Ryssland och omvärlden – ett ryskt perspektiv på Europa
Av professor Kristian Gerner
27 november 2006 Axevalla folkhögskola
Följande är en resumé som jag gjorde i samband med föreläsningen i Axevalla.
Kristian Gerner, professor vid Lunds universitet och känd rysslandsexpert, hälsades välkommen i den helt fyllda salen. Han nämnde inledningsvis att kremnologi ju har att göra med Kreml' som säte för regeringen. Utländska experter som i varje fall tidigare kallades kremnologer har inte sällan misslyckats med sina analyser och förutsägelser. 1950-60-talet innebar en öppning gentemot USA och Kanada, och samhällsvetenskap i västerländsk mening uppkom i Sovjetunionen. Chrusjtjov inledde det s.k. Tövädret; han propagerade för klasskamp med fredliga medel. Det gjordes moderna civilisatoriska landvinningar.
1962 inträffade Kubakrisen; andra internationella kriser var uppror i Östtyskland, Polen och Ungern (1956), där Sovjet ingrep. Brezjnev var vid makten från 1954. Efter Tövädret som innebar en viss yttrandefrihet stramade man åt igen. Unga sovjetmedborgare som var oliktänkande, dissidenter, tystades. Flera kända dissidenter, t.ex. den tongivande A. Jakovlev, flyttade till väst. Maktapparaten ville hålla koll på folk, och det fanns inre kanaler. Under hela sovjettiden pågick en förgubbning av makttoppen (ett tidigt undantag var Kolontai). Efter Brezhnevs långa maktinnehav följde flera äldre toppmän som inte blev långlivade; efter några år dog Jurij Andropov (1984). Tjernenko avled också snart efter makttillträdet.
När Gorbatjov, som var god vän med nämnde Jakovlev, kom till makten inleddes en ny avgörande epok. Han blev först känd för s.k. glasnost', vilket innebar en ökad offentlighet och större öppenhet i det sovjetiska samhället. Han insåg att det ryska samhället med alla sina brister måste förändras. Han varnade också för att miljöförstöringen var ett allvarligt hot. Han inledde arbetet med den s.k. perestrojkan (perestrójka: ordagrant=ombyggnad, dvs. ändring, omorganisering). Folket tilläts i viss grad att offentligt ge röst åt sina åsikter. ((Namnet Gorbatjóv kan härledas från grundordet gorb=puckel. Glásnost' utgår från glas, kyrkslavisk form av gólos=röst (-nost' är ett vanligt suffix). - Ryska namn uttalas/betonas ofta fel av icke-ryssar. Min anm. ))
Under det kalla kriget hade kapprustningen mellan Sovjetunionen och USA alltmer eskalerat, men det stod klart att Sovjet inte kunde hinna ifatt USA militärt. De skyhöga kostnaderna höll på att utarma landet. Gorbatjov gick därför in för att avveckla en stor del av den kostsamma militärapparaten. Vad miljön beträffar saknade man i allmänhet insikt om det allvarliga läget. Gorbatjov förlorade gradvis kontrollen över förändringsarbetet och blev alltmer kraftlös. Förutom den försummade miljön stod stora nationella och etniska intressen, speciellt i Baltikum, på spel. Det uppstod härvid en politisering.
Rysk nationalism frodas, nu mer än någonsin i postsovjetisk tid. Och ännu idag ses Polen som en ”levande arvfiende” – alltsedan 1612! Rysslands nationaldag, 7 november, firas särskilt. Således är nationalism och etnicitet viktiga ingredienser i dagens ryska liv. Gosudárstvennost', ung. = statsväsen, är ett ofta använt begrepp; grundord: gosudárstvo=stat. K G visade en karta, utgiven av Kommersant 1996, alltså under Jeltsins styre. Han kom in på olika trosbekännelser i Europa och Ryssland; förutom den ortodoxa kyrkan nämndes katolicism (främst i Polen), islam, t.ex. i Tatarstan, samt judendom. K G refererade till en bok: ”Ryssland – ett annat Europa” (utg. av SR).
K G nämnde säkerheten och kopplingen till kartors utseende. Är det kartan eller verkligheten som gäller? Han menade att detta är ett evigt ryskt problem. I sammanhanget visade han en artikel i en polsk tidning (2005), där man med illa dold skadeglädje konstaterade att ryska kartor inte stämmer. Och det är fråga om medveten strategi! Romaner har spelat en viktig roll i Ryssland. Vidare påpekades att Sergej Eisensteins filmer fick en väldig genomslagskraft, t. ex. Finlandsstationen (1917) och Oktober (1918). Mest känd är Pasarkryssaren Potjomkin.
