Själssvärta
Svarta är hålen
i oändliga rymden.
Svarta är hålen
grävda i djupa gravar.
Svarta är hålen
i själens sköra skal.
Sorgligt fläckad är själen
av giftiga ord som tyfus.
I slutet hölje finns själen,
dock stungen av ångest.
Nästan som död känns själen.
Fast ännu sövd i koma,
rör sig tidlöst själen.
Medtagen vaknar den omsider,
det öppnas en spricka i skalet.
Den kan nu medvetet förtälja
- utan smärta, ej mer inlåst -
om gåtor som den ruvat.
Varifrån kom de tröstande orden?
Vistas de numer blott i himlen,
eller spåras de ännu på jorden?