Relationer
Lars Lagerstedt
3 mars 1999 i Balder, Kulturhuset Skövde
Arr: Wäxthuset Kosmos Skövde
Lars Lagerstedt är terapeut och organisationskonsult, bl.a. verksam vad gäller interpersonella relationer på arbetsplatser. L L:s bakgrund: ingenjör, organisationsutveckling, terapi. Han började med att säga att det finns relationer i alla mänskliga sammanhang: inom äktenskap, familjeliv etc.
L L återgav en historia från 1600/1700-talet: Rabbinens gåva som handlade om ett kloster med problem. Munkarna trivdes nämligen inte alls längre, situationen blev allt svårare. Abboten frågade en rabbin vad man skulle ta sig till. Denne gav emellertid inget råd – endast upplysningen: ”En av er är Messias!” Då blev förstås munkarna häpna och nyfikna på vem det kunde vara; de började intressera sig för varandra. Sedan blev allt mycket bättre.
Vi åhörare fick fundera ett slag över detta. Lars sa: Vi har ett val: Hur vill vi betrakta våra medmänniskor? Alla vill ha bekräftelse och bli sedda. Vi vet ju att ett invant mönster ofta är att vi känner oss osedda. Vi ska försöka byta fokus, dvs. inte bara se till vår nästas ”kropp”; man ska alltså inte fästa för stort avseende vid det yttre utan söka förstå andras tankar och känslor i mycket högre grad. Då kan man uppfatta både livskraft, entusiasm men också ängslan och oro hos dem vi kommer i kontakt med på ett djupare plan.
Medvetande – psyke – tanke – känsla – kropp: Medvetandet kan sägas vara högst i rangordningen. Psyket omfattar vilja. Tanke och känsla utgör våra sinnen – i vid bemärkelse. Kroppen betecknar då det påtagligt materiella som kan utföra handlingar. I både medvetandet och psyket kan man ana ett gott syfte, som dock ofta inte kommer till uttryck i handling. Frustration inom oss själva leder lätt till att vi klandrar andras uppförande.
Ett konfliktförlopp kan indelas i nio steg, som en nedåtgående trappa (enligt overheadbild): 1) Diskussion, argumentation ; 2) Debatt, polarisering; 3) Överkörning; 4) Nidbilder; 5) Förlorat ansikte; 6) Strategiskt hot; 7) Begränsad förintelse; 8) Attack mot nervcentra; 9) Total förintelse.
Förkortad kommentar: Först (1) intas olika hårda ståndpunkter, vardera parten vill ha rätt, man talar förbi varandra; man har föga intresse för motpartens argument. I nästa moment (2) befäster var och en sin egen position. I nästa steg (3) ställs den ena parten inför fullbordat faktum: det lönar sig inte att tala mer om saken. (4): Motståndaren svärtas ner; kotterier kan bildas för att stärka den egna gruppen. (5) innebär förlust av sitt anseende/värdighet. (6): Man är beredd att använda maktmedel. (7): Det gäller att skada motståndaren. (8): Den angripne skall paralyseras. (9): Det finns ingen väg tillbaka, fienden skall förintas: krig!
Generellt kännetecknas denna trappa av låg tolerans, som tenderar att helt försvinna. Det finns så att säga en helvetesaspekt i förloppet, som inombords river upp gamla sår. Det är lätt att halka nerför, då man fångas i en rad alltmer primitiva tankar, känslor och beteenden. Det är svårt att gå i motsatt riktning, dvs. att ta sig uppför trappan, från det negativa till något mer positivt.
När man hamnat i nerförsbacken, gäller det att tänka: ”Nu har jag kommit fel, nu måste jag uppåt.” Men det är ingen bra lösning att bara säga: ”Det är fel på mig” och underordna sig andra. Däremot hjälper det att söka se motpartens syften på ett annat sätt, med andra ord: ändra fokus.
