Problematik

Neslig näsmisshandel
I min nuna näsan sticker ut / ovanför min stöddiga trut. / Utsatt är den utan prut. / En gång en näve laddad med krut / träffa' min näsa som sprang i blod. / Jag damp, jag ej längre stod / på benen tunga som lod. / I fallet föll allt mitt mod. / Jag var slagen, knockad. / Till slut kom jag upp, chockad. / Näsan var illa däran, liksom bockad! / Att slåss igen jag var ej lockad. / Benen ville ej riktigt bära. / Och än var boxar'n helt nära. / Jag hade en bitter läxa att lära. / Hämnden ville mig förtära. / I mig började ilskan jäsa. / Smockan kunde mig ej kväsa! / ”Usling!” förmådde jag blott väsa / efter attacken mot min stackars näsa. / I näsan kunde jag bara ilsket fräsa, / och hätskt mot denna näsas nesa snäsa!

Händelseförloppet är så långt glasklart. Ont gjorde det förstås, och med mosad näsa och virrig knopp var inte hämnd att tänka på just då. Men omständigheterna kring detta vet vi inget om: Vad som hänt innan; huruvida det var en regelrätt organiserad boxningsmatch – där ju slag på käften ju är en huvudingrediens – eller om det var fråga om ett brutalt överfall rätt och slätt. Om det i så fall var oprovocerat eller ej må vara osagt. Ibland uppträder en och annan våldsverkare till synes utan motiv.

Det mesta kan dock ges en förklaring, trovärdig eller inte. Den här påhittade (men fullt realistiska ) rimmade incidenten ger mig osökt tillfälle att kommentera det hela ur ett psykologiskt perspektiv. Först vill jag säga att jag liksom min pappa gillade boxning i min ungdom, gick på en och annan boxningsgala och försökte boxas lite själv på skoj. (Jag har tidigare förresten skrivit ett par små historier om boxare.)

Man kan ställa flera välmotiverade frågor kring detta skeende: 1) Kan jag ge igen direkt? Ser man till den relativt svåra skada som uppstått, är det inte troligt. 2) Kan jag hämnas senare, helst med samma mynt? Tänkbart, ifall det kan bli en returmatch, alltså om det gäller ärlig boxning med regler, ej om det var ett enstaka rått överfall på öppen gata. Hämnden sägs vara ljuv, men vedergällning kan stoppas med diverse åtgärder; lagar finns som söker stävja veritabla vendettor som går som en löpeld i generationer.

Man talar ibland om minnesbetor. 3) Var det inträffade verkligen en läxa för framtiden? Ja, det borde det vara, men frågan kvarstår om jag de facto tar lärdom av detta, eller ej. Såväl egen som andras erfarenhet visar tyvärr att det är svårt att lära av det förgångna, i nära eller mer avlägsen tid; det finns en stark tendens att göra samma eller likartade fel om och om igen. Kort sagt: Man har fastnat i ett inrotat mönster, i gamla djupt nerkörda hjulspår. Så står det även till med hämndbegäret som nästan verkar genetiskt betingat. Av det skälet var maningen ”Vänd andra kinden till!” revolutionerande – så oerhört svårt att lyda den uppmaningen mitt under pågående misshandel! Ingen äger Jesus’ oerhörda sinnesstyrka som motstår skymf och förnedring utan att oemotståndligt vilja hämnas.

Kommer jag med näsvisa frågor? Är jag en aning uppnosig? Sätter jag kanske näsan i vädret? Det tycker jag inte, men näsanknytningen finns ju där. Intressant är rent språkligt med vilken ton vi uttalar ”näsvis”, ”uppnosig” osv. Märk också hur negativt vissa uttryck låter såsom: ”få lång näsa”, ”lägga näsan i blöt” m.fl. Förresten valde jag huvudrubriken Problematik då Bonniers svenska ordbok anger att den ”är det som utgör problemet/problemen i ett visst sammanhang.” Man bör kunna se det hela som ett problemkomplex med flera komponenter som dock samverkar.

Mycket viktigare än språkliga iakttagelser och definitioner är kort och gott: våldet. Man kan diskutera om hur mycket våldsmentaliteten har eskalerat i vår tid, men otvivelaktigt ökar våldsrapporterna våldsamt (sic!) tid efter annan. Medias bevakning av kris- och krigsområden - exempelvis i Mellanöstern – blossar upp vid fokus på spektakulära händelser, men avtar avsevärt däremellan – trots att läget i tex. Syrien alltjämt är förfärande utan tecken på minsta förbättring. Detsamma kan sägas om andra förskräckliga skeenden i bl.a. en del afrikanska länder.

Jag vill inte gärna dröja vid konkreta gräsligheter – det får för min del räcka med en antydan. Jag tror läsaren ändå förstår vad jag syftar på. I medicinska sammanhang diskuteras faran för pandemier, då en farlig smitta hotar att sprida sig över världen. (Nu nämns ebola som är obotlig, men den blir knappast global.) Däremot hotar verkligen våldsspridning i stor skala, när kaosartade tillstånd och inbördeskrig pågår i flera arabländer. Den senaste ”nygamla” temporära upptrappningen med fullt lokalt krig sker nu (juli 2014) åter i Gaza. Efter att länge ha följt den eviga konflikten via media, föredrag och böcker och upprepat givit min syn på eländet, ska jag här inte närmare ta upp det fruktansvärda som pågår. (Jämför f.ö. essän Skuld i min bok Tankestråk och tänkesätt Tankar i tiden.) Ukraina är förstås nästan lika hett stoff, speciellt efter nedskjutningen av passagerarflygplanet.

Jag ser det stora i det lilla och vice versa; på mikroplanet ökar problem och incidenter, liksom stora svårigheter uppstår på högre nivå, såväl mellanfolkligt som i världsskala, när våldet får råda. Inte nog med det, våldsanvändningen stegras stötvis. Kort sagt: våldet ser jag som den gemensamma nämnaren i alla konflikter där osämja, för att inte tala om fientlighet, ej kan biläggas. I förlängningen blir det krig, som – vilket sällan framhålls – åstadkommer den allra värsta av all slags miljöförstöring. Observera vidare: Vad hjälper insatser på tusentals miljarder dollar, om vi nått ända därhän, att miljön i det närmaste totalförstörts? Detta är bara ett värsta scenario som troligen inte kommer att besannas inom överskådlig tid; långt tidigare kommer det ekonomiska systemet att ha kraschat.

Vad gäller krigspropaganda: sådan måste man ju ta med en stor nypa salt. Milt sagt: Sanningen står inte alls på god fot med bedrägliga propagandafraser; desinformation och lögnaktiga beskyllningar ingår normalt i bilden. Likaså förtigs av sekretesskäl det mesta av skeendet bakom kulisserna, även om en del läckt ut (jämför Wikileaks!).

Ska vi tro att det som ej syns inte alls existerar? / Men i ens närhet det märks när bomber kreverar. / Bombare hyllas när de förödelse presterar. / Massdöd beklagas, presidenter kondolerar. / Vem sätter stopp och fred levererar? / Om mänskliga rättigheter höga herrar orerar. / Hycklare fina fraser formulerar. / De har alltid rätt, så de insinuerar. / Finns någon som empatin förmerar? /En stjärnsmäll kroppen paralyserar. / En förlamad inga slag parerar. / Stopp! Ej mer jag nu det galna kritiserar.

Sture Alfredsons hemsida