Österns mystik
4/2 1999
Arr: Wäxthuset Skövde
Lars har tidigare i Wäxthusets regi här berättat om de europeiska megalitgravarna. Det var mycket intressant, särskilt som vi då kunde se Falbygdens gånggrifter i ett större sammanhang. Lars Bägerfeldt, som är fil dr i arkeologi, anknöt även denna gång till dessa forntida monument i en kortfattad översikt, men nämnde förutom sin specialitet flera andra intresseområden. Parapsykologi, rymden och framför allt existentiella frågor hör till dessa. Här har han funnit fascinerande samband.
Med diabilder och overhead-transparanger gav L B på ett klart och engagerat sätt en bild av hur forntidens människor levde och tänkte. En cirkel (=året) visade för dem viktiga händelser: midsommar, skörd (omkr. 5/8), höstdagjämning, de dödas dag (=Allhelgona), midvinter (ung. Lucianatten), ljuset ökar (runt kyndelsmässodagen), vårdagjämning, pånyttfödelse (kring påsk, valborg). Hjulet vänder vid motsatserna midvinter och midsommar. Höst- resp. vårdagjämning markerar ljus och mörker i balans. Den dag då ljuset började öka var viktig (kyndelsmässan nu). De 8 cirkelsektorerna, som bildas av ”ekrarna” i hjulet, har alla 45 graders vinkel.
L B nämnde lite om profetior, av vilka många pekar mot att de närmaste 15 åren blir oroliga. Bl. a. nämndes aug./sept. 1999, hösten 2000, och särskilt 2014 och/eller 2015 som lär bli mycket ödesdigra (krig?). Jämför Mayakalendern: C J Calleman berättade utförligt om sin forskning kring den s.k. heliga Mayakalendern i Skövde för ett tag sedan.
En indelning av tidsåldrarna, omfattande 200 generationer fram till idag, visades: Stenåldern omkr.4000 f.Kr., bronsåldern 1800 f.Kr., järnåldern 500 f.Kr., medeltiden 1050 e.Kr. och nyare tiden 1521 --. Vid stenålderstiden blev allt fler människor boskapsherdar och odlare. Det är anmärkningsvärt att dagens människor är i stort sett genetiskt identiska med stenålderns! En mycket liten del av den tidens befolkning kan betecknas som ”de lärde”. Krigarna, kanske 10 gånger fler, hade förstås till uppgift att försvara och erövra. Den stora massan utgjordes av boskapsskötare och hantverkare. Flintyxor hittar man från den s.k. trattbärarkulturen (4000-3000 f.Kr.). Megalitgravar återfinns i Sverige framför allt i Skåne och Bohuskusten. Dösar och gånggrifter daterar sig från 3600-300 f.Kr.
De lärde var både präster och kanhända motsvarande munkar och nunnor. De bildade hemliga sällskap, som fanns i Asien redan i forntiden. Vad beträffar Falbygdens gånggrifter är de största stenblocken 13-15 ton tunga! (= ung. 25 personbilar). De flesta forntidsgravar finns dock vid kusterna, vilket framgick av en europakarta. Danmark, Irland, Wales och i synnerhet Frankrike och Spanien är säte för dem, belägna längst ute vid kusten, ofta på små öar. Varför så isolerat? Stenkammargravarna tycks ha placerats där med avsikt; de skulle vara slutna och i avskildhet – de kan t.o.m. ha omslutits av tält.
Endast ett fåtal personer hade tillträde till kammaren i megalitmonumenten. Trots de ganska stora avstånden mellan kustområdena i olika länder, var kommunikationerna inget större problem; de lärde hade kontakter på olika håll. Dessutom fanns naturrikedomar som guld, koppar, bärnsten m.m. i närheten av dessa platser. L B jämförde de forntida lärdes färder med medeltidens kyrkans män som kunde röra sig fritt mellan länderna i Europa.
Jeriko, världens äldsta stad, bär spår av märkliga tempel under mycket gammal tid. I mellersta Turkiet har man också funnit rester av egendomliga rum: urgamla bostäder och heliga rum/tempel – uppemot 1000! Förvånansvärt mycket har bevarats i lager på lager, sekel efter sekel har man grävt sig ner och varje lager representerar ung. 50 år. Vad gäller ben och skelettfynd visar det sig att huvud och kropp begravts var för sig. I rummen fanns skulpturer av tjurar och andra djur samt av människor eller människoliknande figurer; datering: 8000-7000 f.Kr.
