoning. Jag tycker att det var en genialisk tanke att människan på detta sätt kollektivt kunde befria sig från sina egna försyndelser genom att lasta dem på ett oskyldigt djur (som naturligtvis gick under i öknen). Man kanske skulle kunna kalla detta trick för en sorts radikal mental renhållning, då den inre miljön hotade att bli alltför nersmutsad. Sambandet mellan synd och straff bröts och en bättre relation mellan Gud och människa kunde sålunda återupprättas. Jämför syndaförlåtelsen (absolutionen) då Kristus – ”offerlammet”! – skänkte människorna frukten av sin försoning. Hans bud att vi skall älska och lyda Gud, samt tjäna vår nästa avsåg att bryta det judiska folkets otro och själviskhet.
På sätt och vis tjänar idag också oskyldiga djur, främst höns, grisar och boskap, som syndabockar, fastän den ursprungliga idén gått förlorad. Jag avser naturligtvis köttindustrins ofta grymma hantering av djur. Emellertid skall jag här i första hand beröra fenomenet mänskliga syndabockar, såväl individer och grupper som hela nationer. Vad de sistnämnda beträffar torde det vara allom bekant att vissa stater utpekas som ”skurkstater”. Apropå: den kände språkforskaren och samhällskritikern Noam Chomsky har skrivit en bok med titeln Skurkstater.
Jag behöver knappast nämna de länder som på fullaste allvar utnämnts till skurknationer; inte heller är det nödvändigt att ange vilken superstat som klassificerat dem. Några bakomliggande faktorer i samband med detta må nämnas. En av dessa är benägenheten att kategorisera i tid och otid. I och för sig är det nödvändigt att dela in och systematisera för att om möjligt få en överblick över delar av en snårig tillvaro. Datorseringen har säkert bidragit till en överdriven uppdelning i grupper av alla slag, och därmed är det lätt att ta fram allehanda statistik. Jag vill inte bestrida fördelarna med detta, men det finns uppenbarligen risker, bl.a. svepande generaliseringar. (Jag misstänkler att jag själv ganska lätt går i den fällan när jag söker se helheten, på bekostnad av detaljrikedom.)
Det upprör mig att man kan skära en hel stat över en kam och belägga alla invånare med en form av kollektiv skuld. Sanktionsivern med diverse blockader och import/exportförbud drabbar större delen av befolkningen, värst som vanligt lider de fattiga som redan balanserar på gränsen till hunger och svält. Samma tendens till att ”bunta ihop” hela nationer och folkgrupper ser vi beträffande invandringspolitiken, där diskriminering och invandrarfientlighet inte sällan är en ingrediens. Det finns förstås ingen enhetlig invandrargrupp, ännu mindre kan man tillskriva alla invandrare eller s.k. nysvenskar specifika egenskaper. Homogena grupper existerar knappast utan föregående gallring eller selektering. Det ger en förenklad och förvrängd bild av verkligheten, om man tror att ”hedersmord” är en allmänt förekommande skändlighet, som normalt ingår i en viss kultur.
En annan viktig faktor finner jag i det faktum att de flesta av oss – inte bara politiker – mycket ogärna erkänner vår egen skuld. Avgörande är självfallet vad som hänt och under vilka omständigheter något fel begåtts. Det behöver för övrigt inte alls var något i juridisk mening straffbart, utan etiskt olämpligt. I vår konfliktfyllda tid borde fler människor betänka att det verkligen ligger något i uttrycket ”det är inte ens fel att två träta”, när man fullt ut lägger skulden på motparten. I rätten är det väl numera ovanligt att den åtalade erkänner sig skyldig till någonting. Annat är det naturligtvis i en rad länder där fysisk och psykisk tortyr tvingar fram bekännelser, även av oskyldiga. Trenden att utse syndabockar – skyldiga eller oskyldiga – finns på alla nivåer, från den högsta till den lägsta. Som jag tidigare påpekat ber man sällan om ursäkt – det skulle ju innebära ett erkännande! Det är ett bekvämt men mycket tvivelaktigt sätt att slingra sig undan det egna ansvaret: i krig, väpnade kriser och mer fredliga dispyter.
