Palestinakonflikten (3)
Föreläsningsserie på Högskolan i Skövde. "Hur skall man förstå den israeliska militärens behandling av palestinier mot bakgrund av det judiska folkets egen historia där upplevelsen att vara offer för våld och förtryck vilar som ett återkommande tema?" ( ur Information omföreläsningsserien)
3. Föreläsning -- utan titel -- av Henry Ascher, barnläkare i Göteborg. 13/11 2002, Högskolan i Skövde.
Docent Olof Franck meddelade att Hertha Fischer, som skulle ha föreläst över ämnet Hur ser en hitlerflykting på Palestinakonflikten? tyvärr hade fått förhinder. I stället kunde han hälsa Henry Ascher, Göteborg varmt välkommen som aftonens föreläsare.
H A deklarerade först att han tagit ställning för palestinierna, inte trots utan tack vare att han själv är jude. Han ville här berätta om läget för palestinierna just nu i Israel, något som ej ofta kommer fram i media där det bara rapporteras om dåd av självmordsbombare då och då. Däremellan verkar det -- av bristen på mediarapportering att döma -- vara lugnt. Men så är icke alls fallet.
Just den dagen, 13/11 2002, hade det nyss meddelats att tungt beväpnad pansar, åtföljt av attackhelikoptrar, gått in i Nablus, en av de största palestinska städerna (160 000 invånare) i ännu ett anfall mot civilbefolkningen. Där råder ända sedan i somras utegångsförbud dygnet runt. Det är svårt att föreställa sig : Alla måste hålla sig inomhus hela tiden, barnen "klättrar på väggarna", utomhus skjuts barn ihjäl. Att skaffa mat är ett svårt problem, de har tvingats bunkra livsmedel i förråd som ju måste fyllas på efterhand på något sätt. De invånare som hade jobb kan naturligtvis inte ta sig till sin arbetsplats. 50 % av befolkningen lever i extrem fattigdom. 22 500* palestinska barn kan inte gå i skolan på grund av utegångsförbudet och en massa vägspärrar. 30 % av barnen lider av undernäring. ((* Osäker siffra för antalet barn; omfattar den alla barn - ej bara i Nablus? Min anm.))
H A visade en karta vi sett under en tidigare föreläsning. Västbanken är ett mycket litet område (han gjorde oss uppmärksamma på skalan). Hela Västbanken, som inte är större än Halland, skall tillhöra palestinierna men ser ut som ett lapptäcke. Det är olika småområden om vartannnat, en mängd enklaver, på kartan utmärkta med olika färg där det skulle vara delat ansvar mellan israeliska och palestinska myndigheter. Så var det förut enligt kartan, men nu är all mark ockuperad. Att det handlar om geografiskt mycket små avstånd och arealer gav H A ytterligare ett exempel på: Gazaremsan är bara två kilometer lång och en halv kilometer bred.
Ända sedan sexdagarskriget 1967 pågår bosättning - i strid med flera FN-resolutioner. Bosättningarna anläggs på höjder och berg för att bosättarna skall ha kontroll över omgivningen. Det är inte svårt att förstå den palestinska frustrationen över den "fred" Israel erbjuder. De s.k. fredsavtalen framkallar bitterhet. Efter den andra intifadan har en enorm mängd vägspärrar upprättats; före Osloavtalet fanns det inga. Vägspärrarna är både fasta och mobila. Att förflytta sig från den ena byn till den andra kan en sträcka på blott två kilomenter ta 4-6 timmar, då det oväntat dyker upp den ena mobila kontrollspärren efter den andra. Och runt många byar har marken grävts upp - där är bara stora gropar och jordhögar. Det händer ofta att ambulanser fastnar i spärrar, helt godtyckligt stoppade. Svårt sjuka far illa, 60 personer har dött i vägspärrar.