Lenin studerade Marx ingående innan han via Sverige kom tillbaka till Sverige 1917. – 1944 skrevs en svensk satir över Sovjetunionen, sade K G, som kopplade vidare till ett citat av Jeltsin som stod i Izvestija 1991: ”Det hade varit bättre att genomföra det tragiska experimentet i ett litet land.” Han tänkte därvid förmodligen på Sverige och syftade förstås på sovjetsystemet (det tragiska experimentet).
((Min anm: Jag kommer osökt att tänka på den äldre mannen i familjen som jag bodde hos under en fortbildningskurs i Moskva 1993. På frågan hur han upplevde sovjetstatens fall svarade han att Sovjetunionen var ett experiment som misslyckades. Han tillade: ”Det är bara att acceptera förändringen.” F.ö. fick jag under kursen höra av ”min” ryska lärarinna att folk som kom till Moskva från de sydliga stater som tidigare ingått i Sovjet och nyss blivit självständiga, var avskydda i huvudstaden: ”Brottslingar är de…..” ))
Den 7 maj 2000 svor Vladimir Putin presidenteden i Kreml. Därefter kunde faktiskt saker som tidigare varit tabu diskuteras. Det uppstod en diskussion där man anförde likheter mellan Stalin och Hitler! Men deras seger i andra världskriget, som ryssarna alltid kallar Stora Fosterländska Kriget, är de mäkta stolta över: Pobéda (seger) 1945. Förresten infördes en ny nationalsång 1941, den som man sedermera hört i samband med ishockeymatcher. Efter Sovjets kollaps blev det en ny, med musik av Glinka – men utan text! Så Putin återinförde den gamla nationalsången. En nationalhymn skall naturligtvis sjungas.
En bild från valkampanjen 2004 visade Putin iförd militäruniform – och bärande en (lagom stor) raket! Det var en tydlig markering av stark auktoritet. K G associerade till det gamla ryska självhärskardömet.; man är mån om sin historia och visar även stolthet. Han menade alltså att man nu åter bygger mer på gamla ryska traditioner, fast det är en ny politik efter en nyligen övervunnen svaghetsperiod efter Sovjetväldets fall. Vi fick också se en bild på en stor staty av sent datum (2005). Skulpturen återgav Jaltakonferensen 1945 (jämför det mycket välkända fotot av de stora ledarna där). Putin har med detta verk velat peka på att Sovjetunionen minsann var en fullt legitim statsbildning. Sedan visades en bild från Rådhustorget i Narva med 1600-talshus.
Baltikum befriades från fascismen av ryssarna. Därför borde ester, letter m.fl. vara tacksamma, menar ryssarna. Men efter befrielsen tvångsförflyttades många balter långt bort. Sedan flyttade ryssar in på delar av baltiskt territorium (Estland, Lettland och Litauen) för att ”utveckla dem” som det hette officiellt. Beläget i Estland vid den ryska gränsen är Narva, nu till 95 % ryskspråkigt. K G berättade vidare att Tarttu (Dorpat) minner om svensktiden; det skedde då en ”avtyskning” av baltiska områden. Namnet Lettland är f.ö. en nybildning, det ingick förr i det större Kurland.
På tal om miljöfrågan: Även efter den miljömedvetne Gorbatjov pågick en miljökamp – men Putin lät upplösa miljöministeriet! Det uppstod tidigare NGO's (Non-Government Organisations), men de är nu nedtryckta. Kaliningrad och St. Petersburg hör till de värsta miljöbovarna.
I Georgiens huvudstad Tblísi (Tiflis) anordnades 4 november 2003 massdemonstrationer. K G anmärkte att Gorbatjov, då ännu ej vid makten, tog avstånd från Polens frigörelse 1980-81. Svenska LO sände pengar till Solidarnost med Walensa i spetsen. I Serbien var det stora demonstrationer, varefter Milosevitj kom till makten. Det påstods att serber som kom till Tblisi låg bakom demonstrationerna där – en västkonspiration?! Det framställdes som legitimt att undergräva auktoritära regimer; otpór (motstånd) var rätt! Vi minns den ”orangea” revolutionen i Ukraina 2004 och vad som då hände. Där steg på många håll ett hat mot ryssarna upp till ytan. ((Min anm. Det sista stycket är knapphändigt; K G förutsatte nog att åhörarna var klara över bakgrunden till händelserna. ))
27 september 2005 höll president Putin ett TV-tal, där han välkomnade affärsmän från väst att investera i Ryssland. K G tillade att Moskva numera var dyrast i världen – t.o.m. dyrare än Tokyo. Det väldiga oljebolaget Gazpróm är välkänt; olja och gas är en central faktor i rysk utrikespolitik. I spetsen för denna står utrikesminister S. Lavrov. Ryssland strävar efter att behålla kontroll över f.d. sovjetstater. Uttrycket ”der neue Sozialismus” har använts. ((Min anm. Gazprom= Gázovaja Promýsjlenost': naturgasindustri.))
