Retorik

Antikens retor var bra på retorik. / Våra retorer har lärt dess metodik. / Tal kan formas med utsökt teknik. / Ordkonst kan klinga som musik. / Vältalarens ordskatt är på uttryck rik. / Hans syfte är ofta att rikta kritik / mot en antagonist som drivs till panik. / Vältalaren gillar ej skäll och skrik. / Motståndaren får motta mången pik. / Talet rymmer då en mängd polemik. / Som varor från ett lager i en fabrik / staplas argument inför en häpen publik. / Retorikern slår i kistan en sista spik / som gör den andre till ett politiskt lik! / Ett slagfält för angrepp är motsatt politik. / Attacker beräknas enligt högre matematik. / Folkmassor förförs, det visar statistik.

Det är ofta fråga om ett ordkrig, en uppvisning i vältalighet, som påverkar. Den kan drabba opponenten hårt; ord kan såra även hårdföra kombattanter. Sistnämnda ord är egentligen ett ord för krigare, alltså för soldater i verklig strid med fienden. Jag slås av att fler ord/termer för militärt bruk numera används även på andra områden, främst när det är tal om någon konflikt, som ännu ej trappats upp till en väpnad sådan. Dylikt skickligt ordbruk intresserar mig, därför att språkliga uttryckssätt speglar samtidens tuffa tag. – En s.k. retorisk fråga som: ”Vem vill inte leva i fred utan krig?” – är givetvis ingen vanlig fråga som kräver ett preciserat svar; svaret är givet.

Retoriken har alltså gamla anor; Cicero anses ha varit Roms bäste retor (retoriker) på 100-talet f Kr. Strikta regler och knep lärdes ut i detta aktade ämne som praktiserades av personer i hög samhällsställning i syfte att med språkets makt öka sitt inflytande. Det förekom naturligtvis begåvade retoriker som inte polemiserade direkt för att förnedra eller få en motpart på fall, utan som betraktade vältalighet som en konstart i sig. Det vimlade av vackra formuleringar och anslående metaforer hos dessa talekonstens mästare.

Retorik har i väst fått en renässans under de senaste decennierna; det är ett ämne på universitetsnivå. Vi har obehagliga minnen av Hitlers massförförande tal; han var utan tvivel en demagog med karisma. En stark personlighet tycks ha oanade möjligheter att så när hypnotisera sina åhörare, i synnerhet då dessa strömmar till i stora skaror. Självfallet prepareras massmöten med hjälp av intensiv propaganda som sprids i ett skarpt läge, t.ex. då en svår kris hotar och som föregåtts av stora demonstrationer. Ännu har vi inte sett en sådan uppslutning i Sverige. Men vi vet hur det kan se ut från tvreportage och dokumentärer från främmande länder. Kanske vi i vårt relativt lugna land har lärt oss något av det förgångna – men säker är jag inte.

Med ett sjunkande förtroende för myndigheters och politikers förmåga att lösa dagens många problem är det inte konstigt om retorik i det allmänna medvetandet förknippas med skitsnack rent ut sagt. Det är som om enbart vackra ord skulle kunna klara av svåra situationer. Det verkar som om mantran likt besvärjelser som ”vård, skola, omsorg” skulle kunna få ordning på alla brister. Visst önskar alla förbättringar på en rad områden, men de lyser i stort sett med sin frånvaro i avsaknad av handlingskraft. Inte underligt om misstro sprider sig i de djupa leden. Bidragande orsaker kan vara t.ex. bristande planering på längre sikt, otålighet och frustration då snabba resultat av dåligt genomtänkta åtgärder inte uppnås. Långsamt malande byråkrati är också att räkna med.

Nu vill jag byta spår: Låt mig ge ett litet exempel på hur äldre svensk vältalighet kunde te sig i högtidliga sammanhang. Jag citerar bara ett kort stycke ur ”Om och av Viktor Rydberg” en liten skrift utgiven av Svenska Akademin som julgåva 2014*. Viktor Rydberg, allmänt känd för dikten Tomten, höll ett s.k. direktörstal vid Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december 1879.

”Snart i hundra år har detta samfund firat sin högtid på den store Gustav Adolfs dag. Men minnet, hvartill dess stiftare knutit vår årsfest, tillhör dem, som aldrig sjunka under synranden för slägtena på deras vandring genom tiden. Ju längre afståndet varder, dess högre skall det minnet hägra bakom dem.. Det sextonde århundradets Sverige var det förbehållet att tillegna sig välsignelserna av Luthers själsstrid; det sjuttonde århundradets att värna dem med sitt ädlaste blod åt mänskligheten. Han, som är mägtig i de svage, ville, att verket, som inviger den nyare tiden i verldens häfder, skulle, då tillintetgörelse hotade det, finna skygd under Svenska fanor och trygd under Svenska vapen. Han ville, att den bragd, hvars minne är ett befrielsens för alla folk, skulle tillika vara ett nådens och ärans för vårt eget. (…)” Detta är bara början av det långa talet som fortlöper i samma svulstiga stil, och som delvis är ganska svårbegripligt med sina långa invecklade satskonstruktioner. Iögonfallande är gammalstavningen och vissa föråldrade ord som dock är ganska förståeliga i sammanhanget. Ämnet som sådant, alltså minnet av Gustav Adolf (den 6 november anges ju ännu som Gustav Adolfsdagen), utmärks av den högtidligt nationalistiska tonen. Och nationalistiska brösttoner är alls icke okända än idag.