Redan av det ovanstående framgår mer än väl att livet blir outhärdligt. Det går inte att planera något. Palestinierna känner en enorm förnedring. En bild visade en nybyggd mur. Israel bygger murar runt såväl byar som städer, av "säkerhetsskäl" som det heter. Palestinsk jordbruksmark har beslagtagits i avsevärd omfattning. Vissa vägar är förbjudna för palestinier att färdas på; förbjudet område sträcker sig 75 meter på var sida om vägen. Murar ringar regelmässigt in orter öster om Jordan. Genom nordvästra delen av Västbanken går en linje där bl.a. Kalkilya ligger helt avstängt. Man skär av palestinska byar från deras åkermark, som bosättare ofta lägger beslag på. I varje fall berövas bönderna därigenom möjligheten till försörjning. Speciellt där det finns olivlundar skövlas marken med bulldozers för att förstöra skörden.
S.k. mänskliga sköldar utgörs av unga från andra länder som känner solidaritet med den palestinska saken. De försöker skydda mark från skövling, men det är en farlig metod då strid kan uppstå. En del palestinska olivlundar har av israelerna förklarats för "militärt område", varvid Israel kan lägga beslag på skörden. Man talar fullt riktigt om stulna skördar.
En rapport från i somras från Jenin och Nablus talar om olagligt dödande av främst mänskliga sköldar, som tillfångatagits och tvingats gå igenom områden med försåtminering. Andra skändliga handlingar, däribland grym behandling och tortyr av fångar, deportationer osv. räknas som brott mot mänskligheten. Vanligt är också att man blockerar medicinsk hjälp.
En attack mot kibbutzen Metzer utlöste hämndattacken mot Nablus och Ramalla (där det för övrigt finns ett palestinskt universitet). H A beklagade det faktum att just denna kibbutz som stödde freden, blev utsatt för en självmordsbombare. Kibbutzbönderna var emot att en mur byggts på palestinsk mark och erbjöd sig att riva den. Fredsrörelsen blev chockad av självmordsattacken.
H A ställde frågor som väldigt mång andra ställer sig: Finns det då ingen fredlig lösnig? Vad är alternativet? Hur kan konflikten ha utvecklats så här tragiskt? Det är svårt att vara hoppfull sedan Sharon kom till makten. Kan det bli mycket värre än så här? Svaret är illa nog: Ja. Bland andra har Terje Röd-Larsen i den israeliska tidningen Aaretz framfört ett nytt förslag till tvåstatslösning: Mark byts mot fred. Men med murbyggande , markbeslag etc. är inga förhandlingar möjliga. Är vi beredda att ta konsekvenserna av allt detta?
H A berörde en smula sina personliga förhållanden. För ett år sedan dog hans far. H A tänkte tillbaka på sin egen barndom och frågade sig: Vad är tabu? Han hade inte frågat fadern hur han hade det i sin barndom. Även om hans far hade berättat lite så hade han, sonen, velat veta mer. Men fadern var nu borta. Sedan hittade A H ett brev adresserat till hans syster från fadern. Denne had 18 år gammal kommit till Sverige efter andra världskriget. Kuvertet (tomt?) hade emellertid kommit i retur, försett med hakkors och upplysningen: Okänd adress. Modern hade för övrigt kommit från Berlin till Sverige redan 1933, i 12-13-årsåldern.
Det är uppenbart att H A påverkats av sin bakgrund och sitt folks historia. Aldrig mer holokaust! En del av vad som då hände ter sig fortfarande obegripligt. men han kände att han måste fortsätta att söka svar, även om alla frågor inte går att besvara. Han hänvisade till en bok av Siegmund Bauman, Auschwitz och det moderna samhället. I boken betonas ett väsentligt drag i historien - nu som förr: demoniseringen av fienden. Detta handlingsmönster innebär alltså att människan konsekvent avhumaniseras, vilket leder till en omänsklig behandling av människor som till och med behandlas sämre än djur.