6200-5500 f.Kr. uppstod ett mycket avancerat geometriskt kunnande. Man har bl.a. funnit stolphål och kunnat rekonstruera mycket klara normer för hur Europas megalitgravar byggdes. Ett förrum ledde in till den heliga kammaren, vars golv bestod av målad betong eller cement(!). En skulptur av en fiskgud eller vattenande illustrerade att vattnet betraktades som något andligt. Sumererna hade f.ö. en liknande uppfattning, då man skildrade varelser som steg upp ur vattnet.
L B tog också upp skriftens ursprung, som uppgavs vara dunkelt. Klart är att den tidigaste skriften bestod av bilder och symboler. I motsats till andra forskares uppfattning (i vart fall tidigare) hävdar L B att det fanns en skrift redan 6000-3000 f.Kr. – faktiskt i Europa. I Donaus dalgång (på serbiskt område) har man hittat fynd av detta slag från 5500-4000 f.Kr. Det är alltså skrivtecken som lär visa att varken Sumer eller Egypten var först.
De första riktiga megalitgravarna (på flera bilder) var stora och stabila, med en lång gång som ledde in till kammaren. Den imponerande megalitiska utvecklingen verkar har skett samtidigt på olika håll. L B använded uttrycket ”trappsteg till himlen” som får ses symboliskt; man närmade sig gudarna/högre makter steg för steg. Man har konstaterat att i ett sådant stenåldersmonument fanns en 19 m. lång gång, genom vilken solljuset kunde tränga in i kammaren endast en dag på året, nämligen vid vintersolståndet.
En korsformad kammare visades, med ett slags skålar i det allra heligaste. Kunde de ha varit avsedda för vatten? Jämför vad som sades om vattengudar ovan. L B tänkte sig den möjligheten redan innan han träffade en klärvoajant kvinna som berättade att hon under meditation hade haft en vision av tre personer som satt med ryggen mot varandra och tittade ner i en vattenyta. De sökte tydligen andekontakt via det märkliga vattnet. Enligt L B var megalitkammaren ett slags meditationsrum där man trädde i kontakt med förfädernas andar.
En megalitkonstruktion i Portugal visade ett antal mycket stora stenblock av oregelbunden form, stående på högkant. Märkligt nog var de alla ca. 5½ m. både på höjden, längden och bredden. Och de var fasade, d.v.s. bearbetade. Det rörde sig om en gigantisk anläggning, inte minst med tanke på att varje block vägde mellan 25 och 30 ton. Man förstår också att det inte enbart var fråga om en gravläggning.
I Falköping liksom på andra håll återfinns ett komplicerat geometriskt mönster i megalitanläggningarna.
Det gäller mått och vinklar som återkommer överallt; normerna är fixerade och följs strikt genom många sekel. Det s.k. gyllene snittet är typiskt. Även för planritningarna för megalitgravarna i Falbygden. I Karleby ser man en pytagoreisk triangel i anläggningens plan. Förhållandet 3-4-5 mellan sidorna är välbekant från ”vår” geometrilära, som man länge påstått härrör från grekerna (Pythagoras m.fl.) men som således måste vara mycket äldre. Måttet 108 m. återkommer också och är ett nyckelord inom astronomin.
Dösar uppfördes 3600-3350 f. Kr. liksom gånggrifter, men ej fler än 15-20 st. har upptäckts. Gravläggning brukar ha skett under golvet i kammaren. På Orkneyöarna (Skottland) finns flera anläggningar; den som visades i bild hade ingen gravläggning men dräneringsrör! På Malta återfinns liknande; det byggdes mängder av forntempel i hela Europa, speciellt i medelhavsområdet.
Precis som i Egypten finns det i europeiska megalitgravar falska dörrar. Ingen kropp kunde ju passera genom blinddörrar av sten, däremot var andar i stånd att nå andevärlden via dem. Som bekant har man hittat kammare långt inne i de egyptiska pyramiderna; först i slutet av 1800-talet fann man en försluten kammare – med en tom sarkofag. Det föreligger inga bevis för att gravläggning förekommit i pyramiderna. Kamrarna var inga gravkammare i vår mening; där utfördes ritualer för levande människor.