På sistone har media som bekant intresserat sig mycket för ryska planer på en gasledning under Östersjön som Sverige och andra grannländer ser som ett säkerhetshot. Östersjöområdet är ur ryskt perspektiv givetvis annorlunda. Ryssland oroas uppenbarligen av Natoutvidgningen ”in på knutarna”. Hotbilder och andra ryskrelaterade problem framgick av en rad kopior av artiklar ur Svenska Dagbladet som K G visade upp, bl.a. en artikel från 11/11 2006.
Hur det politiska klimatet är i dagens Ryssland syntes i någon mening på ett foto av en staty (2003): ”Lenin välsignar Gotabank”. Och än idag vallfärdar folk till Leninmausoleet på Röda Torget. I förbigående omtalade K G att den balsamerade kroppen lär vara angripen av mögel. En sista bild visades som anslöt till mordet på journalisten Politkovskaja som mördades 7 oktober 2006. K G påpekade att mordvapnet var tillvarataget. Putin själv har påbjudit att dådet skall utredas. En sorglig statistik talar sitt tydliga språk: 13 journalister har mördats – utan att någon mördare åkt fast. Slutligen uppgav K G vad han nyligen läst i Herald Tribune: ”Olja och gas är ett vapen som Putin använder mot mänskliga rättigheter”; dessa fyndigheter väger tyngre. En rad kränkningar noteras, och den statliga kontrollen över TV och press skärps. En annan ansedd tidning, brittiska Economist, skriver om Rysslands prestigejakt: ”Time to use the F-word”, där F står för fascist!
Efter kaffepausen följde en frågestund. Första frågan lydde: Vad händer om Putin förlorar nästa val? Svar: Det återstår att se. Han kan ju bli chef för Gazprom. Det finns önskemål om ett tvåpartisystem; båda partierna skulle då stödja presidenten. Schackvärldsmästaren Kasparov skulle visst kunna tänka sig att ställa upp mot Putin. Ett omval är möjligt: Presidenten kan väljas om en gång (4+4 år).
Fråga: Vilket stöd har Putin? Vilka tongivande krafter står bakom honom? Svar: Uppsatta personer inom säkerhetstjänsten (tänk på Putins egen bakgrund) och byråkratpampar stöttar honom. Antalet byråkratiska tjänstemän har ökat. Under Putin har domstolsväsendet oskadliggjorts. De under Jeltsin mäktiga oligarkerna har också besegrats. På Gorbatjovs tid utbildades många unga demokrater som nu emellertid har svårt att göra sig gällande. Nu behövs ett nytt ”får i fårakläder”. Ett nytänkande vore högst önskvärt nu – något i stil med Gorbatjovs nya tankar när det begav sig. En demokrati ej helt styrd av partipolitik vore något.
Fråga: Hur var det med attentatet mot förre påven? Vem låg bakom, var det en turk eller en ryss? Svar: Jag vet inte om det fanns någon rysk anknytning. De mord som nu förövats i Ryssland tycks vara interna uppgörelser.
Fråga: Ä de ryska arkiven tillgängliga? Svar: Det ä en dynamisk fråga. 1991 fick jag själv tillträde för att forska där. Men nu är samma arkiv inte längre tillgängliga, nu har man stängt dem. Det är ungefär som under sovjettiden, man hänvisar till att dokumenten är hemliga. Men märk väl: Yale-universitetet betalade bra och släpptes in!
Fråga: Hur kan soldatmisshandel ske och få fortsätta? Jag har sett program om detta i svensk TV. Svar: Syftet är tydligen att ”göra oss soldater till monster”, som en svårt mobbad soldat uttryckte sig. Det förekommer starka mödraprotester. Man tycker att Putin skulle kunna sätta stopp för pennalismen, om juridiken anlitades. Men då skulle det krävas en demokratisk rättsstat.