Ett annat vanligt mönster som Bauman talar om är den kollektiva skuldbeläggningen. Ett exempel från hitlertiden: När den fruktade nazichefen Heidrich mördats i Tjeckoslovakien under kriget, begagnade sig tyskarna, såsom ofta i liknande situationer, av kollektiva hämndaktioner: brand, fängslande och mord. Det auktoritära samhället är den tredje företeelsen som till dels kan förklara begångna grymheter (fortfarande enligt Bauman). Där gäller det att alltid lyda order utan att reflektera.
Vad leder allt detta till? Kan jag göra något? Vad skulle min insats då kunna vara? frågade sig H A. FN-deklarationerna om de mänskliga rättigheterna grundar sig på tanken om alla människors lika värde, liksom Genèvekonventionen. I Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget avkrävdes de forna naziledarna ett enskilt ansvar.
Drömmen om att återfå ett eget land och grunda den moderna staten Israel fick vid 1800-talets slut en allt starkare förankring i sionismen (se även tidigare referat). Det var till att börja med en liten, ofta kritiserad rörelse, som likväl fick ett starkt stöd efter första världskriget. Det var en dröm om att bli oberoende av andra nationer, om självständighet och frihet. De första emigranterna som lämnade Europa för att slå sig ner i Palestina drevs till stor del av socialistiska ideal. En sionistisk paroll löd: "Ett folk utan land till ett land utan folk".
Man bör betänka att det var ett nedtryckt judiskt folk som ville förverkliga denna dröm. Av nämnda slagord att döma skulle immigranterna finna ett "öde" land. Ingen i väst hade berättat om hur det verkligen förhöll sig. I mitten av 1970-talet blev ett radioprogram anmält till Radionämnden för bristande objektivitet: "Det finns inga s.k. palestinier". Vidare påstod man bestämt: "Ett öde land väntar oss."
Israel är idag en mardröm. Självmordsattackerna besvaras alltid med massiva pansaranfall. Den israeliska sidan demoniserar palestinierna. Sällan förekommer något som helst umgänge mellan de två parterna; det är en skarp osynlig gräns mellan dem. Demoniseringen sprids genom israelisk propaganda: "Palestinierna är obildade, mördare, blodtörstiga, terrorister". Det är idag samma schabloner om araber som tidigare. Den israeliska bilden av motparten är: "De är inte som du och jag". I Israel råder överlag en kolonial inställning och den historieskrivning som sprids är ej sann.
H A gav ett exempel på hur den fientliga stämningen rentav kunde leda till en israelisk regeringskris: En litteraturlista på obligatorisk läsning för Israels gymnasister innehöll namnet på en stor palestinsk poet, Mahmoud Darwish -- vilket framkallade så våldsamma protester att hans namn ströks från listan. Krisen var över.
Massmord är visserligen inget unikt för hitlertidens Tyskland, det har funnits och finns tragiskt nog många andra exempel på utrotning av människor. Men i ett avseende var Nazityskland unikt: dess teknologiska och industriella kapacitet att genomföra massakrer i stor skala. Många andra hemska fall av massmord känner vi - men ingen sådan "industriell" människoslakt.
Demoniseringen exemplifierades också av förre premiärministern Baraks "generösa" erbjudande under Camp David-förhandlingarna, strax innan president Clinton avslutat sitt presidentskap. Israels propaganda påstod: "Palestinierna vill inte ha fred". Så måste det ju vara, hävdade den israeliska sidan. Visst är det konstigt att de aldrig är nöjda och inte vill ha fred. Baraks sätt att "förhandla" var speciellt: Han lade på egen hand det ena förslaget efter det andra, agerade fram och tillbaka, lät inte skriva ner något alls. Han föreslog t.ex. att 22 % av ursprungligt palestinskt land skulle förbli palestinskt -- alltså skulle de avstå från 78 %! Sommaren 2000 kom ett annat förslag att endast Jerusalem och Jordandalen (med undantag av fyra olika områden på Västbanken) skulle förbli palestinska delar. Bara 14 % av Palestins skulle i så fall bli kvar! Att inte acceptera dylikt kallade israelerna för "fredsovilja".
