Om vartannat

”Mössprutt”

Han hette egentligen Sigismund, men lystrade till smeknamnet Musse. Man kan ju undra vad hans föräldrar tänkte på när de insisterade på att Sigismund skulle vara hans rätta dopnamn. Sigmund hade kanske låtit snäppet bättre, men hans pappa och mamma vidhöll att just Sigismund lät pampigare, så det fick det bli. Förresten så tror jag att det är åtskilliga barn som är obekväma med sitt tilltalsnamn ända från förskolan och uppåt. Ett harmlöst namn som låter lite konstigt kan rentav åsamka det oskyldiga barnet nära nog mobbning.

Varför blev då det gängse namnet just Musse? Jag kan tänka mig flera förklaringar. Den som ligger närmast till hands är att han bodde i Falköping, helt nära Mösseberg. Och Musse uttalas ofta ungefär som ”mösse”. Ett annat skäl till smeknamnet kan vara att han gillade Musse Pigg jättemycket och att han i fantasin spelade den populära Disney-figurens roll. Precis som Musse Pigg var han en särdeles pigg gosse; där hängde det inte fast. Till skillnad från seriefavoriten hade han en illröd skärmmössa med frasen ”Hi, bad guy!” i stora gula bokstäver. Kamraterna såg mössan med hatblandad avund, sjukt snygg var den ju. Mössan satt som klistrad på skallen och matchade perfekt namnet Musse (uttalat med ö). Alltnog, det fanns all anledning att heta Musse.

När jag lärde känna Musse var han 13 år med den äran. Förresten hade han siffran 13 som sitt lyckotal. Han var som jag antytt en särdeles klyftig kille, men på sätt och vis lite sär om man säger så. Han var nämligen en hejare på att skriva små fantasifulla historier – javisst, han skulle tvärsäkert bli en berömd författare, minst i världsklass, det hade han bestämt. Javisst, han var en kreativ begåvning som emellertid betackade sig för ”fördummande korvstoppning” som han uttryckte sig. Jag beundrade verkligen detta underbarn – med reservation för hans skryt och asociala beteende. Det värsta var att han aldrig läste läxor; han avskydde läxläsning och ibland var det si och så med skolgången och närvarostatistiken lämnade mycket övrigt att önska. Att skriva bloddrypande små historier, men även roliga saker, tog nästan all hans tid. Trots att han försummade läxorna klarade han ändå de få prov han deltog i.

Som var och en förstår kunde detta inte hålla i längden; skrivandet fick absolut ej i så hög grad inkräkta på skolarbetet. Klassläraren försökte vid upprepade tillfällen få pli på Musse genom en allt intensivare övertalning – men icke sa Nicke. Även skolans rektor ingrep och sökte få bukt med den halsstarrige skribenten. Det gick så långt att rektorn inte visste annan råd än att skicka upp honom till sin överordnade skolchefen som satt i en fin ämbetslokal högst uppe i kommunhuset. Denna kvinna var känd som en sträng men rättvis person som säkert skulle få bukt med den bångstyrige Musse.

Denne var inte dummare än att han nu förstod att det var allvar. Skolchefen läxade upp honom efter alla konstens regler; Sigismund måste ta sitt förnuft tillfånga, skärpa sig ordentligt och sköta skolarbetet och det ena med det andra. Det var ord och inga visor, kort sagt. Chefens tilltal med Sigismund kändes främmande, som om hon talade till någon annan. Alltnog, Musse hade bara att foga sig, nu gick det inte att sätta sig till motvärn, så han teg. Skolchefen krävde att han skulle lova bot och bättring, det gällde också en så självklar sak som att han måste ta av sig mössan. Att vanlig hyfs fordrade att man tog av sig den på lektionerna, hade hans lärare förstås inte heller lyckats få gehör för. Den uppstudsige lydde inte heller skolchefens uppmaning. Hon ilsknade till, skällde ut Musse rejält och fick honom faktiskt att ta av sig mössan. Efter ett sista fåfängt försök att få den moltigande Musse att lova bättring på alla punkter, körde hon helt sonika ut honom.

Musse travade nerför alla trapporna från 4:de våningen; lite oroande tankar uppfyllde honom: Var det kanske fel taktik att inte säga ett knyst efter uppsträckningen? Han hade uppmanats att följa skolans regler till punkt och pricka, annars… Men han kom snabbt fram till att hans engagerade författarskap inte tålde några som helst kompromisser; han måste få skriva, om det så gick ut över skolarbetet. Uthållig var han, gav aldrig tappt och var klok nog att begripa att det ej varit någon idé att diskutera med den uppretade chefen. Därför hade han hållit tyst.

