På spaning efter en europeisk identitet
Föredrag av Emin Tengström 8 april 2002 kl 19.00 i Odeon, Kulturhuset Skövde
Arr: Skövde Humanistiska Förening
Föreningens ordförande Stefan Hammenbeck hälsade kvällens talare välkommen. Emin Tengström, Göteborg har varit gymnasielärare och docent i latin, numera professor emeritus i humanekologi och specialist på transportfrågor.
E T förklarade varför han valt ovanstående titel på föredraget; han skisserade bakgrunden, nämligen den utveckling som ligger bakom den Europeiska Unionen. Bl.a. citerade han ur Declaration of the European Community från 1973, vidare ur en deklaration av en kommitté från 1994, samt ur en proklamation från 1998 som förklarade att EU:s mål även skulle innefatta ”cultural universality”. Året därpå följde ytterligare en kungörelse med vissa tillägg.
En diskussion kom då igång på allvar. Bl.a. tog Tjeckiens president Vaclav Havel till orda år 2000 i en artikel i Dagens Nyheter, där han undrade om EU hade för avsikt att ”omsätta geografi i identitet”. En spansk minister gjorde också ett debattinlägg; referenspunkten var hela tiden EU:s avsedda enhet, en ”mentalt konstruerad” identitet.
Redan äldre tyska filosofer som Leibnitz och Kant hade tankar om en europeisk identitet. När man nu anlägger ett europeiskt perspektiv skall man emellertid inte söka dölja de ogärningar som utspelats i historien, både i och utanför Europa. Nu bör man även se en eventuell europeisk identitet som en del av den pågående globalisering som i framtiden kanske kommer att fullbordas. Någon har beskrivit EU som präglat av en brutal ekonomisk verklighet bestruken med en tunn kulturfernissa. Här finns många problem under ytan. Det är för närvarande en tydlig avsikt att försvåra invandring till Europa. Vidare väntar nya frågor som pockar på sin lösning i och med den förestående unionsutvidgningen.
Globaliseringen ger anledning att fundera över kollektiv identitet. I USA känner invånarna oro efter 11/9 2001, i Asien oroar man sig också. I sökandet efter en kollektiv identitet får man lätt en litterär association: A la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt) av Marcel Proust. Vad är då identitet? Grundord är lat. idem=densamme. Allt förändras ju, varelser såväl som ting; för att anknyta till människan så är hennes kärna densamma, både som ung och gammal, ty trots alla förändringar förblir jaget detsamma, föreställer man sig. Eftersom individer är olika finns ingen fast identitet på det individuella planet, medan det existerar många olika roller vad gäller kollektiv identitet. Carl Bildt anger tre olika källor för identitet: nationell tillhörighet, klasstillhörighet och könstillhörighet. I den sistnämnda kategorin är kvinnorna i kamp mot den manliga identiteten. Religionstillhörighet kan tillfogas.
I ljuset av globaliseringen kan man fråga sig om Europa har en egen identitet, alltså en av flera i världen. I den mindre skalan finns onekligen identitetsproblem. Uppdelningen i vi och dem leder till motsättningar, missförstånd, hat och krig. Trots detta finns en möjlig framtidsutopi som följd av en fullt genomförd globalisering: Alla på jorden skall bilda en grupp, en enhet. Men dit är vägen onekligen lång.
Den grundläggande basen för den moderna europeiska enhetstanken är Rom. Med Rom som bas kan man skärskåda utvecklingen av den europeiska synen på följande företeelser: ¤ staden, ¤ rummet, ¤ samhället, ¤ naturen, ¤ tiden, ¤ skriftkulturen.