Gör tankeexperimentet att styrkeförhållandet mellan parterna vore det omvända och att det skulle föreslås att de palestinska byarna skulle behållas intakta. Ett sådant förslag skulle mötas av rungande NEJ från Israels sida. Demoniseringen av palestinierna har medfört att dessa gör desperat motstånd på alla sätt, de slår till och med mot civila -- men inget tycks hjälpa. De har vädjat om stöd från väst - - men möts på officiellt håll endast av passivitet. Israel lät ej släppa in FN-observatörer i Jenin, FN fick ge vika.
Det brukar inte stå något i våra tidningar om sådant; däremot finns information att hämta på Internet. Då västvärlden inte gör något, grips palestinierna av desperation. Denna ökar allt eftersom Sharon blir vildare och vildare; han är alltid beredd att gripa till militärt våld. Varje förödmjukelse går palestinierna djupt till sinnes. Likväl är parollen: "Vi kommer inte att kuvas!" Samtidigt förefaller Israels bild av fienden "Palestinier är icke-människor" vara nödvändig för israelerna själva. De vänder på det hela och och säger: "Det är vi som är offren i konflikten" och kräver att motsidan skall kompromissa, när det faktiskt ej längre finns något kvar att kompromissa om.
H A återkom till sin bakgrund, hur han växte upp i skuggan av en oerhörd katastrof, hur morföräldrarna stödde de svaga, var mot förtryck, samt motsatte sig chauvinism. Förintelsen har olyckligtvis även medfört förminskade lärdomar, dvs. man såg katastrofen som om den bara drabbade judarna. Men den utgjorde också en ofantlig förolämpning mot andra människor.
Det har blivit en debatt i vilken årets Nobelpristagare i litteratur I Kertesz deltagit. Under en konferens i Jerusalem uttryckte han blandade känslor för Israel. Bland annat var han förgrymmad över den europeiska politiken gentemot Israel. Han kritiserade antisemitismen, samtidigt som han i en artikel inte ens nämnde palestinierna. Och vad mera var: Han kände glädje över att se davidsstjärnan på de israeliska pansarvagnarna! Men Kertesz fick svar på tal i sitt hemland Ungern av judar som förlorat sin släkt i koncentrationslägren under kriget. Man måste, hette det, känna solidaritet med alla förföljda i alla tider. Likaså kan man ej tolerera rasism. Kertesz kom kort sagt i konflikt med dem som gick i svaromål.
Judendomen framhåller: "Gör ej mot andra vad du ej vill att andra skall göra mot dig". Det bildades en motståndsrörelse mot kriget i Libanon kallad Women in Black. Det var mödrar till israeliska soldater. De demonstrerade vid vägspärrarna, Deras hemsida på Internet var: En del modiga unga israeler vägrar göra militärtjänst; det är betydelsefullt i ett land där militären spelar stor roll. Det finns läkar- och sjukvårdsorganisationer som samarbetar med palestinska organisationer. Utomlands finns kända judiska kritiker av Israels politik, t.ex. Jonathan Sachs i England och Theo Klein i Frankrike som kämpat mot nazismen och som nu kämpar mot det som pågår.
I Sverige har ett judiskt manifest mot Sharon publicerats i april i år (2002) i Dagens Nyheter. Till dess initiativtagare hör H A själv som förresten också tidigare föreläst kring saken. I Manifestet hävdas att Sharon är Israels värsta fiende och att han uppmanas att dra sig tillbaka. Detta väckte stor uppmärksamhet. De första hätska reaktionerna kom från judiska organisationer i Sverige och uppropets undertecknare blev utfrusna ur gemenskapen. Men snart kom det massor av telefonsamtal, brev och e-post från sympatisörer, både här i landet och från många andra länder. Uppslutningen blev så stor att 1 700 personer från 39 länder (bl.a. ända från Nya Zeeland) skrev under Manifestet.
