Självbild

Har jag av mig själv en "riktig" bild? / Eller är den från levande livet skild? / Vaje sådan fråga är faktiskt rätt svår. / Osäkert är om klara svar jag får. / Visst finnns det av mig fotografier. / Men nu menar jag varken foton eller fobier. / Nej, jag vill bara veta vem jag är. / Ingen annan är mig lik som ett bär. / Rådet verkar enkelt: "Gå till dig själv!" / Men ej lätt när mitt inre är en älv / som brusar och forsar i kaskader / och pruttar ord i långa tirader. / Nej stopp! Nu får det vara nog. / Det här var inte roligt. Ingen log.

Frågan är kort och gott: Vem är jag? För ett antal år sedan hade jag en grupp i tyska där många var bra. Därför fick de uppgiften att skriva en dikt på tyska. Många, mest tjejer, tyckte tydligen att rubriken på min enkla "mönsterdikt" var intressant: Wer bin ich? Det blev åtskilliga bra diktförsök på temat Vem är jag? (Min lilla dikt finns f.ö. i Miniporträtt och poesiflöden). Jag förstod elevernas intresse för ämnet, för jag minns hur existentiella frågor sysselsatte mig som tonåring.

Vill man verkligen gå till botten (nej inte som ett förlist fartyg!) med den skenbart enkla frågan visar den sig vara nog så vansklig. För min del blir det allt flera bilder som skär sig med varann, men ändå på något konstigt vis hänger ihop. Motsägelsefullt alltså. Jag tror många med mig upplever den känslan. Speciellt under personliga kriser poppar motstridiga känslor upp och alstrar förvirring och kaos.

Självbilden, uppfattningen om sin egen personlighet, påverkas givetvis av ens bakgrund och alla erfarenheter, med andra ord förförståelse. På den basen byggs värderingar, dvs. personliga åsikter kring hur omvärlden är: bra eller dålig. Fördomar har nog alla, mer eller mindre. Det ordet har ju en negativ klang; det är inte jag utan andra som är fördomsfulla. Vem vill själv kännas vid mindre trevliga egenskaper? "Skyll inte på mig! Det är inte mitt fel att det blev så galet!" brukar det som bekant heta, när något gått snett. Känner man sig kränkt "måste" det naturligtvis bero på missförstånd, dumhet, t.o.m. elakhet från någon annan/några andra. Så tänker man ofta.

En idealiserad bild av sin egen person, varvid brister, svagheter och "lik i garderoben" förträngs och förtigs, är oerhört vanlig. Man försöker glömma bort det tråkiga och komprometterande i ens liv. Förresten: vilken självbiografi är totalt självutlämnande och ger hela sanningen? Svar: sällan. Det gäller säkert i det mindre formatet också, såsom CV. Av ren självbevarelsedrift säger man inte allt. (Allt, dvs. hela sanningen går helt enkelt inte helleratt greppa.) Att hysa en friserad självbild är alltså fullt normalt, i synnerhet som t.o.m. minnesgoda personer helt ofrivilligt minns lite fel här och där.

I ökad omfattning är det ganska många som fullt medvetet handskas lättsinnigt med sanningen. Det är allvarligt när lögner och överdrifter i PR och propaganda brukas i syfte att lura och förföra. Resultatet blir dubbelmoral och dubbelspel som även benämns hyckleri. En mildare form av detta har nog vem som helst gjort sig skyldig till. Man kan inte komma ifrån att man ibland måste tumma lite på sanningen, såvida det inte blir direkt olagligt. En helt annan sak är självfallet skönlitteratur som kan avslöja djupt mänskliga sanningar i fiktiv form.

"Känn dig själv!" sade antikens kloka greker. "Var och en är sig själv närmast" och "På sig själv känner man andra", har vi ju också hört. Och visst har vi mycket gemesamt inom en grupp eller nation, samtidigt som individer alltid i någon mening är unika, tagna var för sig; generella omdömen utifrån några få kända fall är knappast pålitliga. Hur ser då andra människor på mig personligen? Det är onekligen en känslig fråga, särskilt som jag själv inte är fullkomligt säker på min egen bild. Är jag en komplicerad natur är det givetvis ej lätt att trovärdigt sammanfatta min egen karaktär. Hur mycket svårare är det då inte för andra -- möjligen med undantag för mycket närstående -- att ge en någorlunda rättvisande bedömning av mig? Det är inte alls konstigt att ej så få personer känner sig missbedömda, ja ringaktade, eftersom andra egentligen vet så lite om vederbörande och kanske rentav har onda avsikter. Helt klart har mobbning och förolämpningar vunnit terräng i sociala medier. Att söka hävda sig själv på någon annans bekostnad är sorgligt vanligt.

Varför går jag här och rastlöst vankar? / Varför ej lyfta på baken och lätta ankar? / Jag ska fylla på med trevligare tankar: / Hjärtat alltför mycket av oro bankar./ Nu tar jag och åker och tankar / ska sen ut till Doggers bankar. / Där ingen på mig klankar. / Ingen där mig som värdelös rankar. / Jag vill ha ett liv som mig behagar. / Fast misstag sker som mig försvagar. / Jag får se till att jag ej ofta klagar. / Jag gör mitt bästa alla dagar / då jag väl nyttig mat lagar / som ej får ge uppsvällda magar. / Sköter min kropp som jag tvagar. / Använder aldrig stärkta kragar. / Försöker lyda naturens lagar / och gillar gröna gräset i sköna hagar.

Sture Alfredsons hemsida