Staden
Gamla talesätt som ”Rom byggdes inte på en dag” och ”Alla vägar bär till Rom” indikerar klart vilken betydelse man tillmätt staden Rom. Hur grundades då Rom? Enligt en gammal legend skedde det 21 april år 753 f Kr. Det var tvillingarna Romulus och Remus som i romersk mytologi var Roms grundläggare. Det berömda centrala torget Forum Romanum anlades 575 f Kr, ytterst viktigt för att man skall förstå stadens väsen. Där återfanns i stadens hjärta Jupitertemplet, Senaten, Folkförsamlingen m.m. Juridiken residerade i basilikor. Under 1300 år blomstrade den ”eviga staden” innan den förföll. Givetvis fanns det i Rom förutom tempel, teatrar och andra officiella byggnader även bostäder, butiker, varuhus etc. Huvudstaden i det Romerska riket kom att stå modell för alla nya städer som anlades på den tiden; ”Roma mirabilis”: det underbara Rom. Men varför inte utgå från Grekland och Aten med dess berömda arkitektur? Det hade varit möjligt, men nu togs Rom som lämplig utgångspunkt i denna framställning. I Aten finns för övrigt bara ett par byggnader av romerskt ursprung. Urbaniseringen utgick från Rom och många städer i Romarriket kom till enligt dess mönster. 20 % av befolkningen kom småningom att bo i städer.
Den modernisering som urbaniseringen medförde gav också människorna större frihet att agera. Denna utveckling tydliggjorde samtidigt medborgarskapet. Men 300 år e. Kr. inträdde en ny epok i och med det Nya eller Andra Rom, vilket är uttytt Konstantinopel. Nästa fas kom omkring 1450 då turkarna erövrade den östromerska huvudstaden. Sedermera blev det Moskva som sade sig vilja förvalta det ortodoxa kyrkliga arvet i det Tredje Rom. För att återvända till Italiens Rom i modern tid så hann inte Napoleon att inta denna huvudstad. Under Renässansen efterliknade stadsbyggnadskonsten gamla traditionella ideal. Så följde i den medeltida arkitekturen den romanska stilen – mest känd i kyrkobyggen. Barock och nyklassicism nämndes också, och konkreta exempel på vanliga verk från senare sekler är triumfbågar och fontäner. – Sammanfattningsvis: Frihet, modernisering och uttryckligt medborgarskap förstärktes i stadskulturen.
Ett allvarligt hot vilar över moderna europeiska städer, nämligen bilismen. Motortrafiken har avsevärt förändrat och brutit sönder de gamla stadsplanerna på många håll. Rörande luftföroreningarna hävdade E T att Roms byggnader på 30 år förstörts mer än under de gångna 3000 åren!
Stadens väsen är grunden för den europeiska identiteten. Andra kulturer som t.ex. den muslimska uppvisar ej samma urbana traditioner. I den islamska kulturen är som bekant el suq (uttal: essuk = marknaden/basaren) och moskén grundvalen och de centrala träffpunkterna.
Det geografiska rummet
Välkända insulära kulturer är exempelvis de i Storbritannien och Japan. Sverige är däremot exempel på ett perifert kulturområde. En del frågar sig: Är vi verkligen en del av Europa? Det romerska riket kan jämföras med kinesernas egen beteckning på sitt land: Mittens rike (Zhong Guo). Romarriket var ett väldigt territorium och kunde således vara sig själv nog. Hur såg då romarna på geografin? Naturligtvis visste man att jorden var rund; den indelades i fem zoner, två polära, en i mitten och två tempererade zoner. Men man kände ej till det södra halvklotet, så Cicero kunde bara bli berömd i 25 % (?) av världen.
Roms expansion gjorde självfallet att gränserna oupphörligt flyttades fram genom nya erövringar. Limes (gränserna) förstärktes med vallar (t. ex: Hadrianus's Wall) och torn. Men så omfattande som den Kinesiska muren blev de aldrig. Vare sig det gällde Romarriket eller Kina var förstås målet att försvara sig mot de andra, ”barbarerna”. Detta ord är onomatopoetiskt, dvs. ljudhärmande. Ursprungligen tyckte man sig måhända höra ”barrabarra”, alltså babbel på ett obegripligt språk. Barbarerna betraktades givetvis som lågt stående varelser, fastän ibland kunde de i latinsk litteratur ses som ”ädla vildar”.
Romarna var emellertid inga rasister – de kände helt enkelt inte till rasbegreppet. Det fanns i stället märkliga teorier som försökte förklara olikheter mellan romare och andra folk; så skulle den starkare solstrålningen i romarnas fall positivt påverka blodflödet till hjärnan, medan däremot germanerna längre norrut med sparsam tillgång till sol inte kunde få någon god blodtillförsel och därför ansågs dumma, om än modiga.