Fråga: Mäter man Putins popularitet? Svar: Jag tror inte det förekommer några mätningar. Många ser i varje fall positivt på att Putin inte är någon suput. Dessutom är han sportig. En av förklaringana till hans relativt stora popularitet är att det ryska folket i allmänhet tror på sina ledare. Men det råder säkert en viss ”kognitiv dissonans”, vilket innebär att den gängse bilden ej stämmer med verkligheten. Förresten var Gorbatjov inte särskilt populär då han hade makten.
Fråga: Har de ryska myndigheterna begränsat folks tillgång till Internet? Svar: Inga allvarliga begränsningar har införts. Framför allt unga människor utnyttjar det alltmer, och de har ett annat tänkande än den äldre generationen. Kina har däremot en hård kontroll av Internet.
Fråga: Hur ar Rysslands relationer med Kina? Svar: Ryssland önskar goda relationer med Kina. Fast när statsminister Persson var i Peking 1997 sade han något om att Rysslands förbindelser med Kina inte var så bra.
Fråga: Finns ungpionjärerna ännu kvar? Deras organisationer var starka förr. Svar: Några massorganisationer är inte vanliga numera, men man talar om en ”Putinjugend” som faktiskt finns. En sådan sammanslutning kallas ”Idjóm vmeste!” (Låt oss gå tillsammans!). Man utnyttjar mobilkommunikation mycket, någon massrörelse är det dock ej fråga om. Men värt att nämna är att militär utbildning är tillbaka igen i ryska gymnasier.
Fråga: Hur står det till med förhållandet mellan Ryssland och Tyskland? Det är väl tajtare ekonomiska band nu? Svar: Ja, båda har gemensamma ekonomiska intressen. Tyskland är i behov av rysk olja och gas. Polen betraktas med misstro: ”inkompetent regering” sägs det. Nu blockerar som bekant ryssarna all import av polskt kött, men importförbudet kan antagligen inte vara länge till. Tyska sympatier för Ryssland går längre tillbaka – till och med till före 1945!
Fråga: Ryssland är inte i nivå med väst. Hur lång tid kan det ta för Ryssland att komma ikapp utvecklingen i väst? Svar: Demokratin var på god väg i Ryssland tack vare Gorbatjov och Jakovlev. Försök gjordes att upprätta en rättsstat. Men utvecklingen bröts då Jeltsin tog makten, en reaktion inträdde. Det kommer säkert en ny kris om man bara prioriterar oljan. Men kanske en ”ny Gorbatjov” då kommer att träda fram.
Fråga: Hur starkt är Ryssland militärt nu? Svar: Det är fortfarande relativt starkt. Märk dock att en hel yrkeskår nedgraderades när man rätt drastiskt skar ner militärutgifterna. Mottot är nu emellertid: ”Förbättra för officerarna och ge mer pengar till försvaret”. Jämför vad den kände experten L. Kihlsten hade att rapportera om läget. ((Min anm. Denne föreläste just här för ett tag sedan.)) – Därmed avslutades frågestunden.
Min kommentar (2006)
Ryssland är nu i blickpunkten i media och intresset för professor Kristian Gerners föreläsning gick inte att ta miste på: Salen var fylld till sista plats. Axevalla Folkhögskola gör en värdefull insats genom att engagera många kända föreläsare. Det är öppna föreläsningar, och allmänheten tar i stor omfattning tillfället i akt att närvara. Folkhögskolans fina föredragsprogram prisades nyligen i lokalpressen.
Temat Ryssland och omvärlden känns angeläget. Personligen har jag länge med intresse följt utvecklingen i det jättestora landet. Jag har inga expertkunskaper om detta, fastän jag besökt det ett antal gånger sedan 60-talet. Det har handlat om kortare vistelser, mest i Leningrad/St.Petersburg och Moskva. Språket behärskar jag tillfredsställande: bra läs- och skrivförmåga, ej lika bra muntligt. Alltför få svenskar bemödar sig om att studera ryska; jag anser att man bör lära sig språket någorlunda om man vill i någon mening förstå kulturen. Detta gäller oavsett land. För egen del har litteraturen varit inkörsporten – så mycket som möjligt på ryska. Man skall akta sig för att överdriva eller övertolka, men helt klart har Lev (Leo) Tolstoj och Fjodor Dostojevskij på djupet pejlat den ryska själen (dusjá).