Individens makt och eventuella skuld
Jag undrar om inte den utpräglade individualismen i väst har en koppling till en mer eller mindre accentuerad känsla av skuld hos många enskilda personer idag, kända som okända. Sigmund Freud, en av många banbrytande gestalter av judiskt ursprung som historien kan uppvisa, trängde som bekant med psykoanalysens hjälp ner i själsdjupen hos sina patienter och blottade dolda trauman. Jag har svårt att tänka mig den typen av läkare på t.ex. kinesisk botten. Jag föreställer mig att det judiska genetiska arvet, speciellt i symbios med västerländsk miljö skapat förutsättningar för många av de stora framsteg på alla möjliga områden som nu vunnit global spridning. Det vore överflödigt att här räkna upp några oerhört rika och mäktiga män av judisk extraktion (bara ett aktuellt exempel: Alan Greenspan), vilka med en enorm maktposition behärskar stora delar av den globala marknaden, och därmed även en mängd kulturutbud, som tenderar att få dominans jorden runt. Med andra ord: ett finans- och kulturimperium är i vardande.
Det är i och för sig inte givet att enskilda personers enorma rikedomar måste ge upphov till moralisk skuld, ty pengar kan ju användas på så många olika sätt. Men ett system som hela tiden gynnar de rika på de fattigas bekostnad – det gäller både på makro- och mikroplanet – är ur moralisk synpunkt förkastligt i längden. Detta känner säkerligen även de omåttligt rika av. Det sägs att ”smulor från den rikes bord” ändå i viss mån kan hålla fattiga vid liv som annars skulle gått under. Det må vara sant i någon liten grad att de rikas ökande välstånd ändå kommer nödställda till del genom fonder och donationer, men ur rättvisesynpunkt är det ett mycket svagt argument. Självklart är det oförsvarligt att de ekonomiska och sociala klyftorna bara ökar. Därför tror jag att gemene man känner en gnagande oro, för att inte säga samvetskval över tingens (o)ordning. Detta orättfärdiga förhållande genererar ofelbart stegrade konflikter, där bl.a. civil ohörsamhet möts med hårdare tag och strängare regler och lagar. En alltmer repressiv attityd från regeringars och myndigheters sida är tydlig i många länder. Kontrollsamhället drar åt tumskruvarna, och oppositionella ”element” behandlas bryskt och olagligt många gånger; det gäller ju att behålla kontrollen bokstavligen till varje pris, ty kapitalets makt som allting vilar på får absolut ej rubbas en tum.
Kollektiv skuld och kollektiv bestraffning
Den översikt som jag här vill presentera innehåller inte många konkreta exempel. Vi vet dock att de enskilda fallen av överträdelser av såväl skrivna lagar som oskrivna regler är otaliga. Många i stort sett oskyldiga personer får många gånger lida orätt, medan de stora bovarna fortfarande går fria. De krigsförbrytare som döms eller kommer att ställas inför domstol är ett ringa fåtal jämfört med dem som klarar sig undan rättvisan. Det är givetvis mycket lättare att peka ut och fördöma stora grupper, till och med hela nationer.
Existerar det verkligen någon kollektiv skuld? Om så är fallet, är det fullt möjligt att allt brottsligt förflutet i någon mening har kunnat inverka på nuet för massor av människor betraktade som kollektiv. Det går att urskilja vissa mönster som går igen epok efter epok, låt vara i något ändrad förklädnad, när det gäller stora folkgrupper och folkslag. Den äldre imperialismen, som absolut var en sorts globalisering med vådliga följder, har fått ge vika för en mer försåtlig form av nyimperialism. Till exempel den gamla tron att vita är mer värda och intelligentare än svarta var en självklarhet förr och lever ännu kvar, fast mer i det tysta och underförstått. Det är inte utan skäl som man nu även talar om nyfascism och nynazism som vädrar morgonluft. När vår tid ännu till stor del präglas av gamla inrotade värderingar och förkastliga fördomar som var fullkomligt naturliga i väst tidigare, så finns det onekligen fog för talet om ett slags kollektiv skuldbörda.