Han begav sig hem, innesluten i sin egen tankevärld, ändå inte särskilt orolig. Han var fast besluten att följa sin egen kompromisslösa linje. Plötsligt kändes huvudet konstigt på något sätt. Hade han grubblat för mycket nu? Nejdå, det var mössan han saknade, den var alltid som en del av honom själv. Han beslöt snabbt att återerövra sin kära huvudbonad, alltså den röda mössan med den käcka hälsningen ”Hi, bad guy!” Väl tillbaka i det pampiga kommunhuset bad han receptionisten ringa skolchefen där uppe för att få tillåtelse att hämta den kvarglömda mössan. Hon ringde och hajade till när den uppringda högröstat och irriterat sa något i luren. Med ett förvånat ansiktsuttryck vände sig receptionisten till Musse: ”Hon sa att hon slängt ner mössan. Nerför trapporna alltså. Sen la hon på.”

”Va'”?! Utropade Musse förbluffad. ”Ring upp henne igen och be om en förklaring. Och fråga på vilken våning mössan hamnade.” Receptionisten ringde igen – förgäves: upptaget. Musse och receptionisten utbytte menande blickar. ”Jaha. Vad gör jag nu?” sa Musse, fast han fuller väl visste att han var tvungen att ta sig uppför alla trapporna igen för att leta. Det gjorde han, utan resultat. Hans kära mössa var och förblev borta. Den var visserligen varken ny eller fräsch, men den var absolut oumbärlig för honom. Han klättrade upp igen – och ner förstås: dubbelkoll. Tillbaka i den stora entréhallen vände han sig villrådig till en ung söt tjej som sommarjobbade i kommunhuset. Hon förstod snabbt läget och erbjöd sig att göra samma mössletartur. Sagt och gjort: Samma negativa resultat; hon tog till och med ytterligare en sväng upp: nix.

Nu var goda råd dyra. Mystiken kring den försvunna mössan låg tät i hallen, tills man slutligen kom på att tillkalla en vaktmästare. Efter en god stund kom en kille som fattade problemet och gick och hämtade en stege, för Musse tyckte att han skymtade något på första våningen en trappa upp. Det såg ut som en röd tygbit. Samma illröda färg som mössan!

Vaktmästaren reste stegen, klättrade upp och sträckte sig efter föremålet men nådde det inte med handen. Väl nere på golvet igen hämtade han en hakförsedd stång. Upp igen, med stången som en förlängd arm. Det gick inte att få fatt i mössan den här gången heller. Den satt nämligen ordentligt fastklämd vid ett räcke som löpte längs kanten på våningsplanet. Efter mycket lirkande kunde killen i alla fall få ner den hett eftertraktade mössan, som lyckligtvis inte uppvisade några nämnvärda spår efter den omilda behandlingen. Slutet gott, allting gott!

Jag kan inte hitta någon förklaring på hur mössan kunde flyga ända ner till 1:a våningen och fastna så där retfullt. Mössan föreföll faktiskt äga en alldeles egen mystisk kraft. Kunde månne Musses kreativa intelligens verkligen ha förlänat den en dylik energi!? Skolchefen hade visserligen satt sprutt på den, när hon - enligt egen utsago i telefon - hade slängt ner den - men vad hände sedan egentligen? Mössan fick då liksom eget liv! Nog kan man tala om en veritabel ”mössprutt”! En mindre fantasifull förklaring skulle vara att någon annan person än skolchefen (absolut inte hon själv) kunde ha sprungit och klämt fast mössan på det där sättet. Knappast troligt att denne någon hunnit göra det innan Musse gick upp och spanade.

Jag vill bara tillägga att uppsträckningen faktiskt fick effekt: Musse tog till slut till sig den stränga ordern och drog ner på sin skrivande verksamhet till förmån för skolarbetet. Han blev snart bäst i klassen i nästan alla ämnen! Tillfogas bör att en starkt bidragande orsak till hans ”omvändelse” var att hans svensklärare fick honom på andra tankar. Musse var naturligtvis redan tidigare suverän i sin språkbehandling, vilket givetvis inte hade undgått denne lärare. Denne framhöll att Musse även måste läsa läxor, hur stort författarämne han än var. Och mycket riktigt: Senare, efter avslutad skolgång med bra betyg, dröjde det inte länge förrän han började bli känd som en mycket ung och lovande författare.

Efterord: Denna mössincident har faktiskt en verklighetsförankring – hur vill jag inte avslöja. Helt torrt konstaterar jag att verkligheten inte alls sällan överträffar dikten.

Mössprutt – på riktigt

Lille Jocke tyckte att farfar luktade prutt. / Icke! Det som luktade var mössprutt. / Mössen skulle fångas, men fällan var kaputt. / En mus sprang fram och tog ett skutt / in i ett hål som var dess redutt / Jocke som var en käck liten plutt / tyckte det var riktigt skrutt / att mössen över golvet tog sin rutt / och drack av kattens vatten en smutt / och åt av hans fisk en liten snutt. / Sen lämnade de kvar mången luktande klutt. / Så satte de på stuglivet verkligen sprutt.

Tankespår

Guldhöns må picka guldkorn och värpa guldägg. I mina tankekedjor har inte varje länk guldblänk, och ibland finns nog ett och annat smutsstänk. Allt möjligt ingår i mitt tänk.

Sture Alfredsons hemsida