Från New York kom en inbjudan från en av generalsekreterare Koffee Annans närmaste män. 15 fredsgrupper var engagerade, bla. European Jews for Justice and Peace. De utövade påtryckningar på Israel och föreslog att två livskraftiga palestinska stater skulle upprättas och att Israel måste erkänna flyktingproblemet. Förutom nämnda webbadress gav H A dessa Internetadressser: samt (palestinsk fredsrörelse grundad 1982).
Avslutningsvis omnämnde H A Edward Said, en stor och debattglad intellektuell amerikan som skrivit den omtalade boken Orientalism. I en artikel i DN framhölls att såväl palestinier som judar har en liknande historisk erfarenhet, vilket alla måste erkänna. Det finns många föredömen i kampen för fred i Mellanöstern. Daphne Bruch var en ung kvinna i den israeliska fredsrörelsen. Hon blev svårt skadad av en bomb och dog. Rektorn för skolan där hon arbetade ringde hennes man och frågade vad han kunde göra. Mannen sade: "Kontakta regeringen! Ockupationen måste upphöra!"
Efter en paus följde en frågestund med många frågor. Olof Franck inledde: Har du blivit angripen? H A svarade utförligt och ungefär så här blev svaret: Det är smärtsamt att som jude tänka om och kritisera det som är judiskt. Det förflutna och drömmen om Israel finns där. Det var det amerikanska Vietnamkriget och apartheid i Sydafrika som väckte mig (H A) och fick mig att tänka: 'Det är något som inte stämmer'. I Palestinafrågan kom jag att inta en motsatt inställning gentemot mina judiska vänner. Jag insåg att det var nödvändigt att ompröva stödet till Israel, vilket kändes smärtsamt.
Det var emellertid lätt att identifiera mig med palestinierna på grund av min egen judiska erfarenhet. Det pågår ett svenskt solidaritetsarbete: svenska läkare med flera beger sig till palestinska flyktingläger, t.ex. i Libanon dit flyktingar kommer från kriget. I slutet av 1970-talet togs initiativ till ett upprop i DN, riktat mot Israels politik. Detta visade sig vara mycket känsligt -- undertecknarna stämplades som förrädare! Nu är saken ännu känsligare, det går inte att debattera alls. I tidskriften Judisk krönika angrep ledaren och andra artiklar de 137 undertecknarna av detta Manifest, vilka kallades "protestjudar" oc h "förrädare". Tonen var densamma som i Haiders parti i Österrike. Jerzy Urban från Polen omnämndes också. Det var en oerhört låg nivå på angreppet; H A och övriga jämställdes rentav med polismördaren Jackie Arklöv! Några protesterade visserligen mot förolämpningarna och svar på anklagelserna infördes men i nerskuret skick. Det var tråkigt att det hela urartade till rena personangrepp. Frågan är: Går det överhuvud taget att diskutera i judiska grupper? Kan man nå dem som försvarar den israeliska politiken?