Det finns många möjliga felkällor när det gäller att rätt förstå våra medmänniskor; det är verkligen inte underligt att missförstånd uppkommer. Ett budskap från en person till en annan måste först kodas, dvs. omsättas i t.ex. tal. Detta språk måste sedan avkodas av mottagaren, som ska förstå och tolka det sagda. Det förekommer många filter i processen. Vad v i uppfattar är i själva verket vår föreställning om nuet, ej nuet i sig. Vi kommer heller aldrig ifrån vår bakgrund, våra tidigare upplevelser. Man tror sig veta vad andra menar, fast man kanske faktiskt förvrängt och misstolkat andras intentioner.
Vi kan vara rädda att återskapa en förlorad närhet i en relation, för vi vill inte råka in igen i det där obehagliga, jobbiga som hänt. Det är av vikt att gå emot sin egen rädsla. Man bör intala sig: ”Det är ganska tryggt i alla fall.” L L åskådliggjorde med en enkel figur ett ”samtalsrum” med två människor som kanske lurpassar på varandra. Frågan är: Är han/hon villig till ett bra möte? Ja, det finns en ömsesidig önskan. Lösningen: Ta första steget.
Stanna upp och kliv fram. Var lyhörd för andras behov – lyssna! ”Vad vill du förmedla? Jag vill veta vad du menar, vad du syftar till, vad du känner.” Låt alltså känslorna komma fram. En ny form av relation kan växa fram, när man lär sig se vad som är värdefullt hos min nästa, när man slutar ”tjafsa” och påstådda anklagelser inte längre förgiftar atmosfären (Typ: ”Du gör fel, du är fel!” Faktum är: Vi är ej fel, men kan göra fel.) Låt alltså omsorg, empati och respekt bli ledstjärnor.
Det existerar ju många mer eller mindre dåliga beteenden och förhållningssätt; det är mönster som upprepats många gånger, och de är minsann inte lätta att ta sig ur. Ett av många olämpliga sätt att bete sig är att komma med självanklagelser: ”Jag är så dålig”, något som vittnar om dåligt självförtroende men som också kan användas som konfliktvapen. Det är exempel på offermentalitet, en mycket vanlig företeelse, där man lägger hela skulden på andra människor och/eller på omständigheterna. Ett dåligt mönster kan brytas, om man lovar sig själv att ta itu med problemet och går till handling. Det gäller ju då att själv ta ansvar. I möten mellan barn och vuxna är det alltför vanligt att barnet utgör offret (”the underdog”), medan den vuxne är ”topdog”. De vuxna har självfallet ett stort ansvar i sådana möten.
Livet blir värt att leva när man klart ser dess positiva värden. I alla relationer (vuxna – barn, vuxna sinsemellan) bör man söka se sin nästas intentioner, vara beredd att finna en ny utgångspunkt för en kursändring om så krävs.
På tal om spelet mellan vuxna och barn, där ju parternas förutsättningar kan vara vitt skilda, undrades om det inte är lättare att nå fram till ett bättre förhållande ifall resp. sida är mer jämbördig. Svar: ja. Öm man på den högre nivån medvetande/psyke inte har så stora krav, blir förstås belastningen på motparten mindre. Ett öppet sinne betyder väldig mycket. Det gäller att ej låsa fast sig vid att ”allt måste förändras.” Bland det viktigaste är nyfikenhet på sig själv; med utgångspunkten ”Hur är jag? Hur gör jag?” sker säkert något positivt. Däremot är det fel att i utgångsläget ovillkorligen kräva förändring hos sig själv. ”Storego”-tankar konserverar intolerans mot andra. Medvetandeförändring är möjlig: vi kan välja.
I kärleksrelationer finns ofta mönster som kan vara mycket svåra att bryta. Olycklig kärlek innebär en låsning, där ”offret” måste söka flytta fokus från sig själv. I ställer för att leta efter utebliven bekräftelse, tycka synd om sig själv eller gå tillbaka i tiden, så att säga bara ”sparka med fötterna på golvet”, kanske det hjälper att ställa villkor: sluta ömka dig själv! Vi har olika föreställningar om hur vi ska kunna bli bekräftade; det är nyttigt att fundera över hur vi skapar våra roller.
