Palestinakonflikten (2)
Föreläsningsserie på Högskolan i Skövde "Vad är det för bilder av konflikten som presenteras i tidningar, radio och teve, och hur tolkas och kommenteras den i svenska läromedel i skolan?" (ur Information om föreläsningsserien)
2. Mellanöstern och Palestinakonflikten i svenska läromedel och media Fil dr Eva Adler, författare till boken Palestina-Israel-konflikten i svenska skolan, Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. 21/10 2002, Högskolan i Skövde.
Docent Olof Franck, Västerhöjdsgymnasiet i Skövde, hälsade välkommen och sade att ämnet gällde läroboksgranskning och att ingenting är givet, för det finns inget "facit" när det handlar om innehållet i läromedel, som alltså bör bedömas med kritisk blick. Han nämnde också att Eva Adlers doktorsavhandling om palestinaflyktingar är under utarbetande.
Eva Adler sade att hon är doktorand och forskar inom religionssociologi. I Uppsala finns det 500-600 palestinaflyktingar som hon har kontakt med. Andra kontakter fordras naturligtvis också för hennes forskning, bl.a. med Migrationsverket. Hon bedriver även politiskt arbete, dels tillsammans med Palestinagrupperna, dels som ordförande i Vänsterpartiet i Uppsala; hon har alltså fullt upp, som hon sade.
E A berättade hur det hela började. Hon fick kontakt med en gymnasieelev som var alldeles förtvivlad. En av hans lärare hade sagt att palestinier är terrorister och att han (eleven) väl också var det med sin palestinska bakgrund. Inte underligt att han grät! Hon nämnde också att han till slut kom över detta hemska yttrande; han har fått det bra och har nu familj.
Denna episod fick E A att undra och börja undersöka vad som egentligen händer i skolan. Hur ser vår kultur ut då sådant kan inträffa. Hennes forskning har bl.a. resulterat i Palestina-Israel-konflikten i svenska skolan. Sammanfattningsvis visar undersökningen att det inte har hänt mycket sedan 1993 då hon påbörjade den. E A vill ge en allmän idé om hur vår kultur förhåller sig till Palestinakonflikten.
Forskningen kräver specifika begrepp. E A skrev upp följande som är relevanta för hennes forskning: normativ orientering, innefattande religion och politik; kognitiv orientering, innehållande kognitiv utbildning och vetenskap; instrumentell orientering med ekonomi och teknologi; expressiv orientering som omfattar litteratur och konst.
I första fallet, dvs. Den normativa aspekten, ställde E A frågan: Vems ”sanning” är det man berättar? Hon gav flera exempel: En viss person, T Olsson, har skrivit avhandlingen Indienbilden i svenska skolan. E A framhöll att man mycket kort kunde sammafatta hans inställning sålunda: Det som är bra i Sverige måste anses vara bra i Indien också, det som är dåligt där är vad som inte är bra i Sverige. Detta är exempel på en etnocentrisk hållning som hon träffat på mycket ofta. Den innebär förstås att man är övertygad om att ens egna försanthållanden är generellt sanna.
Edward Said skrev 1971 den uppmärksammade boken Orientalism, där han avslöjar den i väst dominerande orientalistiska hållning som ser Orienten och dess kultur som något mycket exotiskt och för människor i väst väsensfrämmande. (( Jag har tidigare nämnt E Said, en amerikansk litteraturprofessor av palestinsk börd. Jag refererade i projektet SPRÅKDATA en bok byggd på föreläsningar av denne kände samhällskritiker. Min anm. ))
Samuel Huntington är en annan amerikan, professor i statskunskap, som har skrivit boken Clash of Civilizations, vilken väckt debatt om konflikter mellan olika kultursfärer. Han har blivit både utskälld och rosad. Det är en kontroversiell beskrivning av väst kontra öst; islam är ”blodröd”. Huntington säger att väst alltid är väst och ger också råd om hur västvärlden även i fortsättningen skall kunna behålla sin hegemoni.