Jag anser att det också ligger något i det indiska begreppet karma, som dock främst förknippats med individens ansvar för sina handlingar. I Bibeln är man förstås väl medveten om att ”vad man sår får man ock skörda.” Eftersom individer massvis bildar grupper ända upp till nationsnivå, och slutligen världsdelar, bör detta resonemang hålla streck även gällande skuld och bestraffning i grupp. Vad beträffar kollektiva straff urskiljer man många betänkligheter; de kan aldrig bli särskilt rättvisa. Dylik s.k. rättskipning utövas med maktspråk och med den starkares ”rätt”.
Viktiga exempel på skuld och straff på nationell nivå
Det råder självfallet delade meningar om vems skulden är till det spända världsläget. Det kan vara svårt att skilja på vad som bottnar i allmänmänskliga brister och svagheter, och det som kan ha en särskild kulturell bakgrund. Dessutom bör man ej förväxla individen med gruppen när man söker förklaringar till inträffade händelser och genuina eller förmodade egenskaper hos personer (jag hänvisar åter till det nämnda ”hedersmordet”).
Läget i Mellanöstern är nu (i slutet av januari 2002) mer alarmerande än någonsin. Situationen har varit orolig alltsedan Israels grundande efter andra världskriget. Sexdagarskriget och ockupationen förvärrade naturligtvis krisen. Våld föder våld, speciellt nu under den andra intifadan. Det går inte att helt reda ut skuldfrågan; det är lönlöst att fråga: ”Vem var det som började?” Det är inte möjligt att genom ett tvivelaktigt svar försöka lägga skulden enbart på den ena parten. Det storpolitiska spelet är redan alltför ensidigt och partiskt. Maktens arrogans kommer till skrämmande uttryck i den krutdurk Israel-Palestinakonflikten utgör. Styrkeförhållandet mellan Israel/USA å ena sidan, och resterna av den tilltänkta palestinska ministaten å andra sidan är enormt ojämnt. Utgången kommer utom allt tvivel att bli en gång för alla given, ifall den förkrossande övermakten skulle använda större delen av sin militära potential. Palestiniernas desperation är fullt förståelig, i synnerhet som deras mångårige ledare Yassir Arafat sedan ett par månader sitter i husarrest. USA stöder nu som alltid Israel helhjärtat, inte blott ”moraliskt”, utan sedan gammalt i hög grad även ekonomiskt och med vapen av modernaste slag. Allt medan amerikanska regeringsrepresentanter låtsas få igång s.k. fredsförhandlingar igen…
Allt detta är så välbekant att jag inte behöver gå vidare om läget. På tal om skuld: En mycket stor del av anklagelserna riktas mot den israeliska regimen. Enastående många framgångsrika judar är och har varit i förskingringen (diasporan). Deras framgångar är i ögonfallande och skapar stort inflytande i de flesta västländer, samtidigt som Israels politik gentemot palestinierna är skrämmande och destruktiv. Våldsspiralen når svindlande höjder, då hämndbegäret och oförsonligheten ständigt styr statens handlande.
Det är paradoxalt hur ett så gammalt kulturfolk, inte endast religiöst begåvat utan i alla avseenden oerhört intelligent, kan låta sig ledas av krigsförbrytare som general Sharon. Anita Goldman betecknade honom förresten som en ”katastrof” för landet, och det redan då han – obegripligt nog - hade valts till premiärminister. Men det tycks höra till bilden att annars så beundransvärda personer också uppvisar till synes oförklarligt negativa egenskaper. Det judiska folket fick förvisso lida ofattbart omänskligt under det s.k. Tredje Riket. Desto mer svårförståeligt är det att en del av deras efterkommande visar fascistoida drag. ”Jordens salt” var redan för tusentals år sedan det av Gud (?) ”utvalda” folket. Men detta fick också lida Guds straff – enligt Gamla testamentet ej oförskyllt. (Apropå: Den judisk-amerikanske språkforskaren Zecharia Sitchin har kastat nytt ljus över forntiden i Främre Orienten med utgångspunkt i Sumer och därmed över GT:s historieskrivning.)