Vem ska förresten rycka in och ställa tillrätta i en krissituation – professionella (psykologer, terapeuter)? Det väsentliga är att man ser en medmänniska i kris som ska få hjälp. Då kan en lekman mycket väl uträtta något. Denna bör då inte ha för stora ambitioner. Man bör förstås inte säga till den drabbade: ”Jag fattar inte vad du håller på med.” Det gäller att följa sitt hjärta, sin intuition; men man ska vara medveten om att vi alla spelar olika roller, det är ett spel.
Går man rakt in i smärtan, uppstår vanligen ett chocktillstånd, men det är inte förenligt med terapi. Det gäller tvärtom att hjälpa den lidande att komma till ett tryggt ”rum”, dvs. en plats. Avsaknaden av trygghet känns som ett svart hål. Man bör gå tillbaka i tiden: ”Var kände jag mig trygg som liten?” Uppsök mentalt den platsen, lev dig in i den tidens trygghetskänsla – detta är ett av L L:s många goda råd. Den som är knipa kan på så sätt ta sig ur chockmönstret.
Det talades också om s.k. personkemi. Visst ligger det en hel del i uttrycket ”lika barn leka bäst.” Vid samtal med en drabbad person bör man vidare sträva efter att föra så ”raka” samtal som möjligt. Anpassning är ett gott syfte, men den kan också leda till ett mönster med vanskliga effekter. Dt förhåller sig också så, att medberoende nästan jämt ingår i bilden. En kvinna spelar t.ex. gärna en kompletterande roll, nämligen barnrollen, visavi en man, i det att hon underordnar sig, ser upp till honom (”Han vet vad han vill, han är duktig!”), medan hon alltså försvagar sig själv – kanske i en ”Snövit”-roll. Han går gärna med på sin roll i ett för honom fördelaktigt spel som lätt blir ett mönster.
Vi åhörare fick också delta i ett spel två och två, varvid den ena parten antog en dominerande roll (topdog), och den andra givetvis får underdog-rollen. Sedan bytte vi roller. Bland flera värdefulla slutsatser kan nämnas att den eftergivne (underdog) trots allt kunde få sin vilja fram – utan att visa det öppet! Kanskedet är en vanlig kvinnlig list. Man kan mycket väl gå med i spelet utan att bli medberoende: man låser den andre i sin roll. L L spelade själv upp ett spel om semesterplanering mellan en manlig och en kvinnlig part, på liknande sätt som ovan antytts. Mycket träffande.
Många lever sig in i en roll till den grad att bl.a. allergi rent av kan uppkomma. I alla relationer är det ju fråga om att skapa kontakt – och riva av masker, så att förtrollningen bryts. L L gav exempel på ett företag som på grund av konflikt mellan ledning och personal förlorat många miljoner. Emellertid kunde förlusten vändas till vinst på bara något år tack vare samtal för att komma tillrätta med problemen. Ett kraftfullt mentalt stöd utifrån gav resultat.
I ett spel med roller som man fastnat i och inte kommer ur uppstår känslor av trötthet och vanmakt. För att reda upp situationen ska man vara rak och tydlig. Det gäller att kunna manövrera energi och känslor som rädsla. L L strukturerade så här: 1/ Vad jag märker/ser/hör. 2/ Hur jag påverkas ”under huden”: glad, ledsen osv. 3/ Vad jag vill (Ex: Jag vill att du stänger fönstret).
Kommentar: 1/ Jag tar in, t.ex. att fönstret är öppet 2/ Ex: Jag fryser därför att det drar kallt från det öppna fönstret. 3/ Se ovan:”Stäng!” I moment 1 och 2 gäller det nuet, medan 3 avser framtiden. L L gav ett exempel han kallade: ”Du står på min fot!”: en sketch som framfördes med humor och sedan följd av roliga kommentarer från publiken. Empati/inkännande kom här med i bilden.
Energi tar sig olika uttryck, finner skilda vägar: genom ilska, sorg, rädsla, glädje, sex etc. De tre förstnämnda sinnestillstånden kan komma till uttryck speciellt när man grips av vanmakt och inte tycks kunna påverka situationen. Rädslan smyger sig på, när man inte känner tillit till vad som kommer att hända och man blir mer och mer uppskrämd. Våra sinnesintryck passerar många filter (jämför ovan) men samordnas till en ”färgad” bild av tillvaron.