Hur stod det till med integrationen mellan de olika befolkningslagren i Rom? Alla fria invånare var medborgare (212 e.Kr.), men slavarna behandlades i allmänhet illa. En liten del av dessa frigavs. E T gav en ungefärlig uppfattning om Romerska rikets utbredning genom att uppge att det omfattade ett 40-tal av dagens stater vid Medelhavet och norr därom. Intressant är att EU snart – efter ännu en utvidgning – påminner om Rom i det avseendet.
Och inte nog med detta: EU har i stort sett samma problem som Romarriket, nämligen rörande gränsfrågan. Hur skall gränserna vara: mer eller mindre öppna? Eller skall ett nytt ”Festung Europa” byggas? Betänk att Roms limes-politik fungerade endast 150-200 år. Sedan började födelsetalen sjunka, befolkningen minskade… Jämför EU:s problem med för få födslar! Det finns ett förslag att EU måste börja importera arbetskraft igen – till och med från Nordafrika. Även här finns paralleller med Rom. Nordafrika koloniserades av Rom, och i modern tid igen (på 1800-talet) av Frankrike.
Samhället
Frågor om språk, seder och moral är känsliga saker. Här uppstår lätt motsättningar till ”de andra”, de annorlunda; jämför Rom. I våra dagar har man fått upp ögonen för ursprungsfolk eller naturfolk, bl.a. indianer. Sådana minoriteter sitter trångt men tillskrivs vissa moraliska företräden, främst därför att de lever i samklang med naturen – i kontrast till den moderna ”civiliserade” människan.
Pax Romana, den romerska freden, skulle per definition betyda att krig ej rådde. Men hur var det i praktiken? E T nämnde i förbigående att moderna historiker brukar tala om ”Pax Britannica” och samtidigt säga något om kanonbåtarnas roll i koloniserandet (jämför uttrycket ”kanonbåtsdiplomati”). Vad Rom beträffar rådde ingen Pax Romana utanför limes. Kan man då tala om en ”Pax Europa”? Associerar man till 1900-talets Europa med dess storkrig blir svaret givetvis nej. Men märk å ena sidan att krig mellan de forna ärkefienderna Tyskland och Frankrike nu knappast är tänkbart, samtidigt som å andra sidan europeiska militära enheter ger sig ut i världen för att ”skapa ordning”.
Rom visste på sin tid ej mycket om andra folkslag. Visserligen finns några dokumenterade; Tacitus skrev t.ex. om ”sueones” (svear?) . Nu vet vi – eller har åtminstone möjlighet att få veta – så oerhört mycket mer om både geografi och folkens historia. Media av olik slag , inte minst TV, öser ut info – men till vilken nytta? Det brister mycket i empati hos oss: minns folkmorden i Ruanda; Vem brydde sig egentligen i omvärlden? I det romerska samhället skiljde man mellan ”res privata” och ”res publica” (staten, samhället) Ordet republik härstammar från res=ting, egendom + publica=offentlig. Det gick en skarp gräns vid hemmets tröskel mellan dessa båda begrepp. Husets enväldige härskare var familjefadern (pater familias). ((Det patriarkaliska samhället har ännu äldre anor; jfr. grek. patriark=stamfader. Min anm.))
Släkten betydde givetvis mycket under romersk tid. För folket är det viktigaste inte att följa lagar utan att följa blodets krav. Det romerska medborgarskapet hade en balanserande verkan; så uttalade aposteln Paulus stolt orden: ”Civis Romanus sum!” (Jag är romersk medborgare). Detta medborgarskap gav status och legitimitet. Den romerska rätten var en triumf över andra folk. Medan Rom hade sin Senat så styrdes de mindre städerna av ett råd eller kuria. Traditionellt fanns en maktbalans, med angivna strikta regler: två konsuler avlöste varandra i Rom; efter två år började nästa ämbetsperiod. Ett tungt vägande skäl för detta system var att förhindra korruption.
