”Pippitänk”

Har du nånsin som Pippi Långstrump tänkt? / Hon har väl aldrig några kränkt? / Som guld har Pippis fräckhet blänkt, / kanske har hon avund kring sig stänkt, / när hon med upptåg nästan dränkt / alla som hon tjusat och lockat till skratt. / Man ser väl i henne en litteraturens skatt. / Nämn den som där i byn aldrig blivit utsatt / för hennes påhitt och roliga spratt. / Hon leker med dumhet och snålhet tafatt, / som liksom musen får ge sig för en katt.

Vem gillar inte Pippi? En retorisk fråga; det gör väl alla. Astrid Lindgren borde ha fått nobelpriset, anser många. Att hon trots sin enorma popularitet hos både barn, unga och gamla inte fick det har kanske flera förklaringar. En trolig sådan tror jag är att barnböcker inte har lika hög status som litteratur för vuxna. En enorm säljsuccé kunde inte ändra på denna inställning. Något som dock ger barnlitteratur större prestige är det stora pris som Astrid instiftade för författare av barn- och ungdomslitteratur.

När jag tänker tillbaka på 1940-talet då Astrid debuterade, slår det mig att det var en helt annan tidsanda med andra värderingar. Andra världskriget pågick som värst, samtidigt som en ny generation av svenska författare och poeter växte fram. En del av dem blev först refuserade, eftersom de representerade något nytt och ovant. Men sedermera blev de s.k. 40-talisterna kända och till och med berömda. Astrid rönte som bekant också ödet att bli refuserad; Bonniers förlag gick då miste om en blivande storsäljare. Med facit i hand kan refuseringen förefalla märklig. Missbedömningar förekommer emellertid på praktiskt taget alla områden; många stora uppfinnare har i början mötts av kalla handen, ja misskänts och motarbetats länge.

Pippi är verkligen en ovanlig flicka som bröt mot alla konventioner och sociala regler, det känner vi mer än väl från böcker, tv och film. Hennes utseende är ju slående och hennes tilltagsenhet, uppträdande och språk fyllt av humor är förbluffande. (Jag ger inga exempel här, roliga scener dyker säkert upp av sig självt hos läsaren.) Det förvånar mig att ett sådant busfrö tidigt kunde få en sådan genomslagskraft i bokform, då man betänker hur uppstudsigt Pippi bröt mot all god ton. I grund och botten är hon ju en riktig anarkist, nästan en samhällsomstörtare, som med mycket humor och logiska kullerbyttor vänder upp och ner på det mesta. Kort sagt: hon avslöjar självklart dryghet, dumhet och orimligheter i komiska situationer på ett mycket underhållande sätt.

Mot den bakgrunden är det ju inte alls konstigt att Bonniers stoppade den första boken med en revolutionär jänta som huvudperson. Det är snarare att förvåna att en sådan gräsligt omoralisk historia snart växte till en internationell dundersuccé, som faktiskt översatts till 92 språk! Jag tycker det är fantastiskt och har svårt att förklara denna ofantliga framgångssaga. Det måste tidigt ha funnits ett uppdämt behov av att ta del av otroliga, men samtidigt realistiskt och humoristiskt skildrade skrönor. Barnböckerna var annars oftast fyllda av gamla sagor med en klar sens moral i uppfostrande syfte. Astrids berättelser (inte bara i Pippiböckerna) kom med något helt nytt med förankring i den småländska myllan. Trevligt, roligt och rart – det gick hem!

När man även tänker på situationen i många länder med mer eller mindre effektiv censur – då som nu – är således denna globala framgång ägnad att förvåna; hur kunde man släppa fram en revolutionär skildring i så många länder? Kanske det har att gör med att det ”bara” var fråga om barnböcker vilka som sagt har en lägre status. En förståelig attityd hos många läsare här och ute i världen som välförtjänt fått tillgång till dessa härliga skildringar av en upprorsmakare, är nog att det är en skön känsla att kunna läsa om sådant som i den bistra verkligheten blott är en dröm: frihet att göra vad som faller en in, och dessutom är både spännande, trevligt och utan otäckt våld.