Känslor är omedvetet förknippade med tidigare upplevelser och bakgrund, vilka givetvis påverkar min personliga uppfattning av människor och ting. Lars visade med hjälp av cirklar hur relationer och påverkan människor emellan kan illustreras. Varje person har sitt eget ”påhitt” om tillvaron: ”Så här är tillvaron” (enligt vederbörandes uppfattning). Varje sfär (i figuren) är en symbol för detta begrepp. När en person kommer i kontakt med en annan och de umgås, lappar cirklarna delvis över varandra. Mellan ring 1 och 2 uppstår där exempelvis en positiv relation i denna överlappade ”kontaktyta”. Den ena känner igen sig själv i den andra inom den gemensamma delen av ringarna.
Men en 3:e individ (ring) har t.ex. en gemensam del med nr 1; i det fallet finns det kanske negativa känslor med i spelet: aversion. En 4:e person kan få kontakt med någon av de övriga, om det sker en expansion, dvs. om en eller flera utvidgar sin bild av tillvaron. En krympning kan tvärtom också tänkas inträffa.
Person nr 1 erfar alltså obehag tillsammans med 3: ”Det är jobbigt med dig, men jag har mycket att lära av dig, en utmaning alltså.” Med den attityden kan något nytt upptäckas som förut varit dolt. F.ö. kan man ju fantisera om det som inte ”syns”, dvs. det som motparten gömmer ”i källaren”. Döljer gör man naturligtvis alltid själv också. När det gäller relationer kan man gärna söka en lagom mix av trygghet och utmaning; den senare komponenten gynnar ut veckling, hos en själv och andra.
Försök få perspektiv på andra människor: ”Vad vill jag? Vad vill du?” En balans mellan distans (stå utanför) och empati (känna in) eftersträvas. Positiva tankar skänker tillit. Våga vara nyfiken – expandera! Förutom nyfikenhet rekommenderas generositet, kärleksfullhet. Vi bör inbegripa fler människor i vårt livsområde. Gå inåt – och expandera! Slutligen: en mycket stor cirkel kan få symbolisera ”Allt är ett”. Men detta hör till filosofins/mystikens/religionens domäner.
Egen kommentar 1999
Jag vet inte om historien om munkklostret, Rabbinens gåva, är sann, men det spelar kanske ingen roll. Huvudsaken är väl att effekten blev den avsedda. Jag ställer mig dock frågande vad beträffar knepet ”En av er är Messias!” Är det moraliskt försvarbart? Det liknar alltför mycket ”ändamålet helgar medlen” tycker jag.
L L spelade upp slående och roliga dialoger (rollspel); man kände igen sig själv och andra: ”På pricken! Så låter det!” Det säger sig självt att jag inte kunnat återge dem riktigt ordentligt i detta sammanhang. Inte heller har jag givit rättvisa åt hans figurer med interagerande cirklar.
Jag tycker att intolerans är en trist komponent i de flesta konflikter. Givetvis finns det gränser för hur tolerant man kan vara, men brist på empati hör säkert ihop med oförståelse och omedgörlighet. I vårt samhälle, som är så fyllt av våld och mobbning av olika grader, är det synnerligen viktigt att vi kan lära oss hur vi kan ta itu med problem och konflikter på ett mänskligt sätt. L L:s föredrag var därför givande och åskådligt. Han framförde allt på ett lågmält och sympatiskt sätt – och ej minst viktigt: klart och tydligt och med humor.
Till sist vill jag rekommendera en bok som jag nyss läst: Mahmed Usun, Granatäppelblomning. Essäer om berättande, längtan, sorg (Ordfront 1998). Den är inte bara fint skriven, innehållet är mycket tänkvärt. Främlingsfientlighet är något vi måste ta på allvar även i vårt land. Vad som hänt utomlands kan hända här också, även om gradskillnader kan förekomma. Fenomenet är förstås är förstås släkt med mobbning: ett skrämmande exempel på dåliga relationer.
Kort kommentar 2016: Tyvärr har det mesta blivit mycket värre idag. Grundproblemen är fortfarande olösta. Nästan allt resonemang ovan håller; psykologiska och terapeutiska rön håller streck än idag.