Sammansatt

Börjar man dra i tåtarna kommer hela raddan med. / Det hänger ihop, precis som ett skred. / Man vet ej vad som är upp och vad som är ned. / Jag river och sliter så mössan far på sned. / Vad som är det ena eller andra går ej att få besked. / Jag säger som Shakespeare att tiden gått ur led. / Det enda jag kan göra är att lämna härvan i fred./ Men det är inte utan att jag svär en saftig ed.

Man ju undra vad det var för härva jag var inblandad i. Vad vet jag, en gammal tokstolle till rimsmed som bara försöker få till det. Ibland är jag liksom mitt bland (!) tokar och stollar, känns det som. Det där sista lät verkligen inte bra, så får man inte säga – inte högt i alla fall. OK, det var nog att ta i, lite väl magstarkt kanske. Faktiskt inte riktigt likt mig som berömmer mig (men bara i tysthet) över att jag inte har så många fördomar (tror jag). Jag brukar nog trots allt hålla en tolerant linje och inte skälla på namngivna personer – nja, i så fall bara privat.

Men tolerans har alltid sina klara begränsningar, särskilt i dessa dagar, då det gäller att sjunga ut, ja håna folk både till vänster och höger. Det ena okvädingsordet ger fort det andra, och konflikt-benägenheten är s.a.s. på tårna. Då har det redan gått för långt; då har man redan trampat mer än en antagonist på (just det!) tårna. Ett slag på käften ligger i den spänningsfyllda luften. Sanningen lever farligt i sådana duster, den kan t.o.m. komma att likvideras!

Låt mig nu istället koppla till en annan värld, innan jag trasslar in mig alltför mycket i ett banalt och måhända motsägelsefullt resonemang utan större substans. Jag minns då och då en och annan av de udda, mer eller mindre galna figurerna i ”Alice i Underlandet” . Varför kommer jag att tänka på dem, de är ju bara sagofigurer? Jo, rent ytligt får jag för det första anledning till att referera till vad jag inledningsvis sa i denna prosatext om mig som varande ”bland tokar och stollar”. Observera att det var ett av känslan betingat yttrande, inget konstaterat faktum. Samma bedömning gör jag av min beskrivning av mig själv som ”en gammal tokstolle till rimsmed”: det är likaså en subjektiv känsla jag kan ha. Vi ska komma ihåg att känslor ofta spelar betydligt större roll än förnuft och kloka ord.

För det andra – och det är viktigare – tycker jag att dagens värld, åtminstone den som kallas ”stora världen”, alltmer börjar likna sagans ”Underland”. Visst inträffar det en massa underliga, ja obegripliga saker idag? Och samtidigt beter sig många människor konstigt. Alla negativa och dunkla fenomen verkar gadda ihop sig på något mystiskt sätt, så att ljuset som ju ändå finns, tenderar att liksom upplösas. Mitt resonemang kan säkert förefalla förvirrat; jag försöker se tingen på ett djupare plan och då får nog klarheten stryka på foten. ( Förut ”tårna” , nu ”foten” – jag vill så gärna vara jordnära!)

Apropå rubriken: Jag finner världen sammansatt i betydelsen komplicerad. Håll med om att mycket i nutiden har blivit krångligare. Jag går här inte in på en lång rad faktorer som säkert bidragit till situationen – jag behöver bra nämna klimatet. Faktum är att stora problem håller på att växa oss över huvudet. Att vi försatt oss i det prekära läget inger naturligtvis oro. Vi har utan tvivel alltför länge haft skygglappar och låtit oss nöja med bedrägligt lugnande besked. Politikerna får väl syssla med sitt och sina ”luftslottslöften”, de har ju en massa rutinsaker att bestyra. Vetenskapen ger då och då besked om läget och om möjliga åtgärder, men ignoreras ofta när det kommer till politiska beslut.

Jag kan bara fundera om en sak i taget, men sedan ska saker och ting länkas ihop för att något alls ska bli fattbart. Visst liknar mycket här i världen en klifsa, en tilltrasslad härva (se mina inledande verser). Allting hänger i alla fall ihop på något inte sällan oförklarligt sätt – javisst är det sammansatt.

Ack ja. Här går jag och vankar / i mina egna tankar. / Om du på mig klankar / får jag väl lätta ankar / fast hjärtat i otakt bankar / och ryggen gör ont när jag svankar.

Sture Alfredsons hemsida