Förresten kallade L B Cheopspyramiden för ett ”fuskbygge”, då en bild visade hur en kammare, som krossats under den kolossala tyngden av stenmassorna ovanför, senare ersatts med en annan högre upp, som dock rönte samma öde. Hieroglyfen KA innebar livskraften i kroppen, medan BA symboliserade den mänskliga gestalten efter döden. Endast Farao sades kunna anta BA-gestalt (senare i historien blev det fler än Farao förunnat att göra det). Farao påstods även kunna återvända från de dödas rike.
Var det verkligen Europa som var först och lärde Egypten megalitbyggandets konst? L B hävdar det; bl.a. från Portugal och Frankrike kom denna färdighet. En bild av en spira (HEQ) antyder hur bokstäver uppkommit ur bilder av föremål. Fenicierna förmedlade en form av skrift som modifierades i de skilda indoeuropeiska språken. En lista visades med kolumner av tecken som man kan jämföra. Det finns också ”heliga ramsor”, som återkommer i olika kulturer och i flera epoker, emedan konservativ trosuppfattning inte tillät någon ändring av innehållet.
Hur tolkas begrepp som tid, rum, materia, energi? Hur kan man förstå bindande relationer dem emellan, och hur beskriva avgränsade intervaller? Tid/rum studeras i synnerhet inom kvantfysiken, som uppnått märkliga resultat; så t.ex. anses rummet/rymden alltid vara krökt, likaså böjer ljuset av i universum. Energi är det absolut primära; materia är försluten energi, som är oerhört förtätad och med låg frekvens.
En lista återgav en jämförelse mellan manligt och kvinnligt tänkande. Den manade till eftertanke; här kan blott några få av många skillnader anges: manligt tänkande kännetecknas av t.ex. system, avgränsning, intervaller. Däremot tänker kvinnor i allmänhet i banor som karaktäriseras av att se det obegränsade, att förstå relationer, sammanbinda det som är gränslöst, att uppfatta helhet. Kvinnor sägs ha intuition som så att säga ser tvärs igenom. Listan var lång; motsatserna illustrerade en klar dualism. Jämför ordspråk som: Tala är silver, tiga är guld.
I forntiden hade människorna ofta direkt kontakt med gudar och andar; deras ego ingick i alltet. Mystik var en naturlig del av livet, och deras tankevärld kännetecknades av omedvetenhet. Kontakterna med den andliga sfären försvann sedan alltmer, när den moderna människan utvecklade liksom ett ”skal” omkring jaget. Vetenskapen har alltsedan 1600-talet starkt bidragit till denna utveckling, vilken på så vis gynnat förnuft (?) och materialism.
Märk rangordningen matematik, fysik, kemi, biologi, sociologi, psykologi (jämför ovan exempel på typiskt manliga egenskaper); den gav anledning till följande reflexioner (här i förkortad form): Matematik sägs vara den mest objektiva av alla vetenskaper (1+1 är alltid =2). Men vad har matematiken egentligen med verkligheten att göra? Någon absolut objektivitet existerar inte i praktiken. Alla ämnen är med andra ord mer eller mindre subjektiva. Uppräkningen av ämnen som kan uppfattas som alltmer subjektivt rangordnade kan kompletteras med religion, filosofi och mystik. Framför allt det sistnämnda ämnet gör det möjligt att nå gudomen direkt och att personligt kunna uppleva Guds närhet.
Att upptäcka den sanna verkligheten, att uppleva allting som en helhet är motsatsen till att se allt uppdelat i fragment, som en illusion, ifall man omfattar helhetsidén. En viss mysticism kan faktiskt ge forskare nya impulser, eftersom mystik gynnar en öppen attityd, ger en viss förmåga att se helheten – fragmenten har vi själva hittat på, sa L B. Schamaner (några är samer) har en balanserad harmonisk tankevärld utan egoism, de påstås t.o.m. inte kunna ljuga! Men de kan aldrig tala sanning heller!
