Ringaktning

”Min nuna är skrynklig och benen tärda. / Mina ord och mitt öde tycks inget värda. / Fast jag alls ej hör till de lärda, / är mina tankar av sunda förnuftet närda. / Men saker jag kan blir av ingen begärda.”

Så talade och sade en gammal man / som förr i livet uppskattning vann. / Han vet inte varför denna försvann./ Än är hjärnan klar och resonerar gör han. / Han mycket erfor och lärde minsann. / För mer kunskap han ständigt brann. / Vem bryr sig nu om allt han kan? / Tiden till ingen nytta nog förrann. / Han är som katten som dränkts i en spann!

Är denne man, till åren kommen, låt oss kalla honom Patrik, ett unikum? Är han bara ett hugskott, ett av mig påhittat fall? Jag medger att namnet är fingerat, men fallet är långt ifrån unikt. Han har svårt att komma till tals med folk, åtminstone med yngre personer som har nog med sitt och inte tid att lyssna på vad förment gaggiga gubbar har att säga. Förresten tror de väl att alla åldringar har skrumpna hjärnor, ungefär lika små som de knippen av krympta skallar från fiender som huvudjägarna i Nya Guinea förr stoltserade med! Patrik är förstås alls inte ding i bollen, det går jag god för, men de som är så upptagna med annat och aldrig hört honom, kan naturligtvis inte veta hur skärpt han är för sin ålder och hur mycket han har att ge. Ändå säger en del: ”Äsch, 82 är väl ingen ålder nu för tiden.” Vad menar de då med ”ålder”? Är det bara hundraåringar som har åldern inne? Det finns ju en och annan sådan, som ändå betraktas med viss aktning; de har nått en aktningsvärd ålder.

Nej, Patrik har en hel del gelikar som känner sig åsidosatta. Det finns flera förklaringar: jag har redan antytt en: man har inte tid att lyssna. Dessutom är ett aktiv, intresserat lyssnande en konst som inte oväntat utövas allt mindre idag. En viktig orsak är som sagt också ett visst förakt eller i varje fall en ringaktning gentemot de gamla från samhällets sida. En väldigt speciell sorts ”uppskattning” från myndigheterna känner vi: pensionärer betalar som bekant högre skatt än de yrkesverksamma! De ses nämligen som s.k. tärande medborgare när de inte jobbar. ”Arbetslinjen” har sina principer och attityder: De närande är satta i högsätet av det ” Nya Arbetarpartiet (?)” m. fl.

En del av de arbetande tycker möjligen att detta är okej, för de åtnjuter ju i gengäld det s.k. jobbskatte-avdraget. Att det faktiskt för pensionärernas del är fråga om viss innehållen lön som intjänats under den tid de arbetade, vill förstås de höga ansvariga inte höra talas om. Vem lyssnar där på dem som inte längre är kvar i arbetslivet, vilka dock är ett stort och stigande antal. Förresten talas det numera inte så mycket om s.k. norgehistorier, för Norge ses i kraft av sin ekonomi ej längre som den fattige ”gossen Ruda” som man skämtade om förr. Ifall den svenska regeringen händelsevis inte kände till hur Norge gör i den här frågan, så skulle vårt lands högsta ledning kunna tro att det rörde sig om en ”norgehistoria”: I Norge får nämligen pensionärerna – hör och häpna! – lägre skatt än dem som är i arbete!

Vi har fått lära oss att det är skillnad på folk och folk (fast det visste vi förstås redan). Att det finns stora grupper medborgare (?) som idag balanserar på randen av ”välfärdssamhället” – eller rent av ramlat ner mellan de nya djupnande klassklyftorna – behöver jag inte orda om. Arbetslösheten bland många ungdomar hör naturligtvis till de värsta problemen. De, liksom förstås många äldre arbetsföra utan jobb, känner frustration. De känner sig överflödiga i ”överflödssamhället”. Lidandet ökar också för de sjuka, både yngre och äldre, som samhället inte anser sig ”ha råd” att ta hand om på bästa sätt, delvis på grund av underbemanning i vården. Sparivern biter sig själv i svansen, när dyra bemanningsföretag måste rycka in… Stopp, nu räcker det! Allt det där vet vi ju. Men vi har blivit så vana vid dessa förhållanden att vi knappast orkar reagera längre, annat än med en suck av resignation eller löje. Missräkning, misstro, misshushållning, missaktning – det här är blodigt allvar, inget kel med kissemissar inte!

Och hur står det till med människovärdet? / I ett antal länder mördas det friskt med svärdet. / Kränkning sker också på hemmaplan. / Ibland går han lös, den lede fan / som får härja utan måtta / och på svaga med förakt får spotta. / Nej, för allas värde upp till kamp! / Tala om för varje självgod pamp / att vi detta läge ej kan gilla. / Potentater ska hindras att försnilla / värden som med rätta hör / till dem man har aktning för. / Fåglar kan man märka med en ring. / Människor brännmärks för någonting / de oförskyllt fått klä skott. / En bild av rättvisan, som huggen i sten / blir till ett monster på fyra ben. / Vårt känsla för utsatta är ganska ringa. / Föraktet måste man betvinga. / Högmod och sturskhet ska sättas i arrest. / Fritt kan då aktning bjudas till fest. / Då ringaktning klassas som skrot / kan respekten i stället slå rot.

Sture Alfredsons hemsida