Det romerska samhället var ett extremt klassamhälle med fria medborgare och slavar. Det vanliga folket utgjorde en medelklass; det fanns även en riksöverklass och en lokal överklass. Den romerska rätten jämte andra strukturer bildar en väsentlig del av bakgrunden till det moderna Europa. Märk att vi också nu har ett klassamhälle, ehuru medelklassen är mycket större nu, mer omfattande än övriga idag. För närvarande bor 75-80 % i städer. E T jämförde med Kina, där bönderna ännu dominerar, även om en kraftig urbanisering pågår.
Den administrativa indelningen – land, län, kommun – härstammar från romarna, och statsformerna monarki, diktatur, republik, demokrati representerar i stort sett samma föreställningar idag. Politiska partier ogillade man däremot; de var ovanliga under romersk tid. Men man ville gärna åstadkomma en maktbalans i samhället; jämför Montesquieu långt senare. Realpolitik har bl.a. Livius beskrivit. Även här kan man jämföra med en senare berömd kännare och utövare av realpolitiskt styre: Machiavelli. Tröskeln mellan det offentliga och det privata var ej absolut: ”res publica” grep delvis in i familjelivet.
Naturen
Här urskiljar man både likheter och olikheter vid en jämförelse mellan romerskt och nutida synsätt. Romarna gillade inte naturen som sådan, man tyckte i stället om uppodlade landskap. Naturen betraktades som något av det förlorade paradiset; man försonade sig dock i någon mening med naturen genom att utveckla en trädgårdskonst. Naturligtvis utnyttade romarna naturen, t.ex. i form av träprodukter, men annars var naturen dem ganska likgiltig. Havet var inte i deras smak; det var framför allt grekiska sjömän som utnyttjade havet för handel. Det var solenergi och andra förnyelsebara energiformer som användes, inte stenkol eller olja som bränsle, fastän de var kända. (Kina använde tidigt stenkol.)
Vi i det moderna Europa älskar däremot vild natur. Vattendelaren därvidlag, alltså mellan Rom och den nya naturuppfattningen, utgjorde romantiken som ju kom att starkt påverka känslolivet. På det litterära området vimlar det av ”storm på havet” och ”branta berg” etc. Även språket förändrades i romantisk diktning; en mening av typen ”Jag längtar hän över det oändliga havet till fjärran land” skulle för en gammal romare te sig fullkomligt obegriplig – såväl ”oändlig” som ”havet” var dem känslomässigt främmande.
Även om romarna till en del kunde praktiskt exploatera naturresurser, var det industrialismen som var det stora genombrottet för Europa och som gjorde det möjligt att rationellt ordna ett modernt produktionsliv. Under renässansen blev den romerska trädgårdskonsten uppmärksammad på nytt; jämför den gamla kinesiska och japanska konsten att anlägga trädgårdar. När industrialismen gjorde sitt intåg blev raka linjer utmärkande för trädgårdar och parker (ex: Versailles) nu gällde rationalitet och kontroll. Ehuru synen på naturen ändrats, finns ändå en likhet mellan Rom och vår tid i det faktum att man ville och särskilt nu vill ha kontroll över naturen. Men en allt starkare exploatering av denna har som bekant lett till naturens hämnd i många fall. Redan på romartiden förekom en hemsk lokal miljöförstöring, medan vi nu bevittnar en global sådan.
Tiden
Den romerska kalendern har vi ärvt till stor del; månadernas namn känner vi igen från latinet. Mars var då årets första månad, och sedan januari och februari placerats före mars (Mars var krigets gud), stämmer inte längre namnen september till och med december; jämför septem=7, octo=8, novem=9 och decem=10. Året hade även då normalt 365 dagar, men Caesar lät vart 4:e år bli skottår. Även veckan bestod av 7 dagar, och timmen var likaså en enhet för tideräkning. ((Långt före romarriket fanns en fullt genomförd tideräkning av liknande slag i Mesopotamien under den sumeriska epoken, så tidigt som ca. 4000 f.Kr. Bl.a. Rom ärvde det systemet. Min anm. ))
Att begreppet tid är komplicerat vet vi ju. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det i början av 400-talet så här: ”När ingen frågar mig vad tid är, vet jag men när någon frågar mig vad tid är, vet jag ej.” Romarna intresserade sig mer för tidens gång än för den filosofiska aspekten på vad tid egentligen är. I viss mån fanns väl intresse för framtiden, men man spekulerade ej gärna om den, i motsats till etrusker och greker, samt judarna med sina profeter.
