Osynligt

När tröga Rättvisan ofta ej hinner ta ut sin rätt, / som fallet var med den gräslige Pinochet, / då undrar man om rötan där slagit rot. / I så fall, vem finner på detta en bot? / I ett träd börjar rötan långt ner i marken, / först senare märks den under barken. / Dess första början är osynlig för alla. / Fru Justitias rättvisepatos skall överallt respekteras. / Men hennes hjärteblod slugt av bakterier infekteras. / Listiga skurkar lätt på egendom lägger beslag / utan att någon på dem alls får tag. / Polisen sliter, de gör nog vad de kan. / Men handlar polisen fel skyddar de varann. / Osynlig är ju domen som ej kan falla! / Rättvisan är som en gisten gammal skuta / som marodörer i sank kan skjuta. / Rättvisan ej sällan av mutkolvar förförs. / Respekten gröps ur, ja rentav förstörs. / Visst har vi redliga och fläckfria lagar / som väl nästan alla behagar. / Men osynlig gräver mullvaden i jorden den kalla.

Rättvisan har sin gång, heter det ju. Hon skrider fram liksom på slak lina; balansakten är svår och långsam – hon är ju ingen lindansarakrobat precis. Jag blickar tillbaka ett ögonblick: äldre minns säkert rättsrötedebatten i början på 1950-talet. Rättsövergrepp påtalades framför allt av Vilhelm Moberg, den kände författaren och samhällskritikern som modigt drog fram den s.k. Haijbyaffären i ljuset. (Se Wikipedia för detaljer.)

Förresten kanske någon hänger upp sig på att jag säger ”hon” om Rättvisan. Det faller sig naturligt eftersom jag ovan nämner ”Fru Justitia”, som bekant symbolen för Rättvisa (stort R passar väl då!). Som språkiakttagare associerar jag till andra ord på -a som i varje fall förr betraktades som feminina; jämför: Klockan – hon/den; skatan – hon/den.

Vad kan man säga om osynlighet då? En detalj: Ovan har jag synbarligen (!) framhävt ordet osynlig – faktiskt med samma rim inbördes alla tre gångerna! Men mycket viktigare är ett annat samband som faller mig in: Nyligen har man lyckats konstruera ett elektronmikroskop med en fantastisk superprecision, i vilka man t.o.m. kan observera de hypersmå atomerna. I det fallet kan man absolut tala om synliggörande.

Däremot kan jag på andra mer begripliga nivåer iaktta en tendens att osynliggöra. Allt fler händelser och förhållanden hemlighålls, hemligstämplas för avsevärd tid; m.a.o. mörkas det mycket nu för tiden. Visserligen är mörkläggning inget nytt – jag tänker på den konkreta åtgärden under andra världskriget – men framför allt förbjuds och hindras insyn i händelseförlopp och förhållanden numera i ökad grad, anser jag. När så är fallet, uppstår givetvis lätt spekulationer och rykten (”De säger inget men så här (…) måste det vara”). Det kan förvisso vara starka politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom.

Psykologiskt försvar och dito krigföring är ytterst betydelsefullt på toppnivå. Då är osann propaganda och ren ryktesspridning i syfte att förvilla allmänheten legio. Vem kan kontrollera sanningshalten om myndigheter, även på ministernivå, betraktar det som legitimt att styra opinionen på villospår? ”Sånt händer inte här,” invänder någon. ”Bara i diktaturer.” Jag är inte så säker på att sofistikerade knep i den riktningen inte förekommer i demokratiska länder också.

Vem som helst kan i vart fall konstatera att lögn och bedrägeri breder ut sig praktiskt taget överallt på lägre plan: se tillgängligt nyhetsstoff. Makthavare, inklusive välorganiserade maffior, har naturligtvis mycket större möjlighet att verka i det fördolda. Samtidigt är det för dem möjligt att effektivt skydda sekretessbelagt material, ty övervakningen förbättras tekniskt på flera plan. Amerika har ju gått i spetsen därvidlag – till ytterlighet tycker somliga – och ”föredömliga” lilla Sverige traskar snällt efter i ”pappas” fotspår. Håller yttrande- och tryckfriheten på att inringas i en ”kniptångsmanöver”?

I sagovärlden finns s.k. ”osynlighetskappor”. Faktiskt går det numera att på riktigt göra små saker osynliga för ögat med en speciell avancerad teknik (som jag här inte kan ta upp). Däremot är det mycket vanligt att göra människor osynliga på det psykiska planet. Tystnad är ett verksamt verktyg som utestänger, utesluter (exkluderar) andra som då känner sig osynliga.— Ett annat effektivt sätt att psyka en medmänniska är att låta henne schavottera inför andras åsyn. Konstigt nog: Att vara osedd är lika illa som att vara avklädd - inför alla påkläddas nyfiket kritiska ögon.

Du bara står där hjälplös och hickar / medan man runt om förnumstigt nickar. / Dig träffar som pilar deras kalla blickar. / Någon spefullt eller skämtsamt på höften vickar. / En annan menande sig om munnen slickar. / En skarpögd dam i publiken oberörd stickar. / Du tycker tiden står still – men klockan tickar. / Tyst du en bön mot himlen skickar. / Blicken grumlas, du ser bara prickar. / Du är den blinda hönan som inga korn pickar.

Sture Alfredsons hemsida