USA har iklätt sig rollen som självutnämnd världspolis med ”rätt” att invadera s.k. skurkstater som de finner misshagliga. Visst förekommer många missförhållanden och brottslighet i sådana länder, men USA tycker sig ha rätt att bryta eller nonchalera internationella avtal, såsom Genèvekonventionen, överträda FN-direktiv m.m. Det sägs att makt korrumperar, och mycket riktigt har en ännu mer självsvåldig stil utkristalliserat sig under Bushs ”korståg” mot terrorismen. Efter 11/9 2001 fick han med sig många bundsförvanter, mer eller mindre villiga, i denna kamp. Men vad har egentligen hänt efter kriget mot talibanerna i Afghanistan? Andra länder har valts till invasionsoffer, främst Somalia. Vi skall ej heller glömma alla civila offer i detta och tidigare krig som letts av USA, t.ex. mot Irak i Gulfkriget, samt hur man därefter agerat.
Listan kunde göras lång, men det är ej mitt syfte att bara anklaga och skuldbelägga, utan först och främst försöka förstå något av sammanhangen som ofta är komplicerade. Frågan är om inte Israels regim borde likställas med skurkar; Arafat själv lär ha fått terroriststämpel av amerikaner och israeler. Att efter mer eller mindre grumliga värderingar demonisera personer och nationer är ingen lösning, lika lite som att underhålla och driva upp vålds- och hämndspiraler.
Att USA eftersträvar eller redan till stor del har global hegemoni kan väl inte någon vara okunnig om; ej heller att superstaten tar sig friheten att sätta sig över internationell rätt. De sätter press på sina permanenta bundsförvanter (t.ex. England) och på sina mer tillfälliga allierade (bl.a. vissa arabstater). Bush sade ju: ”Den som inte är för oss är emot oss.” USA:s uppträdande speglas i lilla Israel som är beroende av sin mäktige understödjare och välgörare. Att båda parter kommer så väl överens beror även på att främst i Amerika finns en mängd högt uppsatta personer av judisk börd med stor makt högt upp i administrationen och finansvärlden, samt på andra viktiga områden.
Dessa mäns totala ekonomiska inflytande är så vitt jag förstår enormt stort – något som sällan eller aldrig skymtar fram i debatterna. Det finns således en ovanligt hög kompetensnivå bland denna procentuellt ringa del av Förenta Staternas befolkning. Inte oväntat kommer en del av Israels framstående ledande personer från USA, så kontakterna länderna emellan fungerar säkert utmärkt. I detta antydda förhållande ligger en av de viktigaste orsakerna till världsläget. Men naturligtvis kan man inte lägga hela skulden på dessa till det yttre så omaka stater och deras ledare.
Den före detta superstaten nummer två, Sovjetunionen, kunde beskyllas för mycket, även om det ingick i den sedvanliga västpropagandan att överdriva missförhållandena i öst. Enligt terrorbalansens logik var sovjet- propagandan inte heller sen att i sin tur svartmåla väst. Det är inte så länge sedan det kalla kriget upphörde – bara för att snart nog avlösas av nya motsättningar mellan öst och väst. Rysslands upprepade krig i Tjetjenien har under Putins ledarskap tydligen mer eller mindre sopats under mattan av västmedia trots alla dödsoffer (och som självklart tonats ner mycket i ryska media). Man tycks nu i godan ro kunna terrorbomba de tjetjenska s.k. terroristerna – uppenbarligen med amerikanernas och de andra västmakternas goda minne eller i vart fall tysta medgivande. Är det inte fråga om ett slags alibi för ryssarna att intensifiera anfallen, efter det att Bush inlett kampen mot terrorismen? Den ryska skulden till mycket lidande för befolkningen under deras invasion av Afghanistan på 1980-talet, har alltså utökats med den i Tjetjenien och andra krigshärdar till följd av Sovjetunionens fall.