En fråga från publiken: Är du inte alltför partisk? Jag har egna erfarenheter från Israel, jag är jude och har varit där flera gånger. Du överdriver, ja du demoniserar själv. Det finns i alla fall en skarp gräns som går vid Camp David-avtalet. Ska bosättarna få vara kvar? Palestinierna bor för det mesta i utkanterna av landet. Agerade Arafat på egen hand? Svar: Nej då. Man måste våga överskrida gränser, och det finns israeler som söker samarbeta med palestinierna. Mycket är som sagt gemensamt på bägge sidor. Fredsgrupper är viktiga och det är betydelsefullt att de håller möten. Själv är H A medgrundare till sajten
När det gäller mötet i Camp David så stod det i New York Times Review of Books en artikel av en medarbetare till Clinton som beskrev Barak som en "besvärlig och osocial" person (vilket också Clinton ansåg). Barak agerade som antytt själv utan samråd. För övrigt hade Arafat varit ovillig att åka till mötet, dörför att Osloavtalet ännu inte hade genomförts och han saknade förtroende för Barak. Förhandlingarna skulle ha föregåtts av samtal i en kommission, men inga förberedelser hade gjorts. Clinton ville som bekant få till stånd ett fredsavtal innan han slutade som president. Arafats farhågor besannades. Ett av Baraks förslag gick ut på att 80 % av bosättningarna skulle vara under Israels kontroll. En smal remsa skulle delas upp. Problemet med Camp David var att detta skulle bli en slutuppgörelse som inte skulle kunna revideras. Arafat var med rätta mycket tveksam. Avtalet var dåligt. Fråga: Är det inte svårt som jude att tala med palestinerna, åtminstone i början? Hade du kanske en känsla av att de hade "en kniv i bakfickan?" Svar:Jag har erfarenhet från flyktingläger. Det var förvånande hur man kunde höra detta, speciellt från äldre palestinier: "Vi är ju kusiner, vi palestinier och judar."
Fråga: Hur är opinionen i Israel inför kommunalvalen? Svar: Det är en svår politisk situation. Det finns ingen ordentlig opposition. Regeringen faller visserligen, men arbetarpartiet borde ha lämnat den mycket tidigare. Om det blir en ledaromröstning, står då fredsrörelsen bakom arbetarpartiet? Man borde ge officiellt stöd till palestinierna, även här i Sverige. Det är en blandad Israelbild: å ena sidan finns de som vill ha fred, å andra sidan de som stöder Sharon. Det är ett motsägelsefullt läge, opinionen är förvirrad. Sharon sade i början: "Fred inom 100 dagar!" Det blev alldeles tvärtom. Kan man ändå inte välja ett annat alternativ? Nej, det finns tyvärr inget; alla är med i Sharons regering.
Fråga: USA är väl Israels storebror? Svar: Javisst, utan USA kunde Israel inte klara sig. Israel är beroende av supermakten, vars största ekonomiska "bistånd" går just dit: 40 miljarder om året. Den judiska lobbyn är stark i USA, som inte skulle vara en så stark supermakt, om den inte förde en utpräglad realpolitik. Märk också Israels geografiska läge: USA kan med sina och Israels strategiska vapen därifrån nå hela arabvärlden. Oljetillgångarna spelar naturligtvis en stor roll; Iraks oljereserver är stora och lätta att utvinna. Ett villkor för USA:s makt är således en säker kontroll över oljefyndigheterna. Israel kommer alltid att vara beroende av USA. Kan det ändå inte ske en förändring i Israel? Jo, ifall läget i USA och även i vissa arabländer förändras. Situationen i Egypten och flera andra arabländer kan faktiskt skifta över en natt. Under Bushregimen finns nu tre starka grupper representerade: den kristna högern, det militärindustriella komplexet och oljeindustrin.
Fråga: Företas nu en total rensning på Västbanken? Svar: I israelisk vokabulär kallas det "transfer", vilket alltså är en eufemism för etnisk rensning. Emellertid har sådana aktioner återverkan på Israel i flera avseenden, inte minst ekonomiskt. Nu ligger en strypsnara runt Israels ekonomiska liv; ekonomisk ruin hotar israelerna själva genom den inringning av palestinska enklaver som de företar. Det uppstår orörlighet i näringslivet. Palestinierna betraktas som "cancer på Israels kropp". Den enda behandlingen som hjälper är att "ge starkt cellgift och/eller amputera", enligt ett israeliskt uttalande.. Svaret på frågan är kort och gott: Etnisk rensning pågår redan i det tysta.