I synnerhet var det förflutna föremål för deras intresse. E T gav en moralisk förklaring till det: Man visste förstås att människan genom sin tal- och uppfinningsförmåga var överlägsen djuren, men människan ansågs vara bättre förr, ty tiderna förändrades och övergick i förfall. Kejsar Hadrianus berömde sig själv med orden: Den goda tiden har återvänt tack vare mig”. Moraliska föredömen fanns således längre tillbaka i tiden. Den romerska självkänslan byggdes upp mycket genom Vergilius' och Livius' skrifter.
En annorlunda historiesyn växte dock fram under kristen tid; det var nämligen Augustinus som initierade den genom De civitate Dei (Om Gudsstaten). Framtida härskare skulle kämpa för Guds rike på jorden, i strid med Djävulens herravälde i världen. Denna dualism i tankesättet lever ännu kvar. E T gjorde en intressant iakttagelse från vår egen tid och liknade Lenin i sarkofagen i mausoleet i viss mening vid ett helgon! En jämförelse med Stalin kan man också göra i denna kontext. Alla härskare och ideologer säger sig vilja skapa det ”goda” samhället, Så är självklart även fallet under den kapitalistiska samhällsordningen (oordningen?). E T erinrade för övrigt om president Reagans bekanta karaktäristik av Sovjetunionen som ”ondskans imperium”.
Apropå kalendern igen: Vi har alltså övertagit den romerska, med vissa smärre ändringar, bl.a. genom den gregorianska reformen på 1500-talet. Tilläggas kan att minuter och sekunder saknades i Rom. Muslimer och kineser har dock ett eget system (månkalender), men den västerländska kalendern används även där i världsliga sammanhang. Apropå vår s.k. sommartid: Romarna hade faktiskt ett elastiskt system där det skiljde 1½ timme mellan vintertid och sommartid. Att speciella årtal än idag anses magiska har vi ett färskt exempel på i den panikartade stämningen inför år 2000. Romarna skulle ha känt igen sig!
Gör vi framsteg eller går vi mot förfall? Vi har – i varje fall till helt nyligen – trott mer på framsteg. Men serbernas ”idisslande” av sin storhetstid på1300-talet påminner mer om romarnas inställning.
Skriftkulturen
Vi har ju även ärvt det latinska alfabetet, likaså skriver vi från vänster till höger (araberna gör tvärtom). När vi läser gör vi det vanligen tyst, medan romarna däremot alltid läste högt. De latinska dotterspråken (romanska språk med italienskan i spetsen) känner alla till; E T anmärkte att även icke-romanska språk, t.ex. de germanska, innehåller mängder av latinska lånord.
Genrer har vi från romarna och existerar fortfarande, fastän genregränserna ofta blivit något oklara. Vi har förstås kvar många av deras institutioner såsom bibliotek och arkiv, vilka emellertid är mycket lättare att använda nu. Tillgången på information är ju ojämförligt mycket större idag, men märk väl att denna ej garanterar förståelse. Den svindlande snabba digitala hastigheten motsvaras självklart ej på något sätt av mänskliga processer; formuleringsförmågan är sålunda fortfarande jämförelsevis långsam. Stenografi fanns under den romerska tiden och det var slavar som stenograferade. När Hannibal tågade över Alperna dikterade han ibland för sin sekreterare som kunde stenografi.
Vår tids ofantliga mängder av information utgör ett bräckligt skriftligt material. Varför föll Romarriket? En av alla förklaringar är faktiskt att lagrad information försvann. Vi har idag också ett bräckligt underlag för bevarande av information; det kommer att bli svårt att skydda den för framtiden. Det råder överhuvud osäkerhet kring vår civilisations öde. Det är en stor händelse när det berömda biblioteket i Alexandria återinvigs inom kort. En av grunderna för en modern europeisk identitet står dock att finna i Rom, som inte går att tänka bort i sammanhanget.