Som nämnt kunde vi i samband med föredraget ta aktuella tidningsartiklar om Ryssland. Genomgående uttryckte de en kritisk hållning; exempel på huvudrubrik: ”Rysslands dubbelspel i Kaukasien”. Många presenterade fakta ger fog för en kritisk hållning till Ryssland. Det är en attityd som ej heller är förvånande när det gäller andra länder, ty media ser nästan som sin enda uppgift att leverera negativa nyheter. För mig står det dock klart att i den svenska ”folksjälen” finns tydliga spår av sekelgammal, historiskt betingad rysskräck. Media späder gärna på den, med eller utan rätt. Dessutom underhålls en viss russofobi av bristande kunskaper, ibland av osann propaganda. Hur som helst blir bilden ofta ytlig och ensidig, rentav rätt förvrängd. Det intrycket gäller nyhetsflödet i allmänhet, fastän i mindre grad än när Ryssland är på tapeten.
Under kursen i Moskva 1993 (se ovan) gjorde vi som var en liten grupp av mer eller mindre avancerade rysk- studerande, en rad exkursioner under ledning av våra kursledare (ryska universitetslärare). Utflykterna gav förutom språkövning mycket: i litteratur, konst, arkitektur och historia. När vi besökte Kreml' med de magnifika katedralerna minns jag att en av våra lärarinnor (alla var kvinnor) som då guidade oss, med djup känsla framhöll att det ryska folket fått lida mycket under historiens gång. Vi fick under våra färder och vandringar i Moskva ett nytt perspektiv genom att ta till oss mer kunskaper om huvudstadens och landets öden.
Nyligen hörde jag ett föredrag om Dostojévskij av Jan Erixon, pastor i Svenska Missionskyrkan med speciell inriktning på Ryssland, där han verkat i 15 år. Han utgick från sin bok ”Någon besökte min själ – Dostojevskijs andliga resa”. Det var för mig särskilt intressant då Erixon nu, liksom i synnerhet i boken jag köpte, analyserade bl.a. ”Bröderna Karamázov” och ”Brott och straff”, vilka jag läst på ryska. Som vanligt när det gäller stora författare har Dostojevskij något väsentligt att säga även oss som lever idag. Dostojevskij har många sidor, han förmår skildra helt olika karaktärer på ett trovärdigt sätt, inifrån. Även hans politiska åsikter är värda eftertanke – men man behöver ju inte ”köpa” allt. Världsläget är visserligen inte detsamma nu, men hans träffande civilisationskritik känns igen, den är till stor del relevant än idag. Berömda diktare är mer eller mindre tidlösa.
Gerner nämnde de plötsligt stormrika oligarkerna som Putin lyckats besegra, åtminstone på hemmaplan. I TV kunde man helt nyligen se de två programmen ”Oligarkerna”. (En bestsellerbok heter f.ö. Oligarken.) En artikel vi fick i Axevalla handlade också om dessa; det var alltså ryssar som roffat åt sig ofantliga rikedomar. Jag kommer att tänka på rysslandsexperten prof. Stefan Hedlund, Uppsala som jag hörde vid ett par tillfällen på 1990-talet, då han talade om den ryska ”rövarkapitalismen”. Dessförinnan, tidigt på hösten 1989, minns jag speciellt en informationsdag/studiedag i Uppsala om ryska språket och kulturen. Kristian Gerner, då docent i Uppsala, inledde en föreläsning med orden: ”Sovjetunionen kommer att falla!” Han föreföll helt säker på sin sak – och han fick snart rätt. Förutsägelsen väckte naturligtvis stor förvåning i auditoriet. Det var inte många som väntade sig att detta skulle hända inom en så snar framtid.
Gerner hoppades som vi hörde på en ”ny Gorbatjov”. Kanske hans önskan kommer att besannas. Jag minns Gorbatjovs upprepade framträdanden som sändes via en rysk satellitkanal som en kort tid under tidigt 90-tal även nådde oss svenska TV-tittare. Sverige lät dock snart ta bort den från det ordinarie kanalutbudet. Samma sak hände förresten med en franskspråkig kanal; även här med motiveringen: ”För få tittare.” Så länge det gick njöt jag av Gorbatjovs lugna, sonora röst och vackra uttal. Medan han enligt uppgift inte var omtyckt i Ryssland, åtnjöt han en viss popularitet utomlands. Han hade enligt min mening en förtroendegivande framtoning. Dessutom var han modig och tog stora risker (vilket händelseutvecklingen snart visade). Lika sympatisk var inte Jéltsin som besegrade honom och som allierade sig med oligarkerna. Putin är mitt uppe i sin gärning men kan med sin kalla blick väl inte heller väcka några varmare känslor. Men han har säkert god blick för tuff realpolitik. Och smart måste han vara.