Ulf Bjäreld har skildrat hur en s.k. mellanösterndoktrin utkristalliserades åren 1974-76. Denna anammades också av den svenska socialdemokratiska regeringen. Det uppstod med andra ord en allmän konsensus. PLO hade bildats och kämpade för att en egen palestinsk stat skulle upprättas. E A nämnde i detta sammanhang Kjell Härenstam som här avslutade föreläsningsserien Möten med islam i Sverige i maj i år med sin föreläsning Islam och värdegrunden. Hon nämnde även hans doktorsavhandling Skolboks-Islam. Det är i väst vanligt att vid en jämförelse mellan kristendom och islam ta fram det bästa hos den förra och det sämsta hos den senare religionen. Kvinnlig omskärelse är för övrigt en lokal praktik som inte har med islam att göra.
Den finske forskaren Heinonen har ej oväntat funnit att Finland inte nämnvärt skiljer sig från Sverige vad gäller kultursyn. Den kulturella etnocentriciteten är en normalkälla, vilket i och för sig är helt naturligt. Det gäller bara att som forskare eller lärare vara medveten om detta förhållande. Ett medvetandegörande behövs för att se att texter ofta tar fasta på vad som är till fördel för den egna religionen och till nackdel för en annan. Undervisningen i skolan bör få eleverna att förstå att varje religion är ett fullvärdigt alternativ. En presentation bör då göra den begriplig genom ett inifrånperspektiv. Läraren gör klokt i att börja med sig själv – ifrågasätt! Om han/hon försummar att på så sätt ”ta sig själv i örat” och okritiskt godtar lärobokstexten, kommer vi att få ännu en generation som får vinklad eller felaktig information.
Grundfrågan är: Vilken världsbild vill vi ha? E A visade en översikt sammanställd vid Lärarhögskolan i Uppsala. Den sammanfattar den process som ingår i konflikten som analysen är baserad på. Kolumnen längst till vänster bär rubriken Tidsperiod. Därunder återfinns Klassisk tid, under den Medeltid etc. Den sista perioden omfattar 1967 och framåt. Nästa kolumn rubriceras Skeende, varunder står: Gamla testamentet (alltså klassisk tid), därefter judendom, kristendom och islam (medeltid) osv. Den tredje och sista kolumnen har rubriken Benämning, där den första beteckningen är Historiska perioden (G T infaller alltså under historisk klassisk tid) osv. (( Jag hann inte skriva av hela uppställningen, här ges bara en antydan om dess struktur. E A hänvisade till översikten i sin efterföljande kommentar, som jag återger så långt möjligt. Min anm.))
E A hade satt upp två hypoteser: 1) Genom att förtiga vissa fakta i framställningen av Palestinakonflikten i många läroböcker har man sökt påtrycka eleverna sådana värderingar som ger dem en positivare syn på det judiska folket än på palestinierna. Denna påverkan var starkast i äldre texter. 2) Det sker förändringar över tiden i relation till den svenska regeringens beslut och till mediarapporteringen.
Historiesyn och värderingar Frågan är: Med vems ögon ser man på historien? E A urskiljer flera versioner av skeendet, s.k. berättelser. Dessa är i tur och ordning: Den israeliska berättelsen, den västerländska, den palestinska, den s.k. pro-pro, samt den statsveteskapliga. – Några kommentarer: Den förstnämnda är givetvis proisraelisk, de andra västetnocentrisk, den tredje självfallet propalestinsk (propaganda skulle en del säga). Beteckningen pro-pro avses uttrycka en balans mellan de positiva ingredienserna på ömse sidor. (Anders Ferm har använt den termen enligt E A.) Den sistnämnda versionen av skeendet, dvs. Den statsvetenskapliga, är ej alls vanlig. Den skall berätta med strikt ton – utan värderingar (?).
Utifrån ovanstående aspekter (inklusive nämnda översikt) undersökte E A ett stort antal läroböcker. I en annan uppställning angavs ämnena Re, Hi, Sh; i dessa undersöktes läroböcker med avseende på historiesyn m.m. på olika stadier: gymnasiet respektive högstadiet. Resultatet skiljde sig något mellan dessa.. Antalet proisraeliska resp. propalestinska inslag antecknades för varje ämne.. E A citerade några meningar som exempel på den senare attityden, bl.a. hur muslimerna erövrade Palestina: "Araberna vällde fram i horder /.../ blod och bränder /.../". Ej oväntat övervägde antalet proisraeliska beskrivningar. Dock påpekade A E att proisraeliska och propalestinska utsagor ibland gick hand i hand.