Skriftkulturen är ett mycket värdefullt arv, men får ej glömma det onda arvet i Europa. Det finns ett gemensamt drag av grymhet som besegrade folk utsatts för. Det räcker med att erinra om 1600-talets förföljelser och krig, och som bekant slår 1900-talet alla rekord i massakrer. Grymma brott begicks ju också gentemot folken i stormakternas utomeuropeiska kolonier under flera sekler. E T nämnde här Sven Lindqvists bok Slå ihjäl varenda djävel. Romarna höll liksom grekerna slavar. Slaveri förekommer väl inte nu i Europa, men tänk på allt barnarbete som förekommer i tredje världen – till fördel för konsumenter här i den rika världen. Det är helt klart att vi exploaterar utomeuropeiska folk på mer än ett sätt för att bli rikare på deras bekostnad. Vi är ej oskyldiga. ((Nu rapporteras om s.k. sexslavar även i Europa. Min anm.))
”Vi och de” – synen på den andre
¤ Den hotfulle andre; ¤ Den förödmjukade andre; ¤ Den ointressante andre; ¤ Den signifikante andre.
Hotet tycks för svenskt vidkommande alltid komma från öster: ryssar, turkar osv. När det handlar om Ryssland fanns (finns nu?) där i sin tur ett östligt hot som skulle avvärjas genom att Ryssland ”skyddar Europa från den gula faran” (dvs. Kina). Söderifrån framträder också en hotbild: araberna! En ny ”hotfull andre” söks nu inte i Europa utan i USA som letar fiender. Som bekant har USA utnämnt ett antal s.k. skurkstater, samt på individplanet naturligtvis Usama Bin Laden. Men vilka är nu terrorister? Här ligger också en koppling nära till hands: Amerikas indianer – forna terrorister?
Minnet av djupa förödmjukelser lever ännu från kolonialismens dagar; förödmjukelser kommer även i framtiden att prägla Europa. ((Ej endast hotbilder utan även hatbilder skapas så hela tiden. Min anm.))
Vad beträffar ”den ointressante andre”: Vad vill vi egentligen veta om ”dem”? Orkar vi bry oss om andra folkgrupper som råkat illa ut? Har vi inte nog och övernog med våra egna problem? Tyvärr finns det många hemska exempel förutom det till omfattningen värsta i vår tid i Ruanda (se ovan).
”Den signifikante andre”: Vem definierar man sig emot? Observera den hos oss vanliga tanken: ”Vi är ju inte som ryssar eller turkar (med flera) – gudskelov!” Vi ser oss själva som normala, medan vi ser andra som på något sätt onormala – utom USA naturligtvis. USA är nämligen den ”signifikante andre” som inte är hotfull, eftersom vi vet att denna supermakt har ”tjocka släkten” i Europa. USA är inte ointressant, ty det slår vakt om europeiska traditioner. Betecknande är för övrigt att Sverige lär vara det mest amerikaniserade landet i Europa, ja kanske i hela världen! Sverige är alltså på första plats när det är tal om amerikanisering. Sverige skulle nog kunna bli USA:s 51:a stat, eller? ((E T behagade skämta - med en nypa sanning ändå. Min anm.))
Efter föredraget ställdes frågor. Fråga: Varför inte börja med Aten i stället för Rom? Svar: Idag är det det romerska inflytandet som dominerar. Den grekiska kulturen har kommit till oss via Rom. Upplysningstiden (1700-talet) betyder också mycket för den europeiska identiteten. Nämnde Augustinus fick dock impulser från Grekland snarare än från Rom. Hans De civitate Dei visar att det var västgoterna som erövrade Rom. Tiden var mogen, ty många ville se Rom falla, eftersom romarna hade övergivit sina traditioner och gudar. För detta skulle de straffas, trodde man. Men enligt Alf Ahlberg var det då (417) som den första moderna människan uppträdde.