Det omedvetna hos individen och det kollektiva omedvetna står naturligtvis i motsats till det medvetna jaget. När man överskrider tröskeln till det omedvetna går det att använda sin intuition (=spontan insikt), telepati (= spontan tankekontakt) samt empati (=känsoförmedling). Vidare förekommer synskhet (clairvoyance), psykokinesi (=att förflytta föremål med tankekraft), transcendentala resor, holistiska drömmar etc. Bortom det medvetna uppträder sådana parapsykologiska fenomen och förmågor. Uppgåendet i alltet, d.v.s. allt är ett, är möjligt att förverkliga.
Ett dualistiskt verklighetsseende kan kritiseras; buddhisterna anser att dualismen är en återvändsgränd. Man ifrågasätter att man i all oändlighet kan dela upp allt i två nya komponenter. Man kommer inte alltid att hitta par som passar ihop, såvida varje motpol i vart par successivt delas upp i nya motsatspar.
Den fornindiska termen atman (sanskrit: ”åter till mig”) innefattar ungefär själen eller jaget. Annorlunda uttryckt innebär ”åter till mig” ömsesidig resonans och självbetraktelse. Sanskrit är f.ö. ett indoeuropeiskt språk (från ca.1500 f.Kr. i Indien) och är hinduismens skriftspråk. Upanishaderna hör till lärans heliga skrifter (700-talet fr.Kr.) och uttrycker mycket djupa filosofiska tankar. Buddhismen har emellertid reagerat mot det konservativa hinduistiska systemet. Vilken grundtolkning är då riktig? Det finns otvivelaktigt varierande tolkningar.
Atman är uttryck för en helhetssyn, den återvänder till sig själv, liksom studsar mellan betraktaren och den/det betraktade. Exempel: Jag tittar på väggen – och väggen tittar på mig! Atman, ”återvändandet”, ger en ny syn på livet. Vetenskapen har inte lyckats lösa livsgåtan: Vad är liv? Vad är en människa? Är jorden levande eller död? Är en atom levande? Ytterst kan allt vara liv, enligt hinduismen. Harmoni och disharmoni kan samexistera, alltså finnas till på samma gång, helt beroende på betraktaren.
Vidare bör man hålla i minnet att vi bara ser den sista länken i en utveckling, ty de föregående stadierna/lägena i kedjan syns ej längre. ((Det något komplicerade resonemanget är här förkortat och möjligen fragmentariskt. Min anm.)) Atmans funktion och energins oförstörbarhet illustrerades med hjälp av figurer och cirklar; de återges ej här, varför mitt referat blir en aning dunkelt på vissa punkter; det gäller även nedan.
L B talade vidare om bl.a. vortexfenomenet, där en sorts spiralform ger upphov till en perspektivförskjutning. Verkligheten uppfattas då som förvrängd. Man kan med fog säga att våra fem sinnen inte räcker till; med exempelvis tio sinnen skulle vi få en fullkomligt annorlunda bild av ”verkligheten”! Mystikerna har många skiftande svar på existentiella frågor. I det följande resonemanget, som jag inte kan redogöra för i detalj, är ”oändlighetens hav” ett nyckelord.
En betraktare som strukturerar och ser konkreta system, delar upp allt i kunskap resp. dårskap. Men en dualistisk syn komplicerar, problematiserar tillvaron. Dock måste icke allting vara komplicerat. Det s.k. genomsyrandet omfattar både en dualism i all oändlighet/oändlig riktning och icke-dualism/ icke-riktning. Möjligheteten att oändlighet existerar finns samtidigt som icke-oändlighet. Likaså är ingenting och allting möjligt – på samma gång! För en västerlänning känns det onekligen ovant att tänka i negationer och paradoxer.
Det icke-oändliga återkommer, upprepas ständigt. Vad vi vanligen betraktar som kunskap är ett slags faktasamling som är strukturerad; ”dårskap” är däremot självfallet ostrukturerad. Vishet omfattar abstrakta system, där det gäller att förstå ”rakt igenom”, d.v.s. att greppa helheten. En ”vishetslära” skulle bli mindre och mindre till omfånget, medan ”kunskapsläran” tvärtom bara växer och växer...