Låt mig presentera ett nutida (tänkt) exempel på genuin(!) talekonst. Talaren är i detta fall Lage Waldeskog, bördig från Valderyd. Han är en talför tongivande nämndeman i Brastad, med ett tiotal uppdrag vid sidan om. Han ansågs tidigt ha talets gåva som tillförsäkrade honom en aktad samhällsposition; icke förty deltog han i en av alla populära kurser i retorik, vilken sägs vara nödvändig för blivande företrädare för den ädla talekonsten. Argument och värderingar måste framföras på ett stilfullt och slagkraftigt sätt. ”Ingen är så bra att han inte kan bli bättre” sade herr Waldeskog mycket riktigt. Men tyvärr tycks han ej helt tillfyllest ha tillgodogjort sig retorikkursens alla regler och rekommendationer.

Nu gällde det ett slags invigningstal av ett objekt, i förväg omgivet av mycket smussel och gissningar. Det var tack vare Lage som Hembygdsförbundet inte hade självdött. Dess medlemmar (han innehade själv flera styrelseposter) hade nu för en gångs skull mangrant mött upp; det må vara osagt om av något annat skäl än nyfikenhet.

”Mina damer och herrar! På Förbundets vägar(!) hälsar jag er alla – så underbart att kunna säga alla! Nu får jag äntligen nöjaktigt (!) tillfälle att se er allihop på en gång! Everybody present, som man säger. Ja på tal om presenter så… nej jag säger inget mer nu.

Ojdå! Vad skådar mitt norra öga! Jag upptäcker plötsligt att min skarpa örnblick svikit mig för ett ögonblick. I er hundahövdade skara saknar jag två av bygdens prominentaste damer! Ack! Vilken olycklig omständighet har väl kunnat avhålla dem från att bevista denna begivenhet? Jag hyser icke desto mindre den största förtröstan att de ej för evigt skall förbli frånvarande – liksom de flesta av er saknades på mina sammankomster tidigare. Bägge dessa stolar står här tomma och obesuttna, till allmän beskådan och obehag. Ifall dessa båda damer utan förfall uteblivit, kommer jag ej att avböja deras eventuella utträde ur föreningen, i synnerhet som de så vitt jag vet aldrig deltagit i mina med stor uppoffring anordnade sammankomster. De får mycket gärna ställa sina platser till förfogande. Dessa mina ord må lända er här till varnagel.

Efter detta spännande möte, vars stämning av glad förväntan jag själv med mina enkla ord här söker höja ytterligare, alltså efter evenemanget, kommer vi att fira den strax förestående tilldragelsen på sedvanligt sätt. Spänn av! Visa era glättigaste leenden! Jag bjuder alla, med mina egna likvider, fast med tillskott av tillgängliga skattemedel givetvis, på en sjudundrande fest på mitt stamlokus Gyllene molnet. Ni kommer att sväva på moln! Ni som annars inte precis ger järnet i föreningen, kan nu ta ett järn, som det heter. Det må vara er förunnat, trots allt. Allt är gratis, till och med den delikata maten om ni vill hålla till godo. Ni har knappast förtjänat en gala som denna, men det må vara hänt, generös som jag är. Den som verkligen har förtjänat något är ju jag, det skall ni nogsamt veta. Därför har jag, i full medvetenhet om min egen kapacitet och generositet, tilldelat mig själv en sköna gåva. Nåväl. Nu när nöjet och glädjen är på topp, nalkas vi kulmen på denna stora event. Jag låter härmed täcket (?) falla. Voilà! som fransoserna säger!”

Här upphörde det flödande talet, i det att Lage lät täckelset falla. Det var ett i sanning lysande objekt, som bestod av en meterhög skulpterad figur i vackert bemålad hårdplast, påminnande om Musse Pigg. Verket var signerat Pjotr Grobanov (med ryska bokstäver som ingen kunde tyda). Det benämndes med all rätt ”Ljushuvud”, ty inne i det halvt transparenta plasthuvudet fanns ljusstarka dioder som spred ett trolskt sken i omgivningen. ”Mitt ljus kommer också alltid där inifrån,” upplyste Lage under församlingens något dämpade applåder. Han tillade stolt, men en smula bistert: ”Jag har ärligen förtjänat det här, något som ingen annan velat unna mig. Som jag alltid har sagt: Bra karl reder sig själv. Då blir det något gjort. Och varför skulle jag sätta mitt ljus under skäppan? I can!”

Den som ska hålla tal / gör en hel del val. / Var ej få i en stor sal. / Tanken får ej vara skral. / En fadäs kan vara fatal. / En vits ska ej vara banal. / Det ska finnas en bra final.

Sture Alfredson Februari 2015

Sture Alfredsons hemsida