Sionismen Den framträdde från slutet av1800-talet och i början av 1900-talet. (( Jämför Michael Schulz föreläsning Palestinakonflikten i historisk och nutida belysning. Min anm.)) Sionismen var ett barn av sin tid och har inslag av den då ännu dominerande kolonialismen. E A hänvisade också till pionjärandan i Amerika då de väldiga vidderna erövrades utan hänsyn till indianerna. Tidsandan förklarar sionismens uppkomst.
Iden att låta ett helt folk flytta till ett av andra sedan länge befolkat land skulle knappast gå att realisera idag, men 1947 kunde staten Israel grundas. En långdragen process som också fick betydelse för stämningen i början av seklet var Dreyfus-affären 1894-1906. Dreyfus, en fransk officer av judisk börd, anklagades för förräderi och dömdes av en krigsrätt till straffarbete på den beryktade Djävulsön. Senare visade det sig att han var oskyldig. Efter många turer blev han äntligen, 1906, rentvådd. Affären fick stora efterverkningar i Tredje republikens Frankrike och justitiemordet väckte stor internationell uppmärksamhet. Det var i slutet av 1800-talet som Herzl grundade sionismen. (Herzl nämns helt kort i läromedlen.)
Vid 1800-talets slut hade också begreppet "konung av Guds nåde" spelat ut sin roll. Många judar hade länge kunnat assimileras i de olika folken i Europa. Nu började fler judar flytta till Palestina, i hopp om en egen stat där. I läroböckerna framträder en reservationslös hållning till sionismen, ingen kritik framförs där. Ett propagandistiskt uttalande i en lärobok citerades: "Ett eget land (genom Israels grundande) var det största miraklet i den judiska historien". Den prosionism som snabbt växte fram hade effekt för judarnas säkerhet till liv och lem. Sionismens strävan förverkligades i Israel.
I läroböckerna syns en positiv värdering av sionismen, men man letar där förgäves efter någon definition av den som ideologi. Man hänvisar baratill Dreyfus. E A har funnit att var fjärde lärobok inte behandlar sionismen på ett bra sätt. Att FN karaktäriserar sionismen som en form av rasism nämns inte i någon bok. Varför har FN stämplat sionismen så? Ingen diskussion om detta förekommer i läromedlen. E A ansåg att det var en brist; numera går det ju an att debattera kring kommunismen t.ex.
I Israel har man en statsreligion, enligt israelisk lag. Alla judar i förskingringen tillerkänns rätt att återvända till Israel. Varför inte palestinierna? Detta tas upp på olika sätt i läroböckerna, mest bara helt kortfattat. Någon enstaka bok noterar att det nu bor judar i hem som tillhört palestinier. Sionismen hävdar att judar har en logisk rätt att återvända till landet. I vissa böcker förekommer dock en problematisering. Tidsmässigt nära (med hänvisninmg till nämnda översikt) ligger den förändringen att palestinska flyktingar inte tillåts återvända.
Antisemitism och antisionism Föreligger det någon skillnad dem emellan? I läroböckerna ges ingen klarhet; i vissa fall är det eleverna som får frågan och tydligen förväntas svara. E A menade att författarna lämnar eleverna i sticket. Antisionismen hänger naturligtvis ihop med sionismens uppkomst, men böckerna anger ingen koppling. Man bara nämner "judefientlighet" och "judehat". Det finns hårresande bilder från Holokaust (Förintelsen). Men varför görs ingen koppling mellan sionism och antisionism?
Flyktingfrågan Flyktingar och Israel är ett minerat område, konstaterade E A. Att det är fritt fram för propaganda är inte så konstigt; jämför våra förhållandevis små konflikter på hemmaplan. Vem sade vad? Det är inte alltid lätt att reda ut i efterhand. Men när det gäller stora konflikter som krig finns i alla fall dokumentation. Vad hände 1947-48 i Palestina? Det finns olika versioner; Israel har givetvis sin egen som envist hävdar och upprepar: "Detta har hänt". Det som upprepas ofta kommer med tiden att verka "sant", och det blir svårt att ändra på den bilden. E A slog fast att det finns dokument, t.ex. bandinspelningar, som visar något annat än den israeliska "sanningen". Hon hävdade att läroboksförfattarna låtit sig luras: dokumenten har ej tagits fram.