Fråga: Tillämpar Israel också kollektiv bestraffning? (Frågeställaren hade sett et teveprogram som visade att den israeliska staten utkrävde hämnd på detta sätt.) Svar: USA söker efter bin Laden. Hur beskrivs den kampen? Som sökandet efter terrorister? Ja, men det är klart att hämnden slår åt två håll. Det är uppenbart att vedergällningen drabbar även oskyldiga: barn, kvinnor, handkappade. Det upptrappade hämndbegäret är frukten av ett tänkande som vi måste bekämpa. Det handlar om rasism. Men samtidigt varnas för generaliseringar. En ensidig, långt driven kategorisering söker syndabockar.
Fråga: Hur kan framtiden se ut? Vad bör vi göra? Svar: Lärare har en viktig uppgift liksom jag (H A) som barnläkare. Att ha nära kontakt med barn och ungdom. Det är bland ungdomar ett stort intresse för Palestinafrågan. Jämför 1970-talet då Vietnamkriget engagerade många, liksom apartheid i Sydafrika. Det finns lärdomar att dra från den tiden. Ett omfattande opinionsarbete satte press på den svenska regeringen. Sveriges regering agerade då på grund av gräsrötternas engagemang. Det är mycket viktigt idag med.
Fråga: Hur bedömer du den religiösa aspekten? Är den avgörande i Israel? Svar: Det existerar politiska motsättningar på olika håll, med eller utan religiösa undertoner. Bosättarna styrs i högre grad av religionen och önskar ett "Storisrael". Det finns likväl andra troende som ännu inte accepterar en sådan judisk stat; den skall upprättas först vid Jesus återkomst. Religiös fundamentalism var tidigare ganska svag men är betydligt starkare idag. Kvinnorna bär dock inte slöja numera i Israel, vilket de brukade göra tidigare. Västmakterna riskerar att råka i gungning på grund av fundamentalistiska strömningar. I flyktinglägren (se ovan) hörde jag gamla - 70-80-åringar - berätta om sina liv. Det var mycket som chockerade. De kände sig alltid lurade och svikna av väst.
H A trodde att det sker en rörelse i riktning mot väst. Förr var det många som såg ett föredöme i Sovjetunionen. Iran har nog förlorat prestige i palestinska ögon, medan Hizbollah ("Guds parti") i Libanon vunnit respekt på många håll. Socialt skyddsnät saknas i de flesta fall och änkor och krigsoffer behöver hjälp för att överleva. Palestinska fundamentalistiska organisationer bedriver en betydande social hjälpverksamhet. Den politiska konflikten har alltså religiösa undertoner; Israel stöder uppfattningen att det bara handlar om en religiös konflikt.
Fråga: Hur kan vi enskilda stödja fredsarbetet? Svar: På många sätt. Följ utvecklingen, det gör man bäst på Internet, där det som bekant också finns diskussionsgrupper, maillistor etc. På Nätet berättar ögonvittnen, t.ex. om bosättarnas provokationer. Det är detaljerade skildringar om förfärande övergrepp, där det inte heller finns något polisskydd. Man kan låta bli att köpa israeliska varor; jämför hur det var under apartheids sista år vid makten i Sydafrika. Det finns olika uppfattningar om värdet av en varubojkott mot Israel. En del tycker det vore bra, andra anser att en bojkott skulle stärka högerkrafterna.
Israel har ett fördelaktigt handelsavtal med EU, men Israel bryter mot handelsvillkoren. Därför finns det krav på att avtalet skall sägas upp. Statsminister Göran Persson har ändrat attityd genom den svenska opinionen (?). Gräsrotsarbete på Scania i Södertälje har åstadkommit en del, och ISM (International Solidarity Movement; se sajten ism-sverige.se). Det är en ny rörelse som grundats av palestinier; den finns på plats på Västbanken. Den kan se till att Israel drar sig för att utföra grymma handlingar. Jämför med vad som hände under vedergällningsaktionen i Jenin; där uppträdde inga skyddande mänskliga sköldar, så israelisk militär kunde genomföra massakern.
