Prat

I etern surrar som bin en massa prat / mixat med musik i var apparat. / Samma sak går i repris – vilket tjat! / Det pratas hemskt mycket om läcker mat / av tvkockar lagad och lagd på fat. / Vem tänker då på att i mången stat / med skyfall och torka råder ett klimat / där knappt något kan odlas, ej ens spenat. / Grönt ingår i maten för varje asiat. I politik och krig väller ord av hat. / Det sägs att IS bygger ett nytt kalifat. / Vad man säger öppet är något annat privat. / Väljer sina ord gör nog varje advokat. / När den ilskne skäller, alldeles desperat / är det få som ser honom som en kamrat. / Visst flödar det ur oss en massa skitprat. / Då babblar vi på som en programmerad automat.

Milliarder och åter miljarder ord hörs stundligen och dagligen; inte den mest sofistikeraden statistiken i världen kan hålla koll på alla oräkneliga uttalade ord – för att inte tala om de outtalade! Finns dessa förresten över huvud taget? Är tysta tankar egentligen att räkna som ord? En knepig filosofisk fråga, den hoppar jag över (modernt uttryckt: skippar/ hoppar). Men visst är uttrycket ”talande tystnad” märkligt! Men tigandet säger ändå en hel del.

Märk förresten att jag i de många rimraderna ovan aldrig använde lite ”finare” ord som tal/tala, språk/språka (eller samtal /samspråk e.d.); retorik/retoriker platsade inte heller där. Rimval styr i hög grad både mening och innehåll. Dessutom handlar det om stil, helst med en komisk effekt , samt rytm förstås. Klyschor, vardagliga fraser och ordspråk – t.ex: Tala är silver, tiga är guld - kan också ha sin givna plats där.

Det slår mig plötsligt: Ägnar jag mig inte åt rent struntprat nu? Håller jag inte på och petar pedantiskt med ord, som ju dessutom just nu bara kommer till i skrift. Visst kan jag läsa högt för mig själv vad jag skrivit, men det sker ju ingen direktkontakt med andra, inget samtal. En konversation (fint ord!) kräver en eller flera samtalspartner, interlokutörer (fint uttryckt!). Man uttalar något, det måste låta helt enkelt. Jag skiljer här alltså mellan tal och skrift. Här ska jag i huvudsak begränsa mig till det talade språket.

Som språkman ser jag en mängd olika aspekter på språket i allmänhet. Skriftspråket som ligger mig varmt om hjärtat skiljer sig i allmänhet en hel del från talspråket. Naturligtvis finns det ett otal sätt att uttrycka sig på endera mediet, alltså tal resp. skrift, så jag tar bara upp ett fåtal särdrag i den talade varianten.

1/ Hur låter den talande? Var och en har sitt speciella sätt att tala, något som hänger samman med individuella karaktärsdrag: De blyge låter försagd, den kaxige övermodig, den räddhågade skrämd. Rösten speglar så att säga inre anlag av mer eller mindre bestående slag. Men inte nog med detta: en viss persons sinne är inte oföränderligt, varför man på röstläget urskiljer om vederbörande för tillfället är arg, ledsen eller deprimerad (flera sinnestillstånd blandas säkert också). Vanligt är att man stakar sig lite, tvekar eller stammar (stamning kan närapå vara ett lyte).

2/ Hur vi låter röstmässigt har förstås också en fysiologisk bakgrund. Givetvis kan talorganet (stämbanden, struphuvudet m.m.) variera något hos olika personer, varvid talljudbilden skiftar. Vid förkylning blir man ofta hes, men det brukar gå över. Normalt särskiljer vi manliga röster från kvinnliga, liksom barnröster. Kroppsstorleken har betydelse för röstens egenskaper, men ibland stämmer det inte det hela: En stor karl med pipig röst, resp. en späd kvinna med grov röst! Obs. att ”skådespelarröster” ju varieras på många sätt alltefter rollkaraktärerna. Och visst låter inspelade röster från 30-40-talen lite lustiga; det har nog med teaterutbildning och inspelningsteknik att göra.