Fråga: Vad innebär ”dagens Europa”? Är inte den termen för generell? Går den att definiera? Svar: Europa idag har ärvt Roms utsatthet. Då EU utvidgas med Baltikum, Ungern, Tjeckien med flera stater – senare kanske också Balkan - uppstår nya problem. I Turkiet finns ju kurdproblemet. Till och med Ryssland kan tänkas bli medlem i EU på lång sikt. ((E T har diskuterarat detta i en egen bok, tyvärr missade jag dess titel. Min anm.))
Fråga: När ska vi kunna uppleva oss som riktiga européer? Och när kommer förfallet? Svar: I Sverige är det fråga om en långsammare process än i söder, Italien t.ex. I Europa finns en rikedom av skilda språk, utan att det för den skull har uppstått någon ghettoisering. Rörande kommande förfall: Kanske USA blir en parallell till det Romerska riket. Beträffande globaliseringen: Kan Europa hitta sin plats i en ny världsordning – om en sådan kommer? Ännu är Europa en fredad zon; om man anlägger en optimistisk syn blir det troligen inget nytt världskrig. I Italien har varje kommun en egen flagga som vajar bredvid nationsfanan och EU-flaggan. Ändå har Italien få nationalister; man tänker förmodligen att EU är en acceptabel makt eftersom den befinner sig på avstånd. Det finns många italienska EU-vänner. Trots Berlusconi finns det hopp om Italien, avslutade professor Emin Tengström.
Ordförande Stefan Hammenbeck tackade föreläsaren för att ha givit publiken ett fjärrperspektiv på Europa genom dessa mycket givande utblickar.
Min kommentar (april 2002)
Enligt min uppfattning var det ett mycket intressant och stringent föredrag, som gav många upplysningar utan att bli alltför detaljrikt. Detta borgade för att vi erhöll en god överblick i korta drag över viktiga skeden i Europas historia. Jämförelserna mellan då och nu bidrog starkt till att strukturera framställningen. Tveksamt är emellertid om man verkligen kan skönja någon specifikt europeisk identitet, i synnerhet som EU är statt i omvandling.
Själv har jag inte så mycket att tillägga, utom att jag i mångt och mycket delar Emin Tengströms uppfattning om utvecklingen. Min egen världsbild som har vuxit fram genom åren innebär bl.a. att det existerar en dualism i tillvaron. En sådan åskådning, som alltså räknar med två motsatta grundprinciper och basala krafter, förefaller kunna vara till hjälp att bena upp en komplicerad och snårig tillvaro. Därmed inte sagt att denna tudelning får tillämpas alltför strikt, för det finns många andra aspekter som man bör ta minst lika stor hänsyn till, t.ex. den känslomässiga sidan. Att analysera är nödvändigt, men analys bör kompletteras med syntes för att också söka fånga helheten.
Det är alltför lätt att ”inte se skogen för bara träden” och att tappa perspektivet, i synnerhet ett långsiktigt, i vardagens jäkt och stress. ”Vad är det vi håller på med egentligen?” är ju en banal men icke desto mindre väsentlig fråga i dagens situation. Därför är det viktigt att även vända blicken bakåt – som romarna gärna gjorde – och se vad som hänt, om det nu verkligen hände på det sätt som den vedertagna historieskrivningen vill få oss att tro. Det gäller att vara på sin vakt, ty det brukar endast vara segrarens version som vi får oss till livs.
Jag tror att det förhåller sig så på alla nivåer: Det utses lättvindigt s.k. segrare och förlorare; det är ekonomismens grundmönster. Misstag begås naturligtvis, en del med högst skrämmande konsekvenser. Men det värsta av allt tycker jag är att det är så förtvivlat svårt för de flesta av oss att lära av dem. Varför måste man göra samma fel om och om igen? Jag hoppas och tror att det likväl åtminstone delvis ska gå att övervinna denna fatala tendens. Men då måste det också till mycket mer intuition, känsla och empati.
Kort tillägg (september 2014): All text från 2002 är så gott som oförändrad. Endast icke-stenografiska anteckningar låg till grund för denna sammanfattning. Än en gång konstaterar jag att i detta övergripande perspektiv egentligen förvånansvärt litet har förändrats under drygt 12 år.