Redlöst

Vem har släppt rodret? Finns nu ingen som styr?
Då är det faktiskt ej konstigt om allt går överstyr.
Förr sprutade man helt tanklöst med hormoslyr.
Nu som då man obetänkt sig till skadligheter tyr.
Det är som om man sig ej om nyttigheter bryr.
Vem blir i sinnet ej förvirrad, ja fullkomligt yr,
när man ständigt bränner ner och sätter fyr,
där folk i största förtvivlan för glatta livet flyr.
I lugnare lägen finns ändå sorger och bestyr.
Det onda vi här förgäves som pesten skyr.
Och i sinnet ligger maktlös vrede och pyr.
Vi anar modlöst att en sorgens dag nog gryr,
då farsoter över oss arma hemska gifter spyr.
Blir helvetet då en sfär där man sin boning hyr?
Månne människan nu sin egen svepning syr?
I en framtid lämningar grävs upp i någon myr.

Svårt sargad är redan skeppets rigg och skot.
Vi känner oss som fällda träd som saknar rot.
Som fisken i en fångst vi dras in i en kraftig not.
Vi är nära att dränkas i världens skräp och skrot.
På stinkande sopberg går nog ej att råda bot.
Som i forntid väntar själen ett kommande blot.
Från ofärd vi vänder oss bort, vem tål alla hot?
Det sker så mycket som vi ej kan kämpa emot.
Vi saknar nu fäste för såväl arm, hand som fot.
Det går ej längre att bara stilla tiga utan knot.
Må vi be om nåd nu för vårt kära arma klot.

Sture Alfredsons hemsida