Det är ett faktum att det existerade en flyktingström redan 1947, då sedan generationer bofasta palestinier skrämdes iväg under hot. De två starkaste judiska terroristorganisationerna var då Sternligan och Irgumligan. Den blivande premiärministern Begin var medlem av den förra. Vi äldre minns mordet på den svenske fredsmäklaren Folke Bernadotte. Bland andra tidiga illdåd nämnde E A en massaker på invånarna i en palestinsk by. Kvinnor, barn och män mördades. Männen sköts ner när de kom hem från arbete på fälten, ovetande om att utegångsförbud införts. Kvinnorna tvingades klä av sig nakna - tänk vilken fasa för muslimska kvinnor som inte ens vill visa sig nakna inför sina äkta män! ((Märkligt nog berättades om just detta fruktansvärda brott 21/10 2002 i Obs! i P1 Min anm.))
Terroristerna nådde sitt syfte: dådet spred skräck i hela Palestina; många bara sprang, sprang... mödrar flydde hals över huvud med sina småbarn... några tappade dem... Detta finns dokumenterat! Enligt den israeliska versionen var det arabledare som uppmuntrade folk att fly -- därav flyktingvågen. Men BBC har inspelningar från den tiden och flera år tillbaka. (Palestina var ännu ett brittiskt protektorat.). De visar något annat: bl.a. att arabledarna tvärtom uppmanade befolkningen att stanna kvar, att alltså inte fly,trots terrorn. En lärobok (1999) uppger (s 456) att palestinierna fick lida. Man medger visserligen att det finns två versioner av orsakerna tillflyktingströmmen 1948 -- men utan att ta ställning. Överlag är det en blandning av myt och fakta som återges. Av 92 undersökta böcker var det bara 9 som hade en relativt nyanserad framställning. De flesta hade ej klart angivit vad som var fakta. Dock erkände E A att det blivit lite bättre med innehållet i läroböckerna med åren -- i början var det bara israelisk propaganda.
Den på sin tid välkände debattören och Dagens Nyheters chefsredaktör Herbert Tingsten publicerade en bok med titeln Det hotade Israel (1967). Den låg rätt i tiden, dvs. rätt för Israel, inte för "araberna". Judarna sades ha historisk rätt till Palestina, eftersom de var där först . Fel! E A underströk att palestinierna också är ättlingar till Abraham och Moses. Araberna hade bara rätt till ofruktbaara ökenområden och träsk, allt enligt Tingsten. Han hävdade att Palestina var "ett försummat och vanskött land" på grund av araberna (=palestinierna) som bodde där. Vidare slog han fast "lidandets rätt", ty utrotningslägren under andra världskriget gav judarna rätt till Palestina. ((Jag kan intyga att Tingsten var en mycket färgstark och debattglad person, då jag hörde honom "live" i en debatt. Min anm. ))
E A kommenterade att det är lönlöst att diskutera vem som har lidit mest och tillade att det faktum att ingen sade emot Tingsten även styrt lärobokstexterna. För övrigt kan man knappast invända mot att en debattbok som Det hotade Israel inte alls är objektiv; men läroböcker är självfallet en helt annan sak. Vad beträffar flyktingarna så fanns de alltså redan före 15/5 1947 då Israel grundades. Men terrorn fortsatte därefter, med allt fler flyktingar som resultat. Det var runt en miljon som flydde. FN beräknade att det 1951 fanns ca. 1,5 miljoner i flyktingläger runtom i arabvärlden. Vissa böcker uppger emellertid varierande siffror: 200 000, 300 000 upp till 500 000. Ju mer proisraeliska författarna är, ju färre flyktingar uppger de.