En mystiker vill ej kunna mycket, utan vill uppleva mycket. Liv kan här definieras som betraktelse och bekräftelse, när perspektivet återvänder till sig självt, alltså atman. I fallet ”vara ett med världen” behövs ingen bekräftelse. Vid betraktelse ger allting bekräftelse. Vi ser två roller: helhetens (oändlighet/helhet) och betraktarens roll. Ta t.ex. paret alltid/aldrig: bägge delarna kan vara sanna; välj alltså båda. Både – och gäller när perspektivet återvänder till sig självt. Ställ frågan: Vad är...? Då ges ett oändligt antal svarsalternativ + två ytterligheter.
Tre yang/yin-symboler på en cirkelperiferi betecknas som OH (oändlighetens hav), A (atom) och T (Tao) och är ömsesidigt beroende av varandra. Allt kan vara sant/fel. Det finns hur många alternativ som helst. Paradoxer: Allt blir tydligt! Tänker man däremot ”förnuftigt” blir allt orimligt!
Vi har konstaterat att materia egentligen är energi. Vad rum och tid beträffar är det klart att rummet består och kan mätas, medan nuet är omätbart, emedan det ju ständigt försvinner. Enligt kvantfysiken är avstånd i tid egentligen en illusion. Med förnuftets hjälp är det dock möjligt att registrera åtskillnad. Men i själva verket är allt närvarande samtidigt, här och alltid. En cirkel med ett antal radier (hjul med ekrar) visar hur allt möts i mittpunkten, nämligen i navets mitt. Ingenting/allting: atman betraktar återvändandet; det inträffar ett genomsyrande: alla möjligheter ryms där.
Ytterligare en cirkel med tre yang/yin-symboler som är förbundna med varandra. De symboliserar: * görandet (som ju åstadkommer förändring), således liktydigt med föränderlighet; * det rena medvetandet (Shiva, förnimmelse, anammande); * ren energi (genomsyrande, perspektiv/oberoende). L B kommenterade: Under fosterutvecklingen förefaller cellerna veta exakt hur varje organ skall utvecklas. DNA-molekylerna utgör i sig bevis för kvantfysikens riktighet. Allt fungerar, trots att det inte finns någonting i cellen som kan ”läsa” DNA-koden; tid och rum upphävs. Frankenstein hade fel: det går ej att sätta ihop en konstgjord människa.
Man kan urskilja tre slags tänkesätt: 1) enpoligt tänkande som utmärks av logik, visshet, kunskap m.m. 2) Tvåpoligt tänkande, d.v.s. dualistiskt, vars kännetecken är balans och harmoni. 3) Noll-poligt tänkande, som är inflätat och dynamiskt, en process som upphäver och återskapar. Vi uppfattar världen olika vid olika tillfällen; paradoxer uppträder. Exempel: Den raka vägen är aldrig den närmaste. Det spelar ingen roll om man far åt öster eller väster – man återvänder ju alltid till utgångspunkten.
Man skiljer mellan konkret och abstrakt perspektiv. I förra fallet är perspektivet slutet och bestämt. Kriterier är: ordning, orsak > verkan, mening, planering, mål, förklaringar, tydliga svar. Man vill överhuvudtaget se ett stabilt system. Delen är viktigare än helheten, man skiljer mellan kunskap och dårskap, rädsla leder till försvar. Vidare kännetecknas det konkreta perspektivet av följande faktorer: icke-kärlek och jagfixering, kompromisser och misstroende, värderingar och åsikter samt stolthet.
Den abstrakta aspekten karaktäriseras av ett öppet, fritt perspektiv, icke-ordning, upplösning, följsamhet, icke-mening, ej mål, ordlösa gåtor. Frågor besvaras mångtydigt, alternativa frågor, alternativa svar; det finns möjligheter överallt. Helheten är viktigast, vishet och förståelse eftersträvas, liksom kärlek och icke-jagfixering. Vidare betonas försoning och tillit; man är utan åsikter, ödmjuk och anammande.