Här kan jag inte låta bli att hänvisa till en i Sverige oerhört populär genre som är raka motsatsen (åtminstone vad gäller våld) till Pippi dito: deckargenren. Jag har tidigare sökt någon rimlig förklaring till detta fenomen. Jag vill inte spekulera, men jag tänker mig att det psykologiskt är begripligt att man vill fly bort en stund från en numera kanske ännu mer påfrestande mental verklighet; i detta ser jag en likhet med Pippi-genren. Däremot förvånar det mig att man gärna liksom byter en i verkligheten våldsbenägen miljö mot en fiktiv mördande omgivning. En i mitt tycke tvivelaktig underhållning. Fackpsykologer skulle kanske tala om ställföreträdande lidande som en aktiv faktor. Det hör dessutom till människans natur att gilla ruskiga spökhistorier o.d.; rysare är en bra beteckning som täcker en stor del av all litteratur, tror jag. I hur hög grad detta förhållande sedan har påverkat folks sinne i allmänhet låter jag vara osagt.

Jag knyter ytterligare en fundering till dagens läge. Många medborgare utsätts ständigt för en alltmer påtaglig stress som leder till fysiska och fram för allt psykiska besvär. Grupptryck medför rädsla att tala fritt och avslöja fel och brister; detta hämmar naturligtvis yttrandefriheten. Denna kan förstås också missbrukas. I P1:s Tankar för dagen talade häromsistens Mohammad Hashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, om den tysta majoriteten som drar sig för att yttra sig. Han nämnde två rabiata rasister – han hade döpt de till ”Kling och Klang (!) - som brukade dyka upp på hans föreläsningar och vräka ur sig grova anklagelser och smädelser. Det gick inte att bemöta dem med sakliga argument. Åhörarna vågade inte opponera sig. Professorn ställde slutligen frågan om han själv också skulle hållit mun om han befunnit sig bland publiken. Mycket möjligt. – Apropå: Ulla-Britt Nykvist sade i morse (likaså i Tankar för dagen) bl.a. att det i varje lägre skolklass skulle behövas en ”husfilosof” som stärkte modet på barnen genom att säga: ”Du måste bli sedd. Du är behövd.”

Det var förstås fråga om ett rasistiskt missbruk av yttrandefriheten under professorns föreläsningar. Den fungerar allt sämre när tystnad får råda. Det existerar förvisso tabun och diverse fördomar också. Inte är den beramade demokratin betjänt av ”locket på” och ”politisk korrekthet”. Helt klart är civilkurage en bristvara, ty det finns så många motstridiga hänsyn som stoppar det fria ordet. Det kanske låter överdrivet, men jag associerar till psykologisk krigföring som listigt propagerar för en enda tankelinje för att bringa rättning och ordning i leden. ”Tysthetslöftet” blir ett smygande gift. Med tilltagande social oro och konflikter kan man bara vänta sig en sådan hukande hållning. Nej, vi behöver en ”pippianda” för att försöka stå emot. Humor är då givetvis en omistlig del av motståndet. Nog har jag sett att mer eller mindre professionella komiker drar fulla hus: ett gott tecken i en mörknande värld. Vi behöver absolut lätta på trycket. – Pippi är ju barnspråk för fågel – låt oss drömma om att som fågeln flyga högt och fritt på tankens vingar! (Ojsan!) Men pippi betyder ju även tokig, tokrolig; Låt oss likaså ha kvar eller återerövra lite barnasinne! Allvar + humor = livsnödvändigt!

Tar du liksom jag humorn på allvar? / Jag tycker faktiskt det är vårt ansvar. / Spolar du humorn – vad har du då kvar? / Då återstår problem som blåsyra i ett kar. / Du ältar dem som är och som var. / En man som tror han är en karlakarl / står jämt i, flyger och far / och på frågor han anser han har bra svar. / Men utan humor är han liksom avklädd och bar. / Trist allvar i talet då överhand tar. / Nej, lust och nöd går egentligen par om par.

Sture Alfredsons hemsida