Det finns självfallet många allvarliga problem i dagens Ryssland, och givetvis inte bara där. Men den ryska ekonomin har utan tvivel förbättrats, främst tack vare den väldiga olje- och gasproduktionen som gynnats av stigande priser. Hur går det då med miljön? Putin är uppenbarligen ingen stor miljövän (se ovan)!
Ovanstående reflexioner är till stor del subjektiva intryck, ehuru grundade på en hel del fakta. De ryssar jag har träffat har varit sympatiska, särskilt de lärare jag minns från flera kurser, helt begripligt då jag fick bra personlig kontakt med dem. Allmänt sett tycker jag att ryssar är mer känslosamma, mindre kallhamrade än som är vanligt i väst. Samtidigt vill jag inte generalisera för mycket, ty det går ju ej att ”bevisa” att folket i sin helhet är si eller så. I dessa polariseringens fördomsfulla tider bör man ligga lågt med kategoriska uttalanden; det finns alltför mycket främlingshat, öppet eller latent. Vissa särdrag kan man ändå inte förneka, det gäller både enskilda individer och inom grupper, t.o.m. nationer. Faktum är dock att likheterna individer och grupper emellan överväger. Om fler människor hade detta i minnet – och faktiskt sökte vara och handla därefter – skulle mycken split och en massa konflikter kunna undvikas.
Tillägg (2014)
Ovanstående har jag nästan ordagrant återgivit som det skrevs 2006. Min långa kommentar får tala för sig själv, men jag vill tillfoga att jag nyligen var på en föreläsning på Högskolan i Skövde om Ryssland – Ukraina. Det var professorn och rysslandexperten Elena Namli vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala som berättade om sin syn på krisen i Ukraina. Hon är författare till många artiklar och flera böcker om etik, mänskliga rättigheter och Ryssland. Inte oväntat var det fullt hus. ”Det är viktigt att vi även i Sverige får mångsidig information kring denna kris. Mediabilden är ofta förenklad och svart-vit”, menade hon och efterlyste mer nyanserad information och analys kring Ukraina-krisen och kriget i Östra Ukraina. Rysslands aggressiva agerande gör att man försummar att uppmärksamma Ukrainas interna problem. Prof. Elena Namli ansåg vidare att aktörer i väst handlar som om det allra viktigaste vore att bestraffa och isolera Ryssland. ”Vi behöver kunskap för att kräva våra egna politiker på förklaringar om vilken politik de vill föra i vårt namn”, sade hon bl.a.
Mitt personliga omdöme är summa summarum: Allmänhetens Intresse angående Ryssland kontra Ukraina har naturligt nog växt i takt med att krisen skärpts. Inte oväntat har även den hävdvunna aversionen gentemot Ryssland säkert tilltagit i och med en ganska enkelspårig mediarapportering. Jag vill understryka att Ryssland känner sig vara i trängt läge gentemot väst som yrkar på att Ukraina skall närma sig EU för att småningom inlemmas i västgemenskapen, inkl. Nato.
Inte att undra på om Putin agerat tufft (med början på Krim) för att värna om ryskt inflytande i f.d. sovjetprovinsen Ukraina, som ju är stort, folkrikt, och ekonomiskt viktigt för rysk handel. Inte mindre betydelsefullt är det faktum att det föreligger etniskt och språkligt släktskap och att det bor ett ansenligt antal ukrainska ryssar i östra Ukraina. Dessa har utan tvivel diskriminerats av Kievregeringen, varvid starkt missnöje uppstått bland dem. Det är alltså förståeligt att den ryska regimen velat stödja ryssar på andra sidan gränsen, vilka faktiskt är ukrainska medborgare. Putin tog stora risker, men hans agerande har begripligt nog blivit försiktigare efter alla sanktioner, och efter det att inbördeskrig utbrutit i öst, när Kiev satte hårt mot hårt. Nu (september 2014) håller konflikten med Kiev på att dämpas efter att vissa förhandlingar kommit igång.
Anm. Det förtjänar påpekas att själva referatet av Kristian Gerners föreläsning enbart var baserat på anteckningar ( ej stenografi), alltså utan andra hjälpmedel än papper och penna.
Sture Alfredson 2014