Uppenbarligen fungerar ej det västerländska samhället i enlighet med det senare abstrakta perspektivet (jämför österländskt synsätt). Föredragets sista del kompletterades med några blad som delades ut. Där gavs en fullständig lista på kriterier under rubrikerna Konkret och Abstrakt. Dessutom löd en rubrik Principen både – och – eller tvärtom, där det var en dialog med frågor och svar i sant ”abstrakt” anda: många alternativ och paradoxer.
Min kommentar 1999
Det var enligt min mening ett mycket givande föredrag, som omspände såväl megalitgravar som forntempel och forntidens tankevärld. För mig var det något nytt att de europeiska megalitmonumenten verkar vara ännu äldre än dem i Sumer och Egypten. Likaså finner jag det märkligt att det går att urskilja så stora likheter mellan forntidens lärde i Europa och de österländska vad gäller deras syn på verkligheten.
Då jag läst Zeharia Sitchins böcker i serien The Earth Chronicles har jag fått en delvis annan bild av denna forntidens högkultur, i vart fall vad beträffar tolkning av fakta och de hypoteser han lägger fram. Den första boken, Den tolfte planeten, väckte berättigat uppseende. L B hade dock hittat felaktiga tidsangivelser i boken. I vilket fall som helst har Sitchins enastående språkkunskaper bildat underlag för en mycket seriös forskning, där ha undersökt stora mängder av urkunder skrivna med kilskrift. Givetvis var han tvungen att dessutom lära sig mycket arkeologi, astrologi, historia m.m. Hans slutsatser är nog djärva men väl underbyggda. Texten ledsagas av ett omfattande autentiskt bildmaterial.
Den ovannämnda pricipen Både—och är typiskt taoistisk. Jag är någorlunda insatt i taoismen, men jag tyckte att den senare delen av föreläsningen var svår att få grepp om. L B erkände själv att detta är ett för oss mycket annorlunda sätt att se på tillvaron och därför svårbegripligt. Mitt referat är dessutom en mycket förkortad version av huvudinnehållet i den indiska och kinesiska filosofin. Jag påstår inte att jag förstått allt vad jag själv antecknat. Dessutom ligger det i sakens natur att mystik är svårt att förklara, eftersom den inte bygger på förnuftets logik.
Jag har alltmer kommit att se den österländska dualismen som en bra förklaringsmodell för det mesta här i världen. Yang/yin-symbolen anger att det finns rörelse, med andra ord dynamik i denna världsbild. Där är det inte frågan om antingen eller som så ofta i väst. I yang/yin förmår den ena delen/motsatsen att gå över i den andra i en fortlöpandeprocess. Jämför uttrycket: Det är två sidor av samma sak och Intet ont som inte har något gott med sig.
En motsättning mellan två diametralt olika enheter kan vid första påseende förefalla komplett oförenliga.; man får intrycket av en olöslig paradox. Men det sker alltid en utveckling åt endera hållet. Tesen om motsatsernas enhet finns förstås i europeisk filosofi, men jag tror den tanken är urgammal i Kina, eftersom yang/yin (eg. /sol/ljus resp. mörker) har en mycket lång historia. Jämför de klassiska urkunderna I-ching= Förändringarnas bok och Tao de Ching = Boken om Tao (= Vägen).
Det är kanske ändå är sant att ”det meningslösa är meningsfullt” – och tvärtom! Hur som helst tycker jag att erfarenheten visar att ”ont kan vändas till gott”, alltså en gradvis övergång. Förresten ser jag paralleller i den digitala datateknikens dualism: 0 och 1. Det sker ju en oändlig rad av val, som parvis (rättare endera av två) förgrenar sig åt alla håll; en ”klyka” (Y) genererar ständigt nya ”Y:n” (tvåval). Är det inte vissa beröringspunkter eller samband med föreläsningens ”mystik”?
Jag kommer osökt att tänka på fraktalernas ständigt upprepade mönster, ofta underbart vackra och allt mindre – i all oändlighet, tycks det. Man talar ju numera om att det kan existera många dimensioner, i en ny betydelse. Finns det inte ett mångdimensionellt universum, ja kanske flera universa? Så visst verkar det finnas enormt många möjligheter, fastän vi ej förmår observera eller förverkliga mer än några få – kanske bara en möjlighet i taget. Hela sanningen lär vi aldrig få veta, förvisso inte med enbart förnuftet. Därför behövs mystiken.