Det är uppenbart att olika sidor har skilda värderingar, men det är betecknande att endat en (1) av de undersökta böckerna har en genomgående palestinsk historiesyn. Själva beteckningen "palestinier" upplevdes som hotfull av den israeliska sidan, vilken satte likhetstecken mellan dessa och flyktingar och muslimer.Man ignorerade att det också finns kristna palestinier. Om Palestina före 1948 sade E A att det ansågs riktigt att tala om "palestinier" som hade rätt till landet, Men efter staten Israels tillkomst gjordes gällande att det inte längre fanns något "Palestina"! Det påstods från israeliskt håll att "palestinierna ej var knutna till området!" Det är alldeles klart att propagandatrycket var starkt. I senare svenska läroböcker medgav man dock att det finns kristna palestinier också, medan man tidigare bara påstått att alla palestinier var muslimer.
Krig: 1956, 1967, 1973 Det var främst blixtkriget 1967 (Sexdagarskriget) som E A hann ta upp helt kort. Hon poängterade att det var Israel som startade det - liksom de andra angreppen - men det brukar förtigas. Det är överhuvud inte så mycket felaktiga beskrivningar eller direkta lögner som man stöter på i läromedlen, som utelämnade fakta. 1967 var det alltså en regelrätt ockupation av stora områden utanför de gränser som markerade israelisk område 1947. Bakom det hela låg självfallet politiska skäl; regimen framställde sig som "mild" --och hade inte alla fått det bättre? Men det fanns också ett teologiskt försvar: bl.a. skulle Jesus komma tillbaka. FN-resolution nr 242 struntade Israel i.
De flesta bedömare är numera överens om att ockupationen är olaglig och strider mot folkrätten. Synen på palestinier - araber - muslimer har ändrats i takt med en mer positiv attityd till PLO. Sammanfattningsvis sade E A att palestiniernas situation inte alls skildrats eller också beskrivits mycket lite. Man har som sagt hoppat över en massa fakta i läroböckerna. Därför verkar palestinierna vara väldigt obekanta och anonyma -- vilka är de egentligen?
Frågestund Olof Franck inledde med att fråga om Evas syn på lärarnas ansvar. Det var aktuellt med information om nya läromedel och det gällde att snart eventuellt välja nya vid Västerhöjdsgymnasiet.. Svar: Det är omöjligt för enskilda lärare att noggrant gå igenom många läroböcker med avseende på innehållet; E A hade hållit på med det i ett års tid. Men det är omöjligt att koncentrera sig på vissa ord i texterna, t.ex.om judarnas historia. En fras som "judarnas hopp att få återvända fanns kvar hela tiden" kan implecit innebära att de hindrades att komma tillbaka till Palestina. Så var ej fallet.. Det har alltid funnits religiösa judar i Palestina. Israelerna har byggt upp en konflikt genom att hävda att "araber måste hållas åtskilda från judar." - Varför?? De flesta araber är i själva verket motståndare till terrorism. Ett råd till lärare är att i sin undervisning påpeka värdeladdade uttryck och försöka få eleverna att genomskåda propaganda. Diskutera: Till vad har ett visst textavsnitt en relation? Texter är ofta subtilt och elegant formulerade, så det är inte alltid lätt att upptäcka vad de egentligen uttrycker. Dolda värderingar finns under ytan.
Fråga: Vilket syfte kan en osann framställning ha? Vem har intresse av att något vinklas? Kan det vara så att läroboksförfattarna kan för lite -- eller har de kanske något privat intresse av att förvanska? Svar: Nej, jag tror inte de vet för lite egentligen, de har nog bara svårt att inta en kritisk hållning. Mitt förslag är att varje läroboksförfattare borde redovisa sin egen bakgrund. Är det så att hanh/hon är medlem i exempelvis Sionistiska föreningen förklarar det förstås de ställningstaganden som lyser igenom i lärobokstexterna.
Fråga: Hur ska man se på bildmaterial, hur ska man ta ställning till en bild som visar unga stenkastare mot israelisk militär? Nog vill man ta parti för de underlägsna. Hur är det med bildanalys? Svar: Jag är inte expert på vetenskaplig bildanalys. Klart är ju i vart fall att bilder vill och kan påverka. Jag kommer att tänka på en bild från ghettot i Warschawa under världskriget som visar hur en mor försöker skydda sitt barn från tyska soldater i bakgunden. --Jag jämför också med en annan bild med en palestinsk kvinna med sitt barn i en hotfull situation med israeliska soldater. Det finns likheter... Det behövs en diskussion. Också om risken för antisemitism.