Sammanfattning
Ovanstående reflexioner baseras i hög grad på mina värderingar som säkert kan kritiseras utifrån andra utgångspunkter. De är i alla fall resultatet av ärliga överväganden som lett fram till att jag tagit ställning som ovan. De har vuxit fram under en ganska lång tid och kan inte avfärdas rakt av som förutfattade meningar. Jag anser för övrigt att rasismen gror både hos ”inbitna” svenskar och hos nya invandrare; de senare har helt naturligt andra värdegrunder. Bägge sidor måste anstränga sig att förstå varandra, vilket inte är lätt ens inom den egna kultursfären. Ibland verkar det som om ”släkten är värst”, att döma av antagonismen mellan systerreligionernas mer konservativa och rabiata företrädare; jag avser alltså judendom, kristendom och islam. Religionen liksom politiken har en sällsam förmåga att sprida hat i stället för nästankärlek, och då mycket mindre kärlek till Gud. Tron kan till all olycka än idag utnyttjas av samvetslösa ledare för politiska syften. Det är risk att muslimska invandrare i Sverige nu utsätts för rasistiska trakasserier.
För att söka reda ut någon problematisk företeelse kan det vara bra att vända på steken och söka få en ny infallsvinkel. Gör tankeexperimentet att palestinierna vore starka nog att regelrätt anfalla ockupationsmakten och bomba och förstöra judisk egendom, i stället för att som nu ”bara” använda desperata självmordsbombare. Vad skulle då hända? Man kan lätt tänka sig att det omedelbart skulle utbryta ett krig som med USA i spetsen troligen skulle eskalera till ett storkrig. Detta är en tankeställare. Det inträffar som bekant då och då oväntade händelser som plötsligt river upp himmel och jord. Så länge ondskans frön sås ymnigt, tilltar obalansen och ”domedagen träder närmare. Den vill man självfallet förtränga ur sitt medvetande. Men vad hjälper det om man ej avbryter färden mot stupet? Ungefär denna situation och mycket annat tänkvärt skildras grundligt och expressivt i många böcker av den moderne filosofen Martinus, vars analyser är logiskt oantastliga.
Ger man ondskan lösa tyglar genomsyrar den naturligtvis människans väsen. Vanans makt är stor: liksom med narkotikan krävs allt större doser för att hon skall uppnå ett slags överspänt eller kanske avspänt tillstånd, där avslappningen möjligen kan skänka en njutningsfull rysning inför syner av grymhet. Jag får här rentav det mycket obehagliga intrycket av obetvingliga krafter som till varje pris vill skrämma folkgrupper, ja hela nationer till passivitet och underkastelse genom att måla upp scenarior av förestående undergång.
Tänk om det verkligen funnes en global konspiration med syftet att till varje pris hindra all opposition och folkliga uppror i protest mot det förtryck som ännu ej utlöst krigshandlingar? Redan sönderfallande pseudostater i den fattiga, mest exploaterade delen av världen bör stämma till eftertanke. ”Men sånt händer ju inte här,” säger man aningslös och försöker slå sig till ro. Betänk dock att i slutändan drabbas även de rika själva indirekt av skriande orättvisor långt från deras ombonade tillvaro. Den ”heliga” profiten och tillväxten blir till sist inte alls så hög som förväntat; den kommer att sjunka för att närma sig nollstrecket. O ve och fasa! – men de övermåttan besuttna finner ändå tillfälligt på råd: s.k. outsourcing och massavskedanden tillgrips i desperation.
Det finns mycket mer att säga specifikt: om t.ex. förtryck och misshandel av kvinnor, trafficking, till och med slavhandel. Patriarkatet är orubbat på de flesta håll. Bushs popularitet bara växer, påstår media. Skall man tro på det? Det skrämmer mig att allas yttre och inre skuldbörda flerdubblas, om vi drivs in i en återvändsgränd, där inga alternativ längre står till buds. Det får helt enkelt inte gå så långt! Vi måste protestera – och handla! – innan det blir för sent. Varför inte en handelsbojkott mot israeliska varor till att börja med? Avslöja hyckleriet kring mänskliga rättigheter som ständigt kränks. Dessa skall ej få förtrampas så som sker på många håll, speciellt under extrem nöd och krig.
Sture Alfredson
Januari 2002.
Några få korta tillägg i maj 2014.