3/ Som väl delvis framgår av ovanstående avslöjar rösten i olika former något om människan i sin helhet . (Jag förbigår här det stumma kroppsspråket, nog så viktigt i sig.) En professionell psykolog eller psykiater kan naturligtvis hos sina klienter utläsa en rad detaljer genom att lyssna på röstens beskaffenhet. Men vad lägger en relativt oskolad person märke till, vad beträffar rösten, hos en obekant? Nästan alltid märker hen om denna talar sitt modersmål. Man behöver inte höra många ord för att konstatera att språket i fråga förvärvats från födseln eller i vart fall före puberteten , ty lär man sig ett nytt språk i mogen ålder blir det lite avvikande på ett flertal punkter: viss brytning/accent, kanske lite sökande efter ord, dvs. inget riktigt bra flyt, en del ord uttalas lite fel osv.

4/ Hur reagerar förmodligen medelsvensson på en sådan något bristfällig svenska hos en ny bekantskap? Min erfarenhet säger mig att ett ta med vissa brister omedvetet sätts i samband med utseendet hos den talande. Är hen inte lite osvensk? Den vanlige svensken lägger vikt vid etnicitet; han slår fast: den där måste vara en utlänning. De brukar ju inte vara så trevliga, tänker ”ursvensken” missnöjt. Vidare: eftersom främlingen ofta har svårt att formulera sig fullt begripligt, är hen absolut lite ”bakom flötet ”(en fras som utlänningen inte alls skulle begripa). Har den svartmuskiga lärt sig svenska i bara knappt ett år (vilket svensson inte vet), är kärnsvensken på det klara med att den där typen måste vara förståndshandikappad, så erbarmligt konstigt som han pratar.

5/ I det sistnämnda något tillspetsade exemplet ser man tydligt hur gemene man kopplar ihop bristfälligt tal hos motparten med annorlunda (”onormalt”) utseende, inkl. klädsel och beteende. Det kallas med en haltande liknelse att ”döma hunden efter håren”. Det helhetsintryck som ”svensson” får är inte bra. Kanske attityden mot alla som är annorlunda blir negativ. Vad beträffar svårigheten att lära ett nytt, mycket främmande språk, vet folk i allmänhet väldigt lite om hur besvärligt det kan vara för nyanlända, som kämpar hårt med detta. Jämför arabiska och svenska – jag garanterar att det inte är lätt för araben att lära sig svenska och vice versa (ännu svårare för mig, tycker jag, som studerar arabiska).

6/ Sammanfattning: Inget annat än det yttre spelar någon roll för mannen/kvinnan på gatan. Inte så konstigt egentligen om möten människor emellan för det mesta är korta, man hinner bara slänga en snabb blick på hen – och vips har man bildat sig en uppfattning om vederbörande. På grund av tidsbrist händer något liknande när man tar snabba beslut, de blir inte alltid bra. Slutligen: talets gåva kan förföra. T.ex. solochvåraren har inte bara charm men också en ”välsmord käft” för att säga det krasst. Specialfall: En superskicklig politisk talare som dessutom är en demagog är jättefarlig: typ Hitler. Men då är vi långt ifrån vad jag kallar prat/ struntprat. I följande dialog har jag med komiska (?) överdrifter totat ihop något som två rörande eniga snubbar (”svenssonar”?) häver ur sig:

”Vad konstigt du pratar, har du gröt i munnen?” –Vad dum du är! Släng dig i brunnen! – ”Svartskallen som pratar illa, är han försvunnen?” – Han är död, skjuten blev han funnen. – ”Han var en bombman har jag förstått.” – Vad han förtjänade det har han fått. – ”Såna smutsiga typer begår alltid brott.” – Dom skjuter ibland varann, det är gott. –” Vi dras med det packet, det är Sveriges lott.” – Släng ut dom fort, det är brått!. –” Då finge vi ro i både koja och slott.”

Monolog

När jag hör mr Trump blir jag trumpen. / Vill ge honom en klatsch i gumpen. / Skulle nästan säga han är lumpen. / I protokollet man märker ofta plumpen. / Då i min hals sätter sig klumpen. / Fansen spår hans lycka i kaffesumpen. / Han lurar som matfisken i sumpen. / Hans framgång avgörs väl av slumpen. / Till slut går han nog på pumpen.

Sture Alfredsons hemsida