Apropå bilder från förintelseläger: Man kan kanske tala om våldspornografi. Det är tvivelaktigt om bilder och beskrivningar därifrån kan bidra till förståelse för det judiska folket. Påståenden som: "Israel är utan skuld" liksom "Palestinierna är oskyldiga" är båda felaktiga. Ord är inte som bilder -- det borde forskas mer om bilders påverkan. Vilken effekt kan en bild med bedjande soldater i en synagoga ha? En bild som visar en massa muslimer knäböjande i bön i en moské kan faktiskt ha en "fnisseffekt" på västerlänningar; där kan ligga ett dolt förlöjligande.
Fråga: (Olof F): Är det inte en "déjà-vu"-effekt? Känner ni (publiken) igen er i beskrivningen av läroböcker? Svar:(åhörare): Det är svårt att få balans, palestinerna framställs som ett mindre problem. De är liksom bara i vägen. De får aldrig ett eget helt kapitel i någon bok.
Fråga; Från 1960-talet och framåt har opinionen ändrats en hel del. Harläroböckernas texter haft något inflytande eller del i detta? Svar: Innehållet i läroböckerna följer inte den politiska konsensus som finns hos den svenska regeringen. Det finns ju FN-dokument; trots det följer läroböckerna opinionen. Något drastiskt uttryckt: Mannen på gatan bestämmer innehållet i läromedlen.. Hur är det med konsensus? Är den allmänna opinionen en vindflöjel? Man kan säga att förändringen som nu syns kommit 25 år för sent.. Opinionen är ibland radikalare än läroboksförfattaran -- kolla dem!
Fråga: Vad styr dem? Svar: Det är ekonomin/marknaden som styr.
Fråga: Är det inte behov av en självsanering i läromedelsbranschen? Svar: Jag gjorde en intervju med läroboksförfattaren Leif Berg som sade att en bok får inte vara för radikal, då säljer den inte. Lärare! Vägra köpa dåliga böcker! Tryck på! Men det är förstås en penningfråga också. Bilda grupper i skolan och granska böckerna. Då upptäcker man nya saker.
Fråga: Hur är läget beträffande utländska läroböcker? Svar : Finland är ungefär saom Sverige. I stort sett är det likadant i övriga Västeuropa. Det borde dock finnas olikheter. Den västliga etnocentriska hållningen tränger emellertid igenom, även när det handlar om läromedel. I Israel är det självklart endast en proisraelisk syn som får komma till uttryck. I Australien är det ungefär som i USA. Eget material som enskilda personer tar fram är dock möjligt att använda i USA.
Lärarna brukar lita på att en bok är korrekt, men går det att göra det egentligen? Det är i alla fall omöjligt för lärarna att ta fram alla fel som förekommer i läroböcker. Det gäller generellt, ej bara vad beträffar Palestinakonflikten. I skolan kunde man anordna temadagar där lärare och elever tillsammans söker avslöja fel och brister i böckerna. Vad gäller min bok (E A:s) Palestina-Israel-konflikten så är den ännu ej rättad, den bör skrivas om med tillägg.
Olof Franck hörde sig för om publikens inställning till E A:s förslag om lärargrupper för granskning.. Flera invände att det inte går på grund av tidsbrist.. O F menade dock att det vore möjligt i begränsad omfattning. - Någon krävde en statlig nämnd för läromedelsgranskning. En liknande nämnd fanns tidigare. Svar:(E A): Ja ett granskningsråd vore önskvärt om möjligt. På 1970-talet var det någon som påstod: "En bildad muslim kan inte tolka Koranen lika bra som svenska forskare." Numera är det brukligt att ifrågasätta och forskare har numera en mer ödmjuk attityd. Det finns en insikt om att man oftast inte kan nå full förståelse för en främmande kultur.