Många kommer från utlandet för att stötta och hjälpa under 1-2 veckor, resan bekostar vederbörande själv. Man åker också för att lära icke-våldsteknik. Israelvänner har ett särkilt stort ansvar. Det finns även palestinier utomlands och de ser problemen utifrån. Till sist: Säg ifrån vad gäller den israeliska politiken, säg: " Ni har gått för långt!"
Olof Franck tackade oc h tyckte det var en fin avslutning. Han informerade därefter om planer på en ny föreläsningsserie kommande termin. Temat blir sannolikt Vad är värdegrund? Forskare som inte är värdegrundsforskare skall inbjudas. Man efterlyser konkreta exempel.
Kommentar (2002) Det var en synnerligen upplysande och intresseväckande exposé över vår tids svåraste konflikt som har haft och säkerligen kommer att få vittgående konsekvenser för världspolitiken. Jag vill passa på att uttrycka min respekt för Henry Aschers stora civilkurage. Det är tyvärr inte alltför vanligt att människor vågar säga sitt hjärtas mening i brännande frågor. Särskilt kontroversiellt måste det vara när personer av judisk börd dristar sig att gå emot en opinion som, förefaller det, kompakt sluter upp kring Sharons förödande förtryck. Det är kanske ändå i någon mån psykologiskt förklarligt att det israelisa folket i en sådan situation söker hålla ihop i elakt spel. Under starkt grupptryck går man i flock och i brist på alternativ politik fördömer man varje person med avvikande mening. Jag har sett och hört många exempel på liknande fall.
Den namnlösa, briljanta förläsningen behöver egentligen ingen kommentar; den talar för sig själv med stor sakkunskap och engagemang. Det var en fullödig och värdig avslutning på föreläsningsserien Bilder av Palestinakonflikten. Som jag påpekat i tidigare referat använder jag endast penna och papper under pågående föreläsning, varför ett och annat ej kommit med eller i sämsta fall någon gång vantolkats. Varken stenografi eller bandspelare har brukats.
Till sist: Ett växande "frustrationsgap" förkommer på olika håll. Det proklamerade kriget mot den globala terrorismen har legitimerat Israels stegrade statsterrorism. Man får otäcka associationer till fascism och nazism. Etnisk rensning finns det ju färska exempel på (Bosnienkriget). Förtroende för politiker dalar. Israel, som har FN att tacka för sin tillkomst, ignorerar konsekvent dess resolutioner. USA, Israels beskyddare, sätter tumskruvar på FN och förbereder krig. Henry Ascher nämnde historiska lärdomar som måste dras. Själv förvånas jag över hur ett folk med en så framstående intellektuell kapacitet och med en så lång historia fylld med grymheter, nu tycks helt oförmöget att vilja lära av det förgångna. Det är för mig mycket gåtfullt. Med tanke på Förintelsen -- tala om ödets ironi!
Sture Alfredson November 2002
Korft kommentar i mars 2015 Jag anser att det är nyttigt att med hjälp av ovanstående referat fräscha upp minnet av vad som hände för ett antal år sedan. Jag bör tillägga att Sharon drabbades av ett allvarligt slaganfall ganska snart efter ovan skildrade maktinnehav och låg sedan i koma många år. Då han avled för ett par år sedan hade nog många glömt hans onda gärningar.
Även om dagsläget efter den s.k. arabiska våren på många sätt är är annorlunda, så kvarstår grundproblematiken: Israel har inte bytt skepnad. Situationen i Mellanöstern har förvärrats bl.a. genom inbördeskriget i Syrien och den s.k. Islamiska Statens (IS) hänsynslösa framfart; fler länder är involverade i den komplicerade konflikten. Läget för palestinierna har absolut inte förbättrats efter Israels upprepade rasande attacker i Gaza. Medias nuvarande tystnad om Palestinakonflikten beror till stor del på att strålkastarljuset riktas på omgivande länder, något som givetvis tillfredsställer Israel.