Fråga: Kan du nämna några speciella saker eller luckor i böckerna som bidrar till att ge en skev bild? Svar: Det gäller både stora och små saker. Båda krigen 1956 och 1967 startades av Israel, något som böckernas bara "snubblar över" (dvs. utelämnar). I det första kriget försöker man bara skylla på det egyptiska förstatligandet av Suezkanalen. Faktum är dessutom att såväl Frankrike som Storbritannien och Israel var krigförande och viktiga skeenden hoppas över (se ovan). Man tenderar också att släta över att det var Israel som i Sexdagarskriget gick till attack och ockuperade territorier. Hopblandning och kronologiska fel förekommer; beskrivningen av vad som hände i samband med mordet på Bernadotte är ett exempel. Felaktigheter förekommer likaså i förhållande till skildring av palestinsk terror. Hagana var en israelisk armé. Styrkekförhållandena förtigs, vilket också ger en skev bild,.
Fråga: Kan man ändå inte säga att det blivit bättre? Svar: Något bättre, men inte mycket har ändrats i böckerna, för texterna skrivs ej om. Upplaga efter upplaga trycks upp oförändrad. Nya författare tillkommer dock som uttrycker sig mer nyanserat. På läroboksfronten är det nu något bättre på gymnasiet, men inte på grundskolan.
Min kommentar (2002) Liksom Michael Schulz i förra föredraget stod Eva Adler för en väl genomförd och tankeväckande föreläsning. A v titeln att döma hade jag väntat mig något om media såsom tidningar, radio och teve, men det skulle knappast ha rymts inom ramen för framställningen som gav en god bild av hur svenska lkäromedel behandlar Palestinakrisen. I nämnda media finns åtskilligt övrigt att önska, vilket ju också framgick av den givande frågestunden. Någon fullständig objektivitet kring ämnet går likväl knappast att uppnå.
Efter att ha läst Hanan Ashrawis bok Fredens sidor - en peronlig berättelse (som jag märkligt nog erhöll som present kort före denna föreläsning!) har jag fått en mycket mer konkret bild av tillståndet i Mellanöstern. Vilken himmelsvid skillnad mellan kalla mediarapporter om antalet döda - mest palestinier förstås -- och denna både engagerande och skakande skildring inifrån av förhandlingsspelet! Tala om "inside information"! Visserligen kan mediabilder -- texter såväl som foton/filmdokument -- vara djupt upprörande, men ingenting kan ersätta djupt personlig vittnesbörd som framförs med empati och intelligens. Ashrawi ger en fascinerande redogörelse (1995) av ett läge som sedan dess tyvärr stadigt förvärrats för den palestinska befolkningen. Tala om förtvivlans mod och omätligt lidande!
Israels strategi har hela tiden gått ut på att.krossa motståndet med kraftfullt stöd av USA -- och därmed i stort sett även av övriga västländer. Jag behöver ej närmare ta upp Sharon- och Bush-regimens upptrappning i form av förfärlig diskriminering (apartheid) och alla slags trakasserier. Dessutom sker dessa massiva militära insatser som i vanlig ordning mest skördar oskyldiga offer bland civila palestinier. Tidigare s.k. förhandlingar, utan reella framsteg, har från israelisk/amerikansk sida alltid baserats på en förhalnings- och utnötningstaktik som givit sken av vissa framsteg.
Hyckleriet har alltså firat och firar fortfarande triumfer. Att Israel inte alls menar allvar med att nå en överenskommelse av något slag visar dess ständiga negligerande av FN-resolutionerna. Tyvärr tycks inte FN kunna göra så mycket, då USA utövar ett så starkt tryck. Någon har sagt att det pågår maktmissbruk som är liksom ett "mentalt HIV". USA:s krigsförberedelser mot Irak stöds av en massiv propaganda: Saddam skall bort (men naturligtvis inte Sharon). Alla vet ju egentligen att man inte kan skapa fred med krig. Psykologisk krigföring är legio. Israel anklagar utlandet för ökad antisemitism -- javisst, men det är ju inte underligt att den tilltar, med den mordiska politik som landet för.
Många känner moralisk vånda inför det som händer, t.ex. vad gäller den kollektiva bestraffning som Israel tillämpar. Rasistiska, ja till och med fascistiska metoder används -- är det ej en ödets grymma ironi med tanke på Förintelsen? Den judiska historien har många oförrätter att uppvisa, men bägge sidor måste söka glömma dem om verkliga förhandlingar någonsin skall komma till stånd. Och hur skall man kunna stödja de goda krafter som ändå finns - till och med på israelisk och amerikansk sida?
Oktober 2002 Sture Alfredson